ARVID WACHTMEISTER. För ung att tala sanning? Barn som vittnen. Sthm 1943. Natur och kultur. 177 s. Kr. 8.00.

 

    Psykologien är en tämligen ung vetenskap, och intresset för psykologiska orsakssammanhang har i allmänhet först på senare tid vaknat till liv bland de bredare lagren. Detta gäller särskilt förhållandena i vårt eget land. Såväl i fråga om det psykologiska intresset som med avseende å möjligheterna till praktiskt värdefulla studier inom ämnesområdet ha vi tidigare här i landet varit och äro väl i vissa hänseenden alltjämt sämre ställda än exempelvis våra grannar danskarna.
    Detta sakernas tillstånd avspeglas på många sätt inom vårt samhälleliga liv. Därest man, för att taga ett exempel, granskar förhållandena bland dem, som i vårt land å tjänstens vägnar ha med barn och ungdom att göra, måste man nog tyvärr konstatera att de alltför ofta erhållit bristfälliga insikter i psykologiens fundamentala lagar. Icke minst de juridiska studierna äro med sin nuvarande uppläggning i otill-

räcklig grad ägnade att bibringa disciplarna dylika insikter. Under sin vistelse vid universitet och högskolor inhämta våra blivande domare, åklagare och advokater alltför ytliga psykologiska kunskaper, ja, i fråga om barn- och ungdomspsykologi praktiskt taget inga kunskaper alls. Väl få domare och andra med rättsvården sysslande jurister under sin yrkesutövning goda tillfällen att i praktiken inhämta vad som i nämnda hänseende under de teoretiska studierna försummats, men förutsättningarna för sådan kunskapstillägnelse äro då mindre gynnsamma än de eljest skulle ha varit. Härtill kommer att vägen till fördjupade insikter stundom kommer att gå över ödesdigra misstag, som måhända med en annan tingens ordning kunnat undvikas. De nu påtalade märkbara bristerna i vår juristutbildning torde bli särskilt framträdande, då den nya rättegångsordningen hunnit träda i funktion.
    De tankar, åt vilka härovan givits uttryck, grunda sig å nära till hands liggande reflexioner vid genomläsandet av ARVID WACHTMEISTERS arbete »För ung att tala sanning?». Författaren har med detta arbete, som otvivelaktigt fyller en brist i vår psykologiska litteratur, måhända velat giva en mera allmängiltig överblick rörande barnens själsliv och sanningshalten av deras utsagor. Arbetets uppläggning och utformning göra emellertid, att detsamma kommit att i främsta rummet rikta sig till dem, som ha att göra med barn och deras utsagor i samband med rättegångar.
    Författaren har vid sina i arbetet redovisade studier rörande barnens psykiska mekanik infört en systematisk uppdelning av studiematerialet på sådant sätt, att han skiljt mellan uppriktiga och lögnaktiga barn. Denna uppdelning må i och för sig vara befogad. Man skulle dock vilja våga den förmodan, att gränsen mellan de båda kategorierna i praktiken är mera oklar och flytande än i teorien och väl knappast i allo följer de av författaren valda råmärkena. Vidare må anmärkas, att i kapitlet om det lögnaktiga barnet även på ett i viss mån förvillande sätt inlagts vissa avsnitt angående skenlögner, eller med andra ord sanningslösa utsagor som icke äro särskilt utmärkande för barn av denna kategori. Då det gäller författarens rika och intresseväckande exemplifiering, skulle man nog varit tacksam för större utrymme åt inhemskt material, men måhända ha försök att skaffa svenska exempel stundom stött på oöverkomliga svårigheter.
    Om man bortser från dessa mera periferiska erinringar, torde man kunna säga, att författaren på ett synnerligen klart och åskådligt sätt framlagt vissa numera vedertagna och särskilt för en jurist beaktansvärda synpunkter på skillnaderna mellan barnets och den vuxnes själsliv. Likaså skildras i arbetet föränderligheten av de psykiska förloppen under barnaårens olika åldersstadier. Iakttagelseförmåga, minne, fantasi, suggestibilitet, uppfattnings- och uttrycksförmåga hos de unga samt patologiska avvikelser från barnens normala själsliv, allt skildras livfullt och medryckande, samtidigt som författaren under åberopande av utomlands verkställda vetenskapliga utredningar söker giva belägg för sina teser. Huruvida de åberopade undersökningarnas resultat kunna anses vara i alla punkter vetenskapligt hållbara, har läsaren dock

måhända svårt att på grundval av det förebragta materialet kritiskt bedöma.
    En genomläsning av arbetets tre första kapitel inbjuder gärna till vissa reflexioner över det väsentliga i skillnaderna mellan barnens och de vuxnas själsliv. Man finner då, att vissa psykiska särdrag, såsom exempelvis fladdrande iakttagelseförmåga, stark fantasi och suggestibilitet, äro normala i barnaåren eller i allt fall under vissa skeden därav, medan de måste betecknas som onormala, därest de kvarstå hos en individ som nått vuxen ålder. En fortvaro av sådana barnsliga egenskaper hos en vuxen individ är givetvis relativt sällsynt och stämplar denne som psykopat. Härav följer att, även om vid en vuxen persons avhörande som vittne stundom enahanda vittnespsykologiska problem uppstå som vid hörandet av ett barn, detta dock är mindre vanligt. En annan sak är att stundom nya problem yppas i anledning av psykiska drag, som äro typiska för den vuxne. Då det gäller ungdomen i egentlig mening, är det förhållandet att en femtonåring ännu befinner sig i den ömtåliga övergångsåldern ägnat att skapa betänkligheter mot den fixa femtonårsgräns i fråga om vittnen, som återfinnes såväl i nuvarande som i blivande rättegångsordning.
    Författaren har ägnat ett kapitel åt det för barn skadliga i att underkastas förhör i sexualsaker. Här snuddar författaren vid ett förhållande av stor betydelse, som vore värt en mera allmän uppmärksamhet. Ett sådant förhör har en benägenhet att på ett för barnets psykiska hälsa ytterst skadligt sätt fixera intrycken av en omoralisk handling, som helst med det snaraste borde glömmas. Följderna av ett dylikt förhör äro emellertid i hög grad beroende av det sätt varpå förhöret ledes, och härmed äro vi inne på frågan om formerna för judiciella förhör med barn.
    Sistnämnda fråga, som redan nu är betydelsefull, kommer otvivelaktigt att vinna i aktualitet i och med att den nya rättegångsordningen träder i funktion. Vid vittnesförhör med barn måste givetvis den största varsamhet iakttagas, då det kommer att gälla bedömandet av huruvida ett sådant vittne skall få höras av parterna. Å andra sidan har under förarbetena till den nya rättegångsbalken från lagrådets sida betonats, att det förhållandet att ett vittnesförhör omhänderhas av domstolen själv så starkt drager in domaren i förhandlingarnas gång, att det kan bli svårt för honom att lugnt överblicka processmaterialet. Med hänsyn härtill och vad förut sagts om domarpersonalens bristande skolning i barnpsykologi vill det synas, som om man skulle kunna med fördel ansluta sig till författarens åsikt om önskvärdheten av en möjlighet att anlita biträde av psykologiskt sakkunnig person, då det gäller vittnesförhör med barn. Såväl i sådana fall, som då det enligt den nya rättegångsbalken gäller att före ett vittnesmåls avläggande inhämta de viktiga uppgifterna rörande omständigheter av betydelse för bedömandet av vittnets trovärdighet, kommer dock möjligen bristen på psykologiskt sakkunnig personal, som kan gå domstolen till handa, att göra sig märkbar. Författaren har med tydlighet påvisat, huru lätt exempelvis ett barns lärare kan begå ödesdigra misstag vid bedöman-

det av barnets karaktär, för den händelse läraren saknar erforderlig psykologisk skolning.
    Det torde i detta sammanhang vara skäl att särskilt framhålla författarens åsikt angående reglerna för uppsättandet av protokoll över förhör i barnvittnesmål. Uppenbarligen är det vid sådana förhör särskilt betydelsefullt, att protokollet icke blott i sammandrag återgiver vittnesutsagan, utan att såväl frågor som svar noggrant och helst ordagrant protokolleras.
    De mångfaldiga och viktiga problem som beröras i författarens arbete kunna här icke bringas under diskussion i vidare mån än ovan skett. Syftet med denna kortfattade anmälan har endast varit att framhålla den stora betydelsen av dessa problem, bland annat med tanke på den blivande rättegångsreformen, liksom att bringa författarens arbete som ett nytt prov på hans kunnighet och levande psykologiska intresse i åtanke hos dem, som i rättegångssaker ha eller kunna få att göra med barnförhör.

Harry Hector.