Nya RB:s ikraftträdande. Processlagberedningen har den 17 mars 1944 avgivit trädande. betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944:9, 10). Förutom förslag till lag om införande av nya RB upptager betänkandet åtskilliga andra lagförslag, till övervägande del innefattande de ändringar som påkallas av en anpassning av gällande lagstiftning till den nya RB i vad angår behandlingen av särskilda slag av mål.
    I inledningen till betänkandets motiv behandlar beredningen först vissa principfrågor, som äga samband med specialprocessen. Beredningen har utgått från, att de specialdomstolar, som nu finnas, alltjämt skola bibehållas; som skäl för denna ståndpunkt anföres att de spörsmål, som sammanhängde med dessa domstolars inrättande eller fortvaro, under senare tid varit föremål för ingående överväganden. Beredningen ingår härefter på frågan om särskild organisation av domstolarna även inom vissa andra rättsområden. Enligt beredningens åsikt bör som allmän regel gälla, att den särskilda sakkunskap, som erfordras för ett måls utredning, införes i rättegången genom bevisningen. Förhållandena gestaltade sig dock i viss mån annorlunda beträffande vissa speciella rättsområden, där för utövande av domstolens processledande verksamhet och bedömande, särskilt ur teknisk synpunkt, av det förebragta processmaterialet erfordrades särskild praktisk och teoretisk förtrogenhet med de ämnen, som behandlades. Även i nu avsedda fall anser dock beredningen olägenheterna av avvikelser från den allmänna domstolsorganisationen vara så stora att denna utväg bör anlitas allenast om fördelarna påtagligt överväga olägenheterna. Såsom en sådan olägenhet framhålles särskilt, att vid en koncentrering av ett viss slag av mål till en eller ett fåtal domstolar parterna komma att sakna lätt tillgång till domstolen, ett förhållande, som kan i hög grad förringa fördelarna av förfarandets muntlighet och omedelbarhet. En än allvarligare betänklighet finner beredningen ligga däri, att sambandet med den allmänna rättsskipningen och rättssystemet i övrigt kan menligt påverkas. De nu antydda olägenheterna kunna dock enligt beredningens uppfattning avsevärt minskas, om såsom organisationsform väljes ej en fristående specialdomstol utan allmän domstol i viss förändrad sammansättning.

    Beredningen ställer sig även i stort sett avvisande till de krav, som framställts om förenkling av instansordningen i den riktningen, att för vissa grupper av mål någon av de lägre instanserna skulle uteslutas och dessa mål sålunda skulle upptagas av högsta domstolen redan i andra instans. Såsom skäl för denna sin ståndpunkt framhåller beredningen, att därigenom skulle å högsta domstolen överflyttas utredningsuppgifter, som åvila den nuvarande mellaninstansen, samt att högsta domstolens nuvarande ställning i instansordningen därigenom komme att till olägenhet för den allmänna rättsskipningen väsentligt rubbas. Grundtanken i nya RB:s instansordning vore, att för målens utredning två instanser skulle stå till buds; högsta domstolens uppgift vore däremot främst att tillvarataga rättsskipningens enhet. Därest för vissa mål behov förelåge av särskild skyndsamhet, borde detta behov — i överensstämmelse med vad som ägt rum i beredningens, i  denna del av statsmakterna dock ej biträdda, förslag till ny rättegångsbalk — tillgodoses genom inrättandet av ett eninstansförfarande i någon av de lägre instanserna; tänkbart vore ock att vid ett tvåinstansförfarande fullföljden kunde begränsas till prejudikatfrågor. För en sådan avvikelse från den allmänna instansordningen måste enligt beredningens åsikt förutsättas överenskommelse mellan parterna i målet. Med hänsyn till de starka åsiktsmotsättningarna i dessa frågor har beredningen dock icke ansett sig nu böra återkomma med förslag i detta ämne.
    Från de allmänna utgångspunkter, som beredningen sålunda intagit, avvisar beredningen det av vissa handels- och sjöfartsorganisationer framställda förslaget om inrättande av en eller flera fristående specialdomstolar för handel och sjöfart med fullföljd omedelbart till högsta domstolen. Med hänsyn till uttalanden från dessa organisationer angående obenägenheten hos högt kvalificerade representanter för landets näringsliv att under annan förutsättning medverka i rättsskipningen å ifrågavarande områden har beredningen icke ansett sig kunna vidhålla ett av beredningen tidigare utarbetat förslag, enligt vilket i de större rådhusrätterna representanter för handel och sjöfart skulle beredas plats i domstolen.
    En särskild undersökning har ägnats frågan om underrätternas sammansättning vid behandling av brottmål mot ungdom. Efter att ha övervägt olika alternativ har beredningen i överensstämmelse med den åsikt, som gjort sig gällande inom den rådgivande nämnden, även i detta fall stannat vid ett bibehållande av gällande lagstiftning i ämnet. Vad angår rådhusrätterna har dock förordats en utvidgning av nämndens deltagande i förhållande till de allmänna bestämmelserna härom i 1 kap. 11 § nya RB. Dessutom har införts bestämmelse, att vid behandling av ifrågavarande mål för tjänstgöring i nämnden företrädesvis böra anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. I motiven framhåller beredningen, att denna bestämmelse vilar på den förutsättningen att vid val av nämndemän i städerna stadsfullmäktige beakta, att nämndemän med nu angivna kvalifikationer tillföras nämnden.

    Vad angår domstolens sammansättning i tryckfrihetsmål föreslår beredningen vissa avvikelser från gällande rätt. Dessa mål kunna enligt förslaget upptagas ej blott av rådhusrätt utan även i vissa fall — i de residensstäder, som ej komma att äga egen rättsskipning — av häradsrätt. I de mål, där jury ej medverkar, skall nämnd alltid ha säte i rätten. Jurymålen skola däremot handläggas av en lagfaren domare. Sedan juryn avgivit sitt utlåtande i skuldfrågan, skall domaren och juryn gemensamt avgöra målet; juryn har därvid i allt väsentligt samma ställning som nämnden. Genom vad sålunda föreslagits ernås, att i tryckfrihetsmål domstolens sammansättning blir densamma vare sig målet upptages av rådhusrätt eller häradsrätt.
    De bestämmelser, som i olika lagar förekomma om rättegången i särskilda mål, ha underkastats granskning ur de synpunkter, som äro av betydelse för den nya rättegångsordningen. Denna granskning har lett till mer eller mindre genomgripande omarbetning av ett stort antal lagar, såsom jorddelningslagen, vattenlagen, sinnessjuklagen, lagen om krigsdomstolar. En redogörelse för innehållet i dessa förslag och de skiftande frågor, som därvid behandlats, skulle emellertid i alltför hög grad taga i anspråk tidskriftens utrymme.
    Tidpunkten för nya RB:s ikraftträdande har med hänsyn till ännu återstående arbete av administrativ karaktär av beredningen föreslagits skola bestämmas till den 1 januari 1947.
    Beträffande övergången till den nya ordningen har såsom allmän regel föreslagits, att mål, vari stämning utfärdats eller rättegång eljest inletts före nya RB:s ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag. Från denna huvudregel föreslås dock betydande avvikelser. I fråga om underrätt innebära dessa avvikelser, att vissa bestämmelser i nya RB skola tillämpas i mål, som ännu ej blivit av underrätten slutligen avgjorda. Det nu sagda gäller särskilt i fråga om tvångsmedel och bevisning. Äldre RB:s bestämmelser om vittnesjäv och legal bevisprövning skola alltså icke i något fall tillämpas vid underrätt efter nya RB:s ikraftträdande; i fråga om rättegångens anordning och själva förfarandet skola däremot äldre bestämmelser fortfarande gälla i mål, däri rättegång inletts före ikraftträdandet. Vad överrättsförfarandet angår är den bestämmande tidpunkten, då det underrättens avgörande, som fullföljden avser, ägt rum. Mot dom eller beslut, som av underrätt meddelats före nya RB:s ikraftträdande, skall talan fullföljas enligt äldre bestämmelser; detta gäller även hovrättens avgörande i sålunda fullföljt mål, även om detta avgörande äger rum efter nya RB:s ikraftträdande. Mot dom eller beslut, som underrätt i där anhängigt mål meddelat efter nya RB:s ikraftträdande, skall däremot talan fullföljas enligt de nya reglerna; även rättegången i högre rätt regleras i detta fall av nya RB. Anledningen till den ståndpunkt, som beredningen sålunda intagit, har väsentligen varit den praktiska betydelsen av att, vad angår underrätternas avgöranden, samma fullföljdsregler vinna tillämpning i alla mål, vari dom eller beslut meddelas efter nya RB:s ikraftträdande, oberoende av tidpunkten, då målet anhängiggjordes.
    Beredningens betänkande, som är enhälligt, är undertecknat av dess

ordförande, f. d. justitierådet N. Gärde, professorn Thore Engströmer och hovrättsrådet Erik Söderlund. Som sekreterare har tjänstgjort hovrättsassessorn Sven Strömberg. Beredningens rådgivande nämnd har utgjorts av presidenten K. Schlyter, riksgäldsfullmäktigen Axel Lindqvist, riksdagsmannen Gunnar Persson i Falla, borgmästaren Joël Laurin, häradshövdingen G. Lindstedt, rektorn Gust. Mosesson, riksgäldsfullmäktigen K. A. Ryberg samt advokaten Holger Wiklund. Nämnden har i ett till betänkandet fogat yttrande förklarat sig i allt väsentligt ansluta sig till beredningens förslag; på vissa punkter ha särskilda yttranden avgivits av Persson, Laurin och Lindstedt.

N. Gärde.