De statslösas personalstatut.I SvJT 1943 s. 761 behandlar DAVID GOLDSCHMIDT de personalstatut. statslösas personalstatut, en rättsfråga av stor teoretisk och praktisk betydelse. Man kan utgå ifrån att i Sverige f. n. vistas minst 4,000 emigranter som genom expatriering förlorat sitt medborgarskap, inberäknat de nyligen från Danmark inkomna men exklusive de från det gamla Ryssland ännu här i landet befintliga flyktingarna. Goldschmidt påpekar med rätta, att den övervägande delen av dessa emigranter genom tyska lagstiftningsåtgärder berövats sitt medborgarskap. Däremot utgår Goldschmidt i en annan punkt från en bedömning av dessa emigranters rättsliga läge, som icke, eller rättare sagt icke längre, står i överensstämmelse med rättsutvecklingen, och kommer därmed till praktiskt ohållbara slutsatser.
    Goldschmidt säger nämligen å s. 763: »Den tyska rätten stipulerar under konsekvent tillämpning av den där i övrigt gällande nationalitetsprincipen i art. 29 i promulgationslagen till BGB, att för den stats-

 

1 Se t. ex. K. M:ts beslut 25/2 1944 pa ans. av S. Blomberg. — Beträffande arvs- och gåvoskatt gäller däremot numera, att den skattskyldige äger fullfölja talan inom tre år från dagen för beslutet om fastställande av skatt, se KF 6/61941 60 §, varför tjänstemannen icke löper samma risk.

464 WILHELM MICHAELI.löse rätten i hans f. d. hemland skall vara gällande.» I anslutning härtill förordar Goldschmidt — i motsats till RAMEL och till Högsta domstolens domar i NJA 1914 s. 305 och 1939 s. 96 — med hänsyn till intresset av att vinna kontinuitet i de statslösas rättsliga förhållanden ett fasthållande vid det förutvarande personalstatutet även efter medborgarskapets förlust. Härvid förbiser Goldschmidt emellertid att den tyska rätten icke, eller som förut sagts icke längre, har bibehållit den ursprungligen i promulgationslagen till BGB uttalade principen om personalstatutets oföränderlighet. I art. 7 § 25 av lagen den 12 april 1938 »über die Änderung und Ergänzung familienrechtlicher Vorschriften und über die Rechtsstellung der Staatenlosen» heter det:
    »Artikel 29 des Einführungsgesetzes zum Bürgerlichen Gesetzbuch erhält folgende Fassung:
    Art. 29. Soweit die Gesetze des Staates, dem eine Person angehört, für massgebend erklärt sind, werden die Rechtsverhältnisse einer staatenlosen Person nach den Gesetzen des Staates beurteilt, in dem sie ihren gewöhnlichen Aufenthalt oder mangels eines solchen ihren Aufenthalt hat oder zu der massgebenden Zeit gehabt hat.»

    Tyskland har sålunda genom denna lagändring sedan 1938 anslutit sig till kretsen av de stater, vilka som de statslösas personalstatut i stället för det förutvarande hemlandets lag godkänna domicillandets rätt. I stället för uttrycket »Wohnsitz» (hemvist) begagnar sig lagen av uttrycket »gewöhnlicher Aufenthalt» (vanlig vistelseort). Till sitt innehåll torde de båda begreppen »Wohnsitz» och »gewöhnlicher Aufenthalt »närmast vara synonyma. Sistnämnda uttryck, »gewöhnlicher Aufenthalt», som för övrigt föreslagits redan av den sjätte Haagkonferensen år 1928, är emellertid att föredraga, emedan begreppet »Wohnsitz» saknar enhetlighet och därför har givit anledning till meningsskiljaktigheter
    Att det, såvitt det rör sig om statslösa, icke finnes någon logisk anledning att anknyta till det sista medborgarskapets rätt framgår närmast av den historiska utvecklingen. Ett antal stater stadga förlust av medborgarskapet såsom påföljd av grova försummelser av medborgerliga skyldigheter, t. ex. förbjuden militärtjänstgöring i utlandet (så t. ex. Finland jämlikt lagen d. 12 juni 1927), försummelse av värnplikten, inträde i utländsk statstjänst eller vägran att trots anmodan avstå från en sådan verksamhet. Sådana bestämmelser äro av klart straffrättslig karaktär. Under första världskriget och såsom en omedelbar följd därav införde ett antal stater — Frankrike, England, Portugal, Belgien — bestämmelser, som underlättade hävande av naturaliseringen beträffande förutvarande medborgare i fientliga eller förut fientliga stater. Två stater, nämligen Ryssland genom dekret d. 15 dec. 1921 som bekräftats i den ryska författningen av d. 23 juli 1923 och genom den ryska federativa lagen om medborgarskap av d. 29 okt. 1924, samt Tyskland genom lagen d. 14 juli 1933 om återkallande av naturaliseringar och om förlust av tyskt medborgarskap, framför allt dock genom den 11:e förordningen till »Reichsbürgergesetz» av d. 25 nov. 1941, ha

DE STATSLOSAS PERSONALSTATUT. 465frånkänt hela befolkningsklasser medborgarrätt. De Tyska bestämmelserna äro i det väsentliga av straffrättslig karaktär. Medborgarskapet frånkännes sådana hittillsvarande medborgare, som rest till utlandet utan utlandspass och under en längre tid vistats där eller som tjänstgjort i sovjetfientliga arméer eller deltagit i kontrarevolutionära rörelser eller som icke efterkommit regeringens anmodan att återvända till Ryssland eller som avstått från sin ryska medborgarrätt eller som genom domstolsutslag frånkänts denna medborgarrätt. Däremot är i överensstämmelse med den nuvarande tyska inställningen den nya tyska lagstiftningen av utpräglat raspolitisk karaktär och saknar delvis allt samband med straffrättsliga synpunkter. Tillämpningen av ovannämnda kungörelse d. 25 nov. 1941 sträcker sig sålunda så långt att, då sedan 1940 hundratusentals i Tyskland bosatta judar genom statliga åtgärder tvångsvis deporterats till de ockuperade områdena i Polen och Ryssland, dessa åtgärder haft till rättslig följd att de deporterade jämlikt 1 § i kungörelsen betraktats som judar vilka ha sin vanliga vistelseort i utlandet, att de jämlikt 2 § fråntagits sitt tyska medborgarskap och att slutligen på grund härav enligt 3 § deras förmögenhet förklarats »rättsligen» vara förbruten till Tyska Riket.
    Av ovanstående framgår att det vore i hög grad obilligt, om den som förlorat sitt medborgarskap under sådana förhållanden — som utstötts av sitt hittillsvarande hemland och som har all anledning att känna sig förorättad av detta, eftersom det enda som lägges honom till last är att han tillhör en särskild ras — skulle även i framtiden inordnas i sitt förutvarande hemlands rättssfär.
    Goldschmidt efterlyser även med orätt en diskussion om de statslösas personalstatut i teori och praxis. I Tyskland hade vetenskapsmännen från ZITELMANN till de stora kommentatorer på den internationella privaträttens område som Tyskland för 10—20 år sedan i stort antal förfogade över, såsom FRANKENSTEIN, LEWLD, MELCHIOR, NUSSBAUMMARTIN WOLFF, WALKER och RAAPE, löpt till storms mot den tidigare avfattningen av promulgationslagens art. 29. Som typiskt omnämner jag ett yttrande av NUSSBAUM i hans bok om den tyska internationella privaträtten, att den väl är lagstiftarens svåraste missgrepp på den internationella privaträttens område. Inom fransk litteratur hänvisar jag till AUDINET »Les heimatloses et leur condition juridique», Journal de droit privé (Clunet) 1925 s. 882 ff., vari det heter på s. 892/893: »Ona soutenu que les heimatloses devraient être compris parmis les ressortissants des États qui ont conclu ses traités, lorsqu'ils sont domiciliés sur leurs territoires, parce que, pour eux, le domicile remplace la nationalité.» Vidare hänvisar jag till TRACHTENBERG och LAURENT och för den schweiziska rätten till UMBRICHTS år 1940 utgivna skrift »Die privatrechtlichen Folgen der Staatslosigkeit».
    Enligt lag gäller domicilprincipen som personalstatut för statslösa f. n. i Schweiz, Ungern, Lichtenstein, Brasilien, Japan, Kina, franska och spanska Marocko. Judikaturen har anslutit sig till domicilprincipen i följande länder: Frankrike, Belgien, Holland, Österrike, Rumänien. I

 

30—447004. Svensk Juristtidning 1944.

466 WILHELM MICHAELI.Italien gäller den vanliga vistelseortens princip, vilken som förut sagts föreslagits av den sjätte Haagkonferensen år 1928. En avvikande reglering förekommer, mig veterligen, enbart i Montenegro. I de av domicilprincipen behärskade länderna (Danmark, Norge, England, USA) behandlas naturligtvis de statslösa liksom alla andra enligt denna princip. Gentemot en sådan kompakt majoritet borde icke heller Goldschmidt falla tillbaka på en princip, som internationellt måste betraktas som övervunnen, mot vilken RAMEL uttalat sig i teorin och som Högsta domstolen i de båda av Goldschmidt omnämnda domarna i NJA 1914 s. 305 och 1939 s. 96 klart och otvetydigt förkastat till förmån för domicilprincipen.1
    Vad därefter angår de kontinuitetsskäl som Goldschmidt åberopar, må framhållas, att förhållandena här icke ligga till på annat sätt än vid varje växling av personalstatutet, t. ex. den som inträder genom naturalisering.
    De båda nämnda svenska domarna behandla, såsom Goldschmidt framhåller, endast arvsrättsliga förhållanden. Att döma av deras avfattning måste de emellertid antagas vara ett uttryck för en i svensk rätt allmänt gällande princip — alltså även med giltighet inom den allmänna person- och familjerätten — att domicilprincipen skall efterträda den nationalitetsprincip som på grund av medborgarrättens förlust icke mera kan tillämpas. Det ligger i sakens natur, att hos statslösa den anknytning till medborgarskapet, som i andra fall enligt svensk rätt utgör den primära anknytningen, icke kan äga rum. Därför faller man tillbaka på de statslösas domicil, som närmast efter medborgarskapet är det starkaste av de band som sammanknyta individen med en rättsordning. Avklippes genom medborgarrättens frånkännande det personliga bandet mellan staten och dess hittillsvarande medborgare, så vore det obilligt att genom lagligt tvång upprätthålla fiktionen av ett sådant band. Dessutom bör man lägga på minnet, att domicilet icke enbart rent abstrakt som hjälpstatut träder i det tidigare medborgarskapets ställe utan att domicilrätten är uttrycket för den relation i rummet,som finnes mellan individen och staten såsom den territoriella suveränitetens bärare. Även det praktiskt betydelsefulla faktum att den expatrierade i de flesta fallen på platsen för sitt nya hemvist har funnit en ny medelpunkt för sina levnadsförhållanden är värt att beaktas i detta sammanhang.
    Av särskild betydelse för de statslösas rättsliga ställning här i landet torde även bliva, om och på vilket sätt K. M:t kommer att begagna sin blancofullmakt enligt lagen d. 17 juni 1938 ang. rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa m. fl. Såvitt K. M:t jämlikt stadgande i lag eller särskild författning under förutsättning av ömsesidighet är befogad att förordna att vissa rättsliga förmåner skola tillkomma även andra länders medborgare, äger K. M:t enligt denna lag rätt att, i den mån skäl därtill föreligga, förordna att sådan förmån även skall tillkomma personer vilka icke någonstädes äga medbor-

 

1 I sin nyss utkomna bok »Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt» ansluter sig även HULT till Högsta domstolens ståndpunkt (s. 25).

DE STATSLÖSAS PERSONALSTATUT. 467garskap eller, ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands beskydd. I första hand torde denna lag vara ett lämpligt medel att utsträcka vissa sociala lagars giltighet till statslösa. Det torde dock även kunna komma i betraktande att använda lagen i fråga om bestämmelser av processuell natur, såsom kungl. kungörelsen d. 18 april 1935 ang. befrielse för vissa främmande undersåtar från skyldighet att i rättegång ställa säkerhet för kostnad och skada.

Wilhelm Michaeli.