Danmarks Højesteret. Med udgangen af juni måned er højesteretsdommer Vilhelm Topsøe-Jensen på grund af alder udtrådt af dommerkollegiet (se SvJT 1944 s. 574) og er blevet efterfulgt af landsdommer Ernst Colov. Den ny højesteretsdommer, der er født i 1891, var efter sin juridiske embedsexamen en kort tid tjenstgørende som amtsfuldmægtig, inden han fik ansættelse i Justitsministeriet. I dette ministerium avancerede dommer Colov efterhånden til kontorchef og gik fra denne stilling over i Østre Landsret som dommer i 1939. Foruden sin ministerielle virksomhed har højesteretsdommer Colov i perioder været konstitueret som dommer i Københavns Byret samt været medhjælper for statsadvokaterne ved Østre Landsret og kasseinspektør ved dommerembederne.

Fh.

 

    Præsidentskifte i Østre Landsret. Præsident Olaf Haack er fra 1. august afgået fra sin stilling som landsrettens præsident på grund af alder (se s. 699).
    Hans efterfølger er landsdommer Kaj Mundt, der er født i 1885, og som i 1912 absolverede den juridiske embedsexamen. Han var derefter dommer- og politifuldmægtig, indtil han i 1919 blev politiassessor (politiadvokat) i København. I 1929 udnævntes han til byretsdommer og i 1938 til landsdommer. Ved siden af sin gerning som dommer har præsident Mundt beklædt formandsposten i forskelige nævn og voldgiftsdomstole og har været lærer i borgerlig ret og handelsret ved Den handelsvidenskabelige Læreanstalt.

Fh.

 

Yngre jurister i centrala stats-förvaltningen. En jurist som ämnar söka sig till den centrala statsförvaltningen ställer sig givetvis i första hand den frågan: Vilka meriter fordras? Svaret är tyvär ricke så lätt att giva. Behovet av enhetliga bestämmelser i detta hänseende har länge varit påtagligt. Frågan har på senare år aktualiserats genom motioner i riksdagen och en i anledning därav inom finansdepartementet påbörjad utredning angående amanuenspersonalens avlönings- och anställningsförhållanden. Ännu gällande bestämmelser finnas i kungörelsen den 12 maj 1865 (SFS nr 32) angående förändrade villkor för anställning i Statens civila tjänstebefattningar. Där föreskrives bl. a. att »den som aflagt examen i Wårt Kansli» är behörig att vinna anställning i de under departementen hörande kansli-expeditionerna (punkt 2:o) och flertalet centrala verk (punkt 4:o). Förordningen tillägger (punkt 4:o): »Embetswerken obetaget att äfven på examen till rättegångswerken medgifva dylik anställning.» Förutom dessa bestämmelser, som givetvis numera äro föråldrade, finnas enstaka kompetensvillkor föreskrivna i de olika verkens instruktioner.
    Den frågan som en nyexaminerad juris kandidat alltid möter är: »Skall jag tingsmeritera mig?» Frågan har på senare år debatterats åtskilligt och jag skall här inskränka mig till att framhålla några för jurister i centrala statsförvaltningen speciella synpunkter.

    En jurist som söker sig till den statliga förvaltningen får, oberoende av meriter, vanligen finna sig i att till en början fullgöra en längre tids aspiranttjänstgöring. Antingen är denna, som i departementen, klart organiserad som en provtjänstgöring eller också innebär den, som i flertalet centrala verk, icke någon egentlig avvikelse från de vanliga tjänstgöringsformerna. Gemensamt är dock att de nyanställda juristerna i lönehänseende närmast betraktas som likvärdiga med biträdespersonalen. För en 26-årig nyexaminerad jurist kan detta möjligen anses drägligt. För en 29-årig tingsmeriterad jurist är det orimligt. Alltså: En tingsmeriterad jurist är i allmänhet för gammal för att under nuvarande avlöningsförhållanden inträda i förvaltningstjänst. För juristen äro åren från examen tills han uppnår de trettio kanske de viktigaste under hela hans karriär. Han skall då skaffa sig just den utbildning som gör honom skickad till den tjänst, som i framtiden skall giva honom och familjen levebrödet. Vanligen obunden av familjeförsörjarplikter kan han under dessa år kanske även göra extra insatser, exempelvis en utlandsresa, för att erhålla ett speciellt merittillskott. Men i varje fall bör han under den tiden ha tillägnat sig erforderlig specialutbildning, så att han kan få möjlighet att förverkliga eventuella och ur befolkningspolitisk synpunkt synnerligen blygsamma planer att vid fyllda 30 år bilda familj. Fyller då tingstjänstgöringen de krav en blivande förvaltningsjurist kan ställa på sin fortbildning i detta hänseende? Knappast. Tingstjänstgöringen innebär väl egentligen endast fortsättningen av en under studietiden påbörjad specialutbildning för domarbanan. Givetvis erhåller tingsnotarien även för andra verksamhetsområden värdefulla allmänna erfarenheter, men det är nog icke utan skäl han vid ett försenat inträde i statsförvaltningen ändå i stort sett betraktas som nybörjare. Har han haft förmånen att tjänstgöra under en för dithörande ämnen intresserad häradshövding, kan han under tingstiden i bästa fall ha förvärvat den i all förvaltningstjänst värdefulla förmågan att behandla skriftspråket utan större svårigheter. Däremot torde han ej ens i bästa fall ha fått tillfälle att uppöva den initiativ- och självverksamhetsförmåga, som man måste fordra av en förvaltningsjurist. Därtill kommer att för alla förvaltningsområden fordras en speciell skolning, som det fordras åtskilliga mödor att tillägna sig.
    Med hänsyn till vad här framhållits och för att möjliggöra för staten att snabbt tillgodogöra sig juristernas arbetskraft, synes det lämpligt att för nyexaminerade juris kandidater anordna en centralt organiserad prov- och fortbildningstjänstgöring, avseende hela den centrala statsförvaltningen och i stort sett anordnad efter samma linjer som den aspiranttjänstgöring, som nu förekommer inom departementen. Under denna tjänstgöring, som i merithänseende givetvis skulle anses minst likvärdig med tingstjänstgöring, kunde juristen lämpligen cirkulera mellan olika verk för att skaffa sig någon överblick över förvaltningens olika grenar.
    De ledande posterna i de centrala verken innehavas av jurister i betydligt mindre omfattning än man i allmänhet föreställer sig. Ingenjörer,

läkare och militärer förekomma i stor utsträckning. Juristen kan i dylika verk vanligen icke sikta på högre sluttjänst än sekreterare (lönegr. 24-26). Att han ändå kan ha en viss betydelse visar följande, i anledning av förenämnda utredning angående amanuenspersonalens anställningsförhållanden av Kungl. Medicinalstyrelsen gjorda uttalande: »Samtliga byråchefer och föredragande inom styrelsen utom kameralbyråchefen och byrådirektören å denna byrå äro legitimerade läkare, veterinärer, apotekare eller tandläkare och ha därför i regel icke juridisk-administrativ skolning. På grund härav får amanuenspersonalen, även nybörjare, ej sällan på egen hand ansvara för den juridiska och administrativa lösningen av förekommande spörsmål.»
    Hur betalas då juristerna inom den centrala statsförvaltningen? Lönerna variera högst väsentligt i olika verk. Begynnelselönen växlar från ett arvode av c:a 400 kr. per månad i vissa verk till lönegrad Ex 15 (c:a 500 kr. per månad) i andra. Sistnämnda begynnelselön tillämpas av bl. a. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och Byggnadsstyrelsen. Vid sådana mer ingenjörsbetonade verk sker även befordringen till amanuens och förste amanuens betydligt snabbare än annorstädes. Sålunda kunna juristerna där redan efter c:a 2 år påräkna uppflyttning till 18:e lönegraden, medan denna befordran vid andra verk kan dröja upp till 10 år. Det är uppenbart, att denna märkliga skillnad beror på att den i förhållande till efterfrågan mindre tillgången på ingenjörer framtvingat en skälig lönesättning för amanuenser med teknisk utbildning, vilket i dessa verk i sin tur påverkat lönerna för jurister i motsvarande tjänsteställning. Det vore synnerligen tacknämligt om den tidigare omnämnda inom finansdepartementet påbörjade utredningen angående dessa förhållanden snart kunde leda till något resultat. Statsmakternas spekulationer i tillgång och efterfrågan vid lönesättningen för vissa akademiska grupper böra i anständighetens namn snart upphöra.
    Under det gångna årets debatter angående de statsanställda akademikernas löner har den synpunkten kommit till uttryck, att lönen bör bestämmas med hänsynstagande icke bara till meriter, utbildningstid o. dyl., utan även till kvaliteten av det arbete akademikerna utföra, en i och för sig naturlig synpunkt som dock kan bli farlig om vissa nu rådande missförhållanden utnyttjas som argument. På grund av den organisatoriska brist inom den centrala statsförvaltningen, som består däri att lönegraderna 7—21 i den ordinarie löneskalan utnyttjas endast i ringa omfattning för inrättande av tjänster för mer krävande kontorsarbete, har nämligen under senare års pressade läge på arbetsmarknaden visat sig en allt tydligare tendens att anställa de lättillgängliga och billiga juristerna för utförande av sådana uppgifter, som kunna hänföras till rent kontorsarbete. Detta måste ur såväl statsfinansiell som arbetsekonomisk synpunkt anses vara otillfredsställande. Juristerna skaffa sig icke en dyrbar utbildning för att sysselsättas med okvalificerade arbetsuppgifter. För juristerna är det icke heller något önskemål, att arbetslösheten för juristöverskottet maskeras genom att statsmakterna besätta kontoristtjänster med jurister. Ett initiativ för undanröjande av detta missförhållande kan givetvis komma att medföra något

minskad sysselsättning för de yngre juristerna i statsförvaltningen. Åtgärden kan dock vidtagas i medvetande om att juristerna komma att bliva allt värdefullare och oundgängligare i den statliga förvaltningen, allteftersom denna utvecklas och utvidgas.
    Att dessa synpunkter icke alltid vinna beaktande ha juristerna fått erfara särskilt innan de började sitt fackliga samarbete. Vid ett tillfälle i slutet av 1930-talet hände i ett av våra centrala verk, att några representanter för personalen uppvaktade verkschefen med önskemål om en förbättring av juristamanuensernas ställning. I det avvisande svaret ingick bl. a. följande kostliga motivering: »Jurister finns det lika gott om som om gråkattor.» Genom sitt fackliga arbete böra juristerna kunna visa, att de icke äro och icke tänka bli några »gråkattor» i statens tjänst.

Eyvind Harland.