Statens regressrätt mot bilförare. Genom en kungl. kungörelse d. 26 sept. 1929 (SFS nr 299/1929) angående eftergivande i vissa fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon ville  man i regresshänseende likställa staten med försäkringsanstalt, sommeddelat trafikförsäkring. Det förklarades nämligen i kungörelsen, att staten för vad den fått utgiva i ersättning för skada i följd av trafik med ett staten tillhörigt, ej trafikförsäkrat motorfordon icke ägde hålla sig till föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit fri från försäkringsgivarens krav. Med hänsyn till uttrycket »trafikförsäkring utan förbehåll» torde statens regressrätt mot föraren hava varit inskänkt till sådana fall, då föraren förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
    Vid 1939 års riksdag framlades förslag om vissa betydelsefulla ändringar i lagen d. 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon. I anslutning härtill tog man upp frågan huruvida särskilda lättnader i skadeståndsskyldigheten borde beredas förare av motorfordon, vilka tillhöra eller nyttjas av staten. Sedan riksdagen godkänt K. M:ts förslag i ämnet — proposition nr 189 — utfärdades kungl. förordningen d. 22

572 KNUT NORSTRÖM.juni 1939 (SFS nr 286/1939) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. Enligt denna förordning begränsades statens regressrätt för skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap och traktortåg till de fall, då föraren »förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar eller om han brukat fordonet utan lov». Av förarbetena synes framgå, att man ämnat sätta förare av staten tillhöriga motorfordon, motorredskap eller traktortåg i regresshänseende i samma situation som om fordonet varit trafikförsäkrat.
    Den nya lagstiftningen beträffande alkoholkonsumtion i samband med bilkörning ansågs påkalla ändring även i berörda kungl. förordning av d. 22 juni 1939. Medan man tidigare såsom förutsättning för regressrätt uppställt krav på att föraren orsakat skadan »genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar», vidtogs genom kungl. förordning av d. 13 juni 1941 den ändring, att staten tillerkändes regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon, »om denne under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon». Enligt departementschefens uttalande skulle detta utbyte av det tidigare uttrycket i 1939 års förordning mot hänvisning till 1 och 2 §§ i 1934 års lag innebära en »huvudsakligen formell ändring».
    En av Hovrätten för Övre Norrland d. 5 nov. 1943 meddelad dom i mål mellan K. M:t och Kronan, å ena, samt Knut Axel Magnusson i Gällivare, å andra sidan, (se SvJT 1944 rf s. 49) har emellertid givit vid handen, att förordningen d. 13 juni 1941 medfört en reell utvidgning av statens regressrätt vid skada genom ett staten tillhörigt motorfordon. Hovrätten har nämligen funnit, att Kronan är berättigad att erhålla gottgörelse för ett utbetalat skadestånd, även om föraren blivit dömd till ansvar jämlik bestämmelsen i 1 § 2 mom. i 1934 års lag i dess lydelse enligt lagen d. 13 juni 1941. Detta innebär, att statens regressrätt grundas uteslutande på den omständigheten, att man konstaterat att alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 0.8 promille, ty så snart domstolen hyser den uppfattningen att föraren »varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet», skall ansvar utdömas jämlikt 1 § 1 mom. i 1934 års lag. Man har m. a. o. i hovrättens dom medgivit regressrätt utan att fordra något orsakssammanhang mellan alkoholkonsumtionen och den inträffade skadan. I motsats härtill stadgade förordningen av d. 22 juni 1939, att regressrätt förelåg endast om föraren förorsakat skadan genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Den lagändring som av departementschefen betecknades såsom »huvudsakligen formell» har således visat sig medföra vittgående konsekvenser för förare av statensfordon.

STATENS REGRESSRÄTT MOT BILFÖRARE. 573    Det kan ifrågasättas, huruvida regressrätten — en för bilföraren i många fall ytterst kännbar påföljd — bör grundas enbart på det förhållandet, att alkoholkoncentrationen uppgått till 0.8 promille. Även om man icke vill fordra bevisning om att förarens alkoholpåverkan orsakat skadan, synes det rimligt att knyta regressrätten till den förutsättningen, att domstolen anser sig på grundval av utredningen kunna fastställa, att föraren »varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet». Enligt de allmänna försäkringsvillkoren för motorfordonsförsäkring — antagna år 1939 — äger trafikförsäkringsgivare enligt § 3 mom. b) p. 1) regressrätt mot försäkringstagare bl. a. i det fall, att skadan skett, då försäkringstagaren fört fordonet »så spritpåverkad, som förutsättes för straffbarhet enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon». För trafikförsäkringsanstalt föreligger således samma regressrätt mot alkoholpåverkad bilförare som staten tillförsäkrat sig genom kungl. förordningen d. 13 juni 1941. Emellertid har trafikförsäkringsanstalternas tariffkommitté i ett cirkulär av d. 17 april 1943 uttalat, att den i försäkringsvillkoren medgivna regressrätten icke bör göras gällande mot bilförare, som dömes till ansvar jämlikt 1 § 2 mom. i 1934 års lag, såvida icke särskilda skäl kunna åberopas för ett regresskrav. För statens del torde en motsvarande begränsning i regressrätten förmodligen icke kunna ske på annat sätt än genom en av Kungl. Maj:t med riksdagen företagen lagändring.
    En annan skiljaktighet mellan Kronans och trafikförsäkringsanstalts regressrätt mot förare av motorfordon har kommit till synes i rättsfall NJA 1943 s. 144. Kronan grundade i detta mål sitt regresskrav bl. a. på den omständigheten, att bilföraren icke innehaft körkort, och enligt Kronans uppfattning skulle denna omständighet tillika med övriga förhållanden vid olyckshändelsen utvisat, att bilföraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Emellertid fann K. M:t, att den vårdslöshet, som bilföraren ådagalagt, i allt fall icke kunde betecknas såsom grov och ogillade därför Kronans regressanspråk. Trafikförsäkringsanstalt äger med stöd av § 3 mom. 1 p. 1) i allmänna försäkringsvillkoren utöva regressrätt, om skadan skett, då fordonet förts av någon som icke haft giltigt körkort. Regressrätt föreligger, så snart det konstateras, att bilföraren saknat giltigt körkort, och trafikförsäkringsanstalten behöver således icke förebringa bevisning om att bilföraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Det synes kunna åberopas starka skäl för att regressrätten får utövas mot var och en som framför motorfordon utan att inneha körkort. Då myndigheterna ur trafiksäkerhetssynpunkt uppställa vissa villkor för att vederbörande skall äga rätt att framföra motorfordon, är det också följdriktigt, att den som bryter mot dessa föreskrifter får räkna med att han själv får svara för den skada, som han åstadkommer i följd av trafik med motorfordon. Det kan ifrågasättas, huruvida icke Kronan i likhet med trafikförsäkringsanstalt bör äga regressrätt för utgivet skadestånd mot var och en som framfört staten tillhörigt fordon utan att inneha giltigt körkort.

Knut Norström.