Præsidentskifte i Vestre Landsret. Med udgangen af marts måned er præsident Johannes Hørring på grund af alder afgået som præsident i Vestre Landsret, i hvilken domstol han har haft sæde siden 1913 — fra 1932 som præsident. Han efterfulgtes som præsident af landsdommer Frederik Vest, der siden 1922 har været knyttet til landsretten. Præsident Vest, der er født i 1880, blev juridisk kandidat i 1905 og tjenstgjorde å årene indtil 1915 dels som dommer-, politi- og amtsfuldmægtig, dels i Kultusministeriet. Fra 1915 var han politimester — først på Færøerne som landfoged og fra 1919 i en politikreds i Jylland.
Fh.
Højesteretssagfører Johs. Steiner i Marts Maaned afgaaet ved Døden i sit Hjem ved Kobenhavn 73 Aar gammel. Han havde siden Aarhundredskiftet drevet en omfattende Sagførervirksomhed i Danmarks Hovedstad. Stein havde store literære og kunstneriske Interesser og raadede over en fremragende og fornem Veltalenhed, der understøttedes af hans stilfulde Apparition.
V.
Ny dansk Dr. juris. Den sjældne juridiske Doktorgrad blev den 9 Marts 1944 erhvervet ved Københavns Universitet af Autorrets-Experten, Kontorchef og Økonomiinspektør ved det danske Nationalmuseum Torben Lund (jfr SvJT 1943 s. 744 ff.) paa en Afhandling om »Billedkunsten i retslig Belysning». Dr. Lund virkede i Aarene 1927—38 i det danske Kultusministerium og er siden 1939 Medlem af den fællesnordiske Forfatterretskommission. Han har udgivet en meget benyttet Kommentar til Loven om Forfatter- og Kunstnerret og har skrevet en Række Afhandlinger om samme Emne.
V.
Anstaltsväsendet för abnorm-brottslingar i Schweiz. Det nära samband mellan psykiatri och straffrätt, som är ett utmärkande drag för den moderna kriminologien, har i Schweiz särskilt aktualiserats i och med ikraftträdandet av den år 1937 antagna, för hela landet gemensamma strafflagen. I denna har i vidsträckt omfattning beaktats behovet av skydds- och vårdåtgärder beträffande psykiskt abnorma brottslingar. Domstolen äger i fråga om såväl otillräkneligförklarade som förminskat tillräkneliga förbrytare förordna om internerings- och vårdåtgärder av skilda slag. De närmare tillämpningsföreskrifterna härutinnan ankomma på de särskilda kantonerna, vilka ha att sörja för att erforderliga anstalter finnas för verkställigheten. Den starka decentralisering som härav nödvändiggöres kan givetvis ur vissa synpunkter vara fördelaktig, men den torde å andra sidan i viss mån motverka en i sig önskvärd
differentiering av anstalterna. Krav ha också framkommit på upprättande av ett interkantonalt centralinstitut såsom upptagningsanstalt för psykiskt abnorma kriminella. Därvid har bl. a. åberopats den betydelse ett dylikt institut skulle kunna ha såsom utbildningsanstalt för icke blott blivande domare och läkare utan även för fångvårdstjänstemän. Frågan om anstaltsväsendet har även i övrigt blivit föremål för livlig diskussion.1 För en svensk läsare kan det ha sitt intresse att taga del av de synpunkter som därvid framförts rörande den lämpliga anstaltsformen för kriminella psykiskt abnorma. Det har under diskussionen hävdats att specialanstalter för kriminella och farliga psykiskt abnorma såväl som för andra svårhanterliga sådana vore icke blott önskvärda utan till och med nödvändiga. Då psykopaterna vore att anse som sjuka, borde det beredas dem medicinsk vård av å området specialutbildade läkare. Den omständigheten att de begått brott vore ingen anledning att icke omhändertaga dem å en vårdanstalt. Men en anstalt av sådant slag, som alltså skulle omhändertaga högst samhällsvådliga kriminella psykopater, måste vara utrustad med säkerhetsgarantier, genom vilka dess karaktär av vårdanstalt måste underordnas det vida viktigare intresset att absolut skydda samhället. De förefintliga kantonala och privata vårdanstalterna kunde endast med svårighet förena dessa krav med karaktären av ett modernt sinnessjukhus, varför specialanstalter borde skapas.
Gentemot denna argumentering har från annat håll anförts att — förutom för Schweiz speciella svårigheter på grund av olikheter i fråga om konfession, språk m. m. — erfarenheterna från andra länder visade att i dylika specialanstalter en ändamålsenlig vård vore utesluten och fängelsekaraktären måste överbetonas. Likaså vore erfarenheterna av att för ändamålet anlita särskilda annex till sinnessjukhus icke uppmuntrande, då det fölle sig svårt att konsekvent upprätthålla tillräckligt stram disciplin för ifrågavarande element inom ramen för den friare behandling som borde tillämpas i fråga om övriga interner. Annex till straffanstalter efter belgiskt mönster syntes däremot vara ett efterföljansvärt exempel under förutsättning att tjänstemän och vårdpersonal erhölle lämplig utbildning. Anmärkningsvärt är att sistnämnda lösning av anstaltsfrågan synes hava väckt gensagor från fångvårdsmannahåll där man befarat att de kriminella genom simulation och på andra sätt skulle söka bliva intagna å vårdanstalten. Även invändningar av mera principiell natur hava anförts, så t. ex. att risk förelåge för att man komme fram till ren straffbehandling av psykiskt abnorma.
Som den för närvarande bästa av i Schweiz bestående anstalter för förvaring av kriminella psykopater har man ibland framhållit en kombination av sluten straffanstalt och öppen arbetskoloni, sådan den utformats i Witzwil. Där har skapats rik möjlighet till olikartad yrkessysselsättning i samband med ett vidsträckt koloniseringsarbete i fråga
om ofruktbara jordarealer. Emellertid har det också betonats att det lyckliga resultatet i hög grad måste tillskrivas de goda psykoterapeutiska och pedagogiska metoder, som tillämpats på anstalten, varigenom man sökt fostra envar av de intagna till största möjliga självständighet och ansvarskänsla. Behovet av särskild utbildning för vårdpersonalen har därigenom ställts i klar belysning.
L. G. Ohlsson.