DOMAREDEN I HISTORISK BELYSNING.

 

AV

 

PROFESSORJAN ERIC ALMQUIST.

 

Formuläret till den domared, som ännu begagnas, har ursprungligen någon gång under enväldets sista år utarbetats av Gustaf Cronhielm i egenskap av lagkommissionens ordförande.1 Cronhielms förslag är av följande lydelse:
    »Jag lofwar och swär wijd Gud och hans helga ewangelium, att iag will och skall uti alla domar rätt göra och döma effter Gudz och Sweriges lag och stadgar och effter mit bästa samwete och thet eij låta för frändsämja, mågsämja, swågerskap eller wänskap; eij för räddhoga, afwund eller illwillia; eij för mutor och gåfwor; och eij then saklös göra, som saker är, eller then saker, som saklöser är: så sant mig Gud hielpe til lif och siäl, som iag thet troligen hålla skall.»

 

    Formuläret blev sedermera föremål för en del smärre ändringar och tillägg bl. a. av hovrättsrådet J. Rosenstolpe, som utarbetat 1734 års förslag till rättegångsbalk. Sistnämnda förslag antogs i hithörande del oförändrat av riksens ständer s. å., och formuläret kom därefter att ingå i 1734 års lag, RB 1: 7. För jämförelsens skull meddelas här texten till det legala formuläret:

 

    »Jag N. N. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för skyldskap, svågerskap, vänskap, avund och illvilja eller räddhåga; ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak under vad sken det vara må; och ej heller den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall ock varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller androm de rådslag, som rätten inom lyckta dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troliga hålla utan arga list och påfund, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.»

 

1 Enligt W. SJÖGREN (Förarbetena till Sveriges rikes lag, Bd 6, s. 549) skall detta hava skett först 1723. Men Å. HOLMBÄCK har i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Bd 1, s. 62 ff. framlagt övertygande skäl för den i texten anförda tidsbestämmelsen. I sistnämnda arbete (vid s. 64) finnes en reproduktion av manuskriptet till Cronhielms förslag till domared.

DOMAREDEN I HISTORISK BELYSNING. 45    Cronhielms ursprungliga förslag är utarbetat med stöd av de olika formulär till domared, som fastställts av K. M:t under 1680-talets lopp. Därvidlag synes Gronhielm hava utgått från det edsformulär, som förekommer dels i krigsartiklarna den 2 mars 1683 och dels i sjöartiklarna den 2 maj 1685, varvid han gjort vissa tillägg med ledning av det formulär, som finnes i kungliga brevet till hovrätterna den 11 februari 1687.1 De senare ändringarna, som verkställts inom lagkommissionen, betyda i stort sett blott, att formuläret närmare anpassats efter ordalagen i 1687 års förebild, varjämte frasen »ej mindre den fattige än den rike» influtit från domareden i landslagen.
    Den kritik, som särskilt under 1800-talet riktades mot domaredens formulering, var av dels juridisk, dels religiös art. Den juridiska kritiken tog sikte på vissa uttryck, som angåvo själva föremålet för edgången. Den religiösa åter hänförde sig enbart till inlednings- och avslutningsorden, vilka kunna sägas innefatta edsformeln i egentlig mening. Inom litteraturen har den juridiska kritiken sammanfattats av J. KREÜGER i Naumanns tidskrift 1876. Denne fäste till en början uppmärksamheten på den passus, vari den blivande domaren lovar att döma efter Guds lag. Kreüger är icke fullt säker på vad detta uttryck egentligen innebär. Han laborerar därför med två alternativ och nedgör dem därefter i tur och ordning. Han skriver sålunda: » Skulle med Guds lag menas bibeln eller egentligen den mosaiska lagstiftningen i gamla testamentet, vilken stundom fått tjäna till efterrättelse ej blott i andra länder utan även i Sverige, så måste en förpliktelse att iakttaga denna lag vara stridande icke allenast mot vår rätt, så väl den konstitutionella som den övriga, utan även mot våra seder och förhållanden. Avses åter med Guds lag den s. k. naturrätten eller den lag, som Gud skrivit i människans sinne, så måste väl denna förnuftets och den eviga rättvisans lag utgöra huvudnormen för varje domares förfarande, men förpliktelsen härtill är tillräckligt uttryckt genom löftet att döma 'efter bästa förstånd och samvete'.»
    Även förpliktelsen att döma »efter Sveriges lag och laga stadgar» fann Kreüger vara en olämplig formulering, ty detta måste enligt hans tolkning betyda ett löfte att döma uteslutande efter nämnda rättskälla. I varje fall hade uttrycket säkerligen från början blivit insatt för att motverka det ur nationell synpunkt

 

1 Samtliga förebilder äro tryckta i Schmedemans Justitieverk (1706).

46 JAN ERIC ALMQUIST.förkastliga bruket att vid svenska domstolar tillämpa tysk-romersk rätt. Då emellertid numera, säger Kreüger, »tillämpningen av utländsk lag ofta är en ren nödvändighet», blir följden den, att »domaren tvingas att med ed förbinda sig» att underlåta något, som det i själva verket är hans skyldighet att iakttaga.
    Även löftet att ej uppenbara de rådslag, som rätten håller inom lyckta dörrar, ansåg Kreüger föråldrat och oriktigt. En sådan fordran stode nämligen »i uppenbar strid mot vår konstitutionella rätt, som medgiver en var att få del av domstolsprotokoller i vilket mål som helst».
    Kreüiger avslutar sin kritik med omdömet, att domareden jämväl i övrigt till större delen innehåller »dels fraser utan mening, dels omsägningar av vad förut blivit sagt».
    Ehuru Kreügers inlägg i diskussionen publicerades så pass sent som 1876, är det tämligen uppenbart, att innehållet i kritiken ej var något nytt. Detta framgår därav, att redan lagkommittén i sitt förslag till rättegångsbalk 1822 vid domaredens formulering tagit hänsyn till praktiskt taget alla de skäl, som Kreüger sedermera framfört. Lagkommitténs förslag hade nämligen följande lydelse:

 

    »Jag lovar och svär vid Gud och Dess heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen därifrån vika eller orätt göra, för vad orsak eller under vad sken det vara må: så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!»

 

    Här saknas varje hänvisning till »Guds lag» eller till, såvitt världslig rätt angår, uteslutande » Sveriges lag och laga stadgar», och om rådslaget inom lyckta dörrar finns ej nämnt ett ord. Äldre lagberedningen har i sitt förslag till rättegångsbalk 1849 icke heller ansett sig behöva göra några reala ändringar beträffande innehållet i nyss anförda edsformulär utan har anslutit sig till detsamma.1
    Den religiösa väckelse, som genomgick vårt land vid mitten av 1800-talet, medförde bl. a. en stark opinion mot edgångsväsendet i allmänhet. Detta hade till följd, att förut gängse ämbetseder i viss utsträckning småningom avskaffades. Domareden ansågs emellertid av myndigheterna böra bibehållas ej minst med hänsyn till förhållandet, att en dylik ed även skulle avläggas av nämn

 

1 Enda skillnaden är, att lagberedningen ändrade lagkommitténs »Dess heliga ord» till »Hans heliga ord».

DOMAREDEN I HISTORISK BELYSNING. 47demännen. Under sådana förhållanden inriktade sig allmänna opinionen närmast på försöket att få till stånd en ändring av särskilt slutorden »så sant mig Gud hjälpe till liv och själ», vilka ansågos innefatta en förpantning av själens eviga välfärd och sålunda ett eventuellt avsvärjande av den gudomliga nåden. Slutorden hade nämligen i praktiken ej sällan — i synnerhet som de också förekommo i vittneseden — framkallat samvetsbetänkligheter och väckt anstöt hos flertalet religiösa människor. Med anledning härav avlät riksdagen den 2 juni 1883 en skrivelse till K. M:t, vari krävdes en ändring av edsformulärens slutord. Som motiv anfördes, att i följd av den för många motbjudande lydelsen av edens bekräftelseord det under senare tid vid flera tillfällen inträffat, att personer av samvetsskäl helt och hållet vägrat att gå ed eller fordrat en annan form för dess avläggande än den nu föreskrivna, och att de statens ämbetsmän, som hade att vaka över tillämpningen av gällande bestämmelser om edgången, för närvarande stodo utan makt att förmå de vägrande att fullgöra eden. K. M:t remitterade omedelbart ärendet till nya lagberedningen i och för yttrande, huruvida skäl förefunnos att förändra lydelsen av bl. a. domaredens såväl begynnelse- som slutord samt, därest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med förslag därtill. Beredningen förordade i utlåtande den 28 juni s. å., att de mindre lämpliga slutorden avskaffades, och att begynnelseorden istället skulle lyda: »Jag svär inför Gud den allvetande och allsmäktige». Härigenom ansåg beredningen det religiösa momentet vara tillräckligt betonat. Tillika framhölls önskvärdheten av att edsformuläret även i övrigt förenklades och förkoitades på sådant sätt, att behovet av särskilt avslutande mening mindre än nu framträdde.
    Då ärendet behandlades i statsrådet den 26 september 1884 hade nya lagberedningen tillika hunnit inkomma med sitt tryckta betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. I detta betänkande fanns även ett förslag till förenklat formulär för domared. K. M:t kom därför att lägga detta till grund för sitt eget förslag, som fick följande lydelse:

 

    »Jag N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmäktige att efter bästa förstånd och samvete utan väld och mannamån fullgöra mig anförtrodda domarvärv.»

 

    Detta förslag blev emellertid föremål för en nedgörande kritik i högsta domstolen, som fått ärendet på remiss. Bl. a. fram-

48 JAN ERIC ALMQUIST.hölls, att ordalagen i den föreslagna domareden voro alltför knapphändiga och icke i lika hög grad som det äldre formuläret var ägnat att framkalla den känsla av högtidligt allvar, som åsyftades med edgången. Dessutom lämnade lydelsen rum för tvekan, huruvida eden avsåg andra domarvärv än dem, som vid tiden för dess avläggande voro domaren anförtrodda. Justitierådet Naumann ansåg för sin del, att äldre lagberedningens förslag av 1849 ägde ett ostridigt företräde framför det av nya lagberedningen föreslagna. Med anledning härav avgav K. M:t den 9 januari 1885 ett nytt förslag i proposition till riksdagen. Detta lyder som följer:

 

    »Jag N. N. lovar och svär, att jag vid fullgörande av domarkallet vill och skall efter bästa förstånd och samvete rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen därifrån vika eller orätt göra, för vad orsak det vara må. Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.»

 

    Förslaget vann dock icke riksdagens bifall. Och därmed kom hela frågan om domaredens omformning att vila under mer än ett halvt sekel, tills den slutligen löstes genom tillkomsten av 1942 års rättegångsbalk, vilken som bekant skall träda i kraft genom särskilt beslut av konung och riksdag.
    Med hänsyn till de olika förslag, som tidigare sett dagen under 1800-talet, är det med ett visst intresse man tager del av den nya domareden. Den återfinnes i nya RB 4: 11 och har följande lydelse:

 

    »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

 

    Med Konungens tillstånd må dessutom den, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänkligheter mot att avlägga dylik ed, istället avgiva en motsvarande försäkran på heder och samvete.

 

    Det kan icke förnekas, att den blivande domaredens formule-

DOMAREDEN I HISTORISK BELYSNING. 49ring inbjuder till kritik i mer än ett avseende. Till en början må ifrågasättas, huruvida icke formulärets författare tagit alltför stor hänsyn till den religiösa opinionen, vars representanter ju dock numera fått möjlighet att utbyta edsformeln mot annan försäkran.1 Domareden har väl i detta avseende påverkats av den nya vittneseden, som fått samma inledningsord. Men därvid är att märka, att domareden i motsats till vittneseden icke medför särskilt straffansvar. Det religiösa momentet är därför här av större betydelse än eljest, eftersom det gäller att få till stånd en påverkan av uteslutande moralisk art. Icke desto mindre har ordet »svär» avlägsnats ur begynnelseorden, vilket tidigare av myndigheterna alltid ansetts nödvändigt för att påminna vederbörande om att en avlagd ed innebär något mera än en vanlig bindande förklaring. Uttrycket »inför Gud den allsmäktige» bringar i erinran justitierådet Åbergssons inlägg från 1884, där han torrt konstaterar, att eden avlägges »icke inför Gud utan inför världslig myndighet». Då det heter, att vederbörande lovar och försäkrar »vid hans heliga ord», tyder detta på att domareden skall avläggas med handen på den heliga skrift och icke på lagboken, vilket tidigare varit möjligt.2 I nya RB 4: 11 nämnes i övrigt intet om denna sak, men i nya RB 36: 11 är detta uttryckligen föreskrivet för vittnesed.
    Slutorden hava befriats från alla religiösa moment. Därom är kanske mindre att säga. Frågan är blott vad som menas med en »uppriktig domare». Uppriktig kallas i modernt språkbruk en person, vars tal och handlingar överensstämma med hans tankar. Men en domare, som ju i stor utsträckning är bunden av lagen, kan ofta bliva nödsakad att döma i strid mot sin personliga övertygelse och får sålunda icke alltid tillfälle att visa prov på sin uppriktighet. En dylik egenskap bör därför icke framhållas som särskilt utmärkande för en domare. 3 Uttrycket förekommer visserligen också i det äldre formuläret, men detta förhållande beror på att uppriktig i äldre tid betydde detsamma som pålitlig. 4 Att

 

1 Oppositionen mot ordalagen i den nuvarande edsformeln torde numera vara representerad blott inom vissa religiösa sekter.

2 Jfr min artikel »Med hand å bok» i SvJT 1937, s. 240 ff.

3 Av enahanda skäl bör måhända ordet ärlig, som även förekommer i detta sammanhang, lämpligen utbytas mot ordet redlig eller något liknande. På motsvarande plats i 1687 års formulär heter det i stället: ». . . som en from och rättvis domare väl ägnar och anstår.»

4 I denna betydelse förekommer ordet även i 1687 års formulär till domared.

4 — 447004. Svensk Juristtidning 1944.

50 JAN ERIC ALMQUIST.hålla på traditionen är visserligen i och för sig tacknämligt. Men en dylik inställning bör icke leda till att i en modern lagtext i onödan begagnas uttryck, som för att ej missförstås måste givas en numera föråldrad innebörd. Effekten kan i så fall lätt bliva densamma, som om man numera skulle återuppliva slutorden i Cronhielms ursprungliga förslag till domared, där det heter: » ...som jag det troligen hålla skall.»

 

    Vad själva edsföremålet angår, har författaren i förvånansvärt ringa grad fäst avseende vid den ovan anförda kritiken från juristhåll. Kreiigers anmärkningar mot det äldre formuläret bibehålla därför i viss mån sin aktualitet ännu i dag. Först och främst är formuläret fortfarande alltför vidlyftigt. I detta sammanhang kan lämpligen anföras nya lagberedningens principuttalande 1884 beträffande vittneseden: »I motsats till äldre tiders uppfattning, att edens kraft förstärktes genom ett utförligt uppräknande av olika omständigheter, som kunde föranleda till överträdelse av edsplikten, eller som eljest borde vid dess samvetsgranna uppfyllande uppmärksammas, synes man i våra dagar allmänt hysa den övertygelse, att edens verksamhet ökas genom att göra den i möjligaste måtto kort, kraftig och omedelbart riktad på huvudföremålet därför, med förbigående av mindre väsentliga biomständigheter.» Denna välgörande princip har icke iakttagits vid avfattandet av föreliggande edsformulär. Som belägg härför må bl. a. hänvisas till den långa och onödigt inkrånglade meningen rörande rådslaget inom lyckta dörrar. Därmed menar jag icke, i likhet med Kreüger, att själva innehållet ej skulle försvara sin plats i domareden. Särskilt då det gäller tjänstgöring inom kollegiala domstolar, kan det tvärtom vara synnerligen viktigt att från början inskärpa hos en blivande domare, att de åsikter, som uttalas under rättens enskilda överläggningar, äro av hemlig natur och därför icke få föras vidare. Kreiigers invändning, att allmänheten ändå till slut har möjligheter att studera alla protokoll i målet, betyder föga i sak, eftersom åtskilligt av vad som säges vid dylika tillfällen ej fästes på papperet. Men allt detta hindrar dock icke, att edsformuläret på denna punkt är mer än vanligt otympligt. Meningen kunde lika gärna hava uttryckts t. ex. på följande sätt: »Jag lovar ock att icke för någon uppenbara de rådslag, som förekomma under domstols enskilda överläggningar. »
    Nyss berörda moment i domareden, vilket hämtats från det

DOMAREDEN I HISTORISK BELYSNING. 51äldre formuläret, har emellertid moderniserats på en mindre viktig punkt. Uttrycket »lyckta dörrar» har sålunda ansetts böra ersättas med »stängda dörrar». Detta är anmärkningsvärt, eftersom frasen »ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är» samtidigt fått kvarstå i oförändrat skick. För den, som i egenskap av domhavande haft tillfälle att förestava domareden för blivande nämndemän står det fullt klart, att här om någonsin en modernisering varit på sin plats. Varken »saker» eller »saklös» ingår numera i det talade språket, och det kan knappast anses välbetänkt att i en ed låta personer uttala satser, för vilkas innebörd de stå fullständigt främmande.
    Uttrycket »Guds lag», som ävenledes bibehållits från det äldre formuläret, har tidigare, som ovan nämnts, kritiserats av Kreuger. Det har därvid visat sig, att även bildade personer under 1800-talet haft en skäligen dunkel uppfattning om uttryckets verkliga innehåll. Även i våra dagar äro meningarna härom delade. Redan av detta skäl borde uttrycket hava avlägsnats ur det nya formuläret. Då så icke skett, är det måhända lämpligt att här närmare utreda förhållandet.1
    Till en början må konstateras, att uttrycket icke, som man stundom synes hava föreställt sig, ursprungligen införts i edsformuläret av Cronhielm.2 I själva verket påträffas det redan i 1687 års formulär. Vid nämnda tid tillämpades i Sverige mosaisk rätt vid straffutmätningen för grövre brottmål på grundval av det appendix till landslagen, som fastställts 1608 av Karl IX. I den samtidigt utfärdade kungliga stadfästelsen på landslagen heter det härom: »I lika måtto vilja Vi ock, att man uti högmåls- och andra sådana grova saker. . . rättar sig efter Guds lag, som i den heliga skrift är författad.» Antagandet ligger därför nära till hands, att Guds lags åberopande i 1687 års formulär

 

1 Jfr J. FISCHLER, Mosaisk rätt i svensk lagstiftning och rättskipning, Judisk Tidskrift 1935, och B. LASSEN, Domareden och Mose lag, i senaste häftet av SvJT (1943 s. 814). Då min uppsats förelegat färdig i korrektur, innan sistnämnda artikel varit synlig i tryck, har jag tyvärr här icke kunnat taga nödig hänsyn till densamma.

2 Jfr HOLMBÄCK, a. a. s. 68, där det talas om att det är »Cronhielms rättsåskådning, som gör sig gällande i regeln, att domaren skall döma även efter Guds lag, d. v. s. även efter bibliska regler.» Då nämnde författare samtidigt påpekar att »något hänsynstagande till Guds lag» icke skedde enligt det formulär, som förekom i 1615 års rättegångsprocess, får en läsare lätt den uppfattningen, att H. helt förbisett förändringen i 1687 års formulär. Om så icke varit fallet, borde nämligen förhållandet hava berörts i detta sammanhang.

52 JAN ERIC ALMQUIST.haft avseende just vid detta mosaiska appendix, som i verkligheten redan genom 1608 års resolution ställts i paritet med Sveriges lag och laga stadgar. En dylik slutsats har dock icke sannolikheten för sig. Detta framgår i viss mån redan därav, att uttrycket Guds lag i domareden icke slopats i 1734 års lag, varigenom samtidigt appendix upphörde att gälla. Å andra sidan kan detta förhållande hava berott på redaktionsfel, och det bör därför icke i och för sig tillmätas fullt bevisvärde. Med Guds lag menades under 1500- och 1600-talen i själva verket varje uttryck för Guds vilja, evad det återfanns i gamla eller i nya testamentet. Därvid skilde man dock i någon mån mellan de föreskrifter, som hade en mera allmän innebörd, och de regler, som ansågos vara uteslutande tillämpliga för judafolket. De i appendix samlade bibelspråken utgjorde likväl endast ett tämligen godtyckligt gjort urval, som i mån av behov kunde kompletteras.1 Att man även före 1608 i Sverige laborerat med uttrycket Guds lag, är ett gott stöd för riktigheten av det sagda. Som exempel må anföras följande. I Dals häradsrätts dombok den 21 oktober 1605 2 omtalas, att mökränkning lett till att en kvinna blivit rådd med barn, och att hon därefter avlidit i barnsnöd. Kvinnans bröder krävde vid domstolen, att mannen skulle straffas ej endast för mökränkningen utan även för vållande av annans död. Därefter heter det i domboken: »Då sköts denna sak till de gode män uti nämnden, vad dem syntes. Då svarade de, att efter varken Guds eller Sveriges lag det medgiver, så kunna icke heller de döma, att mannen skall svara till kvinnans död i detta fallet.» — I de ungefär samtidigt avfattade, senare domarreglerna3 användes också uttrycket Guds lag i enahanda bemärkelse. Det heter där sålunda: »En häradshövding eller den i hans stad varder betrodd för en lagläsare, han skall vara kunnig och väl övad både i Guds och världslig lag och låta de två lagböckerna alltid följas åt i alla domar. Ty av Guds lag och vittnesbörd varda alla domare förvissade, att de icke göra emot Guds vilja, och all världslig lag skall

 

1 Så skedde också under 1600-talets lopp. Se härom J. E. ALMQUIST, Karl IX och den mosaiska rätten (Lychnos 1942), s. 31.

2 Domboken, som förvaras i Vadstena landsarkiv, är visserligen på detta ställe daterad den 21 oktober 1606, men detta beror på att dåvarande lagläsaren Lars Joensson i Vadstena, som skrivit protokollet, räknat året 1606 »efter kammarordningen», d. v. s. från midsommar 1605 till midsommar 1606.

3 Tryckta i Domareregler från den yngre landslagens tid (ed. J. E. Almquist, 1937), s. 42 ff.

DOMAREDEN I HISTORISK BELYSNING. 53ock hava sitt ursprung och styrka av Guds lag.» Den anda, som här framlyser, har utan tvivel varit utslagsgivande för de män, som 1687 insatte hänvisningen till Guds lag i domareden. Som en följd härav finna vi också i domböckerna från 1600-talet och början av 1700-talet olika bibelrum citerade och åberopade, och detta även utanför ramen för då gällande appendix.1 I våra dagar skulle något dylikt säkerligen icke tolereras av myndigheterna. Men icke desto mindre måste en blivande domare allt fortfarande svära på att taga hänsyn jämväl till Guds lag, vad nu detta numera kan anses betyda. Rådfråga vi dagens auktoriteter, få vi t. ex. hos KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I, s. 238 veta, att »uttrycket Guds lag torde böra förstås såsom åsyftande icke Moses' lag utan över huvud Guds ord eller källan till den kristna religionens läror». Då emellertid Guds ord i detta sammanhang endast kan betyda detsamma som bibeln, och då i denna ingår även moseböckerna, kan något undantag knappast göras för Mose lag. I själva verket har begreppet Guds lag, som för en äldre tids människor utgjorde en påtaglig realitet, numera blivit ett skal utan kärna. Härav följer, att det icke bör hava någon plats i en framtida domared. Det etiska momentet finnes, som redan Kreüger påpekat, tillräckligt beaktat i satsen: »efter bästa förstånd och samvete».
    Bland de olika förslag till domared, som framkommit under loppet av förra århundradet, är enligt min mening lagkommitténsoch äldre lagberedningens gemensamma förslag det ojämförligtbästa. Fråga är, om detta icke med några smärre justeringar ochtillägg2 hade varit förtjänt att läggas till grund för den blivandedomareden. I varje fall hade detta förslag icke kunnat göras tillföremål för sådan kritik, som här kommit det numera antagna förslaget till del.

 

1 Se även de utdrag ur justitierevisionens protokoll från tiden omkring 1700, vilka meddelats av B. WEDBERG i SvJT 1943, s. 582 ff.

2 Med tillägg åsyftar jag i främsta rummet löftet att icke uppenbara de rådslag, som förekomma under domstols enskilda överläggningar.