ASYLRÄTT FÖR FLYKTINGARS FÖRMÖGENHET.
AV
DOCENT FOLKE SCHMIDT.
Den moderna internationella privaträtten utgår från hypotesen om likställdhet mellan främmande och inhemsk rätt. Som SAVIGNY säger i sitt berömda arbete »System des heutigen Römischen Rechts» Band VIII (1819),1 har domaren att tillämpa det lands rätt, med vilket rättsförhållandet hör samman, utan hänsyn till om denna rätt är det egna landets eller ett främmande lands.
Denna hypotes om likställdhet mellan främmande och inhemsk rätt förutsätter, som Savigny2 också framhåller, en andlig gemenskap mellan de olika länderna. Under detta århundrade ha vi emellertid fått uppleva flera omstörtningar, som avslöjat grundläggande idémotsättningar inom den europeiska kulturkretsen. En första upptakt var den antiklerikala rörelsen i Frankrike vid århundradets början, då man upplöste munkordnarna, drev munkarna i landsflykt och konfiskerade deras förmögenhet. Samma händelse, att en viss medborgargrupp utstötts från sitt hemland, har sedan i förstorad gestalt återupprepats som en följd av den ryska antikapitalismen och den tyska antisemitismen.
I åtskilliga sammanhang ha andra länders domstolar haft att taga ställning till rättsproblem, som föranletts av dessa revolutionära omstörtningar. En översikt över rättspraxis i olika länder är ganska lärorik.
Som nyss antytts funnos i Frankrike omkring sekelskiftet starka antiklerikala strömningar. I den franska föreningslagen av
den 1 juli 1901, »loi relative au contrat d'association», inflöt en bestämmelse om att alla andliga ordnar skulle upplösas, som icke förut hade eller inom en viss frist erhöllo statligt godkännande. Denna bestämmelse drabbade bl. a. Chartreuse-munkarna, vilka vid sitt huvudkloster Grande Chartreuse i Dauphiné tillverkade sina världsberömda likörer. Munkarna hade för sina likörer inregistrerat varumärket »Chartreuse» i Frankrike och i de flesta andra länder. Sedan munkarna utvisats ur Frankrike, bosatte de sig i Tarragona i Spanien, där de fortsatte sin likörtillverkning. Ordens förmögenhet i Frankrike sattes under tvångsförvaltning och såldes för den franska statskassans räkning. Den franska tvångsförvaltaren lät på sig överföra det franska varumärket »Chartreuse» och sökte sedan nå samma mål i andra länder för det franska bolags räkning, som övertagit munkarnas likörfabrik vid Grande Chartreuse. Detta gav upphov till processer i nästan hela världen; men efter vad jag kunnat finna dock icke i vårt land. På alla håll avvisades likväl tvångsförvaltarens anspråk.
Den tyska Reichsgericht1 kom i sin dom i Chartreuse-sake nmed hjälp av en bokstavstolkning av den tyska varumärkeslagen till slutsatsen, att äganderätten till varumärket icke kunde ha överförts genom den franska lagstiftningen i fråga. Den engelska domen av House of Lords2 går över huvud taget icke in på de speciella varumärkesrättsliga problemen. Det avgörande är i stället, att munkarna förvärvat en goodwill i England. Det stod icke i en främmande lagstiftares makt att beröva munkarna nyttan av det goda anseende deras likörer förvärvat i England. I förhållande härtill hade det underordnad betydelse, att man kunde uppfatta den franska lagen av den 1 juli 1901 som en straff- eller politilag, vilken icke avsåg att ha extraterritoriell effekt.3 Den danska Sø- og Handelsretten4 säger kort och gott, att den franska
konfiskationslagen icke kunde antagas ha betydelse »overfor Rettigheder eller Ejendele i Danmark».1
Den ryska konfiskeringen eller socialiseringen efter bolsjevikrevolutionen i oktober 1917 har givit ett rikt rättsfallsmaterial. Genom en serie dekret indrogos till den ryska staten banker, försäkringsbolag, aktiebolag, firmor och företag, handelsfartyg, konstskatter och all annan enskild egendom av värde utan att ersättning lämnades till de tidigare ägarna.
För denna undersökning ha vi intresse endast av de rättsfall, som beröra frågan, om de ryska emigranterna trots de sovjetryska konfiskationerna alltjämt fingo anses som ägare av sina tidigare tillgångar. Spörsmålet har blivit aktuellt främst i tvister, som gällt bättre rätt till egendom, som bolsjevikerna tagit i beslag i Ryssland och senare sålt till utlandet. Då det gällt ryska utlandstillgångar, har detta problem icke alltid ställts under diskussion. Sålunda torde man icke i något land ha ifrågasatt enskilda ryska emigranters rätt till fordringar eller andra tillgångar i utlandet. Beträffande tillgångar, som tillhört ryska banker eller bolag, har läget däremot varit ett annat. Bolagets landsflyktiga direktörer eller styrelsemedlemmar eller andra representanter ha överallt mötts med den invändningen, att ett ryskt bolag icke kunde leva vidare i utlandet, sedan det upphört att existera efter sovjetrysk rätt. I samband med avgörandet av frågan, om de ryska bolagens utlandstillgångar likväl skulle kunna omhändertagas av de gamla aktieägarnas representanter, ha domstolarna ofta även givit svar på frågan, om konfiskationerna gjort bolagstillgångarna till rysk statsegendom.
I Tyskland synes man genomgående ha haft ringa sympati för de ryska emigranternas krav. Man har obetingat avvisat alla anspråk på bättre rätt till egendom som vid revolutionens utbrott fanns i Ryssland och sedan sålts till utlandet.2 Beträffande ryska tillgångar i Tyskland ge de tyska avgörandena icke direkt besked. I det ledande bolagsfallet3 ha emigranternas talan avvisats redan av den anledningen, att bolaget upphört att existera och att
det icke kunde sättas i fråga att de tidigare aktieägarna skulle kunna inträda i bolagets rätt. Motiveringarna i de olika rättsfallen äro i övrigt mycket disparata. Sålunda anföres ibland, att en domstol icke kan återbryta en redan genomförd äganderättsförändring. Vid andra tillfällen säger domstolen i stället, att sovjetrysk rätt icke kan anses stridande mot ordre public, sedan Tyskland genom Rapallo-fördraget den 16 april 1922 avstått från alla skadeståndskrav, som på grund av tidigare vidtagna ryska åtgärder kunde tillkomma tyska medborgare. De ryska emigranterna kunde nämligen icke antagas ha en bättre rättsställning än tyska medborgare.
Med Frankrike hade det gamla Tsar-Ryssland haft särskilt starka förbindelser. Många ryska bolag hade franska filialer och stora tillgångar och skulder i Frankrike. Det är därför naturligt, att Frankrike blev de ryska emigranternas andra hemland och att de franska domstolarna sökte att såvitt möjligt tillgodose emigranternas krav. Den franska inställningen dikterades dock icke enbart av osjälviska motiv. Det var också ett franskt intresse, att tsarryska företag fingo avveckla sin rörelse och betala sina skulder i Frankrike.
De sovjetryska konfiskationerna ha i Frankrike icke ansetts beröva emigranterna deras rätt ens i det fallet, att det gällt tillgångar inom Sovjets territorium. Före sovjetregeringens erkännande grundade man detta resultat på att den tsarryska rätten i princip fortfarande borde anses vara i kraft och att inga som helst rättsverkningar finge tilläggas de sovjetryska åtgärderna. I den kända Optorg-saken förklarade således Tribunal civil de la Seine1 i en dom den 12 december 1923, att den sovjetryska konfiskationen var en brottslig handling, som icke kunde tillmätas någon betydelse. Den tidigare ägaren berättigades därför att återfå ett parti råsiden, som bolsjevikerna sålt till Frankrike. Efter Sovjets erkännande den 28 oktober 1924 har man icke ansett sig kunna utan närmare prövning förkasta (»rejeter en bloc») all sovjetrysk rätt, men konfiskationerna ha frånkänts verkan som stridande mot ordre public. I Ropit-saken2 avvisades sålunda på denna grund sovjetregeringens klander av fransk myndighets be-
slut att anförtro förvaltningen av Ropit-bolagets handelsflotta åt en särskild förvaltare. Ropit-saken avsåg helt visst egendom som aldrig varit under Sovjets herravälde. Bolagets fartyg hade avseglat från Odessa till Marseille strax innan bolsjevikerna blevo herrar i Sydryssland. Detta förhållande tillmättes dock icke någon betydelse, vilket också understrukits i litteraturen.1,2
Den ledande engelska rättssaken, Luther v. Sagor, utspelade sig i tiden närmast före och närmast efter Englands erkännande av Sovjet. Tvisten rörde bättre rätt till ett parti plywood från ett varulager, som bolsjevikerna tagit i beslag vid Luthers fabrik i Staraja Russa och sedan sålt till firman Sagor, som importerat partiet till England. När domaren i King's Bench fällde sitt avgörande i december 19203 hade den engelska regeringen ännu icke erkänt Sovjet. Domaren kunde därför icke antaga, att sovjetregeringen ägt makt att beröva Luther hans egendom. När saken sedan kom före vid Court of Appeal i april 19214 hade England erkänt sovjetregeringen som Rysslands de facto regering. Under sådana förhållanden ansåg sig domstolen icke kunna betrakta de sovjetryska socialiseringsåtgärderna som stridande mot moralens bud. Det saknade därvid betydelse, att den överväldigande majoriteten av det engelska folket fördömde bolsjevikernas metoder.5,6 Att de sovjetryska åtgärderna således icke ansetts strida mot ordre public, har emellertid icke hindrat de engelska domstolarna att
i fallet Jupiter1 uttala, att socialiseringsdekreten icke omfattat egendom, som vid tiden för dekretens genomförande befann sig utanför av Sovjet behärskat område. Som skäl härför har närmast anförts, att frågan om äganderättens övergång borde bedömas efter lex rei sitae.
Huvudproblemet i de svenska rättsavgörandena2 har varit frågan, på vad sätt de tsarryska bolagen skulle kunna leva vidare trots att de upphört att existera som ryska bolag. Högsta domstolens uttalanden i den fråga, som här närmast är av intresse, äro därför ytterst knapphändiga. Domstolen konstaterar endast, att de sovjetryska dekreten icke kunna tillerkännas rättsverkan, såvitt angår egendom utom ryskt territorium.3 I Sverige ha vi dock haft en rysk epilog i en serie av processer, som rört estniska båtar. Frågan har gällt verkan av den ryska nationaliseringen efter annektionen av Balticum år 1940.4
Den tyska antisemitiska lagstiftningen har gett upphov till nya problem på flera områden av den internationella privaträtten. Här skall jag emellertid endast beröra de avgöranden som avse tyska tvångsförfoganden över judisk egendom i Tyskland eller med Tyskland införlivade områden. I dessa fall har det bl. a. varit fråga om en särskild för Österrike den 13 april 1938 utfärdad lag om »Bestellung von kommissarischen Verwaltern und kommissarischen Oberwachungspersonen», om vissa förordningar av samma år om avskiljande av judarna från det ekonomiska livet och om vissa bestämmelser i den tyska valutalagstiftningen om rätt för myndighet att träffa alla erforderliga säkerhetsåtgärder för att förhindra kapitalflykt.
Det viktigaste rättsfallsmaterialet avser svensk rätt. I den serie mål, som finnas refererade i NJA 1941 s. 424,5 har Högsta domstolen givit en mera fyllig motivering åt samma rättsgrundsats, som förut kommit till användning i de ryska bolagsmålen. Den
tvångsförvaltning, som anordnats inom Tyska riket »kan med hänsyn till förvaltningens innebörd och ändamål Ö i anslutning till vad som i allmänhet gäller vid internationella rättsförhållanden i fråga om territoriell begränsning — icke anses inbegripa egendom vilken redan före förvaltningens anordnande befann sig här i riket.»1
I dessa mål har Högsta domstolen också tagit ställning till frågan, om tidigare ägare kan göra anspråk på bättre rätt till egendom som omhändertagits av tvångsförvaltaren och sedan sänts hit till riket. Högsta domstolen har på denna punkt följt samma princip som engelsk praxis och avvisat tidigare ägares anspråk.2
För den som hade väntat att finna en enhetlig ledande synpunkt för bedömandet av utländska konfiskationslagar och andra liknande tvångslagar har denna undersökning av rättspraxis blivit en missräkning. Även i de fall, där man kommit till samma resultat, ha domskälen härför icke varit desamma.
De här diskuterade fallen ha rört frågan om tillämpning av utländska lagar, som byggt på en helt annan samhällsuppfattning än den inhemska rätten. Man kunde därför ha trott, att domstolarna i första hand skulle ha åberopat ordre public, som ju anses som det hävdvunna försvarsvapnet, när man vill hindra tillämpning av en utländsk lag som är oförenlig med grundsatserna för det egna landets rättsordning. Rättsfallsöversikten har emellertid visat, att detta skäl endast kommit till användning i fransk rätt.
Anledningarna härtill äro flera. Domstolarna äro av naturliga skäl ovilliga att uttala ett moraliskt fördömande av ett annat lands lagstiftning, med vilket det egna landets undersåtar underhålla fredliga förbindelser. Tydligast framträder denna ovilja i engelsk praxis. Sedan England erkänt Sovjet de facto, ansågo de engelska domstolarna sig hindrade att betrakta de sovjetryska konfiskationerna som stridande mot moralens bud, trots att de fördömdes av en överväldigande majoritet av det engelska folket. I den mån man frånkänt konfiskationerna rättsverkan i engelsk rätt, har det skett på andra grunder. Det är också påtagligt, att invändningen ordre public icke kan användas när man kompromissar med det främmade rättssystemet och tillerkänner dess kon-
fiskationslagar vissa rättsverkningar. Underkände man av denna grund en konfiskationslag i vissa hänseenden samtidigt som man i samma dom godkände den i andra, skulle ju det ena ledet i domen komma att strida mot det andra.
Man har i stället för att åberopa ordre public så långt möjligt sökt att försvara den anvisade lösningen med de grundsatser som i allmänhet gälla inom den internationella privaträtten. Ett domskäl av denna typ anfördes i den engelska Chartreuse-saken. Munkarna hade förvärvat en goodwill i England. Det stod icke i en främmande lagstiftnings makt att beröva dem nyttan därav. Med detta domskäl torde den engelska domstolen ha avsett att åberopa den i anglosachsisk praxis djupt förankrade läran, att en välförvärvad rätt bör bedömas efter lagen i den stat där den uppkommit.1 Att denna lära har en mycket begränsad räckvidd vid de fall, som här äro i fråga, är emellertid tydligt. Den kan tillämpas, när det som i Chartreuse-målet gällde rätten till ett i domstolslandet sedan länge inarbetat varumärke, men den kan ej gärna åberopas vid tvist om bättre rätt till lösöre som tidigare funnits i flyktingens hemland men som flyttats över till domstolslandet strax innan förföljelsen satte in.
Mera användbar är läran, att sakrättsliga frågor skola bedömas efter lex rei sitae. Vi ha funnit denna tes i den danska Chartreuse-saken och i den engelska Jupiter-domen; den kan också tänkas ligga bakom de svenska domarna rörande verkan av tysk tvångsförvaltning av judisk egendom. Denna princip är dock icke allmängiltig. Dess egentliga tillämpningsområde avser fast egendom, den kan måhända i allmänhet även användas på lösöre och värdepapper, men den passar icke lika bra på muntliga fordringar och immateriella rättigheter. Det skulle i och för sig vara lika naturligt att söka en annan anknytningspunkt och ställa frågan, huruvida en viss person — t. ex. på grund av uppdrag att vara tvångsförvaltare — ägt att företräda en annan.2 Principen om lex rei sitae kan därför icke sägas utgöra mera än en presumtion för att rättsändringar rörande lös egendom böra bedömas efter lagen på den plats, där egendom befann sig i det ögonblick, då rättsändringen antages ha ägt rum.3
I modern teori finner man — utöver de grundsatser som efter vad nu sagts åberopats i praxis — även tesen att utländska offentligrättsliga lagar icke äro tillämpliga i samma utsträckning som privaträttsliga lagar. Man vill således för offentligrättsliga lagar göra undantag från den princip om likställdhet mellan utländsk och inhemsk rätt, som eljest utgör arbetshypotesen i den moderna internationella privaträtten. Framför ordre-public-principen har denna teori det företrädet, att den icke är lika utmanande mot det främmande landet. I vad mån teorin om offentligrättsliga lagars särställning legat till grund för några av de förut refererade domarna är svårt att bedöma. I den engelska Chartreuse-saken omtalas den dock i förbigående.
Hos GIHL1 har teorin att offentligrättsliga lagar intaga en särställning fått en tillspetsad form. Enligt Gihl få offentligrättsliga lagar över huvud icke tillämpas av ett annat lands domstolar. Gihl diskuterar i första hand konfiskations- och rekvisitionslagar, vilka båda typer av lagar Gihl helt jämställer med varandra. Teorin framställes likväl med anspråk på giltighet för alla offentligrättsliga lagar. Att domstolslandet över huvud taget icke tillämpar utländska offentligrättsliga lagar, betyder dock icke att dessa frånkännas rättsverkan. Domstolen behöver icke omintetgöra faktiskt bestående resultat, som uppkommit genom att en offentligrättslig lag redan verkställts. I svensk liksom i engelsk praxis har man också följt principen, att av främmande stater genomförda administrativa åtgärder tillerkännas rättsverkan, när de verkställts inom vederbörande stats eget territorium, men frånkännas verkan när de genomförts annorstädes.
Gihls distinktion mellan tillämpningen av en främmande lag och erkännandet av dess rättsverkningar torde bl. a. sammanhänga med en intressant iakttagelse rörande det oegentliga i att säga, att en lag har territoriell verkan. Det vore icke tilltalande, om en svensk domstol skulle med stöd av en rysk konfiskationslag förklara en rysk flyktings tillhörigheter för rysk statsegendom enbart därför att de funnits i Ryssland när konfiskationsdekreten utfärdades. Flyktingen borde, efter vad Gihl2 synes mena, ha kvar sin rätt, om han lyckats föra egendomen med sig från Ryssland, innan någon konfiskation verkställts av de ryska myndig-
heterna. Domstolen tillämpar därför enligt Gihl icke den utländska offentligrättsliga lagen på samma sätt som den tillämpar en privaträttslig lag, även om den erkänner dess rättsverkningar beträffande egendom inom lagstiftarens eget territorium, därest en konfiskation faktiskt ägt rum.
Gihls teori är dock enligt min mening icke hållbar. Till en början må invändas, att en svensk domstol måhända i vissa fall bör vägra att erkänna en utländsk stats rättstitel, trots att en konfiskation faktiskt verkställts inom det egna territoriet. Hur skulle det t. ex. gå om en tysk tvångsförvaltare gjorde anspråk på några värdeföremål, som den tyske flyktingen rövat tillbaka från sin tvångsförvaltare och sedan fört med sig hit i samband med flykten? Till denna fråga får jag tillfälle att återkomma.
Den viktigaste invändningen är dock, att Gihls teori helt saknar kontakt med svensk rättspraxis. Det är icke svårt att finna exempel på fall, där svensk domstol tillämpat en utländsk offentligrättslig lag i samma mening som den tillämpar privaträttsliga lagar. Det bästa exemplet är den amerikanska guldklausullagen, som kommit till användning bl. a i målet mellan Skandia och Riksgäldskontoret.1 Kvarstadsmålet rörande de norska båtarna i Göteborg2 visar också, att svensk domstol stundom tillerkänner verkan åt främmande stats tvångsförfoganden, trots att de verkställts utanför statens eget territorium.3
I väsenligt mera moderat form framställes tesen, att offentligrättsliga lagar endast ha territoriell verkan, av tysken NEUMEYER4 i hans grundliga undersökning av den internationella förvaltningsrätten. Enligt Neumeyer innebär denna sats endast en presumtion för att en offentligrättslig lag är territoriell. Ett privaträttsligt inslag kan sålunda motivera ett motsatt antagande. Samma åsikt företrädes i nordisk teori av BAGGE.5,6
Denna undersökning har visat, att den internationella privaträttens grundsatser och teorier ha en mycket obestämd karaktär, vilket bäst framgår av att valet mellan den ena och den andra grundsatsen många gånger är fritt. Trots detta vore det felaktigt att antaga, att dessa grundsatser icke giva någon vägledning. De utgöra under tidernas lopp utkristalliserade erfarenhetssatser rörande umgänget mellan folken. Grundsatsen lex rei sitae och teorien om offentligrättsliga lagars territoriella begränsning äro sålunda bl. a. ett uttryck för en princip, att domaren icke bör blanda sig i en främmande stats angelägenheter, men att å andra sidan den främmande statens makt icke behöver sträcka sig utöver dess territorium. Grundsatsen om skydd för välförvärvade rättigheter kan åter sägas innehålla att rätten är konservativ och att domaren icke utan starka skäl bör rubba bestående förhållanden. Ingen av dessa grundsatser kan likväl göra anspråk på att vara mer än en presumtion för att en viss handlingsnorm i flertalet fall är ändamålsenlig. De leda icke heller alltid till samma resultat, utan det kan stundom hända, att olika teser kunna anföras för rakt motsatta lösningar. Det är därför knappast förvånande, att man i den moderna internationella privaträtten strävar att frigöra sig från de gamla grundsatsernas band och att man i stället söker sig till en »individualiserande» metod.
Enligt min mening är det dock möjligt att finna en enhetlig ledande synpunkt för bedömande av de fall som här behandlats. Denna synpunkt är asylrätten.
Det är vanligt att en stat inom sina gränser bereder fristad eller asylrätt åt politiska flyktingar från främmande land.
Frågan om ett land skall ge asyl, anses enligt folkrätten som en inre angelägenhet. Varje stat avgör således fritt, vilket skydd den vill ge. Om en stat ger asyl åt politiska flyktingar, anses detta likväl icke som en ovänlig handling mot andra stater.1
I Sverige har asylrättens princip blivit erkänd i utlänningslagens bestämmelser om att utlänning, som flytt från sitt land
av politiska orsaker, icke må tvingas att återvända till sitt hemland eller till annat land, där han ej åtnjuter trygghet mot att bli återsänd till sitt hemland. Asylrätten har också kommit till uttryck i 1913 års lag angående utlämning av förbrytare, som föreskriver att med visst undantag utlämning ej sker för politiskt brott.
Att vårt land liksom flera andra kulturländer ger ett visst skydd även för de politiska flyktingarnas förmögenhet är enligt min mening ett uttryck för samma rättstanke som den personliga asylrättens. Man skulle här kunna tala om asylrättens förmögenhetsrättsliga sida.
Teoretiskt skulle ett asylland som Sverige kunna skydda politiska flyktingar mot alla åtgärder från en främmande lagstiftares sida i anledning av deras politiska särställning, vilka syftade till att beröva dem deras egendom här i riket. Frågan vid vilken tidpunkt och på vad sätt egendom förts hit skulle i och för sig icke behöva tillmätas någon betydelse. Nu angivna grundsats bör också enligt min mening uppställas som huvudregel.
Praktiska skäl tala emellertid för ett undantag från denna grundsats. Har en suverän stat inom sitt territorium faktiskt genomfört en åtgärd, som överfört förfoganderätten över flyktingens förmögenhet till en tvångsförvaltare eller till annat statligt eller halvstatligt organ, har svensk praxis i likhet med engelsk praxis följt principen att tillerkänna tvångsåtgärden full rättsverkan. Har sådana tillgångar senare förts till utlandet, har man följaktligen avvisat tidigare ägares vindikationsanspråk. Grunden för detta undantag är närmast folkrättslig och sammanhänger med det idéinnehåll, som ligger bakom suveränitetsbegreppet.1 Om en stat vill upprätthålla ett friktionsfritt umgänge med en annan stat, böra dess domstolar icke utan trängande skäl ingå på prövningen av rättmätigheten av de åtgärder den främmande staten vidtager inom sitt eget territorium. En sådan rättstillämpning sårar den främmande statens prestigekänsla och kan därför lätt föranleda repressalier mot asyllandet. Särskilt stark skulle irritationen bli, om den främmande staten icke kunde sälja varor till asyllandet, därför att dessa fråntagits sina tidigare ägare. Tvister om sådana varor skulle kunna fortgå under mycket lång tid efter revolutionens slut och således hålla gamla sår öppna. Ett underkän-
nande av den främmande statens åtgärder i detta fall skulle också vara till skada för asyllandets egna köpmän, som önskade fortsätta sina förbindelser med de gamla firmorna och företagen, trots att dessa övergått på nya händer.
Som förut nämnts menar GIHL, att en svensk domstol aldrig kan »tillämpa» en utländsk konfiskationslag. Flyktingen bör därför — efter vad som synes vara Gihls åsikt — ha kvar sin rätt, om han lyckats föra med sig sin egendom hit, innan konfiskationsåtgärden hunnit verkställas, även om egendomen funnits å det främmande territoriet, när konfiskationslagen utfärdades. Samma regel försvaras av NIAL1 på liknande grund. Betraktas skyddet för flyktingars förmögenhet som ett utflöde av asylrättsgrundsatsen behöves ingen särskild motivering för denna reservation i förhållande till det angivna undantaget.
Gihls och Nials reservation är emellertid enligt min mening alltför snäv. Flyktingens tillhörigheter böra skyddas jämväl i vissa fall, då de redan omhändertagits av den främmande statens »tvångsförvaltare» men senare återtagits av dess rätte ägare, likgiltigt vilka medel han kan ha använt. Vägrar asyllandet att utlämna politiska flyktingar, som brutit sig ut ur fängelser eller koncentrationsläger och som jagas av hemlandets polis, bör asyllandet också kunna vägra att utlämna det gods flyktingen för med sig, även om det en gång skulle ha varit i tvångsförvaltarens hand. Det ena kan lika litet som det andra enligt folkrätten anses som en ovänlig handling mot den främmande staten. Det avgörande bör icke vara, huruvida tvångsåtgärden hunnit verkställas, utan i stället, att godset förts hit i samband med flykten.
Det är ovisst i vad mån asylrättens grundsatser komma att följas även i framtiden. Vissa skäl skulle kunna anföras för att Sverige icke kommer att ge personlig asylrätt åt alla de politiska flyktingar, som vid krigets slut kunna väntas söka sig hit. Skulle Sverige vägra att ge personlig asylrätt åt en viss grupp av flyktingar, vore det följdriktigt att icke heller skydda deras förmögenhet. Reglerna om den personliga och den förmögenhetsrättsliga asylrätten behöva dock icke nödvändigt följa varandra. Ur humanitär synpunkt är den personliga asylrätten den viktigaste. Man kan därför också tänka sig den lösningen, att man skyddar den politiske flyktingens person, men att man utlämnar hans för-
mögenhet. Den främmande stat, varifrån han flytt, skulle då tillåtas att återkräva tillgångar, som den politiske flyktingen fört hit till landet.
Den föregående undersökningen har tagit sikte på politiska förföljelser, som haft till följd att en viss medborgargrupp utstötts från sitt hemland och berövats sin förmögenhet. Ett nära samband härmed har frågan om verkan av tvångsförfoganden under krig.
Under förra världskriget lät man i de krigförande länderna ställa under tvångsförvaltning sådan egendom inom det egna landet, som tillhörde medborgare i fiendestat. På samma sätt har man förfarit under detta krig. Liknande tvångsåtgärder ha också i stor utsträckning vidtagits beträffande egendom, som tillhört medborgare i ockuperat land. Frågan om verkan av sådana tvångsåtgärder under krig har intresse för denna undersökningen bart i den mån de beröra ett neutralt land. Problemet dyker upp, om det krigförande landet till det neutrala landet säljer varor eller gods, som tagits i beslag, eller om det krigförande landet söker att tillgodogöra sig tillgångar i neutralt land, som tillhöra fientliga privatpersoner, firmor eller företag i det egna landet eller i ockuperat land.
Frågan om verkan av tvångsåtgärder under krig riktade mot medborgare i fiendestat har berörts i ett danskt rättsfall.1 Varumärket Grammophon var i Danmark inregistrerat för ett tyskt bolag, som var ett dotterbolag till ett engelskt bolag och vars direktör var engelsman. På grund av den tyska tvångslagstiftningen under förra världskriget blev den engelska direktören avsatt och ersatt med en tysk direktör. Efter kriget sökte både den engelske och den tyske direktören att disponera över det danska varumärket. De danska domstolarna ansågo att den engelske direktören fortfarande var legitimerad att förfoga över varumärket med den motiveringen, att de i Tyskland vidtagna extraordinära förfogandena över egendom tillhörande medborgare i de allierade länderna borde anses till sina verkningar begränsade till Tyskland.2
Principen om asylrätt bör efter min mening också komma till användning vid bedömandet av tvångsförfoganden under krig. Man kan likväl icke som Gihl likställa alla utländska tvångslagar, som ha samband med krig. Ur asylrättssynpunkt finnes det ingen anledning att skydda medborgare i en främmande stat mot tvångsåtgärder från landets egen lagliga regering. I kvarstadsmålet1 har Högsta domstolen icke heller tvekat att tillerkänna rättsverkan åt den norska regeringens rekvisition av de norska båtarna i Göteborg. Frågan om skydd mot tvångsåtgärder under krig blir aktuell först, när den krigförande statens åtgärd riktar sig mot medborgare i fiendestat. Tillämpar man här principen om asylrätt, kommer man till samma huvudregel, som nyss angivits. Den förföljde bör skyddas mot alla tvångsförfoganden, som avse att beröva honom egendom som finnes här i riket, likgiltigt på vad sätt och vid vilken tid egendomen förts hit.
Man kan diskutera, huruvida man jämväl i detta fall bör göra samma undantag som när det gäller politiska flyktingar. Problemet är således: Skall asyllandet erkänna tvångsåtgärden, när den verkställts inom den krigförande statens maktområde eller på krigsskådeplatsen och beslaglagd egendom av den krigförande staten sedan säljes eller eljest föres hit till riket?
Vid tvångsåtgärder under krig är problemställningen icke densamma som vid tvångsåtgärder i anledning av politiska förföljelser. Beträffande tvångsåtgärder under krig har man nämligen att taga hänsyn till, om åtgärden överensstämmer med folkrättens bud. Detta förhållande har också påpekats av NIAL.2
Enligt folkrätten bedömas konfiskationer, rekvisitioner och liknande förfoganden efter olika regler beroende på var åtgärden vidtagits. Sålunda har en krigförande makt enligt sjökrigets regler betydligt större befogenheter än enligt lantkrigets. På sjön har en krigförande makt alltjämt frihet att taga privata fientliga fartyg och fientligt gods som krigsbyte. Enligt de folkrättsliga regler, som kommit till uttryck i 1907 års lantkrigsreglemente, är krigsherren däremot skyldig att i princip respektera enskild
egendom. Lantkrigsreglementet gäller emellertid endast åtgärder i ockuperat land. Beträffande den krigförande statens befogenhet att förfoga över fientlig privat egendom inom det egna territoriet finnas knappast några allmänt erkända regler.1
Asyllandet skulle således uppställa skilda regler beroende på om konfiskationen vidtagits på sjön eller till lands. I det förra fallet skulle konfiskationen godkännas, i det senare fallet däremot icke. En klar rättsgrund för att underkänna konfiskationer till lands finnes dock endast beträffande åtgärder i ockuperat land.
Att asyllandet vägrar att erkänna konfiskationer vidtagna i ockuperat land är också ur saklig synpunkt tillfredsställande. Krigsherrens makt utanför hans eget territorium har en mera provisorisk karaktär och man bör därför räkna med att de en gång i framtiden komma att bli upphävda. I en deklaration av den 5 jan. 1943 ha också de allierade regeringarna riktat en varning till de neutrala, i vilken de förbehållit sig full rätt »att ogiltigförklara alla överlåtelser av eller transaktioner med egendom, rättigheter eller intressen av varje slag, vilka antingen befinna sig eller befunnit sig i områden, som kommit i de fientliga regeringarnas direkta eller indirekta besittning eller kontroll eller vilka tillhöra eller tillhört personer (okända personer inberäknade) bosatta inom samma områden.»2