Skadestånd contra försäkring. I SvJT 1944 s. 165 har försäkringsdirektören TRYGvE LOVÉN framlagt en del synpunkter på detta synnerligen intressanta spörsmål. Lovéns artikel ger emellertid anledning till vissa erinringar.
    Vad till en början beträffar farhågorna för att skadeståndsreglerna på grund av försäkringsväsendets utveckling så småningom komma att avvecklas, så torde endast en mycket begränsad sådan avveckling för närvarande vara aktuell, redan av den anledningen att en mängd skador på försäkringsväsendets nuvarande ståndpunkt helt enkelt icke äro försäkringsbara. Men i den mån man kan skydda sig mot skador genom försäkring, torde väl någon tvekan icke råda om att försäkringen genomsnittligt sett bereder större möjlighet för den skadade att erhålla gottgörelse än den en eventuell fordran på skadestånd erbjuder. Den omständigheten, att försäkringen icke alltid kan bereda den skadade full gottgörelse, kan icke åberopas som argument häremot, ty denna bristfällighet vidlåder i än högre grad skadeståndet; i många, kanske de flesta fall torde sålunda på grund av skadegörarens insolvens eller andra orsaker den skadelidande i stället bli helt utan ersättning. Det synes därför näppeligen ge anledning till betänkligheter att låta försäkringsväsendet, i den mån så är möjligt ur försäkringstekniska synpunkter, träda i stället för skadeståndet, såvitt dess reparativa funktion angår. Då det gäller skadeståndets preventiva funktion är spörsmålet däremot icke lika enkelt. Härtill återkommer jag och vill här endast erinra, att den preventiva verkan kan bibehållas antingen på det sättet, att man låter den skadelidande, oaktat han fått ersättning genom försäkringen, behålla rätten till skadestånd — något som vid skadeförsäkring emellertid näppeligen kan komma i fråga — eller genom att man låter försäkringsgivaren utöva den skadelidandes befogenhet att kräva skadestånd, vilken senare befogenhet brukar betecknas såsom försäkringsgivarens regressrätt. I detta sammanhang saknas anledning att ingå på förstnämnda alternativ. I stället skall något beröras spörsmålet om försäkringsgivarens regressrätt.
    Lovén hävdar för sin del med skärpa, att försäkringsgivaren bör ha obegränsad regressrätt, men synes huvudsakligen grunda denna sin uppfattning icke på preventiva hänsyn utan därpå att förhandenvaron av regressrätten skulle reducera de premier, som försäkringsgivaren måste betinga sig, »och sålunda medverkar till att skadegörelsens konsekvenser icke komma att belasta den skadelidande utan stanna å skadevållaren», vilket senare Lovén anser vara en tredje funktion hos skadeståndet. (Det kan väl f. ö. ifrågasättas, om det är riktigt att beteckna

CARL BORGSTRÖM. 461denna medverkan som en tredje, i förhållande till de båda förut nämnda självständig funktion hos skadeståndet.) Nu torde det emellertid förhålla sig så, att man i de flesta försäkringsbranscher vid premieberäkningen icke tar hänsyn till de inkomster, som kunna erhållas genom regresstalan, och detta torde — med hänsyn till vad ovan sagts om den faktiska möjligheten att utfå skadestånd — vara välmotiverat. Endast i fråga om sjöförsäkring lär regressrätten ha någon direkt betydelse för premieberäkningen. (Huruvida detta gäller även om den sociala olycksfallsförsäkringen är mig icke bekant, men sannolikt är väl, att osäkerheten vid beräkningen av regressrättens ekonomiska värde är så stor, att den i varje fall icke kan ha någon större ekonomisk betydelse.) Det synes därför icke vara riktigt att generellt motivera regressrätten med att den skulle ha ett direkt inflytande på premieberäkningen. Men även om det i viss utsträckning skulle förhålla sig så, torde detta emellertid icke utgöra ett tillräckligt skäl för att tillerkänna försäkringsgivaren regressrätt. Man kan nämligen icke utan vidare såsom en allmängiltig sats uppställa, att det ur samhällets synpunkt är lämpligt och riktigt, att kostnaderna för lidna skador stanna å skadevållarna, ej heller kan man grunda regressrätten på att den medför en »rättvis» fördelning av kostnaderna. (Jfr LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrätten, s. 44.) Man måste betänka, att en av försäkringsväsendets viktigaste funktioner ur samhällets synpunkt är att fördela de ekonomiska följderna av en inträffad skada på flera händer, varigenom de bli lättare att bära än om de skulle drabba en enskild person. Att kostnaderna för inträffade skador på detta sätt fördelas, måste ur samhällsekonomisk synpunkt anses vara väsentligt mera värdefullt än att de — kanske ofta med ruinerande verkan — stanna å skadevållarna. Denna försäkringsväsendets funktion motverkas uppenbarligen genom regressrätten, vilken reducerar försäkringsgivarens uppgift till att flytta över skadan från den skadelidande till skadegöraren.
    Det enda verkligt bärande skäl, som kan åberopas för att tillerkänna försäkringsgivaren regressrätt — och detta anföres även, ehuru först i andra hand av Lovén — synes vara, att skadeståndets preventiva funktion därigenom bibehålles. I den mån denna kan anses för samhället värdefullare än försäkringens skadefördelande funktion föreligger förvisso anledning att låta regressrätt tillkomma försäkringsgivaren. Nu äro emellertid meningarna om värdet av skadeståndets preventiva funktion ganska delade (se t. ex. Förhandlingarna på 16. nordiska juristmötet, s. 90 ff.), och även om man måste medgiva, att skadeståndet i viss utsträckning har en prevenerande verkan, så måste man akta sig för att överskatta denna. I vart fall torde man vara berättigad påstå, att skadeståndet såsom sanktion betraktat är ett ganska klumpigt och mycket ojämnt verkande instrument, vilket bl. a. sammanhänger med dess reparativa konstruktion (jfr EKELÖF, Straffet, skadeståndet och vitet, s. 102). Med hänsyn härtill och till de skäl i övrigt, som tala mot regressrätten, torde det icke kunna anses välbetänkt att tillerkänna försäkringsgivaren en obegränsad regressrätt. Å andra sidan skall det gär-

462 SKADESTÅND CONTRA FÖRSÄKRING.na medgivas, att regeln i 25 § FAL icke innebär någon lycklig lösning av detta problem. En sådan regel som den motsvarande danska torde vara att föredraga, ehuru även denna synes vara alltför stel. Den danska regeln medger som bekant försäkringsgivaren obegränsad regressrätt vid uppsåt och grovt vållande hos skadegöraren samt vid sådan strikt ansvarighet för denne, som icke uteslutande grundas på det i dansk rätt stadgade husbondeansvaret, medan däremot i övriga fall domstolen har att med hänsyn till omständigheterna avgöra, om ersättningsskyldigheten skall begränsas eller helt bortfalla. Det är härvid en begränsning av själva skadeståndsskyldigheten — alltså ej blott av regressrätten — som avses. Bland de omständigheter, till vilka domstolen har att ta hänsyn, nämna motiverna bl. a. det personliga förhållandet mellan den skadade och skadegöraren, »skyldgraden» och skadegörarens ekonomiska förhållanden. Med en dylik regel, ytterligare modifierad i riktning mot större frihet för domstolen att nedsätta skadeståndsskyldigheten, blir det möjligt att beakta såväl de preventiva synpunkterna som önskvärdheten av att skadegöraren icke drabbas orimligt hårt genom regresskravet.
    I vissa fall saknas emellertid anledning att taga hänsyn till skadegörarens person liksom också de preventiva hänsynen bortfalla, nämligen i de fall då skadegöraren tecknat ansvarighetsförsäkring. Här gäller det i stället att avgöra, vilket försäkringsbolag, skadeförsäkringsbolaget eller ansvarighetsförsäkringsbolaget, som slutligen skall bära skadan. Även i dessa fall torde en mera smidig regel än den i 25 § FAL vara att föredraga. Vid bedömandet torde sålunda bl. a. hänsyn böra tagas till sådana av Lovén åberopade synpunkter som att man bör tillse att de av skadan förorsakade kostnaderna komma att drabba den intressentgrupp, som de ur samhällsekonomisk synpunkt böra drabba. I det av Lovén anförda exemplet om de arbetareolycksfallsförsäkrade kontorsanställda, som drabbas av skada genom biltrafik, synes skadan sålunda — såsom Lovén också hävdat — slutligen böra drabba trafikförsäkringsbolaget. Däremot kan det väl ifrågasättas om icke t. ex. en av en bil förorsakad brandskada, åtminstone i vissa fall, bör bäras av brandförsäkringsbolaget och ej av trafikförsäkringsbolaget. (Jfr här argumenteringen i rättsfallet NJA 1943 s. 431 II.)
    Här ovan ha endast en del synpunkter kunnat antydas utöver dem,  som framkommit i Lovéns artikel. Ämnet är alltför vidlyftigt och invecklat för att kunna uttömmande behandlas i en tidskriftsartikel. Jag torde få tillfälle att återkomma till problemet i annat sammanhang.
 

Carl Borgström.