TYSK RÄTTSUPPFATTNING.
Rättens ändamål är enligt ett gammalt romarord suum cuique tribuere. Detta rättfärdighetskrav är starkt rotat i folkets känsloliv. För svensk rättsuppfattning ter det sig oeftergivligt. Men rättsordningen användes uppenbarligen också såsom en organisationsform för att inrikta verksamheten i samhället på produktiva eller andra såsom nyttiga ansedda uppgifter. En sådan användning har rätten alltmera erhållit, ju tydligare fördelarna av organiserad samverkan mellan samhällsmedlemmarna framträtt. I Tyskland har denna synpunkt på senare tid skjutits i förgrunden.
I några förra året utkomna skrifter1 lämnas många upplysande bidrag till kännedom om tysk rätt och rättsuppfattning.
ERNST PFLEGING har i sin bok »Det tyska storrummet» givit en översikt över vissa delar av den offentliga rätt, som utvecklat sig i Tyskland efter nationalsocialismens makttillträde och de senaste åren vuxit ut till en storrumsordning. Hans framställning är saklig, väldokumenterad och mycket upplysande. Man ser, hur rättsordningen utbyggts med det syftet för ögonen att främja Tysklands och främst ett nationalsocialistiskt Tysklands makt. För detta syfte få andra hänsyn träda tillbaka. Riksminister FRICK har vid ett juristmöte yttrat: »Rätt är vad som gagnar det tyska folket, orätt vad som skadar det tyska folket.»
Den nya ordningen är hård. Hårdheten vänder sig även mot medlemmar av det egna folket. Det må erinras om straffrättens och straffprocessrättens skärpning. Ännu mera betyder emellertid politiförvaltningens utvidgning och frigörelse från lagliga former. Politiförvaltningens uppgift är enligt tysk åskådning icke begränsad till upprätthållande av allmän ordning utan sträcker sig längre: den avser att säkerställa, att medborgarna göra en tillbörlig insats för det allmänna. I ett tal i Akademien för tysk rätt yttrade HIMMLER en gång, att uppdrivandet av det årliga födelsetalet till omkring 100,000, vilket skulle betyda att Tyskland efter tio år skulle ha 400,000 flera soldater, skulle vara den största framgång politiförvaltningen haft på århundraden. I samma tal yttrade Himmler: »Vi nationalsocialister ha — ni kommer att förstå mig, trots att det låter underligt att jag nu säger detta i Akademien för tysk rätt — gått till verket utan lag. Jag har därvid från början intagit den ståndpunkten, att om en lagparagraf står i vägen för vårt handlande, så är mig detta fullkomligt likgiltigt.»
Hårdare drabbar den tyska rättsuppfattningen emellertid de andra folken i storrummet. Pfleging redogör för den tyska lagstiftningen och rättsskipningen i de olika ockuperade länderna. Särskild uppmärksamhet tilldrager sig behandlingen av polackerna. Strafflagen för dessa, en
äkta strafflag enligt f. d. statssekreteraren FREISLERS omdöme, synes mycket hård. Högste allmänne åklagaren i Posen, DRENDEL, yttrar i en artikel i Deutsches Recht, att strafftillämpningen tjänar nationalitetskampen, och gauledaren riksståthållaren GREISER i Danzig-Westpreussen har i ett tal inför Warthegaus domare uttalat, att ansvaret för en lyckosam lösning av nationalitetsfrågan och för att landskapet förberedes att mottaga hundratusentals, ja miljoner tyskar vilar på domarnas skuldror. Polackerna lära vara avskurna från klagorätt. Det kan icke anses skäligt, yttrar Drendel, att polackerna skulle få överhopa de redan förut mycket strängt upptagna åklagarmyndigheterna och domstolarna med sina besvär och ansökningar som i alla fall i regel äro utan grund.
Med den böjelse för teoretiserande, som sedan gammalt utmärkt tyskarna, ställas de vidtagna åtgärderna i ett större sammanhang. Doktor BEST, Tysklands nuvarande ombud i Danmark, har sålunda i en festskrift för Himmler uttalat, att det folk i ett världsrum, som är starkast och förutbestämt till ledarfolk i en storrumsordning, endast kan förfara så med de svagare folken att dessa antingen totalt förintas eller helt trängas undan ur ledarfolkets område eller ock inlemmas i en storrumsordning under dess förvaltning. Han har också i en tidskriftsuppsats anfört, att enligt den historiska erfarenheten förintande eller undanträngande av främmande folkslag icke står i strid med livets lagar, förutsatt att det sker totalt.
Till en av alla hänsyn obunden organisationsform, sådan som den vilken möjliggjorde mongolernas kraftinsats på 1200- och 1300-talen, synes den tyska rättsutvecklingen dock icke ha nått. Prof. PETZÄLL har belyst detta i sin skrift »Rätt och individ». Å ena sidan hävdas i tysk rättsvetenskap, att rätten är underkastad ledarprincipen. Lag är för oss, har prof. CARL SCHMITT yttrat i Akademien för tysk rätt, icke mer en abstrakt, på en viljeyttring i det förflutna beroende regel, utan lag är ledarens plan och vilja. Å andra sidan är ledaren enligt tysk uppfattning ledare därför och endast därför, att han i sitt väsen förkroppsligar de egenskaper som göra den enskilde till en verklig bärare av folkets vilja, en levande avbild av rättens organism. Ledaren är rätten, emedan han utan inskränkning förkroppsligar idealet enligt de två principer som jämte ledarprincipen bestämmer den tyska rätten, nämligen rasprincipen och partiprincipen, den förra avseende sinnelaget och den senare livsåskådningen. Rätten bestämmes således icke heller enligt tysk uppfattning efter ledarens godtycke. Det förutsättes, att ledarens vilja ger uttryck åt de två andra principerna. I själva verket torde ledarens praktiska möjligheter att genomföra förändringar i rätten, enligt vad Petzäll framhåller, vara begränsad av många hänsyn: språkets makt, begreppens historiskt givna sammanhang, traditionens mäktiga värld och icke minst beskaffenheten av de människor för vilka rätten skall gälla. Även den mest självhärliga rättsskapande vilja måste taga hänsyn till vad de rättsunderställda kunna och önska. Folkets rättsuppfattning bildar hämningar mot strävandena att ställa rätten helt i maktkampenstjänst.
Ivar Strahl.