NILS HERLITZ. Svensk frihet. Sthm 1943. Norstedt. 276 s. Kr. 8.50.

 

    Genom »Svensk frihet», som utkom redan för omkring ett år sedan men genom tillfälligheternas spel icke tidigare kunnat anmälas i SvJT, har prof. Nils Herlitz lagt ytterligare ett betydande verk till den imponerande rad av arbeten i statsvetenskapliga ämnen som stammar från hans hand. Bokens innehåll är denna dag lika aktuellt som den dag boken utgavs. I förordet uttalar förf. att han sett som sin uppgift att »på olika områden söka klargöra frihetens innebörd och betydelse, betingelser och svårigheter och därmed bidraga till att föra frågan om den svenska friheten från idédebatten till den konkreta verklighetens plan». Han tillägger att »bokens enda syfte är en orientering i aktuella samhällsfrågor från juristens, statsvetenskapsmannens och politikerns synpunkter». Det må genast konstateras, att förf. lyckats på ett förträffligt sätt förverkliga sina intentioner och att »Svensk frihet» förtjänar en väsentligt bredare läsekrets än den i förordat särskilt utpekade.
    Boken ställer icke endast frihetens utan över huvud taget rättsstatens problem under debatt. Förf. erinrar om att allt ordnat samhällsliv alltid bestått och alltid kommer att bestå i en blandning av tvång och frihet. Samhällstänkande och statskonst kunna icke utan kritik och eftertanke göra friheten till den enda riktpunkten för samhällelig strävan. Det gäller fastmera att på ett riktigt sätt avväga tvång och frihet. Från dessa — utan tvivel riktiga — utgångspunkter belyses frågan om den enskilda människans frihet och om det tvång som från olika håll riktas mot densamma. I kap. III lämnas en redogörelse för det direkta eller indirekta tvång som människor utöva mot varandra och i kap. IV behandlas det statliga tvånget. Kap. V berör den viktiga frågan om frihetsinskränkningarnas normmässighet: i vad mån de bero av generella, abstrakta normer eller konkreta, individuella åtgärder. I kap. VI—VIII upptages spörsmålet om maktdelningens betydelse och i kap. IX utredes vad rättsordningens upprätthållande betyder för friheten. Kap. X innehåller en del betraktelser om rättfärdighetens krav

i fråga om gränsdragningen mellan det statliga tvånget och friheten. I de följande kapitlen (XI—XIV) lämnas en översikt över de olika levnadsförhållanden, där frågor om frihet — den personliga friheten, arbetskraftens, egendomens och meddelelsens frihet — äro särskilt aktuella. Avslutningskapitlet (XV) ägnas spörsmålet om den svenska frihetens framtid.
    Denna översikt över kapitelföljden kan ej giva mer än en antydan om mängden och betydelsen av de problem och företeelser, som gjorts till föremål för undersökning i den föreliggande volymen. Utrymmet tillåter emellertid icke att en utförligare redogörelse här lämnas för innehållet eller att förf:s tankegångar upptagas till ett närmare skärskådande. Endast några axplock ur den problemkomplex som behandlats må här göras. Ett särskilt intresse erbjuder enligt undertecknads mening framställningen i kap. V. Förf. framhåller här att normmässigheten har mycket djupa rötter i svensk rättsutveckling och lämnar i anslutning härtill en redogörelse för de berömda satserna i RF § 16. Detta grundlagsbud utgör historiskt sett ett värdefullt vittnesbörd om sammanhanget i den svenska rättsutvecklingen men dess betydelse framstår vid en juridisk analys som tämligen begränsad. Det reser sålunda icke något absolut hinder för sådana ingrepp i friheten som »fördärvande» till liv, ära, personlig frihet och välfärd, avhändande av gods, störande av hemfriden eller förvisning från ort till annan utan ger allenast regler om hur sådana ingrepp skola tillgå. Till dessa regler hör i första hand regeln om sådana ingrepps normmässighet: de skola ske »lagligen» resp. »i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva.» Med dessa ord uppställes kravet på generella, abstrakta normer såsom grundval för konkreta ingrepp i friheten. Normbundna bli icke blott konkreta åtgärder som vidtagas av K. M:t och underordnade förvaltningsorgan. Grundlagsbudet är även tillämpligt för den händelse konungen med riksdagen — event. i form av »lag» — skulle vilja företaga en akt, som innebure en lex in casu. Det är sålunda enligt förf. felaktigt att påstå att RF § 16 icke lägger några band på den verksamhet som konung och riksdag gemensamt utöva.
    Frågan om normmässigheten intar över huvud taget en central plats i framställningen. I olika sammanhang framhålles betydelsen av att fixa, på förhand givna normer finnas för statens och myndigheternas handlande. Det understrykes att den lagbundna ordningen i själva verket utgör en ofrånkomlig förutsättning för den medborgerliga friheten. Förf. får därvid anledning att framhålla Sverige som ett mönsterland men blundar icke för de faror som kunna hota, faror, som i vissa främmande länder redan undergrävt själva grundvalarna för rättsstatsbegreppet. I olika avsnitt av framställningen göras reflexioner över förhållanden, som särskilt lagstiftaren bör beakta. Förf. framhåller sålunda exempelvis (s. 67) angelägenheten av att författningar kungöras i så god tid att människorna få rådrum att inrätta sig efter dem. Därest denna grundsats icke iakttages kunna rättssäkerheten och den medborgerliga friheten lida ett väsentligt intrång. Förf. understryker betydelsen av lagkunskap hos menige man. I samband därmed fram-

hålles emellertid att det kunskapsstoff som det numera gäller att behärska är så överväldigande genom sitt omfång och sina oavlåtliga växlingar, att det blivit i högsta grad svårtillgängligt för den stora allmänheten. Betydelsen av upplysning och av klara lagbud blir härigenom så mycket större. Om lagar, som äro dunkelt skrivna och svårtillgängliga för menige man, fäller förf. det hårda men rättvisa omdömet (s. 69), att de höra med till de krafter som undergräva friheten, emedan den vädjan om fria insatser de vilja rikta till medborgarna måste förklinga ohörd. Förf. erinrar om att även radion nutilldags anlitas för spridande av författningskännedom. Det torde kunna ifrågasättas om icke radion kunde anlitas för sådant ändamål i betydligt större omfattning än som för närvarande är fallet. Om lagbudens utformning uttalar förf. (s. 71) vidare bl. a., att det borde vara ett rättesnöre för lagstiftaren att han, så långt det är möjligt utan olägenhet, skall söka reglera livets förhållanden genom generella regler, som ge verkligt besked om vad som bör ske. Att i alltför stor utsträckning hänvisa till vad som kan vara »skäligt», »billigt», »rättfärdigt» o. s. v. innebär alltid en viss fara för godtycke, särskilt som uppfattningen om vad som är »skäligt» etc. kan växla från individ till individ, från klass till klass. En intressant parallell uppdrages av förf. (s. 162) mellan det s. k. husbondeansvaret i lagstiftningen och den på sina håll i utlandet förekommande rättsvidriga seden att taga »gisslan». Som en grundprincip för all verklig rättskultur måste gälla att ingen kan straffas för annans brott; det är gärningsmannen som skall straffas. Men i många fall fordrar lagen, att man skall hindra andras brott, och stadgar straff för den som försummar att göra det. Husbondeansvaret innebär att en person kan straffas för vad hans husfolk eller anställda låtit komma sig till last. Det är genom att till det yttersta stegra denna plikt till positiv verksamhet i samhällets inresse, som somliga främmande stater tilltro sig att straffa meningsfränder till den som begått ett brott.
    I kapitlet om egendomens frihet behandlas åtskilliga av de problem som uppstått i samband med krislagarnas och beredskapsförfattningarnas genomförande. Förf. framhåller (s. 213), att medborgarna i talrika fall åsamkats stora förluster till följd av statens ingripanden. I en del fall utgår viss ersättning, i andra fall däremot saknas möjlighet till gottgörelse. Det måste övervägas, i vad mån det kan vara riktigt att bördan av föranstaltningar, som måste vidtagas i allmänt intresse, skall bäras av ägarna till viss egendom. I detta sammanhang kan erinras om första lagutskottets av riksdagen godkända uttalanden i utlåtandet nr 51 vid 1943 års riksdag angående möjlighet till ersättning i vissa fall av statsmedel för kostnader för anordnande av s. k. fullträffsäkra skyddsrum vid krigsviktiga industrianläggningar.
    Genom förestående rader ha endast några glimtar kunnat lämnas om innehållet i Herlitz' tankeväckande bok. Den ger många belägg på hans stora lärdom och rika erfarenheter från allmänna värv och lagstiftningsarbete. Men boken är lättläst; framställningen är som alltid hos Herlitz elegant, klar och koncis.

Erik Bendz.