NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDING EINAR ANDERBERG.

 

Genom proposition den 8 oktober 1943 (nr 346) framlades för riksdagen förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk samt lag om förköpsrätt. Denna lagstiftning, som utarbetats på grundval av ett utav 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivet betänkande, antogs i huvudsak av riksdagen. Dock vunno de föreslagna ändringarna i uppsiktslagen, vilka avsetts skola träda i kraft först den 1 juli 1947, ej riksdagens bifall.
    Den nya lagstiftningen, som trätt i kraft redan den 1 januari 1944, innebär en genomgripande reform av rättsreglerna angående arrende. Ur formell synpunkt är det av särskilt intresse, att den hittillsvarande lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand upphäves. Bestämmelserna i denna s. k. norrländska arrendelag ersättas av de nya regler, som upptagits i nyttjanderättslagen. Härmed har arrendelagstiftningen blivit i det närmaste enhetlig för olika delar av riket. Av de norrländska bestämmelserna ha dock vissa — de som reglera arrendators rätt till skogsfång och bete — överförts till nyttjanderättslagen med bibehållen begränsning av deras geografiska tillämpningsområde.
    Det nya arrendekapitlet i nyttjanderättslagen innefattar i likhet med det gamla dels bestämmelser av allmän räckvidd och dels av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa kategorier av arrendejordbruk. Utmärkande för den nya lagstiftningen är emellertid, att gränsen för särbestämmelsernas tillämpningsområde undergått en mycket stark förskjutning.

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 29Den nya specialregleringen berör ett vida större antal arrenden än den gamla och det kan även med visshet förutses, att av de arrenden, som finnas vid en viss tidpunkt, större delen faller under specialregleringen.
    Beträffande de allmänna bestämmelserna — vilka motsvara det ursprungliga, av lagberedningen föreslagna arrendekapitlet, den s. k. allmänna arrendelagen — äro de sakliga ändringarna begränsade till vissa stadganden, som i äldre lag förekomma i 1, 6—8, 10—14, 16, 17, 23, 36 och 43 §§. Övriga paragrafer i allmänna arrendelagen ha allenast berörts av formella ändringar eller lämnats helt oförändrade. Det kan nämnas att paragrafföljden inom detta avsnitt i huvudsak överensstämmer med den hittillsvarande. Dock ha de regler angående arbetsskyldighet, som hittills varit upptagna i 7§, blivit omplacerade och förekomma nu, tillsammans med vissa nya regler i samma ämne, i ett särskilt avsnitt av lagen under rubriken »Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende» (45—48 §§). I 7 § ha i stället upptagits regler angående sublokation. Från 17 § ha de i första stycket förekommande stadgandena angående rätten att verkställa nyodling m. m. överförts till 20 §. Slutligen må nämnas att den i 43 § äldre lag förekommande uppräkningen av tvingande bestämmelser blivit utesluten; nya lagen upptager i stället i nämnda paragraf regler angående tilllämpningen av skiljedomsklausul.
    Bland sakliga nyheter inom allmänna arrendelagen möter i främsta rummet ändringen i 1 §, som angår formen för avtalets ingående. Medan enligt äldre lag muntlig överenskommelse godkänts såsom giltigt arrendeavtal under förutsättning att tillträde ägt rum, uppställer nya lagen såsom oeftergivligt formkrav att avtalet upprättas skriftligen. Ett besittningsförhållande, som stödes på en allenast muntlig överenskommelse om rätt att bruka jorden, är enligt nya lagen icke att hänföra till arrende och medför icke någon möjlighet för kontrahent att hos domstol erhålla sådan stadfästelse av avtalet, som avsetts med hittillsvarande bestämmelser i andra stycket. Denna omständighet innebär emellertid icke att det muntliga avtalet saknar all rättslig betydelse. Har brukaren tillträtt fastigheten, vore det obilligt, om jordägaren skulle vara alldeles obunden av överenskommelsen och sålunda kunna när som helst och utan påföljd tvinga brukaren att avflytta. För det fall att tillträde skett efter muntligt avtal stadgar alltså lagen, att brukaren är berättigad till skadestånd, om det ej berott på honom, att giltigt arrendeavtal icke kommit till stånd. Dylikt skadeståndsanspråk kan göras gällande oberoende av om brukaren lämnar fastigheten eller icke. I förstnämnda fall måste det emellertid framställas genom stämning inom ett år från det fastigheten avträddes.
    Enligt nya lagen (6 §) får lega ej utsättas annorledes än i penningar. Detta innebär en viktig avvikelse från äldre lags ståndpunkt, enligt vil-

 

1 Enligt en övergångsbestämmelse skall dock i fråga om avtal, som slutits före den 1 januari 1947, äldre lags bestämmelser om avtalets form alltjämt ägatillämpning.

30 EINAR ANDERBERG.ken det även var tillåtet att utsätta legan i naturalster eller i dagsverken eller annat arbete. Härmed försvinna de s. k. mjölkarrendena liksom ock de persedelarrenden, som förekommit å kronoegendomar och andra fastigheter av publik natur. Ändringen betyder tillika att det gamla systemet med dagsverkstorp definitivt bringas att upphöra. Att vederlaget för arrenderätten alltid måste uttryckas i penningar innebär emellertid icke något hinder att i arrendeavtalet stadga skyldighet för arrendatorn att mot avräkning å arrendeavgiften leverera naturalster eller att utgöra arbete mot ersättning i penningar. Med tanke på sådana fall, där kontrahenterna med förbiseende av lagändringen utsätta legan i naturalster eller arbete, har stadgats att legan skall beräknas i penningar till belopp, som med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende.
    I likhet med vad som hittills gällt skall arrendatorn i regel icke utan jordägarens medgivande vara berättigad att i sin tur, såsom vore han själv fastighetsägare, upplåta fastigheten eller del därav åt annan (7 §). Detta förbud mot sublokation har i nya lagen blivit vidsträcktare, i det att detsamma riktar sig icke blott mot sublokation till brukande av jorden utan överhuvudtaget mot upplåtelse av nyttjanderätt till fastigheten eller del därav. Å andra sidan är förbudet i nya lagen underkastat vissa modifikationer, vilka torde medföra att arrendatorns möjlighet att sublokera i själva verket blir större än enligt äldre lag, sådan denna plägat tolkas. Arrendatorn äger nämligen, där det kan ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål. Den sublokationsrätt, som sålunda i viss utsträckning föreligger, är emellertid ej grundad på tvingande lagbud. Jordägaren kan alltså genom förbehåll i avtalet förbjuda all sublokation av vad slag den än må vara.
    Beträffande överlåtelse av arrenderätt (substitution) så innehåller nya lagen i likhet med den gamla ett principiellt förbud häremot (8 §). Är arrendeavtalet slutet för viss längre tid — i nya lagen förkortad från femton till tio år — har emellertid arrendatorn rätt att överlåta arrendet. Härvid förutsättes dock, dels att jordägaren först blivit erbjuden att själv återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde men icke varit villig därtill eller icke inom en månad efter det hembudet gjordes givit besked om sin ståndpunkt, dels att jordägaren skäligen kan åtnöjas med den som arrendatorn sätter i sitt ställe. För den händelse jordägaren vill återtaga fastigheten men överenskommelse ej kan träffas om ersättningens belopp, fastställes arrenderättens värde, icke såsom enligt äldre lag av skiljemän, utan vid avträdessyn. Denna nya ordning med uppgörelse enligt syneregler skall tillämpas även i sådana fall, där arrendatorns dödsbo vill överlåta arrendet (9 §) eller där jordägaren i anledning av arrendatorns konkurs vill återtaga fastigheten (33 §). För dessa fall gälla i övrigt samma regler som i äldre lag. Rätten för dödsboet att överlåta arrendet är sålunda icke beroende av villkoret, att arrendeavtalet skall vara slutet för viss längre tid.

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 31    Med avseende å syneinstitutet innehåller nya lagen (10 §) i likhet med den gamla en regel om att syn, till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn, skall hållas när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Att denna regel i nya lagen försetts med den inskränkande bestämningen »där ej i följd av överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig» innebär icke någon saklig ändring i vad tidigare gällt utan avser endast att tydligare utmärka, att kontrahenterna kunna på bindande sätt överenskomma om fastighetens skick och därigenom göra syn överflödig. Av denna dispositionsfrihet följer att kontrahenterna genom avtal kunna bliva bundna även av sådant fastställande av fastighetens skick, som tillkommit genom skiljemän eller genom besiktning enligt andra regler än lagens synebestämmelser. Förutsättningen härför är, att kontrahenterna verkligen velat på förhand avstå från möjligheten att motbevisa undersökningens resultat. Från överenskommelse av detta slag har man att skilja sådant förbehåll i arrendeavtalet, som innebär att bevisning skall kunna föras i en ordning som i ett eller annat hänseende strider mot lagens bestämmelser om syn. Sådant förbehåll skall enligt ett stadgande i nya lagen vara utan verkan. Kontrahent är sålunda ej skyldig att vidkännas kostnad för en »syn», som tillkommit med anledning av dylikt förbehåll, och kan utan hinder av förbehållet föranstalta om syn i laglig ordning. Av nämnda stadgande drabbas emellertid icke sådana i ett arrendeavtal intagna föreskrifter, vilka icke innebära ett eftersättande av de lagliga villkoren för en giltig syn utan snarare syfta till en skärpning av dessa villkor, med andra ord föreskrifter vilka inom lagens ram avse att närmare reglera syneproceduren eller stärka garantierna för synens tillförlitlighet.
    Nya lagen medför en ganska betydelsefull ändring i fråga om synens rättsliga ställning som bevismedel. I nya lagen har nämligen ej upptagits den hittillsvarande bestämmelsen i 10 § andra stycket om att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn. Syftet med denna ändring är att i den utsträckning som är möjlig, undvika sådan rättsförlust, vilken, när överenskommelse angående fastighetens skick saknas, kan uppkomma i följd därav att tillträdes- eller avträdessyn försummats eller hållen syn varit ogiltig eller ofullständig. För dylikt fall blir det alltså möjligt att med vittnen eller vad slags bevisning som helst förebringa utredning angående fastighetens skick. Den nya ordningen rubbar emellertid icke den bevisverkan, som hittills tillkommit den i laga ordning förrättade och laga kraft vunna synen. I 13 § har nämligen införts ett stadgande av innebörd, att en i överensstämmelse med lagens regler hållen syn, som lämnats oklandrad, skall gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och att motbevisning emot synen ej vidare skall vara tillåten.
    I fråga om syneprocedurens anordnande bygger nya lagen på det system som hittills förekommit i nyttjanderättslagen; de särbestämmelser angående syn, vilka hittills varit gällande enligt norrländska arrendelagen, bortfalla helt. Följande detaljer ha i nya lagen ändrats.

32 EINAR ANDERBERG.    Det kräves ej längre för behörighet att vara syneman, att den föreskrivna befattningen såsom nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättningar innehaves eller innehafts i det tingslag där fastigheten ligger. Det är enligt nya lagen (11 §) tillräckligt att person, som innehar eller innehaft befattning av nämnda slag, är förtrogen med förhållandena i den ort där synen hålles. Menar part att denna förutsättning saknas, har han att göra invändning därom vid synen; beträffande dylik invändning gälla samma regler som för jäv mot syneman. Dessa regler äro desamma som i äldre lag; dock har den hittillsvarande bestämmelsen om att syneman ej må jävas, där parterna varit ense om valet, ej någon motsvarighet i nya lagen.
    En annan detalj av praktisk betydelse är att den tidsfrist, inom vilken synen måste hållas, i nya lagen förkortats. Väl kan syn liksom tidigare hållas inom sex månader före tillträdes- respektive avträdesdagen. Men vilja parterna förlägga synen efter nämnda dag, ha de ej såsom förut sex utan allenast tre månader till sitt förfogande.
    I likhet med äldre lag uppställer även nya lagen (12 §) krav på att synen skall vara fullständig, d. v. s. avse allt vad till fastigheten hör. Liksom synen helt och hållet kan ersättas genom en överenskommelse, enligt vilken fastighetens skick skall anses konstaterat utan bevisning, kan emellertid en förrättad syn i vissa hänseenden eller beträffande vissa delar av fastigheten kompletteras med en genom avtal tillskapad grund för jämförelsen mellan fastighetens skick vid tillträdet och vidavträdet. Med parternas samtycke kan alltså synegången inskränkas liksom hittills i praktiken ofta plägat ske. För vinnande av större säkerhet i tillämpningen har emellertid dylik inskränkning av synen blivit föremål för viss reglering i nya lagen. Det har stadgats, att från synen må undantagas viss del av fastigheten, så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överenskommelse göres i synehandlingen. Om synemännen skulle underlåta att följa denna föreskrift, får detta till följd att synen kan klandras.
    Den hittills inom området för allmänna arrendelagen upprätthållna principen att byggnadsskyldighet ej åvilar någondera kontrahenten, med mindre avtal därom träffats, kvarstår även enligt nya lagen. Till det undantag från nämnda princip, vilket innefattas i stadgandet i 15 § om jordägares skyldighet i fall av byggnads förstörelse genom vådeld eller liknande olycka, kommer enligt nya lagen ytterligare ett undantag. Såsom ett tredje stycke i 14 § har nämligen upptagits ett stadgande angående byggnadsskyldighet med avseende å lantarbetares bostäder. Ingår arbetarbostad i arrendet, åligger det jordägaren, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, att verkställa nybyggnad eller ombyggnad, som erfordras för bostadens hållande i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves. De påföljder som inträda, därest jordägaren eftersätter denna skyldighet, äro desamma som enligt 14 § förekomma när jordägaren ej uppfyller ett frivilligt åtagande att bygga. Arrendatorn äger sålunda rätt att, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gott-

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 33görelse med det vid synen fastställda beloppet. Även uppsägningsrätt, rätt till nedsättning i arrendeavgiften och rätt till särskilt skadestånd stå arrendatorn till buds.
    Liksom äldre lag räknar även nya lagen med möjligheten att en arrendator kan vara villig att på egen bekostnad uppföra ny byggnad i stället för byggnad som han mottagit. Är dylik ny byggnad lämplig för sitt ändamål, får arrendatorn enligt 16 § vid avträdet räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande. Denna arrendatorns rätt, som hittills kunnat uteslutas genom förbehåll i avtalet, är i nya lagen grundad på tvingande lagbud och gäller alltså, även om arrendeavtalet annorlunda bestämmer.
    Av stor betydelse är den utvidgning, som arrendators rätt till ersättning för förbättringsarbeten undergått genom ändringarna i 17 §. Ersättningsrätten är nu ej längre inskränkt till de tre kategorierna nyodling, betesförbättring och täckdikning. Till dessa har i första hand kommit en rätt till ersättning för anläggning av cementerad gödselstad. Vid sidan härav har emellertid i lagen införts nya bestämmelser vilka grunda en allmän rätt för arrendatorn till ersättning för varaktig jordförbättring och för sådan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning.
    Innehållet i 17 § är nu så disponerat, att första stycket reglerar ersättningsrätten vid täckdikning och gödselstadanläggning. För dylik ersättningsrätt gäller såsom villkor, att arbetet utförts efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent. Medan ersättningen vid täckdikning inbegriper såväl kostnad för rören som arbetslön och annan kostnad, har ersättningen vid gödselstadanläggning begränsats till att avse allenast kostnaden för materialet. Ersättningen för täckdikningsrör — enligt nya lagen icke blott tegelrör utan även andra rör av lika varaktig beskaffenhet — utgår så snart arbetet blivit behörigen utfört. Detsamma gäller om ersättningen för gödselstad. För annan täckdikningskostnad än kostnaden för rören bekommer arrendatorn däremot ersättning först när fastigheten avträdes. Denna del av täckdikningskostnaden är liksom enligt äldre lag underkastad viss årlig amortering. I nya lagen har emellertid amorteringstiden utsträckts från femton till tjugufem år.
    I andra stycket av 17 § regleras rätten till ersättning för nyttig anläggning. Såsom exempel härå nämnas i lagen markväg och silo för konservering av foder; i motiven omnämnas ytterligare vatten- och avloppsledningar samt vattenintag. För ersättningsrätten gäller såsom villkor, att anläggningen tillkommit antingen med jordägarens samtycke eller ock efter godkännande av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent samt därjämte av två andra personer, vilka äro behöriga att vara synemän. Ersättningen utgår först vid avträdet och skall motsvara det ökade värde

3—447004. Svensk Juristtidning 1944.

34 EINAR ANDERBERG.fastigheten i följd av anläggningen då kan anses äga; den skall dock ej beräknas till högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnaden för anläggningen.
    Tredje stycket i 17 § avhandlar ersättningsrätten vid varaktig jordförbättring i trängre bemärkelse. Hit hör i främsta rummet nyodling och betesförbättring. Beträffande dessa kategorier innebär nya lagen ej någon förändring; ersättningen beräknas liksom hittills enligt de grunder som enligt vad nyss nämnts skola tillämpas vid ersättning för nyttig anläggning. Den i äldre lag förekommande begränsningen till två hektar, i fall där jordägaren ej samtyckt till åtgärden, har bibehållits i nya lagen. Med dessa förbättringskategorier, dock utan begränsningen till två hektar, likställer nya lagen annan jordförbättring än sådan, som avser bättrande av tillträdesbrist, för såvitt fastighetens värde därigenom blivit på ett varaktigt sätt förökat. Under denna allmänna regel torde falla exempelvis stensprängning, torrläggning av frostförande myr, upptagande av nya diken, påförande i större skala av jordförbättringsmedel o. s. v.
    Bland övriga förändringar inom de allmänna bestämmelsernas avsnitt må nämnas att nya lagen borttagit möjligheten att genom förbehåll i avtalet ålägga arrendatorn skyldighet att gälda fastighetsskatt. Arrendatorn får enligt 23 § ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren. Ett förbehåll, som strider mot detta förbud, är utan verkan.
    I den uppräkning av grunder för arrenderättens förverkande, vilken förekommer i 36 §, har nya lagen endast medfört smärre jämkningar. Regeln om förverkande i fall där arrendatorn å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller öl har uteslutits. Överträdelse av ett i avtalet intaget förbud för arrendatorn att å fastigheten inhysa främmande person nämnes ej längre såsom särskild förverkandegrund. I stället för regeln härom finnes nu en bestämmelse, enligt vilken arrenderätten förverkas, om arrendatorn å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne, som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen.
    Helt ny är den i 43 § upptagna reglering, som avser att begränsa tilllämpligheten av sådan avtalsklausul, enligt vilken framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen. Dylikt skiljeavtal får enligt nya lagen ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta å fastigheten. Såsom närmare framgår av paragrafens andra stycke är giltigheten av omförmälda skiljeavtal även i vissa andra hänseenden begränsad.

 

    En större socialpolitisk betydelse tillkommer nya lagens bestämmelser om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende (45—48 §§). Såsom förut nämnts är jordägaren icke betagen möjligheten att i arrendeavtalet göra förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra arbete mot ersättning i penningar. Vad

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 35äldre lag stadgat i syfte att arbetsskyldigheten skall vara till sitt mått bestämd samt uttagas i lämplig ordning har vid sådant förhållande bibehållit sin betydelse. Reglerna i detta ämne återfinnas i sak oförändrade i 45 §, vari även upptagits det från 1927 års lagstiftning härrörande stadgandet om att arrendeavtalet ej får innehålla förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Ehuru arrende- och arbetsavtal sålunda alltjämt kunna kombineras — med den verkan att arbetets utförande blir ett arrendevillkor — giver nya lagen likväl arrendatorn trygghet, att hans arbetsprestationer icke underbetalas och att sålunda nyttjanderätt och arbetsprestationer taxeras var för sig till sitt verkliga värde. Enligt stadgande i 46 § skall nämligen för arbetet, även om i avtalet annorlunda bestämts, utgå ersättning efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande. Denna regel, som i allmänhet får till följd att arbetsprestationerna betalas efter de lokala kollektivavtalens priser, avlyser det förut på många håll tilllämpade systemet att betalning erlägges efter en på förhand uppgjord prislista, avsedd att tillämpas för en längre tid oberoende av fluktuationerna på arbetsmarknaden. Den nya prisbestämningen kan ej undvikas genom att arbetet kontrakteras i ett separat avtal, som ej har någon formell anknytning till arrendeavtalet. Enligt lagen äger nämligen prisregeln tillämpning icke blott på sådan arbetsskyldighet som blivit utfäst i själva arrendeavtalet utan även på åtagande i annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn.
    I likhet med äldre lag reglerar även nya lagen (47 §) det fall att jordägaren underlåter att tillhandahålla arbete, som arrendatorn är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete. Vid sidan av den skadeståndsrätt, som redan enligt äldre lag tillkommit arrendatorn i dylikt fall, giver nya lagen arrendatorn även rätt att uppsäga arrendet. Denna uppsägningsrätt föreligger oberoende av den orsak som föranlett jordägaren att icke tillhandahålla arbetet. Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arrendatorn erhållit arbetet. Har ej jordägaren inom en månad efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att han ej vill därmed åtnöjas, anses det som om jordägaren godkänt uppsägningen. — Vad härefter angår skadeståndsregeln, så har denna undergått en omformulering i syfte att tydligare utmärka, att vissa omständigheter av jordägaren kunna åberopas såsom skäl för befrielse från skadeståndsskyldighet. Enligt nya lagen utgår ej skadestånd, om jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden. — Uppsägningsrätt och skadeståndsrätt kunna göras gällande oberoende av om arbetsskyldigheten stipulerats i arrendeavtalet eller i annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn.

 

    Den starkaste effekten av den nya lagstiftningen ernås genom utvidgningen av tillämpningsområdet för de speciella reglerna (49 §). Medan dessa tidigare — bortsett från den begränsade regleringen för fideikommissarrenden — gällde allenast för arrenden under bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter, ha nu ytterligare

36 EINAR ANDERBERG.stora ägarekategorier överförts till specialregleringen. Denna skall nu tillämpas, om den utarrenderade brukningsdelen 1) tillhör bolag, förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Av de nytillkomna kategorierna är den under 2) nämnda den största. Den avser i främsta rummet de undergårdar, vilka ingå i de under fideikommiss eller enskilda lydande egendomskomplexen (godsen), men även torpställen som upplåtits från bondhemman inbegripas under förevarande stadgande. Även den under 3) angivna kategorien är betydande. Den innesluter, förutom de s. k. skogsspekulanterna, ett flertal ganska skiftande typer av jordägare, om vilkas överförande till specialregleringen fråga uppkommit först under arrendelagens behandling i riksdagen. Såsom ett kännetecken på dessa jordägare har nämnts, att de icke äro eller ha för avsikt att bli verkliga jordbrukare.
    I likhet med äldre lag stadgar även nya lagen såsom villkor för de speciella reglernas tillämplighet, att brukningsdelens storlek ej överskrider en viss maximiareal. Emellertid har denna s. k. övre arealgräns undergått en betydelsefull förändring. Den ligger ej såsom förut vid tjugufem hektar utan vid femtio hektar odlad jord. Även på denna väg har sålunda räckvidden av specialregleringen avsevärt ökats. Av motiveringen framgår att lagändringen sammanhänger med en i viss mån ändrad uppfattning angående grunderna för specialregleringen; denna skulle vara förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena. Att med denna uppfattning en arealgräns överhuvud bibehållits sammanhänger med politiska omständigheter.
    Av stor vikt är slutligen, att nya lagen ej. bibehållit den s. k. nedre arealgränsen. Under specialregleringen falla numera även de allra minsta arrendena; tillämpningsområdet har sålunda ej någon annan gräns nedåt än den, som finns mellan jordbruksarrende i allmänhet samt hyra. För att precisera var denna gräns går har stadgandet i 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen blivit föremål för viss jämkning. I detta lagrum behandlas det fall att avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot lega, tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas. Enligt den nya lydelsen skola hyresreglerna tillämpas å dylikt avtal allenast om jorden skall användas för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål än jordbruk. Härav får indirekt dragas den slutsatsen, att om jorden skall utnyttjas enligt de metoder som känneteckna jordbruket såsom näring, någon tillämpning av hyresreglerna ej ifrågakommer. I detta sistnämnda fall blir avtalet att hänföra till arrende, även om arealen av den odlade jorden är den minsta tänkbara.

 

    Den utvidgning av specialregleringen, som följer av den nedre arealgränsens borttagande, har emellertid ej kunnat genomföras utan en

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 37betydelsefull inskränkning. De i nämnda reglering inrymda bestämmelserna angående minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt ha ansetts icke lämpligen kunna erhålla giltighet på sådana arrendeupplåtelser, vilka till sin ekonomiska och reella innebörd likna ett avtal om arbetsanställning. Enligt nya lagen skola de nämnda bestämmelserna sålunda ej äga tillämpning, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. — Ett annat undantagsstadgande, som dock torde ha ringa praktisk betydelse, hänför sig till den i 58 § andra stycket förekommande bestämmelsen om rätt för arrendator till nedsättning i arrendeavgiften i händelse av allmän svårare missväxt. Denna bestämmelse får ej tillämpning å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.
    Slutligen må påpekas att specialregleringen, i motsats till vad förut gällt, även avser jord som ligger i stad.

 

    Den nya lagens särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden skilja sig i vissa ämnen betydligt från den specialreglering som tidigare funnits. Olikheten framträder starkast i fråga om de regler, som hänföra sig till arrendatorns besittningstid. Medan äldre lag härutinnan stadgade en minimiarrendetid av femton år, som endast avsåg den första upplåtelsen och sålunda ej tillämpades vid avtalets förnyande, inrymmer nya lagen en anordning, som kännetecknas av femårig minimitid och optionsrätt. Härom innehåller lagen i huvudsak följande.
    Arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år; om kortare arrendetid avtalats, gäller upplåtelsen likväl för fem år (50 §). Vid utgången av sådant arrende — däremot ej vid livstidsarrende — äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan rätt tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år (51 §). Denna rätt till successiv förlängning av arrendeförhållandet — i lagen benämnd optionsrätt - kan utövas hur länge som helst. Vid arrendatorns frånfälle kan opItionsrättenl övergå till arvinge, som vill efterträda den avlidne. I detta hänseende må anmärkas att nya lagen, till skillnad från den gamla, vid sådant arrende varom nu är fråga ej godkänner något förbehåll, enligt vilket arrendet skall upphöra med arrendatorns död (65 §).
    Emellertid innehåller lagen även regler, enligt vilka arrendatorns besittning kan bliva avbruten. Vad först angår det fall, att arrendatorn icke själv vill tillgodonjuta något nytt arrende, stadgar lagen (52 §), att arrendatorn skall tillkännagiva detta för jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat (jfr 38 §). Om sådant tillkännagivande ej sker inom föreskriven tid, blir arrendatorn för sin del bunden av nytt arrende för en tid av fem år på de villkor som kunna bliva bestämda.
    Av stor betydelse är att lagen medgiver jordägaren att under vissa

38 EINAR ANDERBERG.förutsättningar bryta optionsrätten (53 §). I främsta rummet kan detta ske, om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, varmed åsyftas såväl uttryckliga åtaganden i kontraktet som ock skyldigheter vilka följa av lagen. Såsom grund för optionsrättens brytande nämnes vidare, att jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten. Denna regel innebär bland annat möjlighet för jordägaren att övertaga fastighetens brukande med hjälp av förvaltare eller rättare. För den som äger huvudgård jämte underlydande gårdar yppas också möjlighet att låta en undergård drivas i sambruk med huvudgården. Materiellt sett är jordägarens rätt att återtaga fastigheten på denna grund ej beroende av annat villkor än att han verkligen avser att han själv (respektive anhörig av nämnda kategorier) skall bruka fastigheten. Att detta villkor ej kan anses uppfyllt i fall där avsikten är att kringgå lagen torde emellertid även utan särskilt stadgande vara tydligt. Till förebyggande av eventuella missbruk har stadgats (67 §), att om rätten till nytt arrende förfallit på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig att inhämta jordbrukskommissionens tillstånd, därest han innan fem år förflutit från arrendets upphörande vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Motsvarande gäller när det icke var jordägaren själv utan anhörig av någon av näminda kategorier som skulle bruka fastigheten. — Lagen upptager slutligen såsom grund för optionsrättens brytande, att det på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Enligt motiven skall denna regel kunna tillämpas, när en jordägare vill omreglera sina arrendeställen i syfte att tillskapa mera bärkraftiga jordbruk. Såsom exempel har bl. a. också nämnts det fall, att fastigheten förvärvats av kommun med tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortskridande bebyggelse.
    För att optionsrätten skall kunna brytas, är det emellertid icke tillräckligt, att någon av de nu angivna materiella grunderna därtill föreligger. Lagen kräver därutöver vissa formella betingelser. I sådant hänseende är föreskrivet (53 §), att jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat skall lämna arrendatorn meddelande om att rätten till nytt arrende förfallit. Sådant meddelande skall tillika innehålla uppgift att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att avflytta, har att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Att initiativet till förande av process angående optionsrätt sålunda får ankomma på arrendatorn, har emellertid ej ansetts innebära, att jämväl bevisbördan skulle åvila arrendatorn. Då optionsrättens bestånd enligt vad lagen förutsätter är det normala, måste jordägaren, om han vill göra gällande att optionsrätten i ett visst fall bör anses bruten, förebringa bevisning rörande de fakta på vilka han stöder sitt påstående. Skulle åter arrendatorn försumma att inom den föreskrivna tiden av en månad instämma

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 39jordägaren till domstol, skall enligt lagen så anses, som om jordägaren medgivit skyldighet att avflytta.
    Rätten till nytt arrende skulle vara av föga värde för arrendatorn, därest det medgåves jordägaren oinskränkt frihet att bestämma arrendeavgiften för den nya perioden. I lagen har därför vidtagits en anordning (54 och 55 §§), som möjliggör att arrendevillkoren, i den händelse vid arrendeperiodens utgång överenskommelse ej kan ernås, kunna bestämmas av ett opartiskt organ. Såsom sådant fungerar en skiljenämnd, vilken utgöres av ledamöterna i jordbrukskommissionen, så framt ej skiljeavtal träffats mellan parterna. Om jordägaren eller arrendatorn, med avseende å blivande nytt arrende, vill påkalla ändring i de förut tillämpade arrendevillkoren, skall han tillkännagiva detta för motparten på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens utgång och därvid tillika uppgiva vilka ändringar han önskar. Senast sju månader före arrendetidens utgång skall tvistefrågan ha hänskjutits till skiljemän. Beträffande förfarandet inför skiljenämnden gäller lagen om skiljemän i tillämpliga delar. Ett par avvikelser härifrån ha dock stadgats. Sålunda skall någon skyldighet att gälda skiljedomskostnaderna ej kunna åläggas arrendatorn i vidare mån än beträffande halva ersättningen till skiljemännen, för såvitt han icke uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. — Lagen innehåller även särskilda regler för det fall att vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring i arrendevillkoren ännu icke avgjorts. I dylikt fall tillämpas de förut gällande arrendevillkoren så länge frågan är svävande eller, om rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, intill dess han blir skyldig att avflytta, d. v. s. till den fardag som infaller näst efter det domen meddelades (56 §).
    Såsom framgår av vad förut nämnts, är det ej meningen att optionsrätten skall hindra jordägaren från att själv bruka sin jord. Om jordägaren säljer fastigheten, har emellertid detta - i de fall varom nu är fråga — merendels till följd, att fastigheten förvärvas av en person, vilken i olikhet mot förre ägaren verkligen är i tillfälle att själv bruka jorden. Det kan alltså antagas att köparen omedelbart vidtager åtgärder i syfte att bringa arrendatorns optionsrätt att förfalla. Med hänsyn härtill är det av stor betydelse, att systemet med optionsrätt i lagen utbyggts med en särskild förköpsrätt för arrendatorn (57 §). Denna giver arrendatorn möjlighet, att om fastigheten säljes till någon utomstående inlösa fastigheten till det av köparen utfästa priset. Såsom villkor för rätten till förköp uppställes, att arrendatorn är förvarad vid sin rätt till nytt arrende. De övriga villkoren för denna rätt samt proceduren vid inlösningen regleras i den särskilda lagen om förköpsrätt.
    Förköpsrätten är konstruerad såsom ett moment i själva arrenderätten. Den skall i överensstämmelse härmed kunna utövas, även om den icke uttryckligen angivits i arrendeavtalet, och dess giltighet är oberoende av inskrivning i fastighetsbok. För utövandet av denna rätt erfordras icke, att den fastighet, som försäljningen avser, utgör exakt samma område som utarrenderats. Lagen har tagit hänsyn till det van-

40 EINAR ANDERBERG.liga förhållandet, att arrendet allenast omfattar en del (inägorna) av det område, som bildar fastighet i lantmäteriteknisk eller juridisk mening. Kravet på identitet är därför ej strängare, än att större delen av den odlade jord, som ingår i den försålda fastigheten, skall omfattas av arrenderätten (1 §). Däremot är det icke tillåtet att begränsa inlösningen till att avse allenast en del av den försålda fastigheten (3 §).
    Hinder mot utövande av förköpsrätt föreligger enligt 2 § i sådana fall, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma. Förköpsrätt får ej heller utövas vid exekutiv försäljning. Av stor vikt är det hinder mot utövandet av förköpsrätt, som kan uppkomma i följd av att fastigheten tidigare hembjudits arrendatorn. Lagen, som giver arrendatorn en betänketid av tre månader att antaga dylikt hembud, stadgar, för det fall att sådant antagande ej skett, att förköpsrätt ej får göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.
    I fråga om proceduren för utövande av förköpsrätt har lagen förutsatt, att fastighetens övergång till arrendatorn vanligen skall kunna ordnas genom en frivillig överenskommelse mellan köparen och arrendatorn, utan att anlitande av något särskilt rättsligt förfarande behöver ifrågakomma. I syfte att underlätta en sådan uppgörelse har i lagen träffats en anordning, varigenom tillfälle beredes köparen att jämförelsevis snabbt erhålla visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Arrendatorn kan därefter, om han så vill, med bindande verkan avsäga sig förköpsrätten. Ämnar emellertid arrendatorn övertaga fastigheten och bliva parterna ense om villkoren härför, kan saken ordnas på det enkla sätt, att köparen överlåter köpehandlingen på arrendatorn. Uppstår tvist om inlösningsvillkoren, måste däremot arrendatorn instämma talan samt låta anteckna densamma i fastighetsboken inom en månad från det köparen gjorde anmälan om fånget (5 §). Har köparen underlåtit att på angivet sätt träda i förbindelse med arrendatorn, får denne längre rådrum för utövandet av förköpsrätten. Emellertid åligger det i dylikt fall arrendatorn vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken (4 §).
    Arrendatorn är skyldig att före målets handläggning ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen (6 §). Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 41övergå i arrendatorns ägo (8 §). Det åligger arrendatorn vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den utsatta dagen utgiva köpeskillingen med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten. Denna betalning skall erläggas till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet ej blivit fullgjord, till säljaren. Arrendatorn är även skyldig att ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad, som köparen må ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning (9 §).
    Lagen reglerar även det speciella fall, att i kölpet ingår egendom som ej skall lösas. Är ej särskild köpeskilling utsatt för sådan egendom eller visas att sådan köpeskilling satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, får det ankomma på domstolen att efter skälighetsprövning bestämma, huru mycket av sammanlagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet ( 7 §). Någon skyldighet för arrendatorn att inlösa annan egendom än den som utgör förköpsrättens föremål finnes icke.
    Reglerna om förköpsrätt äga med viss modifikation tillämpning även när fastigheten går i byte (11 §).
    I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagen har i 67 § arrendekapitlet upptagits ett stadgande, som innebär att om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten,jordägaren skall vara skyldig att inhämta jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten. Brott häremot straffas med dagsböter.
    Medan bestämmelserna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt innebära en betydelsefull förändring även för sådana arrendeställen, vilka redan tidigare fallit under specialreglering, representera de flesta övriga stadganden inom detta avsnitt icke någon större nyhet jämfört med innehållet i motsvarande del av äldre lag. Emellertid medföra även dessa stadganden vittgående följder beträffande alla de kategorier av arrenden, vilka genom nya lagen överföras till de speciella reglernas tillämpningsområde. Vid dessa arrenden — i främsta rummet arrenden under fideikommiss och gods i enskild ägo — torde särskilt införandet av byggnadsskyldigheten uppfattas såsom en stor förändring.
    I fråga om byggnadsskyldigheten innehåller nya lagen (59 och 60 §§) i stort sett samma reglering, som enligt äldre lag ägde tillämpning på bolagsarrenden och därmed likställda. Med viss jämkning i de krav som hittills varit uppställda i fråga om byggnadsskicket stadgar nya lagen, att det skall åligga jordägaren att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Av motiven framgår, att ändamålet med jämkningen är att uppställa mildare krav än som motsvarar den praktiska tillämpningen av den förut gällande bestämmelsen.

42 EINAR ANDERBERG.    Liksom äldre lag innehåller även nya lagen (65 §) föreskrift därom att vissa uppräknade, i den allmänna avdelningen upptagna stadganden skola vara tvingande vid de arrenden som lyda under specialregleringen. Viktigast bland dessa stadganden äro de som reglera arrendators rätt till ersättning för förbättringsarbeten. Såsom förut berörts har denna ersättningsrätt utvidgats i mycket hög grad, och denna utvidgning blir i följd av reglernas tvingande karaktär särskilt betydelsefull för de arrenden som lyda under specialregleringen. Störst blir givetvis förändringen för de överförda arrendekategorierna, då ju vid dessa någon tvingande normering i förevarande hänseende icke tidigare förekommit.
    I likhet med äldre lag upptager även nya lagen bestämmelser om rätt för arrendatorn till husbehovsfiske och, vad norra delen av riket angår, till skogsfång och bete.
    Bestämmelserna inom specialregleringen äro av tvingande karaktär. Enda undantaget härifrån är regeln i 62 § angående byggnads- och underhållsskyldighet beträffande hus som icke insynats såsom nödigbyggnad. Emellertid kan även enligt nya lagen dispens erhållas från en eller flera av de bestämmelser som ingå i specialregleringen. Såsom särskild grund för dispens nämner nya lagen, att jordägaren, för att kunna planmässigt ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det föreliggande fallet. En nyhet är att dispensansökan i första hand prövas av jordbrukskommissionen och icke, såsom tidigare, av länsstyrelsen. Över jordbrukskommissionens beslut kan emellertid klagan föras hos länsstyrelsen (68 §).
    På jordbrukskommissionen ankommer enligt nya lagen även att, på begäran av jordägaren eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är utan verkan (66 §).

 

    Medan i fråga om förfarandet vid syn och i andra processuella ämnen de nya bestämmelserna skola tillämpas omedelbart efter den 1 januari 1944, har nya lagen i övrigt principiellt icke tillämpning på rättsförhållanden, vilka uppkommit före lagens ikraftträdande. På ett arrendeavtal som slutits före den 1 januari 1944 skall således äldre lag tillämpas och detta även om tillträdet äger rum först efter nämnda dag. Har ett avtal förlängts genom att uppsägning underlåtits, som skolat vara verkställd vid viss tidpunkt före lagens ikraftträdande, blir likaledes äldre lag tillämplig under den följande arrendeperioden, även om denna börjar först efter den 1 januari 1944.
    Från principen att de nya lagbestämmelserna icke äga tillbakaverkande kraft har emellertid gjorts ett viktigt avsteg, i det att reglerna angående optionsrätt och förköpsrätt kunna erhålla dylik verkan. Villkoret härför är att vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år. En särskild anordning har vidtagits för det fall att arrendetiden vid ett dylikt, med optionsrätt förenat arrende utgår redan under första året efter lagens ikraftträdan-

NYHETERNA I 1943 ÅRS ARRENDELAGSTIFTNING. 43de. Då i dylikt fall utrymme saknas för de i lagen avsedda tidsfristerna för brytande av optionsrätt och påkallande av ändring i arrendevillkoren, har en särskild övergångsbestämmelse meddelats, enligt vilken arrendatorn är berättigad till nytt arrende för en tid av ett år. Denna tvångsförlängning, som ej kan förhindras genom något åtgörande från jordägarens sida, anses ha kommit till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Emellertid möjliggör lagen att en omprövning av arrendevillkoren kan företagas även beträffande ett dylikt ettårigt arrende, låt vara att prövningen måste ske i efterhand. Det har stadgats att tidsfristerna för ändringsyrkande och för tvists hänskjutande till skiljemän skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden. Detta innebär att ett ändringsyrkande avseende sistnämnda period kan behandlas i ett sammanhang med ett ändringsyrkande, som avser den därefter följande femårsperioden.
    Av stor vikt är slutligen en övergångsbestämmelse enligt vilken för visst fall en jordägare av jordbrukskommissionen kan erhålla befrielse från byggnadsskyldighet, oaktat det eljest för dispens erforderliga avtalsförbehållet ej blivit gjort. Det fall som åsyftas är att arrendatorn, utan att efter lagens ikraftträdande sluta nytt avtal, likväl får rätt till nytt arrende med stöd av de tillbakaverkande reglerna angående optionsrätt. Den dispensansökan som här avses skall vara gjord innan nya arrendevillkor blivit bestämda. Dispens av förevarande slag kan medgivas även för efterföljande arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande.

 

    Den nya arrendelagstiftningen uppbäres i främsta rummet av syftet att förbättra arrendatorsklassens ställning i socialt hänseende. Lagstiftarens strävan att tillgodose detta syfte har föranlett en intresseavvägning, som innebär en tämligen stark förskjutning till jordägarens nackdel. Mången torde vara benägen att anse, att de nya reglerna i detta hänseende gå alltför långt och att ekonomiska återverkningar av ogynnsam karaktär härav måste bliva en följd. Dylika farhågor kunna nog icke frånkännas ett visst berättigande. Då arrendeförhållandet för sin tillkomst förutsätter ett frivilligt avtal, är det vanskligt att med tvångsregler giva det en gestaltning, som alltför mycket strider mot den ena partens ekonomiska intresse av att ingå sådant avtal. Ur denna synpunkt ter det sig föga tillfredsställande, att riksdagen i vissa väsentliga punkter, framför allt beträffande rätten till ersättning för förbättringsarbeten, ansett sig kunna, utom ramen för arrendeutredningens och K. M:ts förslag, genomföra ändringar vilka avsevärt försvåra jordägarens ställning. Att dessa ändringar även i andra hänseenden framstå såsom mindre välbetänkta tillåter ej utrymmet att närmare utveckla.