Privilegierade former av uppsåtligt dödande. Privilegiation av barnamord förekommer i nästan alla lagar, även om institutet vilar på olika grunder. Det är utan tvivel den viktigaste av de privilegierade formerna vid uppsåtligt dödande men skall här icke mer än omnämnas. På den subjektiva sidan förekommer en privilegiation i ordets egentliga bemärkelse, nämligen vid iustus dolor d. v. s. då den dödade själv genom misshandel eller förolämpning framprovocerat den brottsliga handlingen. Institutets ställning i gällande svensk rätt är alltför väl känd för att här närmare behandlas. Av intresse i detta sammanhang är möjligen, att en del främmande strafflagar framför allt i romanska länder ha bestämmelser om vissa objektiva situationer, som ansetts presumera iustus dolor t. ex. det fall, att den äkta mannen påträffar sin hustru och hennes älskare in flagranti.
    Säkerligen kan privilegierad brottslighet tänkas även inom ramen för 14 kap. 1 § och 3 § första stycket strafflagen, de lagrum, som i gällande svensk rätt ge den huvudsakliga straffsanktionen åt det urgamla budet »Du skall icke dräpa». För en tid sedan inträffade på ett flygfält i vårt land en händelse, som belyser den saken. Ett flygplan störtade från låg höjd och fattade vid nedslaget eld. I planet befunno sig en pilot och en signalist, av vilka piloten avled omedelbart. En kadett och

en värnpliktig, som skyndade fram till olycksplatsen, lyckades med uppenbar livsfara draga fram signalisten ur det havererade planet. Bränd över hela kroppen företedde denne endast svaga livstecken och gav ifrån sig stönanden. För att bespara den förolyckade vidare plågor avlossade då den värnpliktige i samråd med kadetten ett skott mot signalisten, som efteråt avled. Sedan obduktion förrättats, gjorde medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd ett uttalande, enligt vilket det icke kunde anses utrett, om döden förorsakats av skottet eller brännskadorna. Om man bortser från den brist i kausaliteten, som alltså förelåg i detta fall, och som uteslöt tillämpning av 14 kap. 1 eller 3 § strafflagen, återstår i varje fall ett klart uppsåt att beröva signalisten livet. Händelsen framstår därför med hänsyn till innehållet i »den brottsliga viljan» som ett unicum i svenskt rättsliv. Saken utvecklade sig så, att den värnpliktige och kadetten ställdes inför krigsrätt, som emellertid avskrev målet, sedan åklagaren hänskjutit åtalsfrågan till JK:s avgörande och JK beslutat, att åtalet icke skulle fullföljas.
    Den relaterade händelsen fick en viss publicitet, men i regel avstod pressen från att kommentera den. Något klander riktades veterligen icke mot den värnpliktige, som avlossat skottet mot den förolyckade kamraten. Det är ju ett skolexempel på de fall, där altruistiska motiv föranlett en handling, som direkt avsett uppsåtligt dödande, och den medkänsla, som framkallade den värnpliktiges handling, utlöste ingen moralisk indignation hos allmänheten. Med intresse motsåg man emellertid domstolens ställning till saken, för den händelse ansvar skulle yrkas. Nu kom icke saken upp till prövning på grund av JK:s beslut, en lösning, som in casu torde få anses tillfredsställande. Om målet måst prövas i vanlig ordning av krigsrätten, lära de åtalade näppeligen ha undgått att dömas till frihetsstraff för sitt handlingssätt. Det kan icke lida något tvivel om, att K. M:t i ett sådant läge skulle ha tillgripit benådningens ultima ratio.
    Med utgångspunkt från den tragiska händelsen på flygfältet har det ett visst rättsvetenskapligt intresse att företa strövtåg inom området för det allmänna brottsrekvisitet framför allt med hänsyn till samtyckets — faktiskt eller presumerat — inverkan på det juridiska bedömandet av uppsåtligt dödande. Nära till hands ligga de fall, då en hopplöst sjuk person begär att få sitt liv förkortat genom läkarens ingripande. Det är det s. k. euthanasiproblemet, som man här kommer i beröring med. Det kan vara skäl att med några ord antyda problemets art och djupa innebörd.
    Till en början kan frånskiljas de fall, då intressekollision mellan två liv föreligger, och man avsiktligt offrar ett liv för att rädda ett annat, vars värde anses vara större. Så sker i obstetrisk praxis i samband med vissa komplikationer vid förlossningen, då kejsarsnitt ej bör användas på grund av infektionsrisken för modern. Läkaren tvingas då utföra perforation eller styckning av det levande fostret för att rädda moderns liv. Det är ju ett fall av uppsåtligt dödande, eftersom födelsearbetet börjat. Intressekollisionen vid dylika ingrepp medför dock strafflöshet för läkaren.

    Saken kommer i ett annat läge, då en dylik intressekollision icke är för handen. Här ha meningarna brutits mot varandra och stundtals mycket hetsiga diskussioner förts. Rätten att förkorta en döendes eller hopplöst sjuks lidande genom att snabbt och smärtfritt beröva honom livet, har på sina håll principiellt bejakats och det i en utsträckning, som väckt allvarliga farhågor. Det är uppenbart, att frågan har såväl medicinsk och etisk som juridisk innebörd. Den har f. ö. behandlats icke endast i dagspress och facktidskrifter utan också i skönlitteratur och på filmduken. För något år sedan visades sålunda en tysk film med namnet »Ich klage an», på svenska kallad »Vem dömer?», som utmynnade i en bestickande propaganda för euthanasi eller för att tala tyska »Todeshilfe». Den skildrar hur en läkares hustru angripes av en obotlig neurologisk sjukdom med skrämmande förlopp, och hur hennes man slutligen på den sjukas begäran räcker henne en bägare med snabbt verkande gift. Slutscenen låter läkaren inför domstol utveckla sin — och filmens — apologi för sitt handlingssätt.

    Att euthanasiproblemet har en utomordentlig betydelse och räckvidd inser man, när man erfar, att ansvariga kretsar i dagens Tyskland accepterat en positiv inställning till »dödshjälpen» och omsatt den i handling. Det bör då genast sägas ifrån, att premisserna för denna ståndpunkt på ledande nationalsocialistiskt håll med säkerhet icke varit individuellt betingade — såsom i filmen »Ich klage an» — utan snarare härletts ur rashygieniska, ev. krigsekonomiska överväganden. Med dylika synpunkter drivna till sin spets böra statsmakterna befordra såväl den frivilliga euthanasien (på den sjukes eller sårades begäran eller med hans samtycke) som den ofrivilliga (utan medgivande av patienten, vid idiotier och liknande tillstånd). I U. S. A. finnes en sammanslutning, kallad Euthanasia Society of America vars program innefattar en principiell legalisering av den frivilliga euthanasien. Här möter en inställning, som i första hand synes vara betingad av individuella hänsyn.
    Det ligger i öppen dag, att principen om människolivets okränkbarhet får ett grundskott genom den nationalsocialistiska »dödshjälpen» likaväl som genom de — mera begränsade — avsikterna hos den amerikanska organisationen. I ena fallet anser man, att samhället icke får sky några medel i sin strävan att förbättra folkhälsan och rashygienen. I andra fallet har man inför en dödligt sjuk eller skadad människa gjort sig denna suggestiva fråga: »Är det inte obarmhärtigt och omänskligt att inte befria denna människa från hans plågor»? De renodlat rationella synpunkterna på euthanasiproblemet göra sig väl starkast gällande beträffande den kategori av patologiska människor, som helt sakna utvecklingsmöjligheter och egentligt livsinnehåll, d. v. s. idioterna. Man träffar också ofta på personer, som förfäkta den uppfattningen, att idioter och jämställda på legal väg borde avlivas av hänsyn både till idioterna själva, omgivningen och samhället.
    Det skulle föra för långt att närmare behandla frågan om »rätten att döda». Framställningen har redan förts in på gränsmarkerna till etik och medicin i avsikt att belysa problemets komplicerade karaktär. De som göra sig till förespråkare för en legaliserad »dödshjälp» borde

begrunda två omständigheter, som onekligen stämma till eftertanke: 1) en läkare kan ställa en oriktig diagnos och prognos; 2) läkarvetenskapen gör ständiga framsteg, varigenom sjukdomar, som i dag te sig hopplösa, i morgon kunna behandlas med framgång. Slutligen bör man nog också ta fasta på följande ord av en ung läkare i ett uppmärksammat inlägg i frågan: »Vi kan inte slå ifrån oss farhågorna för att vi i det ögonblick, euthanasien legaliseras, sätta igång en lavin, som sedan rullar vidare. Vi befara, att övergången från vår nuvarande inställning till avlivandet av den första idioten är mer avgörande än steget från idioterna till de uttjänta, orkeslösa gamlingarna och andra personer, vilka av en eller annan anledning ej kunna utnyttjas i samhällsmaskineriet. — Stå vi möjligen här inför en yttring av det, någon kallat kulturens offerväsen: kanske alla dessa idioter, dessa hopplöst sinnessjuka, dessa cancerpatienter, som vrida sig i plågor trots de ständigt ökade morfindoserna, är det pris, vi få betala för de många, långt flera människoliv, som humaniteten räddar inom och utom sjukvården?»
    Övergår man till den juridiska doktrinens och de olika strafflagarnas ställning till hithörande problem, finner man på sina håll en uttrycklig privilegiering av vissa former av »dödshjälp». I Finlands strafflag 21 kap. 3 § stadgas sålunda: »Var som dödar annan på dennes allvarliga begäran, straffes med fängelse ej under sex månader eller tukthus i högst fyra år». Professor J. FORSMAN kommenterar nämnda paragraf med dessa ord: »Varför kan ett sådant dödande icke vara helt och hållet strafflöst, ehuru det icke sker mot den dödades vilja? Livet är en oförytterlig rättighet, ett rättsgott, som är nödvändigt för uppfyllande av den mänskliga bestämmelsen. Ett sådant dödande är ett kränkande av den allmänna viljan, ehuru den enskilda viljan icke kan sägas vara kränkt genom detsamma. Det vore dock en oberättigad hårdhet, om man ställde detta dödande i samma kategori som vanligt dödande.» Den danska strafflagen innehåller vidare i 239 och 240 §§ särskilda bestämmelser om dödande på begäran. Gällande svensk rätt har icke någon liknande bestämmelse, men vid förarbetena till strafflagen gjordes lagstiftningsförsök på detta område. Lagkommittén föreslog sålunda en bestämmelse om »den som förkortar en dödligt sårad eller dödssjuk persons levnad på hans egen begäran» och en annan om delaktighet i självmord. Lagberedningen bibehöll endast den senare bestämmelsen under förmenande, att denna läte sig tillämpas på förstnämnda sällsynta fall. Lagutskottet 1847—1848 ställde sig avvisande även till förslaget angående delaktighet i självmord, och sedan upptogs bestämmelsen först i justitiedepartementets förslag 1862. HD avstyrkte emellertid, och någon bestämmelse om privilegiering vid dylika fall av uppsåtligt dödande kom heller icke att inflyta i 1864 års strafflag.
    Det allmänna brottsrekvisitet förutsätter, att det uppsåtliga dödandet skett rättsstridigt. Från straffbarhet uteslutes därför självmordsförsök på grund av dess karaktär att rikta sig mot det handlande subjektet självt. Strafflöshet gäller också f. n. hos oss för person, som varit delaktig i självmord, enär straffbar delaktighet förutsätter ett huvudbrott. Om hjälp till självmord skall bestraffas måste man alltså behandla den

som ett delictum sui generis. Norska strafflagen stadgar straff för dylik delaktighet, och innehåller vidare en bestämmelse, att samma straff skall vara normerande för dödande på begäran eller med samtycke. Samma lindrigare straff utsättes också i norska strafflagen för den, som berövar en hopplöst sjuk livet. I andra lagar stadgas endast generellt straffminskning, om dödandet skett med vederbörandes samtycke. Doktrinen har understrukit, att grundsatsen »Volenti non fit iniuria» icke är tilllämplig i dessa fall. Trots samtycke förbli ju också skador, som avses i 14 kap. 10 § ev. också 12 § strafflagen, rättsstridiga på grund av hithörande rättigheters »oförytterlighet».
    Rätten att döda statens inre och yttre fiender praktiseras f. n. i en utsträckning, som kunde komma de av kriget märkta generationerna att principiellt betrakta människolivet som en »quantité negligeable». Respekten för människolivet låter högtidligt och utgör förvisso en skärande kontrast till världsläget, men den lär vara ett kriterium på den västerländska civilisationens livsvilja. Detta i principfrågan. Som framgår av den inledningsvis berörda flygolyckan kan dock situationer uppstå, där ett bestraffande av uppsåtligt dödande skulle vara stötande. Det är uppenbart, att man icke kan jämställa personer, som i dylika lägen handla av altruistiska motiv, med vanliga brottslingar hänförliga under 14 kap. 1 eller 3 § strafflagen. Lagstiftarna i olika länder ha, såsom nämnts, sökt finna lämpliga former för privilegiering av uppsåtligt dödande. Några egentliga olägenheter av den svenska strafflagens tystlåtenhet i fråga om samtyckets betydelse för straffbarheten vid uppsåtligt dödande lär icke kunna påvisas. De utvägar, som finnas genom benådning och underlåtenhet att åtala gärningsmannen, torde göra en lex in casu överflödig. Mellan denna principiella inställning och en legaliserad »dödshjälp» råder dock ett obestridligt motsatsförhållande.
 

Lars G. Lindencrona.