HJALMAR KARLGREN. Skadeståndsläran. Lund 1943. C. W. K. Gleerup. 173 s. Kr. 8.50.
Professor Hjalmar Karlgren har under det senaste decenniet riktat vår civilrättsliga litteratur med en rad djuplodande undersökningar på den allmänna avtalsrättens område. Med en i 1938 års årgång av denna tidskrift, i anledning av USSINGS arbete Erstatningsret publicerad värdefull uppsats »Den allmänna skadeståndsläran» ådagalade han sitt intresse för även detta andra huvudparti av den allmänna obligationsrätten. Han har nu på grundvalen av föreläsningar utgivit en framställning av gällande svensk skadeståndsrätt. Såsom förf. i förordet påpekar är bokens titel »Skadeståndsläran» såtillvida för vidsträckt som skadestånd i kontraktsförhållanden ej behandlas. Detta parti är emellertid avsett att ingå i en lärobok i allmän obligationsrätt, vars utgivning ställes i utsikt. Sin förtrogenhet med problem på nämnda område harförf. för övrigt redan visat genom sitt arbete »Avtalsrättsliga spörsmål» (1940).
I tidskriftsuppsatsen av år 1938 dryftades huvudsakligen vissa teoretiska principspörsmål. Där framlagda synpunkter och frågeställningar finner man återgivna eller åtminstone i korthet rekapitulerade på olika ställen i det förevarande arbetet. Men i stort sett har detta en helt annan läggning. Den är en kortfattad lärobok i svensk positiv rätt, närmast avsedd för den akademiska undervisningens behov, och det har tydligen varit förf. angeläget att giva en helt objektivo ch i görligaste måtto pålitlig redogörelse för vad som enligt de spridda lagstadgandena och en i mångt och mycket trevande rättspraxis kan sägas vara rättstillståndet hos oss i detta nu. Därvid har det naturligtvis — särskilt i betraktande av det positiva rättsmaterialets fragmentariska beskaffenhet — varit för förf. nödvändigt att utfylla sin framställning, giva den bakgrund och sammanbindning med allmänna teoretiska resonemang.
Det står utom all fråga att förf. gripit sig an med ett synnerligen angeläget företag. Under de snart fyrtio år som förflutit sedan WINROTHS för sin tid högst förtjänstfulla arbete »Om skadestånd» utkom i sin andra upplaga har ofantligt mycket förändrats på detta i en fortvarande jäsning stadda rättsområde, utan att vägledning i en allmän översikt stått att erhålla — frånsett STRAHLS goda, men helt kortfattade resumé av utvecklingen i »Minnesskrift ägnad 1734 års lag».
Förf. har som nämnt — i motsats till WINROTH — begränsat sig till svensk rätt, och han går ej heller så långt i detalj som denne speciellt
i kommentering av lagbud gjorde. Jämfört med danska och norska läroböcker, t. ex. USSINGS, är det nya arbetet ock präglat av ett långt mera summariskt framställningssätt. Men häri har man i min tanke närmast att se en förtjänst: väsentligheter, objektivt fastställbara huvudlinjer framträda mera överskådligt. Boken är för övrigt långt mera innehållsrik än dess omfång skulle låta förmoda.
Enligt min mening har förf. i det hela utomordentligt väl löst den uppgift han lagt sig före. I pedagogiskt hänseende, som lärobok, är arbetet rent förträffligt. I förordet uttalar förf. den blygsamma förhoppningen att det vid sidan av denna användning skall kunna bli till praktisk nytta för advokater, försäkringsmän m. fl. Det är nog intet tvivel om att det i själva verket för alla som få att syssla med skadeståndsrättsliga spörsmål — domare icke minst — kommer att bli ett med rätta högt skattat hjälpmedel, tack vare sina väl avvägda proportioner, sin lättillgängliga framställning och sin — såvitt jag kunnat finna — utmärkta pålitlighet i sakuppgifter. Ett litet missöde har förf. råkat ut för, då på s. 114 lagen om tillsyn över hundar den 30 juni 1943 säges ha beträffande skada genom hund generellt accepterat culpaprincipen, ehuru med bevisbördan omkastad. Verkliga förhållandet är ju att här stadgas strikt ansvar för hundens ägare och för den som innehar den till nyttjande eller underhåll. Men felet är ett undantag som bekräftar regeln och ett mycket förklarligt sådant. Karlgrens bok gick i tryck samtidigt med att lagen utfärdades, kanske tidigare. Vad, han återger är det kungl. förslagets innehåll, och han har väl fått en oriktig uppgift att det bifallits av riksdagen eller möjligen, angelägen att föra sin framställning helt up to date, vågat sig på att antecipera en sådan utgång. Men riksdagen bestämde sig för det strikta ansvaret, som då även av K. M:t accepterades.
Rättsfall citeras i arbetet i mycket stor utsträckning; det hör till dess särskilda förtjänster för praktiskt bruk. Som förf. själv anmärker, har det ju esomoftast icke kunnat bli fråga om något egentligt referat, än mindre om närmare analys av deras innebörd. I avsevärd omfattning har dock förf. givit sin tolkning. Det är som bekant en uppgift, som erbjuder sina svårigheter, särskilt för dem som ej själva syssla med lagskipning. Men i olikhet med WINROTH, till vars starka sidor knappast hörde konsten att läsa rättsfall rätt, har förf. en lycklig hand härmed. Det säger sig självt att på särskilda områden eller i enskilda fall kan finnas anledning till meningsskiljaktighet och kritik. För att nämna ett par exempel är jag ense med förf., då han s. 123 ff. uttrycker tvivel om riktigheten av STRAHLS mening att rättspraxis skulle kommit fram till ett skadeståndsansvar för företagare i anledning av bristfälliga anordningar såsom självständig ansvarighetsprincip, alltså oberoende av culpa. Däremot kan jag ej följa förf., då han s. 128 gör gällande att praxis gentemot företagare, t. o. m. ofta, i dylika fall opererar med fingerad culpa eller fingerat kontraktsförhållande. Om en fiktion är här i min tanke ej fråga. Däremot förhåller det sig nog så som förf. i andra sammanhang (s. 118 och 125) antyder, att culpagränsen små-
ningom avsevärt sänkts i fråga om materiel och anordningar vid farlig verksamhet och att kontraktsreglerna ansetts åtminstone analogivis kunna användas mot företagare i förhållande till kunder m. fl., som vid besök i företagets lokal komma till skada genom underordnads förvållande eller i följd av underlåtna försiktighetsmått från företagarens egen sida. Rörande det sistnämnda fallet se förf. s. 10, 31 och 33.
De teoretiska utredningarna i arbetet kännetecknas av en erkännansvärd varsamhet, en ärlig och så vitt jag förstår framgångsrik strävan att »ställa kyrkan mitt i byn». Med undertryckande av extremt partitagande söker förf. göra rättvisa åt det relativa berättigandet av olika meningsriktningar och synpunkter. Det betyder icke att man ställes i ovisshet om hans egen ståndpunkt, där han funnit sig kunna stanna för en bestämd åsikt, men väl att han i vissa vanskliga punkter nöjt sig med att peka ut problemet och låtit ett slutligt besvarande anstå.
Här skall ej bliva fråga om att framställa mera än några spridda erinringar och reflexioner i anledning av arbetet.
I kap. IV behandlas de subjektiva rekvisiten för culpa vid integritetskränkningar. Det förefaller mig som dispositionen av detta kapitel lätt kunde ge anledning till missförstånd. Först behandlas »imputation», frågan huruvida en i stort sett normal person (över barnstadiet) i visst fall betett sig culpöst, och därefter »imputabilitet», frågan om en person är av sinnesbeskaffenhet att överhuvud kunna tillskrivas culpa. Den förra frågan besvaras (s. 65 f.) med hänvisning till vad en »bonus pater familias», »en genomsnittsindivid av god kaliber» skulle ha insett. Härav får man intrycket att förf. hävdar ett extremt objektivt culpa-begrepp, ehuru visserligen noten s. 66 kan ge anledning till undran. Men i avslutningen av partiet »imputabilitet» blir man fullt upplyst om sitt misstag. Där sägs (s. 79) att man tydligen »så till vida måste subjektivera som det vid culpa-bestämningen får tagas hänsyn till vad — — inom vederbörande yrke, inom den ifrågavarande samhällsklassen etc. är det normala». Såvitt jag kan se är det en viktig imputationsregel, icke en imputabilitetsregel, som här kastas fram — men som jästen efter brödet i ugnen.
S. 87 påminner förf. om att han i uppsatsen i SvJT 1938 s. 362 ff. avhandlat »ett ganska viktigt principspörsmål», nämligen huruvida ej culparegeln i själva verket delvis saknar självständigt innehåll, i det att avgörande för en handlings »farlighet», »oförsvarlighet» etc., är helt enkelt, »åtminstone delvis», den omständigheten att rättsordningen belägger den med skadeståndspåföljd. Spörsmålet har i uppsatsen dryftats mycket utförligt, men jag erkänner att jag stannat i ovisshet om vart förf. vill komma. Han börjar med att konstatera att den härskande läran anser att rättsordningen måste anknyta till ett inom samhället genom moral och sed utbildat omdöme om vad som är vårdslöst eller icke vårdslöst, men å andra sådan starkt betonar den växelverkan, som äger rum genom att rättsordningen i sin tur återverkar stärkande, eventuellt ändrande på moral och sed. Förf. vill så diskutera »huruvida denna uppfattning är hållbar eller om icke begreppet culpa — — del-
vis saknar självständigt innehåll». Jag har icke kunnat finna annat än att den egenskap av »delvis osjälvständigt», som förf. efter ingående prövning syns tillägga culpabegreppet, enligt hans egna utföranden just betingas av sagda växelverkan mellan rättsordningen och den allmänna uppfattningen om vad som är culpöst. Men i så fall — var är det viktiga principproblemet?
Annorlunda låge saken om man med LUNDSTEDT betraktar rättsordningen som origo till all moralbildning på det sociala området. Och likaså om man uppställer den sats som förf. finner innelyckt i vissa uttalanden av USSING: utan skadeståndsansvar ingen culpa, det vill alltså säga att ett nödvändigt kriterium på culpa är att förfarandet är av beskaffenhet att grunda skadeståndsskyldighet. I så fall bleve visserligen den logiska cirkeln sluten, icke blott delvis, utan helt och hållet. Men förf. säger själv i det nu anmälda arbetet (s. 65—66) att »till en viss grad även i och för sig felaktiga förfaranden böra anses förlåtliga». I rättspraxis har man i åtskilliga fall, sedan det konstaterats att en »försumlighet» eller »ovarsamhet» föreligger, funnit sig böra ytterligare taga ställning till frågan, om denna försumlighet eller ovarsamhet var av en så allvarlig beskaffenhet att skadeståndsskyldighet inträtt och därvid i olika fall besvarat denna senare fråga än i den ena, än i den andra riktningen (t. ex. NJA 1935 s. 549 och 567; 1940 s. 318; 1943 s. 731).
I romerska rättskällor skymtar en culpa levissima, som förr ansetts beteckna en ovarsamhet av så lindrig art att den endast under särskilda omständigheter borde medföra skadeståndsansvar. Nyare pandektvetenskap betraktar visserligen detta som ett missförstånd: antingen vore det blott ett annat namn för culpa levis eller vore fråga om fall där man tvärtom utsträckt ansvarighetsområdet genom att utmäta det efter en strängare måttstock än eljes övligt, fordra den varsamhet som utmärkte en diligentissimus pater familias. Huru därmed än må förhålla sig, visst är att i lagskipningen känner man ej alldeles sällan ett behov att visserligen känneteckna ett förhållande såsom culpöst, men i betraktande av culpans mycket lindriga art icke dess mindre fria från skadeståndsskyldighet. I linje med detta betraktelsesätt kunde det ligga att icke vid varje fall av culpa ställa valet mellan allt eller intet, utdöma fullt skadestånd eller helt fria. Praxis har dock icke ansett sig kunna i saknad av lagstöd moderera (en tendens härtill, så vitt gäller ideell skada, framträdde emellertid i minoritetsvotum i högsta domstolen i rättsfallet NJA 1936 s. 574).
Överhuvud synes mig skadeståndsläran i fråga om skadeståndsansvarets mått hos oss — liksom mångenstädes — lida av en betänklig stelhet. I doktrinen synes man icke ha reagerat häremot. För en äldre åskådning, som tämligen ensidigt betonade skadeståndets reparativa funktion, framstod det som naturligt att låta skadans mått vara helt bestämmande för skadeståndets. Men även LUNDSTEDT (Nord. Juriststämmans förhandl. 1926 s. 213) intager, ehuru med annan motivering, samma ståndpunkt. Han förklarar att det visserligen kan synas obilligt,
om en fattig man, som råkat genom en ringa ovarsamhet skada en dyrbar pjäs för en miljonär, skulle bringas till tiggarstaven för att förlusten skall kompenseras, men genmäler med emfas: Vart skulle det väl leda, om skadeståndet bestämdes efter billighet? Trygghetskänslan i samhället förutsätter med nödvändighet det konsekventa uppehållandet av en regel.
KARLGREN företräder emellertid en annan åsikt. Han menar (s. 21) att i den mån preventionssyftet tillägges dominerande betydelse, måste till diskussion upptagas sådana frågor som huruvida den skadelidande ens i princip bör erhålla full gottgörelse och huruvida icke den skadelidandes (varför ej även skadevållarens?) ekonomiska ställning och vissa andra subjektiva omständigheter böra komma i betraktande. För min del är jag icke benägen att släppa principen, men finner eljes diskussionen högeligen påkallad, och detta icke endast eller huvudsakligen ur preventionssynpunkt, utan även ur den — väl gammalmodiga — synpunkten av ett rimligt avvägande mot varandra av de båda parternas intressen, och frågan därför böra utvidgas att gälla även andra än culpafall.
I svensk lagstiftning torde — om man bortser från 6 kap. 4 § StrL, där ju det särskilda förhållandet föreligger att det är fråga om tredjemansskada — det endast för ett par specialfall vara stadgad en befogenhet för domstol att moderera skadeståndet till skadevållarens förmån (jfr förf. s. 147). Bestämmelserna äro av tämligen färskt datum. Enligt 1922 års sjömanslag § 50 kan nedsättning i sjömans skadeståndsskyldighet för fel eller försummelse i tjänsten ske med hänsyn till felets lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. Samma regel var avsedd att kompletteras med en motsvarande till befälhavares förmån, och så har ock skett genom den lydelse 59 § sjölagen erhöll genom lag den 5 juni 1936 (att 3 st. i nämnda § omfattar jämväl utomobligatoriskt skadestånd är måhända ej fullt tydligt uttryckt, men framgår av förarbetena, något som möjligen undgått Karlgren). Vidare skall, enligt 6 kap. 6 § StrL i dess lydelse enligt lag den 27 juni 1924, skada av barn under femton år eller av sinnessjuk, på vilken 5 kap. 5 § StrL är tillämplig, ersättas av skadevållaren blott om och i den mån det med hänsyn till dennes sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt.1 Räckvidden av detta undantagsstadgande är ju ytterst snävt tilltagen, då
varken femtonåringar eller andra abnorma personer än de som falla under 5: 5 StrL komma i åtnjutande därav.
Det synes mig vara av ganska stort intresse att iakttaga hur under förarbetena till sjömanslagen och till 1924 års lag den föreslagna modifikationsregeln bedömdes i lagrådet. I det förstnämnda fallet — sjömanslagen — funno tre ledamöter det icke tillräckligt motiverat att införa ett undantagsstadgande för sjömän, men förordade utredning om ej den princip som här kommit till användning borde upphöjas till allmän regel. Den fjärde ledamoten ansåg så fullgoda skäl tala för den nya principen, att det föreslagna stadgandets beklagligtvis allt för ringa legislativa räckvidd ej vore tillräckligt skäl för ett avstyrkande; man kunde hoppas att dess lagfästande skulle ge en kraftig impuls till spörsmålets upptagande i hela dess vidd. Och vid granskningen av förslaget till 1924 års lag om skada av barn och sinnessjuka uttryckte en ledamot sympati för tanken att i vissa fall en del av skadan borde bäras av den skadelidande, men framhöll att detta kunde med fog åberopas jämväl i fråga om skada vållad av en för gärningen straffbar person. Härtill genmälde justitieministern att denna fråga för visso skulle bliva föremål för uppmärksamhet när framdeles de allmänna reglerna om skadeståndsskyldighet för rättsstridig handling bleve föremål för legislativ behandling.
Tyvärr har detta sedermera ej varit aktuellt.
Enligt schweizisk rätt (Obligationenrecht art. 43 och 44) bestämmer domaren beloppet av skadestånd för otillåten handling (intill skadans storlek), därvid han har att beakta »sowohl die Umstände als die Grösse des Verschuldens»; bland »omständigheterna» framhävas i litteraturen möjligheten att casus har konkurrerat med culpa, vidare parternas sociala och ekonomiska ställning, skadevållarens ärliga ansträngning att förhindra eller mildra skadan o. s. v. I ett särskilt stadgande ges domaren befogenhet att i fall av culpa levis nedsätta skadeståndet, om eljes skadevållaren skulle komma i nödläge — oberoende av omständigheterna i övrigt.
Ett intrikat problem i skadeståndsläran är betydelsen för skadeståndsskyldighet av det förhållande att skadan är täckt genom skadeförsäkring. Det besvaras som bekant i 25 § försäkringsavtalslagen olika i de nordiska länderna, försåvitt skadan vållats genom culpa levis. I dansk och norsk rätt har det överlämnats åt domaren att bestämma om och i vad mån försäkringsanstalten skall äga att av skadevållaren återkräva vad den måst utgiva. Svensk och finsk lag däremot utestänger anstalten från regressrätt, men stadgandet är icke tvingande rätt, något som däremot föreslagits av obligationsrättskommittén och i den kungl. propositionen. I försäkringsavtalet kan alltså anstalten, ehuru saken rör även tredje mans, skadevållarens, rätt, förbehålla sig regress. Förslagets ståndpunkt utsattes i förf:s uppsats av år 1938 för häftig kritik; han uttryckte rent av »en livlig förhoppning» att försäkringsbolagen skulle genom klausuler göra lagregeln »så oskadlig som möjligt». Tonen är något, om också ej mycket, mildrad i förevarande arbete (s. 170 f.).
Problemet är, som nämnt, ingalunda lättlöst. Den svenska kommittén vågade sig icke på den dansk-norska lösningen att utan närmare direktiv lägga den diskretionära prövningen i domarens hand, och USSING, som varit dess talesman, har (i denna tidskrift 1937 s. 120 ff.) måst erkänna att den åtmintone tillsvidare lett till ojämnhet i rättstilllämpningen. Men i likhet med Ussing och i motsats till förf. måste jag hävda att den sämsta lösning som ifrågakommit är den som blev den svenska lagens och som innebär att ej domaren, utan den ena intressenten, försäkringsanstalten, skall få avgöra. Förf:s förhoppning att detta avgörande skall i preventionens intresse utfalla så ogynnsamt som möjligt för skadevållare synes lyckligtvis ej ha besannats. De stora tariffbolagen m. fl. ha numera avstått från att använda klausulen. Saken ligger nog rätt olika inom olika försäkringsbranscher. Det var sjöförsäkringsintresset som torde ha varit bestämmande, när riksdagen gjorde stadgandet dispositivt. Vid brand- och diverse-försäkringen komme väl en klausul om regressrätt, därest försäkringsgivarna gjorde allvar därav, att i stor utsträckning gå ut över försäkringstagaren, som esomoftast skulle draga sig för att göra försäkringen gällande, om hanmåste räkna med att följden skulle bliva regresskrav mot en närskykt, en vän eller tjänare eller en ekonomiskt svagt ställd person. Uppfattningen att ett avskärande av rätten till regress måste leda därtill att människor komme att handskas vårdslöst med andras saker, i tanke att det ju skedde på försäkringsanstaltens risk, är enligt min övertygelse tämligen verklighetsfrämmande. Den hör hemma i den tankevärld, där man tillägger en alldeles överdriven betydelse åt skadeståndsinstitutets preventionsverkan. Lika gärna kunde man vänta att regeln i 20 § att culpa levis hos försäkringstagaren själv ej utesluter försäkringsgivarens ansvar skall leda till allmän vårdslöshet om egna tillhörigheter! Att denna regel — i olikhet med vad fallet är i dansk och norsk rätt — ej gjorts tvingande har jämväl det berott på överväganden rörande (ömsesidig) sjöförsäkring; och man har ansett sig kunna lita på att inom andra branscher regeln endast i särskilda undantagsfall skulle sättas ur spelet i praktiken.
Till någon fullgod lösning av det vanskliga spörsmålet torde man i intet av de nordiska länderna nått fram.1
Nils Alexanderson.