MOTSVARAR VÅRT EXEKUTIONSVÄSENNUTIDA KRAV?

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE HASSLER.1

 

Den som i syfte att åstadkomma en lärobok genomgår ett mera betydande område av den gällande rätten och därvid för jämförelses skull studerar motsvarande lagstiftning i våra grannländer, kan svårligen undgå att göra åtskilliga reflexioner rörande det praktiska värdet av och funktionsdugligheten hos de rättsregler, som utgöra föremålet för hans studier. Författaren till dessa rader har under arbetet på den för några år sedan i två häften utgivna läroboken Svensk exekutionsrätt2, som behandlar det i utsökningslagen reglerade lättsområdet, kommit att anställa en hel del reflexioner av nyss nämnda art. Några av dem överlämnas härmed till offentligheten i den förhoppningen, att sålunda intresset för en reform av vårt exekutionsväsen må kunna i någon ringa mån väckas.3
    Utsökningslagen är numera en lag av tämligen gammalt datum. Den har väsentligen sin grund i de stora lagarbetena från förra hälften av 1800-talet, lagkommitténs och äldre lagberedningens.

 

1 Ur ett föredrag, hållet inför Juridiska Föreningen i Lund den 8 februari och inför Juridiska Föreningen i Uppsala den 9 mars 1943.

2 Första häftet 1938, andra häftet 1940, se SvJT 1938 s. 382, 1941 s. 398.

3 Därmed tillmötesgår också förf. efter fattig förmåga det av K. J. S. i SvJT 1938 s. 383 uttryckta önskemålet, att förf. ville »låta den insikt i lagstiftningens brister, som utgivandet av en handbok av denna art är ägnat att skänka dess författare, komma det allmänna till godo genom ett mera subjektivt och underhållande slutkapitel 'de lege ferenda'.»

I Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, I s. 368 uttalade jag i en uppsats med titeln »Utsökningslagen», att några alltför kännbara praktiska olägenheter av utsökningslagens ofullkomlighet i vissa hänseenden icke syntes hava gjort sig gällande. Ett djupare inträngande i ämnet har — såsom K. J. S. med divinatorisk skarpblick anat — kommit mig att helt ändra mening i detta avseende.

32—447004. Svensk Juristtidning 1944.

498 ÅKE HASSLER.Nya lagberedningen, som utarbetade sitt förslag till utsökningslag under föga mer än ett års tid 1875—1876, förklarar, att beredningen åsyftat att framlägga ett förslag, som skulle upptaga nödiga förbättringar i utsökningsväsendet utan rubbning i de allmänna grundsatserna för vår rätt och redan befintliga institutioner. Förslagets konservativa karaktär markerades därav, att man i stort sett följde de principer, varpå utsökningsbalken i 1734 års lag vilade, och även i möjligaste mån balkens uppställning. Det är därför naturligt, att utsökningslagen står 1734 års lag närmare än de moderna svenska lagarbetena från innevarande sekel. Vissa delar av lagen, särskilt 5 kap. i vad det berör exekutiv försäljning av fast egendom, hava ju senare blivit omarbetade, och här märker man, att en annan lagteknik kommit till användning. Men det finnes tillräckligt mycket kvar av den ursprungliga utsökningslagen för att det nyss fällda omdömet skall äga berättigande. Utsökningslagen är mycket mera koncentrerat skriven än nyare lagar och i ganska stor utsträckning kasuistisk. Den undviker liksom 1734 års lag uttalanden av mera allmän och abstrakt innebörd och använder hellre de gamla lagarnas mera konkreta skrivsätt.1
    Den mest anmärkningsvärda olikheten mellan vår utsökningslag och moderna exekutionslagar ligger väl dock i utsökningslagens uppställning. Denna är synnerligen ålderdomlig och föga rationell. Först och främst saknas helt och hållet allmänna bestämmelser om exekutionens förutsättningar och genomförande. De moderna lagarna inledas vanligen med en avdelning härom. Vi få leta samman dessa regler ur specialstadganden och med hjälp av allmänna rättsprinciper. Därnäst brukar man finna en avdelning om exekutionsmyndigheterna och deras kompetens. Vår lag börjar mycket riktigt med ett kapitel om de myndigheter, som med utsökningsmål hava befattning, men några närmare föreskrifter om kompetensfördelningen mellan myndigheterna finner man icke där. Arbetsfördelningen mellan överexekutor och utmätningsman regleras i 3 kap. och för övrigt på spridda ställen

 

1 Det är intressant att se hur mycket innehåll en äldre tids lagskrivare kunde pressa in i ett begränsat antal ofta ganska korta paragrafer. Den ursprungliga UL hade 192 §§, av vilka dock 25 handlade om lagsökning, ett ämne som ej behandlas i andra exekutionslagar. Vår nuvarande UL har minus lagsökningskapitlet 207 §§. Till jämförelse kan nämnas, att förslaget till den norska loven om tvangsfuldbyrdelse ursprungligen hade 420 §§. Man lyckades minska detta antal först till 340 och sedan till 270.

MOTSVARAR VART EXEKUTIONSVÄSEN NUTIDA KRAV? 499i lagen. Några föreskrifter om den lokala kompetensen finnas över huvud icke när fråga är om verkställighet.
    Allmänna regler om parterna och förfarandet saknas också i stort sett. Om parts rätt att varda hörd givas några spridda bestämmelser, men intet stadgas om det exekutiva tvånget eller om gäldenärens och andras upplysningsplikt, ämnen som de moderna lagarna noggrant reglera. Dessa lagar innehålla också utförliga bestämmelser om exekutionstitlarna och deras närmare beskaffenhet, varom vår lag har mycket ofullständiga stadganden. De olika exekutionsformerna äro med undantag av utmätningen knappast mer än antydda i 37 och 38 §§ utsökningslagen, där liksom i förbigående omnämnas uttagande av lös sak, till- och avträde av fastighet, fullgörande av leveransavtal samt annan fullgörelse eller underlåtelse. Typiskt är förhållandet med vräkningen. Detta institut nämnes i 8 kap. i samband med handräckning, som gives av överexekutor. Men några allmänna regler om vräkning finnas icke. Bestämmelserna om provisorisk exekution såsom skydd för icke exigibla rättigheter äro mycket knapphändiga, ett förhållande som jag återkommer till längre fram.
    För att därefter övergå till vissa särskilda spörsmål stannar jag först vid frågan om de exekutiva myndigheternas organisation. Det är en egendomlighet för Sverige och Finland, att exekutionen omhänderhaves av administrativa myndigheter, medan i andra länder, såsom våra grannländer Norge och Danmark, domstolarna äro exekutiva organ. Ursprungligen har så varit fallet även hos oss, men under början av nyare tiden övergick befattningen med exekutiva ärenden till administrativa myndigheter, enligt 1634 års regeringsform och 1669 års exekutionsstadga Konungens Befallningshavande. Detta torde närmast hava berott därpå, att häradsrätterna, som saknade fasta kanslier och andra organisatoriska förutsättningar för permanent verksamhet, föga lämpade sig som organ för en effektiv exekution.
    Under förarbetena till utsökningslagen var man inne på tanken att åtminstone delvis överflytta de exekutiva göromålen till domstolarna men fann dessas organisation utgöra hinder därför. Processkommissionen (1926) framhöll med styrka önskvärdheten av att överexekutorsgöromålen överflyttades till domstolarna. Kommissionen påpekade särskilt, att dessa göromål till sin natur i övervägande grad äro rena domstolsärenden, som för sin behandling kräva ingående rättsliga kunskaper. Lagrådet, som år

500 ÅKE HASSLER.1927 yttrade sig över kommissionens betänkande, ansåg att avgörande skäl talade för en överflyttning. Särskilt framhöll lagrådet, att överexekutorsbefattningen icke är någon förvaltningsuppgift utan en verklig rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen. I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreformer kändes det principiellt berättigade i att överexekutorsgöromålen förlades till domstolarna, men man ansåg sig som bekant böra i första hand inrikta reformarbetet på det processuella förfarandet. Frågan om domstolarnas övertagande av exekutionen ställdes därför på framtiden. Sedermera har genom lagsökningslagen av år 1937 en överflyttning till judiciell myndighet skett av lagsökningsmålen och målen om handräckning för fordran. Dessa mål äro emellertid rena rättegångsmål utan någon exekutiv karaktär. Den egentliga exekutionen finnes alltfort kvar hos överexekutorerna.

 

    Att denna anordning är principiellt oriktig torde icke bestridas av någon. Emellertid medför den också betydande praktiska olägenheter.1 Överexekutorerna äro i stora delar av landet mindre lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten än domstolarna. Det är tydligen också i flera avseenden olägligt att man har att göra med skilda myndigheter när det gäller rättegång och då fråga är om verkställighet. Något smidigt samarbete mellan domstolarna och de exekutiva organen kan svårligen anordnas, ehuru sådant ej sällan vore påkallat. Vissa rättsfrågor i exekutiva mål behöva nämligen utan alltför stor omgång och kostnad underkastas judiciell prövning. Så sker också enligt moderna exekutionslagar. I svensk praxis stöter man allt som oftast på svårigheter i detta hänseende, då ju exekutionen icke är och knappast kan vara ordnad så, att mera invecklade rättsfrågor, som kräva bevisupptagning, kunna handläggas i exekutiv väg. Man har gjort den erfarenheten, att lagsöknings- och handräckningsmålens överflyttning till judiciell myndighet och den därmed förknippade möjligheten att få tvistiga mål hänskjutna till domstol varit av stort värde. Erfarenheten manar till efterföljd för de egentliga utsökningsmålens del. Utan tvivel kunde också större snabbhet i exekutionen åstadkommas, om domstolarna finge hand om densamma. Även möjligheten att genomföra förbättringar i

 

1 Se även ENGSTÖMER, Om överexekutorsgöromålens överflyttning å allmänunderrätt, i SvJT 1927 s. 340.

MOTSVARAR VÅRT EXEKUTIONSVÄSEN NUTIDA KRAV? 501det exekutiva förfarandet kan vara beroende därav, att domstolarna anlitas såsom exekutiva organ. Processkommissionen anförde på sin tid bland annat följande härom. Om man i svensk rätt vill införa sådana smidigare och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet i penningar, som förekomma i vissa främmande länder, så lämpa sig otvivelaktigt domstolarna vida bättre för en sådan uppgift än länsstyrelserna.1
    I fråga om det exekutiva förfarandet har redan påtalats bristen på allmänna bestämmelser rörande verkställighetens förutsättningar och genomförande. Sålunda finnas inga generella regler om vilka invändningar, som kunna framställas mot begäran om verkställighet och huru dessa skola behandlas. Spörsmål härom har praxis fått lösa och därvid anslutit sig till de moderna lagarnas ståndpunkt, att invändning för att kunna beaktas måste grunda sig på omständighet, som uppstått efter det domen avkunnats eller som i varje fall ej kunnat åberopas i rättegången. Icke heller hava vi som bekant några bestämmelser om kvittning i samband med exekution. I detta avseende finnes en ganska rik praxis, som i viss mån ansluter sig till vad som gäller enligt modern utländsk lagstiftning. Någon föreskrift om preklusion av rätten till verkställighet finnes icke. Detta är ganska anmärkningsvärt, då man eljest allmänt anser, att det icke bör stå en vinnande part fritt att dröja med begäran om verkställighet så länge han önskar. I utlandet prekluderas understundom rätten till exekution efter en frist av ett par år, varpå exigibilitet ånyo måste utverkas. Eller också finnes en varselfrist stadgad, så att den tappande får skäligt rådrum att bereda sig på verkställighet, som sökes efter viss tids förlopp. Ytterligare kan i detta sammanhang anmärkas, att de formella föreskrifterna rörande ansökan om verkställighet och dess behandling äro mycket rudimentära hos oss.

 

    Av större praktisk betydelse torde emellertid vara, att våra exekutionsmyndigheter icke hava tillgång till erforderliga tvångsmedel för att genomföra verkställigheten. Egendomligt nog finnes i vår lag nästan intet stadgat om det exekutiva tvånget och om upplysningsplikt vid exekutiva förrättningar. Vad angår det direkta fysiska tvånget kanske detta ej betyder så mycket. Av rättsfall framgår, att våra myndigheter som naturligt är anses

 

1 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning 1926 I s. 77.

502 ÅKE HASSLER.äga befogenhet att genomföra verkställigheten med tvång i den mån så kräves. Men det vore säkerligen icke ur vägen om denna befogenhet lagfästes och närmare reglerades, så att myndigheterna finge bestämt veta vad de få göra och hur långt de kunna gå.
    Viktigare torde likväl vara svarandens upplysningsplikt. Några bestämmelser härom hava vi som bekant icke, om man undantager föreskrifterna om utmätningsed enligt lagen den 13 maj 1921. Det är emellertid föga rimligt att ett särskilt förfarande måste anordnas för att en gäldenär skall vara skyldig att lämna upplysning om sina förmögenhetsförhållanden. I den norska lagen stadgas, att svaranden är skyldig att på anmodan lämna de upplysningar om sina förmögenhetsförhållanden, som äro nödvändiga för verkställighetens genomförande.1 Detta gäller all verkställighet, även provisorisk sådan såsom kvarstad och skingringsförbud. Upplysningsplikten är förenad med straffansvar. Böter eller fängelse intill tre år drabbar svarande, som lämnar oriktiga uppgifter rörande sina tillgångar. Samma ansvar är stadgat för den som försöker undandraga sin egendom från exekution eller som gör sig skyldig till delaktighet i sådant brott. Det synes klart, att dylika föreskrifter måste medverka till, att exekutionen blir betydligt mera effektiv än hos oss.2
    Utsökningslagen ägnar ganska ensidigt sin uppmärksamhet åt utmätningen såsom exekutionsform, alltså realisation av betalningsskyldighet. Detta kan väl sägas vara betingat av utmätningens stora betydelse, då huvudparten av verkställigheten i det praktiska livet består av utmätning. Men det finnes dock andra anspråk än betalningsanspråk, vilkas verkställighet också bör regleras. Så exempelvis uttagande av viss lös egendom, vilket ofta förekommer i samband med avbetalningsköp. Därom finnas inga närmare bestämmelser. Större svårigheter torde emellertid i praktiken vållas av bristen på utförliga föreskrifter om sättet för genomförande av vräkning. Detta förhållande har mer än en gång

 

1 Se ALTEN, Tvangsloven med kommentar, 1943, s. 62 f.

2 De bestämmelser, som genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott införts i 23 kap. strafflagen, äro uppenbarligen icke tillräckligt vittgående. Detta har sin naturliga förklaring däri, att någon skyldighet att uppgiva boet ej finnes stadgad för fall av utmätning, där ej borgenär påkallar edgång, samt att någon dylik skyldighet icke finnes föreskriven beträffande andra former av specialexekution. Se EKEBERG-STRAHL-BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, 1942, s. 203.

MOTSVARAR VART EXEKUTIONSVÄSEN NUTIDA KRAV? 503ställt myndigheterna inför kinkiga problem. Närmare bestämmelser saknas också rörande verkställigheten av leverans- och arbetsskyldighet samt andra förpliktelser av såväl positiv somnegativ art.
    Vända vi oss därefter till verkställigheten av betalningsförpliktelser, så möta vi här utmätningen och den genom lagstiftning år 1917 införda exekutionsformen införsel i avlöning, pension eller livränta. Tillsammans med tvångsförvaltning av fast egendom, som icke har någon större betydelse i rättslivet, utgöra dessa två institut vår rätts exekutionsformer för realiserande av betalningsanspråk. Som bekant får införsel endast användas i speciella fall, medan utmätningen är den generella exekutionsformen. Av åtskilliga skäl är detta knappast tillfredsställande. Det finnes nu för tiden ej få personer, vilka på grund av sina inkomster eller åtminstone genom sin livsföring framstå såsom ganska välbärgade, men som sakna utmätningsbara tillgångar och därför icke kunna åtkommas genom utmätning. Införselinstitutet har så begränsad användbarhet, att även detta medel oftast slår slint. Man får ett ganska bestämt intryck av, att den tredskande gäldenären har det rätt så bra här i Sverige. Säkerligen kunde åtskilligt göras för att råda bot på detta, och det vore skäl att söka lära av erfarenheten utomlands på detta område. Där förekomma, såsom processkommissionen erinrat, smidigare och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet än det stelt verkande och tämligen ineffektiva svenska utmätningsförfarandet.1
    Reglerna om exekutiv försäljning av fast egendom omgestaltades som bekant genom 1912 års lagstiftning i detta ämne, varvid de så kallade täcknings- och övertagandeprinciperna infördes efter mönster av tysk och även finländsk rätt. Härigenom blev fastighetsexekutionen moderniserad, och det nya systemet torde hava visat sig i stort sett nyttigt och ändamålsenligt. En svag punkt utgöra emellertid de invecklade reglerna om behandlingen av gemensamma inteckningar. För en ändring i detta avseende erfordras likväl en reform av inteckningsväsendet. Den nu arbetande lagberedningen torde hava sin uppmärksamhet riktad härpå. En detalj, som icke är ordnad på tillfredsstäl-

 

1 Processkommissionen framhåller särskilt, anf. st., att erfarenheterna från England visa, att man kan nå mycket goda resultat genom domstolarnas handläggning av indrivningsförfarandet.

504 ÅKE HASSLER.lande sätt, är uttagandet vid försäljning under konkurs av fordringar med förmånsrätt enligt 17:4 HB. Praxis tillåter i anslutning till lagens formulering, att sådan fordran i sin helhet bevakas i vilken fastighet som helst, då två eller flera sådana ingå i konkursboet. Detta verkar slumpartat, så att inteckningshavarna i en fastighet kunna få sitta emellan, medan inteckningshavarna i en annan fastighet helt slippa undan. För reglerande härav skulle erfordras bestämmelser om fördelning av ansvaret för dessa fordringar mellan flera fastigheter och om förfarandet då någon fastighet icke blir såld.
    Om alltså fastighetsexekutionen är ganska väl ordnad hos oss, så kan detsamma icke sägas om den exekutiva realisationen av utmätt lös egendom. Ända till år 1937 fanns det inga föreskrifter om något annat sätt för realisation av lös egendom än försäljning på auktion. Genom en lag av den 9 april 1937 fingo vi bestämmelser om indrivning av penningfordringar, något som tidigare praktiserats i mindre omfattning. Dessa bestämmelser äro emellertid ganska summariska, helt naturligt då fråga endast var och i detta sammanhang kunde vara om mindre ingripande ändringar. Alltjämt är frågan om en mera effektiv och rationell ordning för realisation av utmätt lös egendom olöst, och här tror jag man måste konstatera en bland de mera kännbara bristerna i vårt exekutionsväsen. Särskilt gäller detta fordringar och rättigheter, men även annan egendom bortslumpas ofta på exekutiv auktion till skada för både borgenären och gäldenären. De moderna lagarna hava upptagit detaljerade stadganden i syfte att få bästa möjliga utbyte av exekutionen. Man skiljer allmänt mellan realisation av lösöre och realisation av värdepapper, fordringar och andra rättigheter.
    I fråga om lösöre kan det helt naturligt endast bliva tal om försäljning. Men denna kan anordnas på ett betydligt mera tillfredsställande sätt än det enkla auktionsförfarande, som praktiseras hos oss. Så exempelvis i fråga om lämnande av kredit. Enligt vår rätt ankommer det på utmätningsmannen-auktionsförrättaren att lämna anstånd med betalning på egen risk, och det har han helt naturligt intet särskilt intresse av. I Norge får en vederhäftig köpare minst sex veckors kredit, och när det gäller särskilt värdefulla föremål kan tiden utsträckas.1 Betalas ej köpesumman i rätt tid, blir det omedelbart utmätning för den-

 

1 Jämför ALTEN, anf. arb. s. 244 ff.

MOTSVARAR VÅRT EXEKUTIONSVÄSEN NUTIDA KRAV? 505samma. Budet är bindande, men borgenären kan bestämma, om det skall antagas eller ej. Hos oss antages ju alltid högsta budet, även om det uppenbarligen är ett vrakpris. Enligt norsk rätt anordnas ny auktion, om borgenären ej vill godtaga bud, som avgivits på den första. Vidare kan auktionsförrättaren besluta att sälja en sak under hand, om det kan antagas, att därigenom bättre resultat uppnås. Auktion är således icke såsom hos oss obligatorisk form för försäljning.
    Realisationen av värdepapper, fordringar och andra rättigheter är i utländska lagar mycket ingående reglerad. Man har åtskilliga andra metoder än försäljning, som ju ofta giver dåligt resultat. Ett vanligt sätt att realisera fordran är att den anvisas borgenären för utkrävande under kontroll av den exekutiva myndigheten. Borgenären får därigenom själv skaffa sig täckning i den mån det går. Detta kan uppenbarligen i många fall vara fördelaktigt, och man har goda erfarenheter av de resultat, som härigenom kunna uppnås. Säkerligen bör metoden i stort sett lämna bättre utbyte än indrivning genom utmätningsman, eftersom i detta fall mera stela regler måste tillämpas. För övrigt hava myndigheterna mycket fria händer i fråga om att bestämma sättet för realisation. Sålunda kan man överlåta en fordran eller rättighet på borgenären efter värdering. Man kan sälja den eller leja ut den eller, om det gäller företag eller annan rörelse, anordna särskild förvaltning av densamma. Formerna kunna sålunda vara mycket växlande, men som regel gäller, att varje ändamålsenlig form kan användas efter parternas hörande. Försäljning sker endast när man icke kan hitta på ett bättre sätt för realisation, och då finnas särskilda garantier mot att föremålet ej bortslumpas. Vår lagstiftning saknar nästan helt motsvarande bestämmelser. Den är på denna punkt skäligen primitiv.
    Handräckningskapitlet i utsökningslagen representerar ett lagstiftningsområde, som torde vara i större behov av reformering än de flesta andra i vår rätt. Reglerna om exekutiva säkerhetsåtgärder, kvarstad och skingringsförbud, äro alldeles otillräckliga för att lösa ens de viktigare spörsmål, som uppkomma i fråga om dessa åtgärder. Det bevisas bäst av den rika judikaturen på detta område. För att bara beröra en enda detalj vill jag fästa uppmärksamheten på att nästan intet är stadgat om säkerhet för kvarstad och skingringsförbud. Om man ställer sådan säkerhet och kvarstaden eller förbudet sedan häves, finns det ingen möj-

506 ÅKE HASSLER.lighet för sökanden att inom rimlig tid få ut säkerheten. I Danmark och Norge måste motparten stämma inom tre månader; annars återställes säkerheten till sökanden. Hos oss kan den som fått kvarstad hävd själv taga hand om säkerheten och behålla den till preskriptionstidens utgång utan att anhängiggöra talan om skadestånd. På så sätt kan en borgenär tvingas att under lång tid betala betydande belopp för en bankgaranti utan möjlighet att få skadeståndsfrågan avgjord.
    Ännu större än i fråga om säkerhetsåtgärderna torde reformbehovet vara när det gäller handräckning av det slag, som behandlas i 191 och 192 §§ utsökningslagen. I 191 § talas om handräckning då någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det han innehaver eller eljest själv tagit sig rätt. Överexekutor äger då återställa besittning eller annat förhållande, som är rubbat. Enligt stadgandet i fråga kan handräckning endast förekomma i fall, då något förhållande rubbats, och det förutsättes också att det förfarande, varemot exekutivt ingripande sker, skall hava karaktären av egenmäktig rättsutövning. Uppenbarligen är denna ståndpunkt alldeles för restriktiv. Det finnes behov av handräckning i många fall, då dessa krav ej äro uppfyllda. Praxis har också i stor utsträckning tillmötesgått detta och sträckt sig vida utöver lagens råmärken. Jag har tidigare utförligt behandlat hithörande spörsmål i en i denna tidskrift publicerad uppsats, till vilken hänvisas.1 Där framhålles också behovet av ändrad lagstiftning på förevarande område.
    Vår nya rättegångsbalk har i 15:4 upptagit vissa stadganden rörande domstols rätt att förordna om provisoriska åtgärder för säkerställande av någons rätt, till dess denna kan realiseras genom dom eller verkställighet därav. Processlagberedningen anför i motiveringen till nämnda lagrum, att det otvivelaktigt föreligger ett starkt behov av att möjlighet finnes att genom ett snabbt ingripande förhindra, att någon genom sitt förhållande omintetgör för annan att komma i åtnjutande av en honom tillkommande rätt eller förminskar värdet av hans rätt.2 Det kunde ifrågasättas att för detta ändamål utrusta exekutiv myndighet med befogenhet att redan innan talan väckts vid domstol ingripa i antydda hänseenden. Beredningen fann sig emellertid böra i förslaget till rättegångsbalk inskränka sig till att föreslå rätt för

 

1 Om tillämpningen av 191 och 192 §§ utsökningslagen, i SvJT 1937 s. 744 ff.

2 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 201 f.

MOTSVARAR VÅRT EXEKUTIONSVÄSEN NUTIDA KRAV? 507domstol att i där anhängigt mål förordna om säkerhetsåtgärder av ifrågavarande slag. Frågan huruvida liknande befogenhet borde tillkomma även exekutiv myndighet ansågs böra övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Man kan därför måhända vänta vissa förslag till ändringar i utsökningslagen i nu förevarande hänseende när beredningen inom en nära framtid framlägger sitt förslag till promulgationslagstiftning.
    Emellertid torde behovet av föreskrifter om handräckning icke bliva helt fyllt även om de av processlagberedningen antydda bestämmelserna upptagas i utsökningslagen. Dessa bestämmelser skulle ju endast avse att säkerställa en blivande verkställighet såsom fallet är med kvarstad och skingringsförbud. Moderna lagar giva de exekutiva myndigheterna befogenheter, som understundom gå längre. Enligt dansk rätt kan i exekutiv väg utfärdas förbud mot att företaga en handling, varigenom en annans rätt kränkes eller sättes i fara, oavsett om därmed tryggas en blivande verkställighet eller ej.1 Den norska lagen medgiver efter förebilder i engelsk och tysk rätt att man skrider till positiva åtgärder. Om det finnes nödvändigt att få en provisorisk ordning i ett omtvistat rättsförhållande för att avvärja en väsentlig skada eller olägenhet eller för att hindra våldshandlingar, som motpartens uppträdande giver anledning att befara, kunna i exekutiv väg nödiga mått och steg vidtagas.2 Det torde finnas allt skäl att med beaktande av särskilt engelsk och amerikansk rätt (injunctions) göra en grundlig undersökning av huru vårt exekutiva handräckningsväsen bör regleras. Det rör sig här om förhållanden av den största betydelse för den medborgerliga rättssäkerheten.
    Endast i förbigående omnämner jag bestämmelserna om utsökningskostnad i 9 kap. De äro ingalunda tillfredsställande utformade med hänsyn till nutida uppfattning av det sätt, varpå frågan om ersättning för processuell kostnad bör lösas. Bland annat må här anmärkas, att i verkställighetsförfarandet inga egentliga processkostnader utdömas. I förfarandet inför överexekutor får en part svårligen ut tillräcklig ersättning för sina kostnader när det är någon verklig utredning som presteras. Över huvud torde kostnadsfrågan behandlas mycket schablonmässigt, och vinnande parts utsikter att erhålla exekutivt rättsskydd utan

 

1 MUNCH-PETERSEN, Tvangsfuldbyrdelse, 1937, s. 312 ff.

2 ALTEN, anf. arb. s. 289 ff.

508 ÅKE HASSLER.att själv nödgas betala en betydande del av kostnaden äro ofta ganska illusoriska.

 

    Åtskilligt mera kunde tilläggas i ämnet. Men det anförda torde innefatta tillräcklig motivering för påståendet, att vårt exekutionsväsen icke kan anses motsvara nutida krav. Lagstiftningen på området är bristfällig och företer betydande luckor. Organisationen av de exekutiva myndigheterna är icke tillfredsställande. Särskilt utmätningsförfarandet vad angår lös egendom är i stor utsträckning ineffektivt och opraktiskt ordnat. Handräckningsförfarandet är för litet utbildat och specialiserat för ett samhälle av modern typ.
    Det sagda innebär ingalunda något underbetyg åt utsökningslagen och dess redaktörer. Utsökningslagen var utan tvivel för sin tid ett mycket gott arbete. Men utvecklingen rider fort i våra dagar, och lagen har nu nått pensionsåldern. Man må betänka, att det material, varpå den byggts, är hundra år gammalt eller mera. Den exekutionsrätt, som passade i det övervägande agrara samhälle, som Sverige var vid mitten av 1800-talet och rätt länge därefter, är nu icke i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
    Efter att hava fullbordat arbetet på den nya rättegångsbalken och därmed sammanhängande lagstiftning skall processlagberedningen nu snart upphöra med sin verksamhet. Det är verkligen att beklaga, ty processreformen är ännu långt ifrån färdig. I våra grannländer har man samtidigt med det judiciella förfarandet också reformerat exekutionsväsendet. Det har framstått som naturligt, eftersom de båda höra nära samman. En modern processordning innefattar också ett modernt exekutionsväsen. Man har mindre glädje av en god och rättvis dom, om man icke kan få den nöjaktigt exekverad.