SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

SAKRÄTT 1940—1942.1

 

AV

 

PROFESSOR HJALMAR KARLGREN.

 

I. LÖS EGENDOM.

 

    Besittning. NJA 1940 s. 447: Byggnadsmaterial, som inköpts av ägaren till en sportstugetomt, avlämnades av misstag å en annan person tillhörig sådan tomt och tillägnades av denne. Materialet ansågs icke ha kommit ur ägarens besittning. — Rättsfallet, som närmast har straffrättsligt innehåll, är även civilrättsligt av intresse såsom belysande för den uttänjning av besittningsbegreppet, som ofta försiggår i rättstillämpningen och som ock utan tvivel är av starka praktiska skäl påkallad. Av betydelse har väl i förevarande fall varit att, oavsett godsets befintlighet, detsamma icke för tillägnaren tedde sig som utom räckhåll för rätte ägaren, vilken visste var det skulle eftersökas. Jfr ERIK BERGENDALi SvJT 1936 s. 596 och 1940 s. 691, i EKEBERG-STRAHL-BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, s. 138 f., VINDING KRUSE, Ejendomsretten, II, s. 636 f.
    Äganderättsförbehåll. NJA 1941 s. 711: Bilar, sålda på avbetalning med vanligt äganderättsförbehåll och icke till fullo betalade, ha vid mobilisering tagits i anspråk för kronans räkning, i ett fall enligt häst- och fordonsanskaffningslagen (I) och i ett annat fall enligt rekvisitionslagen (II). Fråga dels i det förra fallet huruvida inlösningsbeloppet, som icke utbetalats till köparen, kunde till förfång för säljaren utmätas för köparens gäld (jfr 1 § 1. 3 st. förstnämnda lag, där det heter, att vad i lagen stadgas om ägare av motorfordon skall vid avbetalningsköp hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått) dels ock i det senare fallet, där ersättningen insatts å postgirokonto för köparen, huruvida bank, som av kontoinnehavaren fått på sig överlåten viss del av det å kontot innestående tillgodohavandet, kunde gentemot säljaren, vilken erhållit utmätning däri för sin fordran å ogulden köpeskilling, göra gällande rätt till det å banken överlåtna beloppet. — Beträffande rättsfallet under I. fann HD, att utmätning av inlösningsbeloppet icke lagligen kunnat ske till förfång för avbetalningssäljarens fordran. Trots den eljest förefintliga och synnerligen välgrundade motviljan mot att erkänna »surrogation» vid

 

1 Artiklar behandlande sakrättslig rättspraxis åren 1931—1935 och 1936—1939 återfinnas i SvJT 1936 s. 508 resp. 1941 s. 461.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 401avbetalningsköp ansågs alltså äganderättsförbehållet vara verksamt icke blott beträffande godset utan även med hänsyn till en i ifrågavarande expropriationsliknande ordning erhållen likvid, som vid utmätningstillfället ännu icke uppburits av köparen. Analogin från expropriationsreglerna (jfr ock 54 § försäkringsavtalslagen, 194 § 2 st. konkurslagen m. fl. stadganden) kunde med skäl tillmätas större betydelse än nyss anmärkta bestämmelse i häst- och fordonsanskaffningslagen. — Vad angår fallet under II. konstaterade HD visserligen, att berörda postgiroinsättning innefattat betalning av bilen till köparen, samt att en viss för dylikt konto föreskriven spärr icke uteslutit behörighet för kontoinnehavaren att verkställa överlåtelse av den å kontot innestående likviden för bilen eller del därav. Men då det befanns utrett, att köparen på grund av avbetalningskontraktet varit pliktig att av den å kontot för honom insatta betalningen tillhandahålla säljaren hans tillgodohavande enligt kontraktet och köparen följaktligen saknat befogenhet att förfoga över de insatta medlen på sätt som skett genom överlåtelse till banken, samt banken av vissa skäl ansågs icke ha varit i god tro vid överlåtelsen, fastställdes den av avbetalningssäljaren utverkade utmätningen. Det låter som om meningen varit, att då de å kontot innestående medlen voro föremål för köparens dispositionsrätt, säljaren icke på grund av äganderättsförbehållet kunde direkt åberopa någon sakrätt, äganderätt, till desamma (jfr dogmen om att en sakrätt principiellt skall ha en bestämd sak till objekt); rättsgrunden för avbetalningssäljarens företräde vore fastmera bankens onda tro med hänsyn till köparens ur obligationsrättslig synpunkt pliktstridiga förfarande. Är denna tolkning riktig (vilket icke kan garanteras), har det sitt intresse, att bankens onda tro tillmätts relevans utan att densamma var på något sätt kvalificerad. Den stöddes i synnerhet, efter vad det förefaller, på ett sådant faktum som den stora frekvensen av äganderättsförbehåll vid ifrågavarande slags bilförsäljningar (jfr min kommentar till NJA 1936 s. 648 i SvJT 1941 s. 480).
    NJA 1942 s. 195: Vid utmätning av ett segelfartyg med hjälpmaskin (motorgaleas) uppkommer fråga, huruvida leverantören av fartygets, ännu icke slutbetalade, motor med tillbehör kan göra gällande av honom uppställt äganderättsförbehåll. HD:s majoritet (4 just.r.) fastställde utmätningen under åberopande av att motorn jämte tillhörande föremål måste anses ha genom inmonterandet i fartyget blivit så förenad med detta, att äganderättsförbehållet icke kunde vid utmätningen göras gällande. En minoritet å två ledamöter kom till samma slut med den motiveringen, att genom motorns insättande i fartyget hade mellan motorn och fartyget uppkommit sådant samband, att motorn och tillhörande föremål utgjorde beståndsdelar av fartyget eller tillbehör därtill, samt äganderättsförbehållet följaktligen icke kunde göras gällande. En ledamot av HD ville med hänsyn till äganderättsförbehållet upphäva utmätningen. — I och för sig ligger det ju icke i sakens natur (jfr UNDÉN, Svensk sakrätt, I, s. 88, 133 och 161), att äganderättsförbehåll till en lös sak lika lätt mister sin giltighet, när saken infogas som tillbehör till en annan lös sak, som när infogandet sker i en fastighet. Även bort-

 

26—447004. Svensk Juristtidning 1944.

402 HJALMAR KARLGREN.sett från den oproportionerliga värdeminskning motorns avlägsnande här skulle medfört, torde dock just vid fartyg dylik »accessio» vara särskilt motiverad. Vari består emellertid skillnaden mellan HD-majoritetens och förstnämnda minoritets ståndpunkt? Någon överdriven tydlighet i uttryckssättet föreligger ju icke. Men förmodligen har majoriteten blott velat fastslå förbehållets ogiltighet för det fall att omedelbar konkurrens med borgenärerna är i fråga (»vid utmätningen»), under det att med minoritetens formulering är förenlig tanken, att äganderättsförbehållet skulle till borgenärernas, eventuellt särskilda sakrättsinnehavares, förmån kunna vara ogiltigt även i andra konstellationer. Bör man förstå domsluten så, har här förelegat till diskussion ett av de ur principiell synpunkt mest intressanta spörsmål, som hela sakrätten erbjuder. Se i ämnet särskilt SCHMIDT, Ägareförbehåll och avbetalningsköp, 1938, s. 172—179, jfr nedan NJA 1940 s. 682 och 1941 s. 156. Över huvud gäller det, att man beträffande den omfattning, vari en rättsägare skyddas sakrättsligt, kan ha att räkna med åtskilliga variationer, liksom en regel om att någon »blott har en obligatorisk rätt» kan uttrycka olika realiteter (jfr t. ex. 1936 års gåvolag § 1 st. 2: givarens borgenärer kunna motsätta sig gåvotagarens t. o. m. blott genom bevakning i konkursen framställda anspråk).
    SvJT 1940 rf. s. 55 och 1942 rf. s. 58: se nedan under II. Fast egendom.
    Separationsrätt. SvJT 1940 rf. s. 56. Beträffande medel, som konkursgäldenär före konkursen uppburit för varor sålda i kommission, tillerkändes kommittenten icke separationsrätt, enär medlen icke hållits för kommittentens räkning avskilda. — Jfr i detta sammanhang, beträffande spörsmålet om separationsrätt till medel som faktiskt hållits avskilda, ehuru plikt därtill i och för sig ej förelegat, HULT, Kommissionärsavtalet, 1936, s. 218 ff.
    I förbindelse härmed må även omnämnas vissa straffrättsliga rättsfall av jämväl civilrättsligt intresse: NJA 1940 s. 164 och 312: Övertagande av egendom för försäljning i kommission ansågs med hänsyn till omständigheterna reellt innefatta köp i fast räkning; 53 § kommissionslagen tillämpades sålunda icke. Jfr NJA 1941 s. 165.
    Gåvas sakrättsliga giltighet. NJA 1940 s. 185: Fader har åt sina omyndiga barn tagit försäkringar, som skulle vara barnens egendom, och därvid för försäkringarna erlagt engångspremier av egna medel. Är gåvan därmed fullbordad (arvsskattemål) ? — Se beträffande detta rättsfall och äldre praxis i samma ämne de intressanta uttalandena av HULT i TfR 1938 s. 211—15 samt i SvJT 1939 s. 247 f., 1943 s. 19.
    NJA 1940 s. 682: En kvinnlig hemmansägare X förklarade i en såsom gåvobrev betecknad handling, att hon till sin son Y, vilken sedan lång tid biträdde henne vid hemmanets brukande, bortgåve, förutom alla sina lösören att tillträdas omedelbart, jämväl hemmanets alla åbyggnader att användas genast »men äganderätten först efter min död» (gåvan huvudsakligen avsedd att utgöra ersättning för det arbete Y utfört åt X). Sedan X avlidit, uppkommer fråga om gåvans giltighet

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 403dels mot dödsboet dels mot en boets borgenär, som fått utmätning i vissa av nämnda lösören. — Rättsfallet är delvis familjerättsligt men har i andra hänseenden sakrättsliga aspekter; det kommenteras här i allo. Vad först lösörena beträffar, kunde avtalets giltighet, över huvud och särskilt mot X:s och hennes dödsbos borgenärer, sättas i fråga på den grund att till följd av samboendet tradition icke ägt rum (jfr underrätten). Överinstanserna funno emellertid, att med den såsom gåvobrev betecknade handlingen avsetts att lämna Y ersättning för utfört arbete, samt yttrade, att då det icke framginge, att värdet av den egendom som sålunda avsetts som ersättning och de förmåner Y för sitt arbete tidigare åtnjutit överstege skäligt vederlag för nämnda arbete, överlåtelsen måste, oavsett om egendomen kommit i Y:s besittning eller ej, anses bindande gentemot X, hennes dödsbo och dettas borgenärer. Avtalet betraktades alltså, med tillämpning av en princip rörande remunerativa gåvors rättsverkningar vilken hävdats av lagberedningen i motiven till skuldebrevslagen s. 134 f., som ett oneröst avtal. Även med denna ståndpunkt kunde visserligen, om än avtalet naturligen icke vore att hänföra till köp, traditionskravet ha upprätthållits, nämligen ex analogia. Att en sådan analogi avvisades, berodde kanske på överlåtelsens släktskap med en betalningsakt. — Vad sedan angår verkan av överlåtelsen av åbyggnaderna, vilken avhändelse uppenbarligen likaledes av överinstanserna uppfattades som onerös, rörde det sig ju endast om avtalets upprätthållande mot överlåtaren X och hennes dödsbo, icke mot X:s eller boets borgenärer. Förvärv av någon verklig, d. v. s. mot tredje man gällande, äganderätt till åbyggnaderna var här sannolikt utesluten redan på den grund, att överlåtelsen syftade till att »med byggnadernas bibehållande å fastigheten överföra äganderätten till dem å Y» (just.r. Ekberg). Men behövde detta hindra, att en mot äganderätten svarande, alltså en relativt fullständig och till tiden icke begränsad, obligatorisk rätt till fastigheten kunde av Y hävdas mot X och hennes dödsbo? Sistnämnde ledamot av HD ansåg tydligen sådant hinder föreligga, medan en annan (just.r. Forssman) så vitt synes omfattade annan mening; jfr den ovan i samband med rättsfallet NJA 1942 s. 195 antydda principfrågan. Majoriteten i HD kom emellertid på en helt annan grund, nämligen under åberopande av 1930 års lag om arvsavtal — 3 § första punkten — att anse överlåtelsen av åbyggnaderna ogiltig. Enligt detta lagrum skall ju även ett oneröst förfogande, om det hänför sig till vederbörandes »kvarlåtenskap», vara ogiltigt, och bestämmelsen uppfattades med allt fog, i strid visserligen mot lagberedningens tolkning (a. st. s. 142), som gällande även sådana förfoganden, vilka ej avse kvarlåtenskapen i dess helhet eller en kvotdel därav utan ha till objekt viss bestämd egendom, förutsatt att de ändock på av HULT i TfR 1938 s. 193 och NIAL i SvJT 1937 s. 280 angivna grunder äro att hänföra till »dödsrättshandlingar».
    NJA 1941 s. 680: Innebar redan en muntlig förklaring om överlåtelse av vissa andelar i en ekonomisk förening övergång av äganderätten till andelarna? HD uttalade enhälligt, att genom viss vederlagsfri överlåtelse av sådana andelar hade, oavsett att andelsbevisen först senare över-

404 HJALMAR KARLGREN.lämnades till gåvotagaren, fullbordad gåva av andelarna kommit till stånd. — Att för tillkomsten av giltig gåva icke erfordrades tradition av i målet ifrågakomna andelsbevis, synes visserligen vara lättförståeligt. Bevisen voro ju icke löpande papper eller presentationspapper; se 1936 års gåvolag § 3 st. 1. Men om den anmärkta motiveringen, som låter som en principförklaring, skall betyda, att ej heller en denuntiation till föreningen varit av nöden, finns det väl anledning att ställa sig undrande. Särskilt gäller detta, om man i konsekvens härmed skulle anse, att även för en (sakrättslig) panträtts stiftande redan avtalet (pantförskrivningen eller säkerhetsöverlåtelsen) vore till fyllest. Läget kan icke gärna jämställas med de fall, då såsom vid förfoganden över byggnader å annans grund, patenträttigheter o. s. v. någon för denuntiation lämpad part icke finnes och man förty torde vara hänvisad till att falla tillbaka på avtalet som redan i sig självt sakrättsligt verkande. Å andra sidan lär man icke gärna för giltig gåva eller pantsättning av andel i ekonomisk förening kunna kräva något slags medverkan till förfogandet å föreningens sida. Ty visserligen föreligger här den skillnaden i jämförelse med fall av dispositioner över fordringsrättigheter, att »gäldenären» (föreningen) åtminstone i vissa hänseenden icke utan vidare kan tvingas att behandla gåvotagaren eller panthavaren som vederbörlig successor (jfr föreningslagen § 17). Men detta är icke avgörande. Dispositionen kan ju avse den rätt, som förvärvaren vinner för det fall och i den omfattning han av föreningen godtages som utövare av föreningsmedlems befogenheter. Även en starkt villkorad rätt kan som bekant överlåtas eller pantsättas. I förevarande fall synes emellertid av revisionsakten framgå, att denuntiation till föreningen faktiskt hade verkställts, fastän förhållandet icke åberopas i HD:s dom. Av äldre rättspraxis i ämnet är av intresse dels NJA 1895 s. 309 (enbart säkerhetsöverlåtelse av lott i »Lessebo bolag» — lotten ej förkroppsligad i presentationspapper? — grundlade ingen mot tredje man verksam panträtt) dels NJA 1939 s. 162, refererat i SvJT 1941 s. 465 (panträtt stiftades genom tradition av motbok i bostadsförening; märk att rättsfallet var från tiden före skuldebrevslagen).
    Godtrosförvärv. NJA 1942 s. 467: A sålde till B en bil på avbetalning med äganderättsförbehåll. Trots förbehållet sålde B bilen till C, som förvärvade och mottog den i god tro. B återköpte sedermera bilen från C och sålde den till D, som mottog bilen (från B) och därvid var i ond tro. B ansågs icke genom återköpet ha förvärvat bättre rätt till bilen än han ägde före försäljningen till C, vadan A:s vindikationstalan mot D bifölls. — I allmänhet gäller ju, att sedan exstinktivt förvärv en gång skett till förmån för viss person, rätte ägaren är urståndsatt att göra någon rätt gällande även om egendomen sedermera kommer i ondtroende förvärvares hand. Regeln måste dock tydligen, till förhindrande av uppenbara missbruk, vidkännas undantag för det fall att denne senare ondtroende förvärvare är B själv (som sålunda återförvärvar egendomen). Även hovrätten delade antagligen denna av HD i rättsfallet godtagna uppfattning men kom (liksom ett just.r.) till annat slut, emedan man fann läget böra bedömas så, som om D omedel-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 405bart från C, och icke via B, gjort sitt ifrågavarande förvärv. Till stöd härför åberopades, att B:s återköp ägt rum i omedelbart sammanhang med försäljningen till D och möjliggjorts genom den av D erlagda betalningen. Att B vid återköpet från C och föryttringen till D handlat i eget namn ansågs förty icke hindra, att han vid denna äganderättsfrågas bedömande betraktades blott som representant.
    SvJT 1942 rf. s. 11: Godtrosförvärv för A till från B inköpt egendom erkändes icke, enär egendomen, då A mottagit densamma, ej varit i B:s besittning utan blivit av rätte ägaren C till A överlämnad (B obehörig representant för C).
    Panträtt eller därmed jämförlig rätt. NJA 1940 s. 297: Kollision mellan, å ena sidan, förvärv, i samband med fastighetsköp, av ägarehypotek samt, å andra sidan, anspråk på panträtt i den mot ägarehypoteket svarande delen av inteckningen. Sistnämnda anspråk, som grundade sig dels på en av säljaren före köpet gjord utfästelse och dels på besittningstagande av inteckningen efter köpet, har underkänts, då köparen var i god tro och besittningstagaren ägde kännedom om köpet. — Vid tiden för fastighetsköparens förvärv av ägarehypoteket var detsamma endast så till vida »belastat», att ifrågavarande intecknade, i bank belånade skuldebrev av den tidigare fastighetsägaren pantförskrivits till en dennes borgensman. Borgensmannen hade nämligen då ännu icke blivit besittare av inteckningen och ej heller annorledes, såsom genom denuntiation till banken, erhållit en sakrättsligt utvecklad panträtt beträffande ägarehypoteket.1 Emellertid skulle enligt de principer, som i rättspraxis utbildat sig beträffande en (i förhållande till borgenärerna m. m.) blott obligatoriskt berättigad parts rättsskydd mot medkontrahentens singularsuccessorer, redan nämnda pantförskrivning kunnat åberopas mot den nye fastighetsägaren, därest denne vid sitt förvärv av ägarehypoteket haft kännedom om pantförskrivningen. Sådan kännedom ansågs dock icke ha varit för handen. Nästa fråga gällde, om icke borgensmannen genom att han sedermera, d. v. s. efter fastighetens övergång till ny ägare, kom i besittning av skuldebrevet gjorde ett fullt verksamt sakrättsligt panträttsförvärv, låt vara icke ett derivativt utan, just med hänsyn till att fastigheten bytt ägare, exstinktivt sådant. Men betingelse härför måste ju vara, att borgensmannen vid sitt besittningstagande av inteckningen varit i god tro beträffande pamtsättarens äganderätt till ägarehypoteket, med andra ord varken kände eller borde känna till fastighetsföryttringen. Och denna betingelse var icke i målet uppfylld.
    NJA 1941 s. 169: Då till säkerhet för en i konkurs bevakad fordran lämnats pant, vilken icke före egendomsavträdet realiserats, i egendom som ej tillhörde konkursgäldenären, har, oansett det förhållandet att pantsättningen ( som var giltig jämlikt reglerna om skydd för förvärv i god tro) skett utan samtycke av pantens ägare, borgenären berättigats att njuta utdelning för det bevakade fordringsbeloppet utan avdrag av

 

1 Ej heller kunde han, vad angår vissa på ett tidigare skede gjorda avbetalningar å skulden, åberopa de regler, som medföra rätt för en borgensman, på grund av »cessio legis», till av gäldenären ställd pantsäkerhet (se HD:s dom).

406 HJALMAR KARLGREN.vad som täckes genom panten. — I rättspraxis har som bekant 133 § konkurslagen, med dess för borgenären (trots alla motiveringsförsök) förvånansvärt gynnsamma regel om full bevakningsrätt utan hänsyn till å fordringen efter konkursutbrottet verkställd avbetalning, analogivis tillämpats i de fall, där en borgenär fått sin fordran delvis täckt genom en efter egendomsavträdet verkställd realisation av pant, som icke tillhört gäldenären (beträffande annan pant se 17: 15—16 HB). Pantägaren kan ju, fastän han icke häftar med hela sin förmögenhet utan blott med panten, betraktas som en med konkursgäldenären solidariskt förbunden gäldenär, som presterar avbetalning. Att, såsom vid panträttsligt godtrosförvärv, panten anlitas för gäldsbetalningen utan ägarens samtycke till pantsättningen kan nu åtminstone under den förutsättningen icke gärna leda till analogiens underkännande, att man tilllika för undvikande av dubbel utdelning begränsar pantägarens rätt att bevaka sitt skadeståndskrav mot gäldenären (resp. sitt krav på ersättning för det panten använts till dennes nytta) i överensstämmelse med vad som i 135 § konkurslagen stadgas beträffande medgäldenärs och medlöftesmans regressfordran. Såsom framgår av ett utförligt, i målet avgivet yttrande av just .r. ALEXANDERSON har emellertid HD, eller under alla omständigheter vissa dess ledamöter, på goda grunder ansett en sådan begränsning icke försvarlig. Huruvida man nu även utan en dylik tillämpning av 135 § konkurslagen kan fasthålla analogien från 133 § och tillerkänna borgenären full bevakningsrätt, är väl något mera tveksamt. Betänkligheterna häremot torde dock ej vara avgörande. De avvisades av Alexanderson i nyssnämnda yttrande.
    NJA 1941 s. 503: Sedan lös egendom blivit utmätt för X:s med fl:s fordringar hos Y samt utmätningen överklagats av Z såsom förment ägare till det utmätta godset, hänvisades Z av KB att stämma men underlät detta, vadan utmätningen vann laga kraft. Medan ännu besvären voro på KB:s prövning beroende, hade emellertid, på en av Z inom en månad från den dag utmätning verkställdes gjord ansökning, Y försatts i konkurs. Fråga, då beslutet härom av högre rätt upphävts, dels om skyldighet för Z, vilken under konkursen omhändertagit det utmätta godset, att till X m. fl. utgiva ersättning för det dessa därigenom gått förlustiga möjligheten att erhålla betalning dels ock om den tidpunkt som, därest ersättning skulle utgå, borde läggas till grund vid bestämmandet av godsets värde. — I målet är sålunda fråga om rättsskydd, i skadeståndshänseende, för den panträtt (eller om man så vill: den med panträtt jämförliga rätt), som uppkommer genom utmätning, sc. en utmätning som icke på grund av efterföljande konkurs enligt 17:8 HB förlorar sin verkan. HD fann av utredningen framgå, att utmätningens slutförande uppskjutits och förhindrats i följd av omständigheter, för vilka Z hade att i förevarande hänseende taga ansvaret. (Skall detta skruvade uttryckssätt markera, att det i skadeståndshänseende var likgiltigt, om Z kunnat anses ha fog för sitt handlingssätt?) Med anledning härav ansågs Z pliktig att utgiva ersättning för det utmätta godsets värde vid den tidpunkt, då försäljning eljest kunnat äga rum, dock icke till högre belopp än de fordringar som åberopats till stöd för ut-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 407mätningen. Till grund för skadeståndsberäkningen skall sålunda icke nödvändigt läggas värdet av egendomen vid den tidpunkt, då det till skadestånd förpliktande handlandet företagits (jfr min »Skadeståndsläran» s. 144). Den för panthavaren uppkomna förlusten blir nämligen med sistnämnda beräkningssätt icke alltid täckt.
    NJA 1941 s. 687: Under åberopande av pantförskrivning i entreprenadkontrakt yrkar, i entreprenörens konkurs, byggherren (kronan) för viss fordran, avseende ersättning för ökad kostnad genom byggnadsarbetets slutförande av annan företagare, förmånsrätt enligt 17:3 HB i de entreprenören tillhöriga, å byggnadsplatsen befintliga och för arbetet avsedda materialierna. Dessa överlämnade i byggherrens besittning? Kronan åberopade, att entreprenören icke ägt annan nyttjanderätt till markområdena än den faktiska dispositionsrätt, som betingats av entreprenaden, samt att materialierna förty måste anses ha på sådant sätt befunnit sig i kronans besittning, att en verklig panträtt konstituerats, och detta fastän kronan varken före konkursens början eller sedermera förfogat över desamma. — Tanken, att en sakrättsligt verkande panträtt skulle kunna stiftas på ett så lättvindigt sätt, avvisades, som begripligt är, enhälligt av alla instanser.
    SvJT 1942 rf. s. 65: För sakrättsligt verksam pantsättning av »muntlig» fordran har — självfallet — denuntiation ansetts erforderlig.
    NJA 1942 s. 530: Sedan domänstyrelsen för en tid av 20 år på arrende upplåtit en kronoegendom och X därvid till säkerhet för fullgörandet av sina skyldigheter som arrendator överlämnat två av bank för X utfärdade depositionsbevis, har med styrelsens begivande arrenderätten överlåtits först av X å Y och därefter av Y å Z, varvid bevisen, utan att ha försetts med någon transport, fått gälla såsom säkerhet för fullgörandet även av de båda senare arrendatorernas skyldigheter. Yrkande nu om åläggande för styrelsen, vilken efter arrendets upphörande utlämnat bevisen till Z, att återgälda X:s dödsbo enligt bevisen då innestående belopp, som hos banken utkvitterats av Z. — Då vid pantsättning till säkerhet för tredje mans förbindelse panten rimligen skall, när förbindelsen infrias, återställas icke till tredje mannen-gäldenären utan till pantsättaren, kunde befogenheten av kravet mot domänstyrelsen synas självklar. Tvisten gällde emellertid, om icke X:s medgivande, att depositionsbevisen finge gälla som säkerhet även för de förbindelser som åvilade Y och Z, gjorde dessa i förhållande till domänstyrelsen legitimerade att disponera över panten jämväl vid panträttsmellanhavandets avveckling (alltså berättigade att i eget namn förfoga över egendomen i fråga). Jfr ALEXANDERSONS utlåtande i det i NJA 1923 s. 452 refererade rättsfallet. Tillräckligt stöd för en sådan uppfattning av medgivandets innebörd förelåg dock tydligen icke.
    Retentionsrätt. NJA 1942 s. 575: Sedan bil tagits i anspråk för krigsmaktens behov, har retentionshavare, som utfört reparation å bilen, ansetts berättigad att, även utan uttryckligt stadgande i den författning, med stöd av vilken ianspråktagandet skett, framför ägaren utfå sin fordran ur den hos överexekutor nedsatta ersättningen. — Jfr det ovan s. 400 refererade rättsfallet NJA 1941 s. 711. Den ifrågavarande

408 HJALMAR KARLGREN.retentionsrätten hade för övrigt uppkommit utan ägarens samtycke till reparationens verkställande, antagligen med analog tillämpning av reglerna i 11:4 och 12:4 HB om godtrosförvärv, se NJA 1936 s. 650. (Beträffande annan tänkbar rättsgrund hänvisas till ALEXANDERSONS yttrande i sistnämnda rättsfall s. 657).
    Förmånsrätt. NJA 1940 s. 734: I fastighetsförenings konkurs bevakade A, ensam styrelseledamot i föreningen, med yrkande om förmånsrätt jämlikt 17:4 HB vissa fordringsbelopp under påstående att, enär fordringsbeloppen motsvarade vad han av egna medel guldit till de vid föreningens nybyggnadsarbete anställda arbetarna, han därmed förvärvat den med lönefordringarna förbundna förmånsrätten. Yrkandet om förmånsrätt underkändes. — Om någon genom överlåtelse från förutvarande borgenären förvärvar en dennes fordran, erhåller han som bekant även med fordringen förenade förmåns- och säkerhetsrättigheter. Om däremot en tredje man infriar en borgenärs tillgodohavande, anses som huvudregel motsatsen gälla, d. v. s. »subrogation» erkännes icke; se närmare USSING i UfR 1937 B s. 108 ff. och i Erstatningsret s, 227. Såsom rättsfallet utvisar kan denna princip leda till materiellt föga tilltalande resultat särskilt i de fall där gäldsinfriandet skett för tillgodoseende av ett synnerligen beaktansvärt eget intresse å den infriande tredje mannens sida. Härtill kommer, att man med denna ståndpunkt svårligen undgår att tillgripa tämligen formalistiska grunder vid avgörandet av om vid betalning å en tredje mans sida ett avtal om överlåtelse skall anses föreligga eller om betalningen allenast innebär, att gäldenärens skuld bringas att upphöra, i förening med att motsvarande ersättningskrav gentemot gäldenären uppkommer eller avses skola uppkomma. Den förutvarande borgenären är ju mest intresserad av att få betalt och bryr sig merendels icke mycket om huruvida hans hittillsvarande fordran »överlåtits» eller »upphört». Se i ämnet även NJA 1925 s. 174.
    SvJT 1941 rf. s. 24: Pantförskrivning av byggnad å ofri grund har ansetts grunda förmånsrätt enligt 17: 3 HB. Se min uppsats i SvJT 1936 s. 179 f.; jfr ock lagberedningens motiv till skuldebrevslagen s. 131. — SvJT 1941 rf. s. 38: En person, som med en honom tillhörig lastbil låtit (genom sina söner) verkställa mjölkkörningar för en mejerifirmas räkning mot viss ersättning per månad, ansågs icke ha haft sådan anställning, att han varit att betrakta som arbetare i den mening som avses i 17:4 HB. — SvJT 1941 rf. s. 63: Fordran å semesterersättning har förklarats skola utgå med förmånsrätt enligt 17:4 HB.

 

II. FAST EGENDOM.
 

    1895 års lag ang. vad till fast egendom är att hänföra. SvJT 1940 rf. s. 55: I samband med köp av fast egendom träffades mellan säljaren A och köparen B muntlig överenskommelse, varigenom A förbehöll sig äganderätten till en å den försålda fasta egendomen befintlig garagebyggnad samt rätt att ha densamma kvarstående viss tid. A uraktlät, sedan tiden utlupit, att bortflytta garagebyggnaden

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 409och överlät utan laga rätt densamma å C för nyttjande å fastigheten. B, som anser att han är ägare av garagebyggnaden och att A numera icke heller har någon nyttjanderätt till densamma, för talan mot C med yrkande om dennes avhysande från byggnaden. Då överenskommelsen ansågs bindande mellan parterna och B alltså icke gentemot A förvärvat någon rätt till garagebyggnaden, ogillades denna talan. En talan avseende garagebyggnadens bortflyttande skulle väl däremot vunnit bifall. Hovrätten synes (trots att vid domen användes uttrycket »förment» äganderätt) ha ansett, att B visserligen var sakrättsligt ägare av garagebyggnaden men att den mot äganderätten svarande obligatoriska rätten till byggnaden alltjämt tillkom A.
    NJA 1941 s. 156: En person, som, efter det fastighet dömts i mät, därifrån egenmäktigt bortfört föremål av beskaffenhet att jämlikt 3 § i 1895 års lag vara att hänföra till fast egendom, har förpliktats att till innehavare av inteckning, vilken vid köpeskillingens fördelning blivit nödlidande till belopp, överstigande värdet av föremålen, i skadestånd utgiva ett mot nämnda värde svarande belopp. — Här tillerkändes följaktligen skadeståndsrätt åt en borgenär, som genom fastighetens dömande i mät förvärvat panträtt, eller en med panträtt jämförlig rätt, i fastigheten; jfr NJA 1941 s. 503 här ovan (s. 406). En tillika av konkursboet förd skadeståndstalan i samma hänseende ogillades däremot, tydligen därför att äganderättsförbehållet ansågs gälla mot vederbörande fastighetsägare personligen och denne vid tiden för bortförandet av föremålen ännu icke kommit i konkurs (varför någon panträtt för konkursboet ej läderats). Till inteckningshavares eller andra rättsägares i fastigheten potentiella intressen togs sålunda ingen hänsyn; jfr NJA 1942 s. 195 (förut refererat s. 401) och 1940 s. 682 (s. 402).
    SvJT 1942 rf. s. 58: Fråga om giltigheten av äganderättsförbehåll beträffande en till hyreshus levererad, av hyresvärden anskaffad elektrisk mangel (och om verkan av godtrosförvärv av mangeln). Tillbehör till fastigheten? Hovrättens majoritet ansåg mangeln, oaktat den var avsedd till stadigvarande bruk för hyresgästerna i fastigheten, icke utgöra tillbehör enligt 1895 års lag, detta särskilt med hänsyn till dess ändamål: »att bereda hyresgästerna en särskild förmån». Äganderättsförbehållet tillerkändes under sådana omständigheter, och då mangeln kunde avlägsnas från byggnaden utan något ingrepp däri eller skada därå, giltighet. — Det var väl alltså mangelns egenskap att icke utgöra en normal tillhörighet till ett hyreshus, som blev avgörande. Ändamålsenligheten av ett sådant domslut synes kunna diskuteras. Två ledamöter satte icke mangelns egenskap av tillbehör till fastigheten i fråga men ville ändock med hänsyn till densammas särskilda beskaffenhet låta äganderättsförbehållet utöva sakrättslig verkan.
    Fastighetsöverlåtelse: avtalets ingående och innehåll.1NJA 1940 s. 112: Ett mellan ägaren av en fastighet och tre

 

1 En serie rättsfall, som avse ämnen hörande till den allmänna avtalsrätten och ej i högre grad ha anknytning till sakrätten, behandlas här icke. Se sålunda NJA 1940 s. 179 (refererat i min » Avtalsrättsliga spörsmåb, 1940, s. 57 f., noten), 1940 s. 231 (a. a. s. 49 not 1), 1940 s. 556 (förutsättningsspörsmål, tolkning av köpe-

410 HJALMAR KARLGREN.andra personer såsom köpare upprättat köpekontrakt innehöll, att fastighetsägaren dels förbunde sig att medverka till att på köparnas bekostnad bildades en bostadsrättsförening, till vilken han skulle utfärda köpebrev å fastigheten, dels ock till köparna försålde samtliga andelar i föreningen. Mot fastighetsägaren förd talan om skadestånd för det han underlåtit att fullgöra sina åtaganden ogillades, enär utfästelsen att överlåta fastigheten icke vore enligt lag för honom bindande samt åtagandena i övrigt med hänsyn till det samband de ägde med berörda utfästelse icke kunde särskilt för sig göras gällande mot honom. — Grundsatsen, att ett pactum de contrahendo beträffande fast egendom icke är bindande (ens i skadeståndshänseende), upprätthölls sålunda. T. o. m. för en till det negativa kontraktsintresset begränsad ansvarighet ansågs rättsgrund saknas (se härom »Avtalsrättsliga spörsmål» s. 62 f.). Det hjälpte icke, att nämnda paktum infogats i en särskild garantiförbindelse, av innehåll att vederbörande svarade för att vid tiden för andelsbevisens överförande föreningens tillgångar utgjordes av fastigheten i fråga; jfr rörande den principiella möjligheten av att förefintligheten av ett självständigt garantiavtal inverkar å tillämpligheten av en formföreskrift min »Om stiftelseurkund och aktieteckning», 1930, s. 61 f. I övrigt var som synes i rättsfallet fråga om betydelsen av att den föreliggande ogiltighetsgrunden hänförde sig allenast till en del av avtalet, men dock så väsentlig del, att något avtal med allenast återstående delar icke kunde antagas ha blivit ingånget (jfr BGB § 139); se i samma ämne NJA 1940 s. 449.
    NJA 1941 s. 457: Aktiebolag erhöll år 1917 lagfart å viss av bolaget från X förvärvad tomtmark i stad, ehuru fånget jämlikt 5 § i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom etc. var ogillt. Efter det förelupna felets uppdagande tecknade X år 1938 å den av honom tidigare utfärdade köpehandlingen, att han bekräftade försäljningen; varefter KB i länet med stöd av 4 och 5 §§ nämnda lag godkände bolagets förvärv. Bolaget söker nu ånyo lagfart å marken. — Rättsfallet är belysande för de svårigheter, som möta om den ogiltighet, som drabbar ett avtal, i visst läge skall anses vara av nullitets natur. Visserligen kunna ju parterna även här, sedan den ogiltighetsgrundande faktorn bortfallit, »bekräfta» eller »godkänna» avtalet genom att upprepa detsamma. Men enligt härskande uppfattning skall situationen då — åtminstone när det gäller rättsverkningar gentemot tredje man, varom det ju principiellt vid lagfart är fråga — bedömas på samma sätt, som

 

handling), 1911 s. 139 (tillämpning av 33 § avtalslagen), 1941 s. 376 (verkan av köpares felbedömning av fastighetens areal), 1941 s. 563 (mera omfattande överlåtelse än fångeshandlings ordalydelse utvisar) och 1941 s. 652 (kravet på vittnen vid fastighetsköp); jfr även 1940 s. 219 (tillämpning av 33 § avtalslagen; rättsfallet ur annan synpunkt refererat nedan i texten). Ytterligare lämnas här å sido dels NJA 1941 s. 124 (en fastighetsföryttring formellt »utan anspråk på vederlag» ansågs med hänsyn till att densamma ingick som ett led i ett mellan parterna träffat avtal av visst innehåll vara onerös till sin natur) dels det huvudsakligen till försäkringsrätten hörande rättsfallet NJA 1942 s. 411 (viss försäkring i »Städernas allmänna brandstodsbolag» kunde, närmast av rättshistoriska skäl, automatiskt tillerkännas verkan mot ny fastighetsägare).

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1940—1942. 411om parterna vid bekräftelsetidpunkten inginge ett helt nytt avtal. Härav skulle då föranledas en upprepning även av lagfarten, vilket ju praktiskt förefaller som en onödig formalitet, särskilt om in casu hänsyn till tredje mans mellankommande rätt icke behöver tagas. HD fann också ny lagfart obehövlig, under åberopande av att den tidigare lagfarten »måste anses gälla köpet jämväl såsom det bekräftats och godkänts» (efter orden närmast en fiktion?), låt vara att man genom föreskrift om anteckning av utslaget i fastighetsböckerna väl i realiteten kan sägas ha föranstaltat om en ny lagfartsprocedur i anledning av bekräftelseakten.
    — Hovrätten ansåg, att köpets ursprungliga ogiltighet icke utan vidare medförde lagfartens ogiltighet, och inskrivningsdomaren synes ha utgått ifrån att lagfarten visserligen var ogiltig men ogiltig allenast i mening av att den kunde upphävas efter särskild klandertalan, och utan att därvid någon bestämd klanderfrist skulle behöva iakttagas (se rörande denna intressanta varietet av »angriplighet» lagberedningen i motiven till testamentslagen, 1929, s. 359 nederst, 397). — Jfr i detta sammanhang NJA 1931 s. 667: såsom vederbörlig upprepning av fastighetsköp (märk formkravet) betraktades säljarens ansökan om lagfart å köparens vägnar m. m.
    NJA 1941 s. 489: Spörsmålet, huruvida i visst fall slutgiltigt fastighetsköp förelåge, besvarades av HD nekande på den grund, att den ifrågavarande köpehandlingen innehöll att överenskommelse om tiden och sättet för erläggande av den oguldna delen av köpeskillingen skulle träffas senare, men att sådan överenskommelse ej kommit till stånd.
    — Det är svårt att inse, varför den omständigheten i och för sig, att parterna icke blivit ense rörande modaliteterna för köpeskillingens gäldande, skulle, när densamma dock blivit i köpehandlingen till beloppet bestämd, föranleda slutsatsen att definitivt köpeavtal icke träffats; jfr USSING, Aftaler, 1929, s. 114. Annorlunda ställer det sig åter, om man med hänsyn till omständigheterna kan av det förhållandet att enighet mellan parterna ej uppnåtts i berörda hänseende sluta sig till att, såsom NRev uttryckte det, bindande köp icke varit avsett att komma till stånd genom avtalet; jfr min »Studier i allmän avtalsrätt», 1935, s. 87 f.
    NJA 1941 s. 689: Avhandling, i vilken en person såsom »säljare» till två andra såsom »köpare» intill viss dag »handgivit» på fullständigt angivna köpevillkor ett till areal och gränser noga beskrivet jordområde, ansågs, såsom innefattande allenast anbud om försäljning, vara jämlikt 1 § 3 st. avtalslagen, jämfört med 1: 2 JB, icke i något avseende för anbudsgivaren bindande och anbudets återtagande inom den för accept utsatta fristen således icke grunda skadeståndskyldighet. — På de skäl jag utvecklat i »Studier i allmän avtalsrätt» s. 247 ff. kan nödvändigheten av att på detta sätt från 1:2 JB härleda ogiltighet av ett i skriftlig form avfattat anbud om fastighetsförsäljning (icke att förväxla med ett motsvarande pactum de contrahendo) diskuteras. I alla händelser synes stadgandet i 1 § 3 st. avtalslagen, om anbudet avfattats i laga form, icke böra tillmätas någon nämnvärd betydelse i detta sammanhang. I viss mån i samma riktning uttalar sig MALMSRÖM i ett i målet avgivet utlåtande.