Fångvårdenår 1 94 2. Av Kungl. Fångvårdsstyrelsen. Sveriges officiella statistik. Sthm 1943. Norstedt. 81 s.
    Från slutet av år 1941 till slutet av år 1942 ökades sammanlagda antalet platser för vanligt fångförvar och specialfångvård å statens fångvårdsanstalter med mimdre än 5 % eller från 2,754 till 2,876. I dessa

siffror äro icke inräknade inemot 30 platser, som disponerats för verkställighet av ungdomsfängelse å de Svenska diakonissällskapet tillhöriga anstalterna å Viebäck och Sjöliden. Ökningen i platsantalet ter sig obetydlig vid jämförelse med den samtidiga stegringen av antalet nyintagna personer, vilken belöpte sig till 25 %. År 1942 intogos nämligen i samtliga fångvårdsanstalter, inräknat Stockholms stads rannsakningsfängelse, 8,737 personer mot 6,990 år 1941. Medelbeläggningen å anstalterna ökades nära nog lika mycket som nyintagningarna eller med 23 %. Antalet vid slutet av år 1942 i anstalterna kvarvarande personer uppgick till 3,091 mot 2,336 vid slutet av år 1941. Under redogörelseåret nyintogos varje månad i medeltal 728 personer; största avvikelserna från detta medeltal uppvisa februari med 590 och oktober med 851 nyintagna personer.
    I jämförelse med år 1941 företer redogörelseåret ökning från 2,267 till 2,868 (27 %) i antalet nykomna, för brott häktade personer men minskning från 155 till 144 (7 %) i antalet nykomna, för lösdriveri häktade. Sinnesundersökningsfrekvensen bland de häktade, approximativt beräknad, var år 1942 något lägre (19.2 %) än år 1941 (20.5 %). Antalet utlåtanden enligt vilka exploranden ansetts böra hänföras under SL 5: 5 och 5: 6 utgör för år 1942 resp. 49.1 och 41.7 % mot resp. 50.4 och 38.9 % för år 1941. Anledningen till att 5: 5 ansetts tillämplig var år 1942 i 99 fall (35 %) sinnessjukdom, 83 fall (29 %) intellektuell efterblivenhet, 66 fall (23 %) psykopati samt 36 fall (13 %) intellektuell efterblivenhet och psykopati hos exploranden, medan anledningen till att 5:6 ansetts tillämplig var i 32 fall (13 %) intellektuell efterblivenhet, 166 fall (69 %) psykopati, 41 fall (17 %) intellektuell efterblivenhet och psykopati samt 2 fall (»1 %) annat. Av samtliga 578 sinnesundersökta utgjorde 59 % för stöld häktade personer.
    Antalet nykomna straffångar, som år 1941 var 1,715, ökades år 1942 med 37 % till 2,347. Nära 90 % av dem voro dömda för vinningsbrott. Den s. k. rattfyllerilagen medförde en betydande stegring under 1930talet i antalet nykomna urbota fängelsefångar; siffran för år 1940 är 164 % högre än siffran för år 1931. Under år 1941 inträffade emellertid en stark minskning, beroende huvudsakligen på den av inskränkningarna i motortrafiken följande nedgången i antalet efter nämnda lag dömda personer. Trots fortsatt nedgång i antalet rattfyllerister steg till följd av ökning i brottsligheten i övrigt, särskilt krigslagsbrottsligheten, antalet nykomna urbota fängelsefångar från 1,831 år 1941 med 16 % till 2,115 år 1942. För 47 % (år 1941: 50 %) av de nykomna straffångarna har redovisats en strafftid understigande 6 månader, och för 58 % (år 1941: 57 %) av de under året nykomna urbota fängelsefångarna understeg strafftiden 2 månader. Av de nykomna straffångarna var 1 livstidsfånge; antalet vid slutet av år 1942 kvarvarande livstidsfångar var 12 eller 1 mindre än vid slutet av år 1941.
    Verkningarna av 1937 års böteslagstiftning, vilken trädde i kraft med ingången av år 1939, framgår av att antalet nykomna bötesfångar år 1942 var endast 438 eller mindre än 10 % av motsvarande antal, 4,728, år 1938. — Intagna i anstalt för förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare blevo under perioden 1940—1942 sammanlagt 94 män och 5 kvinnor, återintagna och återhämtade ej medräknade. Från den 1 januari 1928, då 1927 års lag om internering av återfallsförbrytare trädde i kraft, och intill 1942 års slut internerades enligt nämnda lag inalles 63 personer. De nykomna tvångsarbetarna voro år 1942 endast 96, d. v. s. färre än under något av 1900-talets föregående år. Ungdomsfängelseklientelet blir däremot alltmer omfattande; mot 116 nykomna år 1938 — det första år då ungdomsfängelse tillämpades såsom strafform — svara 228 år 1941 och 317 år 1942.
    Överbeläggningen å anstalterna har medfört, att straffverkställigheten icke i allo kunnat utformas så som lagen föreskriver. — Under året har extra judiciell bestraffning vid statens anstalter förekommit 174 gånger; sammanlagda antalet sålunda bestraffade personer var 165 eller 6.4 % av det genomsnittliga antalet intagna. Bestraffningarna voro i de flesta fallen (142) förlust av sysselsättning eller inneslutning i enrum; straffcell användes icke någon gång. — Antalet rymningsfall var 59 mot 58 året förut.
    I kapitlet om vård och behandling m. m. utom anstalterna tilldrager sig redogörelsen för de sedan den 1 augusti 1942 verksamma fyra skyddskonsulenternas arbete uppmärksamhet.
    Slutligen må nämnas, att berättelsen innehåller redogörelser för resultaten av fortsatta undersökningar rörande dels återfallsfrekvensen för unga brottslingar och dels alkoholförhållanden för straff- och fängelsefångar.

Sverker Groth.