JURIDISK LITTERATURHISTORIA.
CARL LUNDIUS D. Y.
AV
PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.
Carl Lundius d. y., som föddes 1638 i Jönköping, var son till assessorn i Göta hovrätt Carl Lundius d. ä. Denne, som på 1620-talet varit lärjunge till Benedictus Olai Crusius i Uppsala,1 är bl. a. känd som ledamot av 1642 års lagkommission, i vilken egenskap han författat en ganska vidlyftig utredning av begreppet sedvana, som dock först i våra dagar befordrats till trycket.2 Sonen ämnade bliva jurist liksom fadern men nedlade större omsorg på sin teoretiska utbildning än denne. Sedan den unge Lundius 1658 blivit student i Uppsala, studerade han enligt tidens sed till en början filosofi och teologi, och först efter fyra års förlopp ansåg han sig mogen att mottaga undervisning i juridik. Som hans lärare hava fungerat Daniel Sidenius, Johannes Loccenius och Petrus Gavelius (sedermera adlad Cederschiöld).3 Sina juridiska studier bedrev Lundius med sådan framgång, att han 1662 kunde avlägga den sällsynta examen pro licentia in jure.4 Efter en fyraårig utomlandsvistelse, varunder han besökte olika universitet i Tyskland, Frankrike och Holland, anställdes han som juris adjunkt vid Uppsala universitet. År 1674 blev han därstädes e. o. och tre år senare ordinarie professor i romersk rätt, vilken lärostol han dock redan 1678 utbytte mot professuren i svensk rätt. Detta ämbete förvaltade han sedermera till sin död 1715. Åren 1675—83 tjänstgjorde han dessutom som vice lagman i Upplands lagsaga. På sin sena ålderdom fick han tillfälle att göra ytterligare en insats, nämligen som lagredaktör. På föranstaltande av lagkommissionen gav sålunda K. M:t 1713 honom i uppdrag att granska och överarbeta samtliga de lagförslag, som vid nämnda tid förelågo i avslutat skick. Kort före sin död hann han också fullborda detta uppdrag.
Omdömena om Lundius hava starkt skiftat under tidernas lopp. Så länge han levde, åtnjöt han dock stort anseende för lärdom. Som lärare har han också ådagalagt en berömvärd uthållighet. Under 40 år upprätthöll han utan avbrott sin undervisning vid universitetet, och tidvis kunde han hålla ända till fem å sex kollegier om dagen.1 Genom en senare tids forskning hava likväl vissa delar av hans rättsvetenskapliga produktion utsatts för en omild kritik. Främst genom C. J. SCHLYTERS upptäckter har Lundius sålunda överbevisats ej blott om opålitliga utan även osanna uppgifter, och beskyllningarna för medveten förfalskning torde icke heller utan vidare kunna avvisas. »Hans stora olycka var», säger ANNERSTEDT på tal härom, »att han så tidigt råkade under svågern Olof Rudbecks starka inflytande, och att dennes fantastiska idéer om Sverige såsom ej blott folkslagens vagga utan även utgångspunkten för världens historia med oemotståndlig makt fängslade hans sinne. Tron på Sveriges uråldriga anor blev för bägge så gott som en religionssak; det var för dem omöjligt att nyktert och vetenskapligt betrakta historiens vittnesbörd, allting lästes i ljuset av dessa förutfattade meningar; historiska fakta vanställdes, förvredos och i god tro nästan förfalskades.»2
Granskningen av Lundius' verksamhet, som ju omfattade ovanligt många olika områden, bör lämpligen uppdelas i två avdelningar. Av dessa skall den första innehålla en skildring av Lundius som rättshistoriker och urkundsutgivare, medan den andra skall belysa hans insatser inom rättskipning och lagstiftning. I båda avdelningarna blir det dessutom tillfälle att något beröra hans bearbetningar av den då gällande rätten. Inom ramen för en tidskriftsuppsats är det givetvis omöjligt att giva en fullständig bild av Lundius som jurist. I all sin begränsning torde likväl den följande framställningen vara tillräcklig för att visa, hurusom på snart sagt alla områden, inom vilka Lundius varit verksam, hans rudbeckianska inställning förlett honom till överdrifter, vilka i hög grad varit ägnade att för eftervärlden fördunkla resultaten av hans flit och lärdom.
I.
Som redan antytts var det Rudbeck och dennes Atlantica, som väckte Lundius' intresse för den svenska rättshistorien. Rudbecks tes var som bekant,3 att Sverige icke blott var den äldsta staten i världen utan ursprunget till nästan all kultur i Europa och en stor del av Asien och Afrika. Människorna hade knappast hunnit hit efter syndafloden, förrän befolkningen började utvandra och fortsatte därmed sekler igenom, överallt spridande kännedomen om svenskt språk och svenska seder. Under sådana förhållanden låg antagandet nära till hands, att även på det rättsliga området Sverige varit en föregångare. Uppgiften att bevisa detta åtog sig Lundius. I ett 1687 utgivet arbete om »Zamolxis primus Geta-
rum legislator» gjorde han sålunda med stöd av en utförlig lärdomsapparat gällande, att en person vid namn Zamolxis, som ansågs ha levat vid pass 500 år före Kristus och bl. a. varit lärjunge till den grekiske filosofen Pytagoras, fungerat som vår förste lagstiftare. Denna teori, som f. ö. långt in på 1600-talet omfattats av flertalet svenska lärde, bottnade i föreställningen, att geterna, som omtalas i JORDANES' berömda verk »De origine actibusque Getarum» (från 500-talet efter Kristus) varit identiska med de från Sverige utvandrade goterna eller götarna. Såväl OLAVUS PETRI som STIERNHÖÖK hade visserligen underkänt denna hypotes,1 men Lundius ansåg, att deras kritik utgjorde ett oförsynt angrepp på vår nationella ära, vilken fordrade en så ålderdomlig rättshistoria som möjligt. Med utgångspunkt från Zamolxis ansåg sig Lundius vidare kunna leda i bevis, att den svenska rätten fått tjäna som förebild för den grekiska och romerska lagstiftningen, vilken ju tillkommit betydligt senare. Denna minst sagt osannolika hypotes har under flera decennier bildat en av hörnpelarna i hans akademiska undervisning, och den återspeglas också i ett flertal av lärjungarnas dissertationer.2
Ett karakteristiskt drag hos Lundius som rättshistoriker var, att han älskade att genom mystiska antydningar giva sig sken av större lärdom, än han ägde. Denna personliga fåfänga tog sig främst ett uttryck i åberopandet av källor, som åtminstone i deras ursprungliga skick blott existerat i hans fantasi.3 Metoden har dock sina risker, i det att vederbörande stundom av omständigheterna tvingas att lägga korten på bordet. Denna ofrånkomliga sanning fick även Lundius erfara. I en år 1686 ventilerad avhandling med titeln »De obligatione civis Suionici» meddelar respondenten DANIEL FORELIUS, att han av Lundius inhämtat, hurusom i vissa lagurkunder ordet »eriksgatu» förekommer under formen »riksgatu». Då Lundius själv var preses för denna avhandling, får det anses sannolikt, att han genom sin lärjunge velat lansera en ny teori beträffande eriksgatans etymologi. C. J. SCHLYTER har i företalet till sin edition av Södermannalagen (1838) med anledning av teorien fäst uppmärksamheten på att i en redaktion av samma lag från omkring 1335, till vilken Lundius bevisligen haft tillgång, första bokstaven i ordet »eriksgatu» på alla förekommande ställen med omsorg utplånats. Strängt taget utgör detta icke i och för sig något avgörande bevis för att Lundius själv verkställt förfalskningen. Men med hänsyn till att ingen tidigare framträtt med en dylik teori, ligger antagandet nära till hands, att ingen annan än Lundius kan hava haft något intresse av en dylik manipulation. Förfalskaren måste m. a. o. i detta fall vara identisk med teoriens upphovsman.4 Det kan hava gått till på det sättet,
att respondenten i efterhand velat se belägg på det påstående, som Lundius, måhända i ett anfall av lättsinne, narrat honom att återgiva i sin avhandling. Och för att icke bliva avslöjad som en ovederhäftig person har han då drivits till att själv fabricera det nödvändiga beviset.
I det anförda exemplet hade det varit fråga om en bagatell, som blott kan hava varit av betydelse för hans egen fåfänga. Då det åter gällde hans livs patos eller tesen om den svenska rättshistoriens uråldriga anor, ligger det i sakens natur, att för en person med Lundius' läggning frestelsen att låta ändamålet helga medlen skulle vara särskilt stark. Belysande är därvid hans förhållande till Viger spas lagstiftning. I företalet till Upplandslagen omtalas som bekant, att den ursprungliga lagen bestått av vissa flockar, som varit författade av Viger spa eller 'Viger den vise, hedning i hednisk tid'. Denna notis har av naturliga skäl tilldragit sig Lundius' speciella intresse. Redan 1679 antydde han i en avhandling, att han kände till fragment av de lagar, som författats av den hedniske lagmannen Viger spa. Med stöd av bl. a. dessa fragment sade han sig nämligen kunna bevisa, att grekerna fått sin religion, kultur och lagstiftning från goterna. Detta behöver naturligtvis endast betyda, att Lundius trott sig vara i stånd att ur Upplandslagen utläsa de delar, som enligt förordet skulle härstamma från hednatiden. Men så har varken samtiden eller han själv uppfattat saken. Hans vänner och lärjungar visste nämligen berätta, att Lundius i sin ägo hade ett manuskript, innehållande fragment av Viger spas flockar och avfattat »på gammal god götska», vilket han erhållit av en assessor i Göta hovrätt.1 Dylika rykten måste hava berott på att Lundius själv efter vanligheten låtit undfalla sig vissa mystiska häntydningar. Att intresset för fyndet varit stort hos rudbeckianerna kan tagas för givet och bestyrkes också av olika uttalanden. Säkert har han också fått mottaga uppmaningar att befordra manuskriptet till trycket, men tills vidare lyckades han ställa denna åtgärd på framtiden. Då det var känt, att han fått regeringens uppdrag att utgiva Loccenius' latinska översättning av Upplandslagen, har han måhända sagt sig ämna publicera båda urkunderna i ett sammanhang. Att den lärda världen i varje fall väntade sig detta, framgår av ett bevarat brev från Jonas N. Salan till G. Hickesius, sannolikt från 1700 eller just samma år som nämnda edition av Upplandslagen trycktes, i vilket brev säges, att Lundius ärnade utgiva »fragmentum Vigeri spa cum notis.»2 Vid denna tidpunkt hade han svartsjukt bevakat sitt fynd under mer än 20 år, ängslig för att det »skulle nås av nyfikna blickar».3 Detta torde dock icke hava hindrat honom från att i undantagsfall läsa upp ett och annat ur manuskriptet för någon student, på vilken han ville imponera. I Gävle gymnasiibibliotek hava sålunda funnits bevarade vissa anteckningar från ett collegium privatissimum, som Lundius från och med den 16 april till den 7 juni 1683 hållit för en sjuttonårig greve jämte dennes infor-
mator. Anteckningarna, som gjorts av informatorn, hava tyvärr gått förlorade genom den stora branden i Gävle 1869.1 Men dessförinnan hade därvarande lektorn AURIVILLIUS lämnat en kortfattad resumé över innehållet, vilken han infört i den av honom utgivna katalogen över bibliotekets handskrifter.2 I denna resumé säges, att kollegiet gått ut på att visa vilka stadganden i lands- och stadslagen, som fortfarande fingo anses tillämpliga i praxis. Därefter fortsätter AURIVILLIUS: »Lundius spar ej på sitt eget beröm, underlåter ej heller att citera sina fragmenter av Viger spas lag».
I företalet till 1700 års edition av Upplandslagen har Lundius anställt en jämförelse mellan de gotiska och grekiska, särskilt de attiska lagarna, varigenom han fick tillfälle att utveckla sin vanliga tes, att våra lagars ålder sträckte sig långt bortom Platons tider. I detta sammanhang kunde han näppeligen undvika att gå in på frågan om Viger spas flockar, men istället för att som väntat publicera de fragment, med vilka han under tvenne decennier hållit den lärda världen i spänning, nöjde han sig med att citera sex ord ur manuskriptet som ett slags provbit. Orden lydde: »widher tolf steina a fagra heidum». Två år senare inträffade den stora branden i Uppsala, varigenom bl. a. även det beryktade fragmentet uppgives hava skattat åt förgängelsen.3
De sex citerade orden utgöra emellertid ett tillräckligt bevis för att en senare tids sakkunskap (C. J. SCHLYTER) skolat kunna med lätthet konstatera, att förfalskning föreligger. Åtskilligt talar för att Lundius själv varit medveten härom. Hade han varit i god tro, är det sålunda högst osannolikt, att han under den långa tid, som stått honom till buds, icke skulle hava brytt sig om att publicera fyndet. Möjligheter och tillfällen härtill hava åtminstone icke saknats. Visste han åter, att det rörde sig om förfalskning, berodde detta säkerligen på att han själv var förfalskaren. Det kan också tänkas, att något manuskript i vanlig mening aldrig existerat, och att förfalskningen sålunda inskränkt sig till de sex ord, som han av prestigeskäl slutligen ansett sig tvungen att utlämna åt offentligheten. Genom sitt skryt hade han kommit ut på hal is, och branden i Uppsala måste därför — bortsett från förlusten av hans övriga tillgångar — för honom hava inneburit en verklig lättnad. Nu kunde ingen längre påfordra, att han skulle publicera något som icke existerade eller som han själv visste vara en förfalskning.
Mot det anförda kan visserligen invändas, att Lundius ingalunda dragit sig för att publicera andra förfalskningar. I den nyss anförda publikationen av Upplandslagen förekommer sålunda ett avtryck av originalet till konung Birgers företal, som med största sannolikhet utgör en förfalskning av hovpredikanten Nils Rabenius.4 Och detsamma gäller i ännu högre grad den s. k. Agapetus' bulla, som Lundius utgav 1703.4 Men i båda fallen tackar Lundius i förordet Rabenius för att han ställt
dessa aktstycken till hans förfogande. Lundius torde här helt enkelt hava blivit duperad av en i jämförelse med honom själv betydligt mera durkdriven förfalskare. Han har efter allt att döma trott på äktheten av de manuskript, som tillställts honom, och har därför låtit låna sig till att fungera som utgivare och kommentator. Om Lundius varit den stora skälm, som man understundom velat göra honom till, hade han nog icke så länge tvekat att publicera sitt föregivna fynd av Viger spas flockar. AHNLUND har i sin ovan åberopade monografi över Rabenius särskilt behandlat dennes förhållande till Lundius och kommer därvid till den slutsatsen, att intet nödgar oss att antaga ett hemligt samförstånd dem emellan. Som vi sett talar också den inre sannolikheten emot ett dylikt antagande.
Om vi bortse ifrån Lundius' misslyckade försök att på grundval av förfalskade källor1 giva ett bidrag till belysning av den svenska rättshistoriens genesis och i stället betrakta hans övriga tryckta rättsvetenskapliga skrifter, blir behållningen icke över hövan stor. Detta beror delvis på att de flesta dissertationer, som utgåvos under hans presidium, åtminstone formellt författats av hans lärjungar. Hur stor andel Lundius haft i tillkomsten av dessa avhandlingar undandrager sig därför vårt bedömande. Deras tidstypiska lärdomsprål och deras rent teoretiska inställning göra dem dock föga njutbara för en nutida läsare. Det är också svårt att förstå, att de ens vid sin tillkomst skulle kunna haft någon praktisk betydelse för rättsutvecklingen. Likväl hava flera av dessa avhandlingar högt beundrats av samtiden såsom ett uttryck för stor lärdom. Till bevis härpå må nämnas, att juris professorn vid Greifswalds universitet CHRISTIAN NETTELBLADT så pass sent som 1729, 1736 och 1743 funnit lämpligt att utgiva ett urval av de under Lundius' presidium tillkomna dissertationerna i nya upplagor.2
Någon sammanfattande lärobok i juridik har Lundius i olikhet mot sin företrädare LOCCENIUS aldrig brytt sig om att utgiva. Anteckningar från hans föreläsningar och kollegier äro dock i viss utsträckning bevarade i våra offentliga bibliotek, och med stöd av dessa anteckningar kan en ganska god bild erhållas rörande arten av hans lärarverksamhet. Det sammandrag av sina föreläsningar, som Lundius utarbetade 1687 till lagkommissionens tjänst, behandlas lämpligen här nedan i annat sammanhang.
Det förefaller sannolikt, att det stora anseende, som Lundius onekligen vetat förskaffa sig hos studenterna, i främsta rummet berott på hans rättshistoriska gärning, vars ihålighet samtiden aldrig lyckades genomskåda. Betecknande är därvid det omdöme om Lundius som rättslärare, vilket efter hans död uttalades av professor FABIAN TÖRNER.3
Detta utmynnade nämligen i en försäkran, att för den, som under Lundius' ledning genomgått de olika kapitlen i Sveriges lag, stod det klart, att såväl greker som romare under antiken lånat både innehåll och uttryck i sina lagar från våra förfäder. För många studenter torde detta också hava blivit den egentliga behållningen från Lundius' akademiska undervisning.
II.
Lundius' kontakt med den praktiska juridiken inskränkte sig till att han som nämnt under perioden 1675—83 varit vice lagman i Upplands lagsaga.1 Det skulle kunna tyckas, som om en dylik verksamhet föga vore ägnad att utgöra något experimentalfält för rättshistoriska idéer. Men Lundius förnekade sig icke heller på detta område. Under 1600-talet hade domstolarna alltmer börjat frånträda den ålderdomliga landslagens ståndpunkt, att rättens ordförande endast hade att avgöra rättsfrågan, medan sakfrågan helt överlämnades åt nämndens prövning. Utvecklingen hade i stället lett därhän, att domare och nämnd gemensamt löste såväl rätts- som sakfråga. Detta tilltalade emellertid icke Lundius, som tydligen svärmade för ett återupplivande av nämndens gamla traditioner på landslagens grund.2 I sin egenskap av lagmansrättens ordförande har han därför på allt sätt uppmuntrat nämnden att intaga en så självständig ställning som möjligt. Detta skedde genom att i tid och otid överlämna avgörandet åt nämnden. I sin iver gjorde han sig dock som vanligt skyldig till uppenbara överdrifter, i det han ej så sällan lät nämnden avgöra rättsfrågan, och detta även i sådant fall, där han själv hyste motsatt uppfattning. Betecknande är, att han vid ett tillfälle, då akademien uppträdde som part och han därför avlägsnat sig under motiveringen, att han i egenskap av professor var jävig att döma i målet, lät nämnden ensam fungera som lagmansrätt. G. E. FAHLCRANTZ, som i sitt arbete »Rättfärdighet i rättsskipning» (1903) redogjort för innehållet i Lundius' lagmanstingsprotokoll från år 1677, ser i detta ett sympatiskt uttryck för nämndens renässans under 1600-talets senare hälft. Någon dylik slutsats är dock ej berättigad. Det går icke att generalisera på grundval av ett fåtal lagmanstingsprotokoll, och framför allt bör man vara försiktig, då rättens ordförande hette Lundius.
Det återstår nu att redogöra för Lundius' förhållande till lagstiftningsarbetet. Den lärde professorn hade tydligen blivit missnöjd över att han icke, som han måhända väntat, blivit utsedd till ledamot av 1686 års lagkommission. Så snart han erhållit underrättelse om kommissionens tillsättning, ingav han den 4 januari 1687 en skrivelse till K. M:t,3 i vilken han förklarade sig anse det vara sin plikt att avgiva rapport om vissa fakta, som borde vara av betydelse för den kommande lagstiftningen. Han ville sålunda meddela, att han »för några år sedan»
fått K. M:ts befallning att samarbeta med framlidne Olof Bärling, som då var sysselsatt med lagens revision. Detta samarbete hade tillgått på det sättet, att Lundius författat vissa »observationer» över varje balk, vilka sedermera utnyttjats av Bärling före det slutliga utformandet av lagförslaget. Lundius vitsordade, att Bärling före sin död hunnit med att färdigställa förslag till alla de balkar, som föllo inom ramen för dennes uppdrag,1 och förmodade, att manuskriptet antingen inlämnats till kansliet eller fanns tillgängligt bland Bärlings efterlämnade papper. Själv förklarade sig Lundius villig att inför lagkommissionen muntligen föredraga de observationer över balkarna, som han utarbetat, och särskilt dem över ärvdabalken, som han aldrig fått tillfälle att i fullständigt skick delgiva Bärling. Med anledning av denna skrivelse avlät K. M:t den 12 i samma månad en skrivelse till Bärlings sterbhus2 med befallning att omedelbart ingiva de lagförslag, som Bärling i livstiden upprättat. Samtidigt avgick ett kungligt brev till Lundius,2 vari förklarades, att hans förslag att muntligen föredraga de observationer han författat över balkarna icke kunde bifallas, men att han i skriftlig form borde ställa desamma till lagkommissionens förfogande.
Lundius satte genast i gång med uppgiften, och redan den 21 mars 1687 översände han de då färdiga observationerna till kommissionen jämte en längre skrivelse, vari han på ett tämligen skrytsamt sätt lät mottagaren förstå vilken lärdom, som låg bakom det utförda arbetet.3 Han sade sig sålunda i detta sammanhang hava utnyttjat icke endast våra gamla lagar, dombrev samt äldre och nyare kungliga förordningar utan även »Guds och naturlig lag», kejsarrätt och kanonisk rätt samt sachsiska, lybska, preussiska och andra utländska lagar, för att ej tala om lärda mäns skrifter från »hela kristenheten». I slutet av skrivelsen ger Lundius en antydan om lämpligheten att i det kommande lagförslaget bibehålla »vårt härliga gamla och rena språk», sådant detta kommit till uttryck i »konung Christoffers landslag», en antydan, som är av intresse med hänsyn till hans egen senare verkställda omarbetning av balkarna. I en bilaga till skrivelsen tillfogade Lundius utdrag ur ett brev till honom från Bärling, daterat Gesvadholm den 16 februari 1678, av vilket framgår, att denne utnyttjat observationerna vid avfattandet av sin »kompilation, som nu längesedan är allt färdig». Vid lagkommissionens första sammanträde under år 1687 eller den 9 maj omtalas också, att professor Lundius' observationer och »herr Bärlings kompilation» hade inkommit och skulle fördelas mellan de personer, som tidigare fått i uppdrag att utarbeta var sin balk i det tillämnade lagförslaget.4
Originalet till Lundius' observationer har förkommit, men innehållet finnes bevarat i ett flertal mer eller mindre fullständiga avskrifter i våra offentliga bibliotek. Titeln har följande lydelse: »Generaloch specialobservationer öfwer Sveriges rijkes lands- och stadslag efter
H.K.Maj:ts nådiga befallning.. sammanfattade af Carolo Lundio». Den fullständigaste avskriften synes vara den, som förekommer i Nordinska samligen (UUB) n:o 331. Som redan av titeln framgår, är skriften uppdelad i två avdelningar. Specialobservationerna, som följa lagtexten balk för balk och kapitel för kapitel, äro av mindre intresse för nutiden. De hava haft till syfte att klarlägga vilka delar av lands- och stadslagen, som voro föråldrade och ersatta av senare författningar. För samtiden, som ännu så länge var i avsaknad av ABRAHAMSSONS och SCHMEDEMANS bekanta publikationer, hade specialobservationerna givetvis ett större värde såsom sammanfattande källa.1 Materialet hade Lundius hämtat från sina föreläsningsserier, i vilka det sedan länge ingått som en viktig beståndsdel. Generalobservationerna, som bestå av 30 kapitel,2 hava åter en annan karaktär. De innehålla allmänna anmärkningar rörande de principer, som legat till grund för den gamla lagtexten, och åsyftade förmodligen att vara vägledande för det kommande lagstiftningsarbetet. Om Lundius haft några bärande idéer på den gällande rättens område, borde de alltså hava kommit till synes i detta sammanhang. Dess värre får man efter en genomläsning ett beklämmande intryck av de brister, med vilka hans andliga utrustning var behäftad. Lärdom saknade han visserligen icke, men i omdömet brast det betänkligt. I det följande skola några exempel givas på de spörsmål, som diskuteras i generalobservationerna.
I Obs. III redogör Lundius med stöd av GROTIUS för straffets ändamål, som säges antingen gå ut på förbättring eller, om sådan ej var möjlig, på utplånande av den brottslige individen genom dödsstraff. Därefter kommer han i Obs. IV in på frågan om hur stöld lämpligen borde bestraffas. Som bekant har detta brott i germansk rätt sedan gammalt ansetts som särskilt vanhedrande och därför i princip medfört dödsstraff genom hängning. Lundius anför en mängd skäl för och emot detta straff men undviker att själv taga ställning till frågan. Av en passus i specialobservationerna vill det dock synas, som om han varit motståndare till dödsstraff i detta speciella fall av den enkla anledningen, att Guds lag, d. v. s. närmast Moseböckerna, ej uttryckligen stadgade dylikt straff. I Obs. XXIII uttalar Lundius till yttermera visso sina bekymmer för att den svenska lagen ej i alla stycken överensstämde med Guds lag, vilket tydligen enligt hans mening borde vara fallet. Han kritiserade också här och var den svenska lagtexten såsom varande både ofullständig och delvis svårtolkad. Som exempel på ofullständighet nämner han i Obs. XI, att landslagen saknar stadganden om inkubationstid,
varför man i praxis dittills varit nödsakad att tillämpa Upplandslagen, ÄB 10. Enligt föreskrifterna därstädes voro sådana barn äkta, som föddes sju till tio månader efter faderns död. Men Lundius visste att berätta, hurusom »här i Uppsala» två »ärliga och oberyktade matronor fött äkta barn på den fjortonde månaden». Och han tillägger: Det vore »förargligt att märka, det en hustru, som till annat gifte gått, skulle föda barn av sin förre man under varande äktenskap med sin andre, som skedde (med) en bondhustru, när jag växte upp, icke långt ifrån Jönköpings stad». Lundius nämner i detta sammanhang, att den justinianska rätten förbjöd änka att träda i nytt gifte, innan ett år förflutit efter den förra mannens död. Det synes därvid hava undgått honom, att 1686 års kyrkolag (15: 24) redan infört motsvarande stadgande i svensk rätt. — Vad släktberäkningen angår, pläderade Lundius för den civila komputationen, och detta ej endast vid arv utan även vid äktenskapshinder. Som skäl anför han emellertid blott, att den vittberömde juris doktorn JOHANNES A FELDEN i sitt arbete »Elementa juris universi» (Frf. 1664), p. 319 »högligen» klagat över den kanoniska komputationen.
Det anförda torde vara tillräckligt såsom prov på arten av Lundius' vetenskapliga metod. Ytligheten och de verklighetsfrämmande slutsatserna kunna dock icke sägas hava varit speciellt utmärkande för denne professor. De hörde till tidsandan och återfinnas hos de flesta av hans samtida kolleger på det juridiska området. Lagkommissionens ledamöter, som till större delen voro hämtade från det praktiska rättslivet, hava väl beundrat lärdomen men lämnat synpunkterna åt sitt värde. Betecknande är, att generalobservationerna ej åberopats på något enda ställe i kommissionens bevarade protokoll.1 Icke heller har innehållet kommit att avsätta några synbara spår i de olika lagförslagen. Lundius första insats i lagstiftningsarbetet efter 1686 måste därför betecknas som skäligen misslyckad. 25 år senare blev han emellertid i tillfälle att göra ett nytt försök.
Då Gustaf Cronhielm år 1711 tillträdde sin plats som ordförande i lagkommissionen, voro de flesta balkarna färdiga i form av lagförslag. En av hans tidigaste åtgärder blev att föranstalta om en allmän översyn av verket i dess helhet. Med hänsyn till ledamöternas stora arbetsbörda bestämdes, att denna översyn borde verkställas av en utomstående person. Därvid skulle särskilt lagstilen granskas, så att ordvalet blev enhetligt, främmande uttryck skulle utmönstras och i övrigt tillses, att innehållet var avfattat på god och riktig svenska. Lagkommissionen beslöt att till detta viktiga uppdrag föreslå professor Lundius med hänsyn till hans »starka och vittberömda studier uti jure». Vid senare tillfällen, då saken ånyo diskuterades, tillades som ytterligare skäl, att Lundius var »en gammal och hederlig man», som »till detta verket» vore »mycket tjänlig».2 Sedan konungen påföljande år från Turkiet givit sitt bifall till förslaget, påbörjade den då 74-årige Lundius uppdraget, som han fullgjorde både raskt och grundligt. Redan efter två års förlopp var han
färdig med en ny redaktion av samtliga de balkar, som överlämnats till honom. Under mellantiden hade förslag till en ny processordning och en ny exekutionsstadga hunnit utarbetas inom kommissionen, och Lundius granskade därefter även dessa.
I litteraturen har omdömet om Lundius' lagstiftningsarbete varit gynnsamt. Hans insats har betecknats som betydelsefull och av hög kvalitet, och det har antytts, att han därigenom i någon mån försonat sina tidigare försyndelser på det rättshistoriska området.1 Fråga är likväl, om detta omdöme icke alltför mycket tagit intryck av innehållet i den rekommendationsskrivelse, som kommissionen den 14 april 1714 avlät till konungen och som hade till syfte att utverka lämplig ersättning åt Lundius för hans utförda arbete. Med hänsyn till syftemålet kan det knappast väntas, att i en dylik skrivelse skulle påträffas några förklenande omdömen om arbetet. Därtill kommer, att kommissionen vid nyssnämnda tidpunkt ännu ej haft tillfälle att närmare undersöka den nya redaktionens kvalitet. I skrivelsen omnämnes emellertid, att Lundius gjort åtskilliga mycket nyttiga och nödiga anmärkningar beträffande rätta skrivsättet och språket, samt att han även föreslagit viktiga tillägg i fråga om rättsstoffet. Med anledning härav hemställde kommissionen, att konungen ville som belöning dels giva honom titel av lagman,2 dels ock efterskänka en skuld till kronan, som Lundius iklätt sig i egenskap av borgensman för sin måg, regementsauditören Nicolaus Bosæus. Innan något svar på denna hemställan inkommit från konungen, hade emellertid Lundius hunnit avlida, varför kommissionen i ny skrivelse den 9 mars 1715 inskränkte sig till att rekommendera hans änka och barn till något nådevedermäle.3
För att rätt bedöma Lundius' insats som lagförfattare blir det nödvändigt att företaga en undersökning av hans egen redaktion och jämföra denna med tidigare och senare lagförslag. I en skrivelse, som bifogats redaktionen, har Lundius lämnat en redogörelse för de principer han följt under sitt arbete. Först och främst har han infört nya språkregler. Han ansåg det nämligen vara lämpligt att så mycket som möjligt bibehålla de ålderdomliga ord, som funnos i landslagen, under förutsättning att de voro begripliga för samtiden. En liknande metod hade enligt Lundius tillämpats vid utfärdandet av vissa kungliga förordningar under enväldet, och även vid redigeringen av den s. k. Carl XII:s bibelöversättning hade äldre uttryckssätt bibehållits i stor omfattning. F. ö. sade sig Lundius hava kompletterat de honom tillställda lagförslagen med stöd av såväl inhemska kungliga förordningar som utländsk rätt, förtydligat mörka ställen och sammanjämkat befintliga motsägelser.4
Det ligger nära till hands att antaga, att Lundius i lagförslaget skulle hava infört några av de idéer, som kommit till uttryck i hans generalobservationer. Något försök i denna riktning har han dock icke gjort.
Förklaringen kan vara den, att hans instruktioner betagit honom en dylik möjlighet, eftersom huvudgrunderna i stort sett redan voro fastställda av kommissionen och därför icke fingo rubbas.
De principer, som Lundius i sin ovannämnda skrivelse säger sig hava följt, äro icke i och för sig uppseendeväckande. Det är först vid tillämpningen, som hans fanatism och hans bristande omdöme visa sig i form av mer eller mindre löjeväckande överdrifter. Han nöjde sig sålunda icke med att — liksom senare Cronhielm — begagna ett eller annat ålderdomligt uttryck, som vunnit hävd inom den juridiska vokabulären. Istället tog han sig för att omskriva hela texten på ett slags normaliserad fornsvenska, varvid han synes haft en egendomlig förkärlek för de gamla tunga och otympliga dativ-ändelserna. Då det i de tidigare förslagen stått: av borgmästare och råd, med barnen, av skuldfordrande, av mannen, i staden och för föräldrarna, fingo samma ord i Lundius' redaktion följande utseende: av borgmästaromen och rådeno, med barnomen, av skuldfordrandom, av mannenom, i stadenom och för föräldromen. Fullt konsekvent har han dock ej lyckats genomföra sin avsikt. Som regel skriver han exempelvis i Byggningabalkenom, men då och då förekommer även det vanliga skrivsättet i Byggningabalken. Bland de föråldrade uttryck Lundius ville införa märkes dela i stället för tvista, hjonalag i stället för äktenskap o. s. v.
Att döma av lagkommissionens ovan anförda rekommendationsskrivelse skulle ledamöterna hava varit tillfredsställda med Lundius' språkliga reformer. Men i verkligheten var detta ingalunda fallet. Tvärtom voro ledamöterna fullt eniga om att i varje fall de gamla dativformerna voro omöjliga i ett modernt lagförslag. Ej heller synes kommissionen haft någon större veneration för Lundius' redaktion i övrigt, vilket kom till uttryck däri, att den jämställdes med vilket som helst annat lagförslag. Granskningen har sålunda i vissa fall tillgått på det sättet, att det tidigare utarbetade lagförslaget jämförts med Lundius' redaktion, varvid än det förra, än den senare givits företräde. I protokollet heter det t. ex. vid granskningen av Högmålabalken kap. 6: »§ 1 ... Vad Lundius tillsatt fanns vara alldeles onödigt. § 2. Bliver alldeles efter första kompilationen. § 3. Vad prof. Lundius tillsatt skall bliva stående. § 4. Bliver efter första kompilationen»1 o. s. v. Vid granskningen av exekutionsstadgan, som Lundius givit titeln Utsökningsbalk, framlyser i protokollet på några ställen ledamöternas kritiska inställning mot hans språkbruk. Uttrycket i lagomen ändrades sålunda till i lagen under motiveringen, att det förra uttrycket »har för mycket smak av antikvitet». Och på ett annat ställe heter det, »att de offgamla (d. v. s. alltför ålderdomliga) orden lämpas efter det nu brukliga skrivsättet».2
Jämföres vidare Lundius' redaktion med 1734 års lag, kan det icke påstås, att den förra avsatt många spår i den slutliga lagtexten. De grundliga omarbetningarna efter 1715 hava i själva verket helt raserat de tidigare förslagen. Av en slump hava emellertid lagens berömda begynnelseord »Vill man hjonalag bygga»1 bevarats från Lundius' redaktion.2 Även dennes beteckning av exekutionsstadgan som Utsökningsbalk har godtagits av de lagstiftande myndigheterna. Men detta är undantagsfall, som endast bekräfta regeln. Lundius' betydelse som lagredaktör kan därför sägas ligga endast däri, att hans idé om lämpligheten att bibehålla det gamla lagspråket upptogs och utvecklades av Cronhielm. Skillnaden mellan honom och Lundius är dock himmelsvid. Det är sålunda helt och hållet Cronhielms förtjänst, att 1734 års lag erhållit den klara och koncisa stil, om vilken det blivit sagt,3 att den påminner »om den tid, då lagens ord inristades på tavlor av sten eller koppar. »4 För ett dylikt program har Lundius efter allt att döma stått fullständigt främmande, och även om det skulle hava föresvävat honom, har han tydligen saknat förmågan att omsätta tanken i handling.