Om åtalsrätten vid vissa förmögenhetsbrott. Jämlikt SL 21:11 andra stycket och 22:10 andrastycket få de genom den nya lagstiftningen om för mögenhetsbrott införda brotten oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande (SL 21:7, 22:4 och 22: 7) icke åtalas av distriksåklagare — lands- eller stadsfiskal — utan att överåklagare — landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen — finner åtalet vara ur allmän synpunkt påkallat. De förfaranden, som innefattas i nämnda brott, ha tidigare till stor del varit målsägandebrott eller fallit utom det straffbara området. I praktiken viktigast är vad som förr kallades förskingring av gods, köpt under äganderättsförbehåll, och som nu är att hänföra till olovligt förfogande. Ofta utgöra ifrågavarande gärningar endast »formella rubbningar i de bestående rättsförhållandena», och de äro »i varje fall... av jämförelsevis lindrig art».1 Vid utformandet av de nya reglerna om förmögenhetsbrott ansåg man det å ena sidan uteslutet att i en modern lagstiftning bibehålla målsägandens exklusiva åtalsrätt ens vid lindriga brott. Å andra sidan ville man undvika dels att avbetalningssäljare anlitade allmän åklagare såsom indrivningsorgan genom att göra polisanmälan om olovligt förfogande över gods, som köpts under äganderättsförbehåll, dels ock att allmänt åtal anställdes för förfaranden, som icke kunna uppfattas såsom vådliga för rättsordningen.2 Begränsningen i åtalsrätten kan sålunda sägas ha till syfte att — under hänsynstagande till det allmännas behov av att i vissa fall beivra även lindrigare förmögenhetsbrott — förhindra, att åtal anställas för oegentligheter som icke i den allmänna uppfattningen framstå såsom mera typiskt kriminella. Att ifrågavarande lämplighetsprövning icke anförtrotts distriktsåklagare utan överlämnats till överåklagare torde bero på att även grövre brott kunna hänföras under berörda lagrum och på att frågan om åtal bör ske stundom är av grannlaga beskaffenhet.3 Vid tillämpningen av ifrågavarande åtalsregler uppstå vissa spörsmål, som här skola upptagas till behandling.4
    Här avses till en början frågan vid vilket stadium av straffprocessen överåklagarens tillstånd till åtal skall föreligga. Av en sammanställning mellan det i SL 21: 11 och 22: 10 använda uttrycket »åtala» och den i SL 20: 12 brukade termen »väcka åtal» kunde man föranledas antaga, att överåklagarens tillstånd måste föreligga redan då åtalet anhängiggjordes, och att domstolen i annat fall skulle avvisa åtalet.

 

1 SOU 1940:20 s. 40.

2 A. bet. s. 39 f.

3 Jfr a. bet. s. 39 och 163.

4 De problem, som uppstå vid tillämpningen av de i SL 20: 12, 21: 11 första stycket och 22: 10 första stycket givna åtalsreglerna, lämnas här åsido.

HANS THORNSTEDT. 685Detta antagande är säkerligen icke riktigt. Tillståndet torde icke behöva föreligga, förrän målet företages till avgörande. Före den tidpunkten kan man nämligen icke med säkerhet avgöra, om den åtalade gärningen är att hänföra till brott med åtalsbegränsning. I många fall kan vid åtalets anhängiggörande synas som om den åtalade handlingen vore att rubricera som ett brott utan åtalsbegränsning, men den fortsatta utredningen kan giva vid handen, att gärningen innefattar ett brott, som icke får åtalas utan överåklagarens tillstånd. Om distriktsåklagaren i ett dylikt fall under målets handläggning vid domstolen erhållit åtalsmedgivande, vore det meningslöst att avvisa åtalet, enär åklagaren då säkerligen skulle anhängiggöra nytt åtal för samma gärning. Om distriktsåklagaren ej erhållit åtalstillstånd före målets handläggning vid domstolen, kan denna uppskjuta målet för att bereda åklagaren tillfälle att utverka dylikt tillstånd. Är den tilltalade häktad, torde domstolen dock icke vara berättigad att meddela uppskov endast för detta ändamål. I EKEBERG-STRAHL-BECKMAN, Förmögenhetsbrotten uttalas (s. 185) i fråga om en likartad situation vid tillämpningen av SL 20: 12, att distriktsåklagaren »under målets gång» har möjlighet att inhämta medgivande till åtal av överåklagare.1 Denna ståndpunkt, vilken överensstämmer med den här framförda, förutsätter, att distriktsåklagaren, om han ursprungligen ansåg brott utan åtalsbegränsning föreligga, under processen uppmärksammar, att åtalsmedgivande är nödvändigt. Man kan emellertid antaga, att åklagaren — i varje fall vid häradsrätterna — kommer att få tydliga fingervisningar om rättens uppfattning av behovet av åtalsmedgivande. Ett dylikt påpekande från domstolens sida måste dock göras med urskiljning, så att icke domstolen kommer att bedriva självständig verksamhet för beivrande av brott.2
    Ett fall, som bör observeras i detta sammanhang, är det då distriktsåklagaren genom att ändra ansvarsyrkandet i ett redan anhängiggjort mål inför ett nytt processföremål i rättegången. Fallet är synnerligen praktiskt vid stöld och snatteri. Dessa brott innebära enligt SL 20: 1 och 2 olovligt tillgrepp i tillägnelseuppsåt. Olovligt tillgrepp utan tillägnelseuppsåt utgör egenmäktigt förfarande jämlikt SL 20: 6, och tillägnande av annans egendom, som man har i sin besittning, innebär i de fall då förskingring icke föreligger olovligt förfogande. Om således distriktsåklagaren yrkat ansvar för stöld eller snatteri, begånget viss dag, och utredningen ger vid handen, att tillägnelseuppsåt saknades vid tillgreppet men att den tilltalade någon tid efter tillgreppet tillägnat sig det tillgripna godset, föreligger ett fall av egenmäktigt förfarande med därpå följande olovligt förfogande. Åtalet kan emellertid endast anses avse det å angiven dag begångna tillgreppet. Har den tilltalade inställt sig personligen — vilket han vid åtal för stöld jämlikt RB 15: 1 måste göra — kan åklagaren inför rätta yrka ansvar å honom för olovligt förfogande samt i enlighet med vad ovan

 

1 Se även BECKMAN i SvJT 1944 s. 308.2 En praktisk utväg vore att domstolen själv inhämtade överåklagarens yttrande, men man löpte då risk att komma i strid med grundläggande processrättsliga principer. Jfr emellertid BECKMAN a. st.

686 HANS THORNSTEDT.utvecklats till ett senare rättegångstillfälle utverka åtalsmedgivande. Kan tillstånd icke erhållas, innan målet företages till avgörande, eller är den tilltalade icke personligen tillstädes vid det rättegångstillfälle, då åklagaren ändrar sitt ansvarsyrkande, är domstolen nödsakad att döma den tilltalade enbart för egenmäktigt förfarande. Detta är emellertid ej tillfredsställande, och det är att befara, att domstolarna komma att visa benägenhet att kringgå svårigheten genom att minska kraven på bevisning om förefintligheten av eventuellt tillägnelseuppsåt vid tillgreppet. Liknande situationer uppkomma vid åtal för andra förmögenhetsbrott och t. o. m. vid brott enligt andra författningar än SL, t. ex. vid olovlig jakt och tagande av fallvilt.
    Fyndförseelse föreligger enligt SL 22: 8, då man underlåter att tillkännagiva hittegods eller annan sak, som man av misstag eller tillfällighet fått i sin besittning. Har man uppsåt att tillägna sig godset eller tillgodogör man sig eller avhänder sig detsamma, föreligger jämlikt sista punkten i anförda lagrum olovligt förfogande, vilket skall bedömas enligt SL 22:4. Fyndförseelsens motsvarighet i äldre lag, underlåtenhet att lysa fynd och hittegods (gamla SL 22:19), var målsägandebrott, vilket medförde, att brottet ej kunde beivras i de fall, då ägaren till fyndet ej var känd. För att råda bot på detta missförhållande har man i den nya lagen lagt fyndförseelse under oinskränkt allmänt åtal. Den egendomliga situationen har därigenom uppkommit, att distriktsåklagare utan särskilt tillstånd får åtala fyndförseelse jämlikt SL 22: 8, på vilket brott endast böter kan följa. Har gärningsmannen — förutom att han underlåtit anmäla fyndet till polismyndighet — tillgodogjort sig eller avhänt sig fyndet, föreligger olovligt förfogande, för vilket straffarbete kan komma i fråga. I detta fall får emellertid distriktsåklagare endast väcka åtal, om överåklagare finner åtal ur allmän synpunkt påkallat.1 EKEBERG-STRAHL-BECKMAN, Förmögenhetsbrotten säger härom (s. 292), att åtal »vanligen» måste anses påkallat ur allmän synpunkt, om det olovliga förfogandet i sig innefattar fyndförseelse. I själva verket torde något sakligt skäl för åtalsbegränsning i kvalificerade fall av fyndförseelse icke kunna anföras. Att åtalsmedgivande erfordras beror tydligen på lagtekniska skäl. Lagstiftaren torde ha varit ovillig att komplicera lagtexten i SL 22: 10 andra stycket med en undantagsregel för det fall, att olovligt förfogande innefattar fyndförseelse. Enär flertalet fyndförseelser torde vara av den art, att distriktsåklagaren anser, att ansvar för olovligt förfogande kan ifrågakomma, torde överåklagarens åtalsmedgivande alltid komma att begäras i dylika fall, och överåklagarna komma troligen regelmässigt att lämna tillstånd. Resultatet av ett avslag bleve i regel endast, att distriktsåklagaren yrkade ansvar jämlikt SL 22:8. Därmed vore åtalsbegränsningens syfte att förhindra onödiga åtal förfelat, och överåklagarens vägran skulle endast få den konsekvensen att domstolens möjligheter att fritt rubricera den åtalade gärningen beskures.
    Om åklagare på framställning av åklagare i annat län, jämlikt lagen den 22 februari 1924 ang. domstols behörighet i fråga om upptagande

 

1 Jfr BECKMAN i SvJT 1944 s. 308 f.

OM ÅTALSRÄTTEN VID VISSA FÖRMÖGENHETSBROTT. 687av vissa brottmål, vid domstol i sitt län yrkar ansvar för gärning, som begåtts inom sistnämnde åklagares distrikt, och denna gärning befinnes vara oredligt förfarande, olovligt förfogande eller olovligt brukande, uppkommer frågan vilken överåklagare som är behörig att ge tillstånd till åtal av ifrågavarande gärning. Närmast till hands ligger antagandet att överåklagaren i det län, i vilket gärningen begåtts, vore ensam behörig att medge åtal. Sker åtalet på begäran av denne, får naturligtvis åtalsbegäran betraktas som åtalsmedgivande, även om överåklagaren rubricerat brottet på annat sätt än domstolen gör i det slutliga utslaget. Om åtalet utföres på begäran av distriktsåklagare, kan man dock ifrågasätta om icke överåklagaren i det län, där åtalet utföres, kan medge åtal. I 19 § ungdomsfängelselagen stadgas, att om någon som ådömts ungdomsfängelse misstänkes att ha begått brott före frigivningen ur ungdomsfängelse eller tillsynstidens utgång »och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att... avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske». Motsvarande bestämmelser finnas i 14 § lagen om tvångsuppfostran, 44 § 4 mom. barnavårdslagen samt 49 a § alkoholistlagen. I dessa fall har således uttryckligen stadgats, att överåklagaren i det län, där brottet begåtts, skall avgöra frågan om åtal skall ske. Det är också lätt för distriktsåklagaren att överlämna dylika ärenden till sin överåklagare och att, sedan åtalstillstånd erhållits, i händelse av behov anmoda åklagare i annat län att utföra åtalet. I SL 21: 11 och 22: 10 saknas emellertid dylik kompetensregel. Hinder torde därför icke möta överåklagaren i det län, där åtalet utföres, att medgiva åtal. Detta motiveras av praktiska skäl, enär det ofta först under målets handläggning vid domstolen blir klart, att gärningen är att hänföra till brott med åtalsbegränsning. Exklusiv kompetens för överåklagaren i det län, där gärningen begåtts, skulle kunna medföra, att åtalsmedgivande ej kunde inhämtas, innan målet företoges till avgörande. Risken härför är särskilt stor, om den tilltalade är häktad, vilket han i här avsedda fall ofta är. Överåklagaren i det län, där gärningen begåtts, torde i regel icke ha haft med utredningen i målet att göra, och han har därför ingen förhandskännedom om fallet. Den fullständigaste kännedomen om utredningen har den åklagare, som utför åtalet. Är denne överåklagare, synes det fullständigt onödigt att han för att kunna åtala ett lindrigt förmögenhetsbrott skall vara beroende av medgivande från en kollega, som är mindre insatt i målet. Är den som utför åtalet distriktsåklagare, är det lättare för denne att komma i förbindelse med sin överåklagare och lägga fram saken för honom än att — eventuellt med en annan distriktsåklagare som mellanhand — anhålla om åtalsmedgivande hos en överåklagare i ett annat län. Övervägande skäl tala sålunda för att både överåklagaren i det län, där brottet begåtts, och överåklagaren i det län, där åtalet utföres, äro behöriga att lämna medgivande till åtal. Denna slutsats kommer heller icke i motsättning till åtalsbegränsningens syfte, vilket endast är att en mer kvalificerad åklagare än distriktsåklagare skall avgöra frågan om åtal bör ske.
 

Hans Thornstedt.