Homosexualitetens straffrättsliga behandling. Den 14 april 1944 har utfärdats lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen (SFS 167). Genom denna lag, som träder i kraft den 1 juli 1944, har den på senare tid livligt omdebatterade frågan om homosexualitetens straffrättsliga behandling vunnit sin lösning. Lagändringen innebär även att straffet för otukt med djur, s. k. tidelag, bortfaller. Frågan om lagstiftning angående kastrering upptogs till särskild behandling i propositionen nr 14.
    Genom stadgandet i 18 kap. 10 § strafflagen i dess hittills gällande lydelse har »otukt mot naturen» varit belagd med straffarbete i högst två år. Under straffbestämmelsen har innefattats såväl homosexuell otukt som otukt med djur. Att straffbarheten för homosexuell otukt enligt bestämmelsen varit oinskränkt har sedan länge varit föremål för kritik, särskilt från läkarhåll. Frågan om en ändring av lagrummet bragtes första gången under statsmakternas prövning genom en av professorn V. Lundstedt vid 1933 års riksdag väckt motion. Motionen avslogs av riksdagen under motivering att frågan om de homosexuella handlingarnas straffbarhet komme att upptagas i samband med det pågående arbetet med partiella reformer på strafflagstiftningens område. Men chefen för justitiedepartementet remitterade motionen till medicinalstyrelsen för yttrande, som avgavs 1935. Det förslag till partiella strafflagsreformer som tillkallade sakkunniga framlade samma år (SOU 1935: 68) innehöll också förslag till ändring av 18: 10 strafflagen. Enligt detta förslag skulle homosexuell otukt vara straffbar endast om gärningen riktade sig mot den som ej fyllt 20 år eller ägde rum under omständigheter som i 18 kap. 6 § 2 mom. sägs. Den vid 1937 års riksdag framlagda proposition (nr 187) som innefattade förslag till åtskilliga ändringar i strafflagens speciella del upptog emellertid icke något ändringsförslag i fråga om 18 kap. 10 §. Men på hemställan av första lagutskottet anhöll riksdagen i samband med propositionens behandling att K. M:t snarast måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändrad lagstiftning om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling. Sedan professorn Alfred Petrén i anledning härav tillkallats att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet biträda med utredning i ämnet, avgav Petrén i december 1940 betänkande angående »Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar» (SOU 1941:3, se SvJT 1941 s. 422). Betänkandet utmynnade bl. a. i ett tillstyrkande av 1935 års förslag jämte sådan ändring i sinnessjuklagens 41 §, att läkarutlåtande obligatoriskt

skulle inhämtas beträffande person som åtalats för homosexuellt brott. Genom remiss den 4 mars 1941 anbefalldes strafflagberedningen att avgiva utlåtande i ärendet, varefter beredningen den 3 november samma år avgav utlåtande med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar (SOU 1941:32, se SvJT 1941 s. 933), omfattande förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 § lösdrivarlagen, lag angående ändrad lydelse av 22 § barnavårdslagen och lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen.
    Då härefter intet avhördes från departementet, anhöll 1943 års riksdag i anledning av en ny, av professor Lundstedt väckt motion i skrivelse till K. M:t om framläggande för 1944 års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning angående homosexualitetens straffrättsliga behandling och därmed sammanhängande ämnen i huvudsaklig överensstämmelse med de principer som låge till grund för strafflagberedningens förslag (se SvJT 1943 s. 474). Genom proposition nr 13 till årets riksdag framlade så K. M:t förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen om behörighet att utöva läkarkonsten. I de båda förstnämnda förslagen har riksdagen på hemställan av första lagutskottet (utl. nr 12) vidtagit vissa ändringar.
    Den nya lagstiftningen är grundad på principen att homosexuella handlingar skola straffas endast i fall då särskilda skäl därtill föranleda. De bestämmelser som innefattas i 18 kap. 10 § strafflagen i dess nya lydelse avse sålunda att bereda ungdomen skydd mot homosexuella övergrepp. I en ny paragraf, 10 a §, ha meddelats bestämmelser varigenom homosexuella handlingar i vissa andra fall kriminaliserats.
    Enligt 1 mom. i 18: 10 i dess nya lydelse skall den som övar otukt med annan av samma kön, som ej fyllt 15 år, dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Gärningsmannen är i detta fall straffbar så snart han uppnått den allmänna straffbarhetsåldern 15 år. I 2 mom. meddelas straffbestämmelser till skydd för ungdom mellan 15 och 18 år. För straffbarhet fordras i detta fall att gärningsmannen uppnått 18 års ålder. Straffet utgöres av straffarbete i högst två år eller fängelse. Genom bestämmelserna i 3 mom. skyddas ungdom i åldersgruppen mellan 18 och 21 år. Straffbarhet inträder i detta fall endast under förutsättning dels att gärningsmannen fyllt 18 år och dels att otukten övats under utnyttjande av den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Straffskalan är densamma som enligt 2 mom. I ett 4 mom. sluthgen stadgas att försök till brott mot 10 § skall straffas efter ty i 3 kap. sägs.
    18: 10 i den nya lydelsen skiljer sig i ett betydelsefullt hänseende från K. M:ts förslag. Enligt 3 mom. i sistnämnda förslag straffbelades homosexuell otukt i andra fall än förut i lagrummet sagts, därest gärningsmannen fyllt 18 år och otukten övats under utnyttjande av

den andres oerfarenhet eller med grovt missbruk av hans beroende ställning. Detta innebar att otukt med ungdom i åldersgruppen 18—21 skulle straffas under samma förutsättningar som otukt med vuxna personer. Första lagutskottet, vars utlåtande i ärendet godkändes av  riksdagen, fann det föreslagna stadgandet i två hänseenden mindre tillfredsställande.
    Dels skulle ungdom mellan 18 och 21 års skyddas icke redan mot ett utnyttjande av beroende ställning, utan först mot grovt missbruk av sådan ställning, vilket skulle innebära ett visst försvagande av skyddet för ungdom i denna åldersgrupp. Och dels skulle homosexuella otuktshandlingar mot personer över 21 år straffas redan vid ett utnyttjande av deras oerfarenhet. En sådan bestämmelse skulle praktiskt taget innebära, att homosexuell otukt med vuxna personer vore straffbelagd även i andra fall, än då särskilda omständigheter därtill föranledde, och skulle alltså strida mot förutsättningarna för hela reformförslaget. Det kunde nämligen antagas att i rättstillämpningen oerfarenhet skulle kunna anses föreligga så snart den mot vilken otuktshandlingen riktas icke tidigare deltagit i homosexuella handlingar. I varje fall kunde det befaras att obestämdheten i brottsbeskrivningen skulle kunna leda till stor ojämnhet i lagrummets tolkning. Härigenom skulle de fördelar som man velat uppnå genom principen att homosexuell otukt skall straffas blott när särskilda skäl föranleda därtill i väsentlig mån förringas. Bestämmelsen skulle sålunda öppna dörren för utpressning och skandaliseringshot.
    Utskottet föreslog på grund härav att homosexuell otukt med person mellan 18 och 21 år skall straffas så snart otukten övats under utnyttjande av den andres oerfarenhet eller beroende ställning samt att sådan otukt med myndig person endast skall straffas, när gärningsmannen grovt missbrukat den andres beroende ställning. Till vinnande av större överskådlighet föreslogs att sistnämnda bestämmelse skulle överflyttas till den nya 10 a §. Därigenom komme 10 § endast att innehålla bestämmelser som avsåge ungdomens skydd och 10 a § att upptaga straff för homosexuella otuktshandlingar i vissa särskilda fall, oberoende av vederbörandes ålder.
    10 a § upptager två moment. Enligt 1 mom. straffbelägges homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö person. I 2 mom. stadgas straff för de fall att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjäning vid inrättning, som avses i 6 § 2 mom., övar homosexuell otukt med där intagen person (s. k. auktoritetsmissbruk) eller om någon eljest övar sådan otukt under grovt missbruk av den andres beroende ställning. Straffet utgöres i samtliga fall av fängelse eller straffarbete i högst två år. För straffbarhet stadgas icke viss ålder hos vare sig gärningsmannen eller den med vilken otukten övas. Gemensamt för alla fallen är också att försök icke straffas.
    De i föregående stycke kursiverade orden innehålla den från 10 § i propositionen av riksdagen överflyttade bestämmelsen om otukt med person över 21 år. Mot användande här av ordet »eljest» kan invändas
36—447004. Suensk Juristtidning 1944.

att då stadgandet i första ledet om straff för vissa funktionärer vid s. k. auktoritetsmissbruk har samma avfattning som motsvarande stadgande i 6 § 2 mom. i fråga om heterosexuell otukt, vilket lärer vara tilllämpligt även om å det förhandenvarande fallet icke föreligger något missbruk av den personliga ställningen, det icke är lämphgt att giva stadgandet en snävare innebörd i 10 a §. Nu torde man inom riksdagen icke ha funnit det tillfredsställande att exempelvis en ung nykommen vaktkonstapel, som av en äldre homosexuell intagen förletts till en handling innebärande homosexuell otukt, skulle straffas efter 18 kap. strafflagen, medan förledaren gick straffri. Med det tillagda ordet »eljest» torde riksdagen därför tolkningsvägen i momentets första fall ha velat införa kravet på att handlingen skulle innebära »grovt missbruk» för att straff skulle inträda, vilket tydligen icke utesluter att den förledde vaktkonstapeln för sin förseelse bestraffas disciplinärt. En avslipning av de formella ojämnheter som uppstått i 18 kap. genom lagändringarna i fråga om homosexuell otukt torde få anstå tills hela 18 kap. inom en nära framtid upptages till revision.
    Härvid torde även kapitlets bristande följdriktighet i fråga om straff för försök böra rättas till. Strafflagberedningen föreslog i samtliga kriminaliserade fall av homosexuell otukt straff även för försök. Beredningen ansåg ingen bestämd gräns böra uppdragas mellan »försök» till homosexuell otukt och den »fullbordade» otukten utan straffade i de kriminaliserade fallen den som »förmår eller söker förmå» annan till sådan otukt. Propositionen åter stadgade straff för försök allenast vid de brottstyper som föllo under 10 §. Att försök till homosexuell otukt enligt 10 a §, alltså otukt med sinnessjuk eller sinnesslö eller under sådant auktoritetsmissbruk som avses i 6 § 2 mom , icke straffbelades i propositionen motiverades med att försök till heterosexuell otukt i motsvarande fall icke straffas. När nu riksdagen från 10 § till 10 a § överförde det fall då »någon eljest övar otukt med annan av samma kön under grovt missbruk av hans beroende ställning», medförde detta att straffet för försök till homosexuell otukt med vuxna i angivna fall bortföll. Att göra någon skillnad med avseende å kriminaliseringen av försök vid de olika fallen av otukt enligt 10 a § ansågs icke böra ifrågakomma, då straff för försök syntes lika motiverat i paragrafens samtliga fall.
    Genom ändringarna i 25 kap. 20 § strafflagen ha möjligheterna att döma till avsättning eller suspension av lärare, som gjort sig skyldig till homosexuella handlingar, väsentligt vidgats. Enligt detta lagrum har hittills gällt, att om den, till vars ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av ämbetet eller eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller om han dömes enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Beträffande ämbets- eller tjänsteman som dömes till straffarbete eller svårare straff

gäller redan enligt 2 kap. 18 §, att han i regel skall avsättas eller suspenderas. Enligt den nya lydelsen skall vad i 25 kap. 20 § stadgas även gälla, om ämbetsman som där avses dömes till fängelse för otukt med ungdom som han hade till undervisning eller uppfostran, vare sig enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller enligt den nya 10 § i sistnämnda kapitel. Avsättning eller suspension må också ådömas, där sådan ämbetsman i annat fall än nyss sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. 10 §, om det med hänsyn till hans ämbetsuppgift finnes påkallat. Anmärkas må att fängelsestraff enligt den nya 10 a § icke kan föranleda avsättning eller suspension enligt 25 kap. 20 §. Då straffarbete ingår i straffskalan i 10 a §, torde det kunna förväntas att domstol, som finner brott mot sagda lagrum vara av så svår beskaffenhet att den tilltalade bör dömas till avsättning, kommer att döma den tilltalade till straffarbete. På grund av bestämmelserna i 2 kap. 18 § kan då samtidigt dömas till avsättning.
    Enligt 22 § d) barnavårdslagen i dess hittillsvarande lydelse har det ålegat barnavårdsnämnd att ingripa mot person i åldern mellan 18 och 21 år, som »befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt» och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Med en sådan person skulle enligt departementsförslaget likställas den som »eljest visat svår oart». Härmed avsågs att bereda ökade möjligheter för barnavårdsmyndigheterna att tillrättaföra ungdom, som hemfallit åt homosexuella vanor, och att motarbeta den manliga prostitutionen. Riksdagen, som antog det av K. M:t föreslagna tillägget, vidtog, med anledning av väckta motioner (I: 204 och II: 321), dessutom sådan ändring i lagtexten, att ingripande av barnavårdsnämnd skall under i övrigt oförändrade förutsättningar ske emot »den som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv». Genom denna omformulering, som föreslagits redan av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté, torde syftet med lagändringen säkrare vinnas. Ingripande kan härigenom ske på ett tidigare stadium än hittills varit fallet.
    Strafflagberedningen hade i syfte att motarbeta den manliga prostitutionen jämväl föreslagit viss ändring i lösdrivarlagen. Förslaget upptog dessutom, i nära anslutning till de av beredningen föreslagna ändringarna i barnavårdslagen och lösdrivarlagen, ett särskilt stadgande om straff för den som å allmän plats eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig. Dessa förslag — liksom de av beredningen framlagda förslagen till införande i en ny paragraf (8 kap. 17 § strafflagen) av bestämmelser om åtalseftergift för homosexuella brott och till särskild lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen — blevo icke upptagna i propositionen. På hemställan av första lagutskottet anhöll emellertid riksdagen, att K. M:t måtte till förnyad omedelbar prövning upptaga frågorna om sådan ändring av lösdrivarlagen, att möjligheterna till ingripande enligt denna lag mot homosexuell

prostitution ökas, och om omarbetning i skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen.
    Ett argument i den populära propagandan mot lagreformen har varit att man genom borttagandet i princip av straffet för homosexuella handlingar vuxna emellan velat »legalisera» homosexuell otukt, göra den lagligen tillåten. Talesmännen för reformen i riksdagen riktade sig med styrka mot denna synpunkt. Sålunda anförde landshövding Linnér i första kammaren:
    »Om jag summerar mina intryck av det föreliggande lagförslaget, skulle jag vilja säga, att det icke är utan risker. Det skulle vara beklagligt, om dessa risker ökades genom att lagförslaget framställdes inför offentligheten på det sättet att homosexualiteten härigenom legaliseras, som det står i vissa publikationer eller i vissa tidningsartiklar. Jag tror att ett sådant framställande av saken skulle vara bland det sämsta som kunde ske just ur moralens synpunkt, och jag hoppas därför, att om lagstiftningen genomföres, sådana uttalanden icke vidare skola förekomma. Meningen med lagstiftningen är den motsatta. Detta är en allvarlig lagstiftning, och innebörden av den är, att man skall försöka komma åt denna trafik på de farligaste punkterna, d. v. s. då den riktar sig mot de svagaste objekten.»

 

    Det kanske räcker att erinra om domarregeln 11: »Lagen gillar icke allt det hon icke straffar.»

Erik Bendz.