I och för sig synas skäl ingalunda saknas för uppfattningen, att Kronans ansvar för skador av ifrågavarande art, som under neutralitetstid orsakas av den egna krigsmakten, i viss mån ligger i linje med det ansvar, som erkänts av HD, resp. av ledamöter i HD, i de av förf. åberopade rättsfallen. Emellertid må framhållas, att det dock icke vare sig på grund av nämnda rättspraxis eller eljest finnes möjlighet att göra gällande, att några mera fasta och så att säga nyanserade grundsatser utbildats beträffande Kronans ansvar för »uppenbart farebring-
ande åtgärder av vårt eget lands krigsmakt». Det är ju icke blott så, att man över huvud har ett tämligen ofullständigt stöd för att principen om skadeståndsskyldighet till följd av »farlig verksamhet» som sådan trängt igenom i svensk rättstillämpning, låt vara att vissa ansatser därtill otvivelaktigt kunnat förmärkas under senare tid (jfr mitt nyligen utgivna arbete »Skadeståndsläran» s. 116 f., 133 f.), utan även så, att man här ställes inför det särskilda, delvis förvaltningsrättsliga och mycket komplicerade spörsmålet, huruvida betänkligheter må kunna föreligga mot att erkänna ett eljest välgrundat skadeståndskrav av det skäl att fråga är om skada tillfogad under statlig myndighetsutövning (a. a. s. 135 ff.). Och i vilket fall som helst synes det mig innebära en betydlig överdrift att påstå, att en legal reglering av förevarande ämne, vilken bygger på att icke Kronan utan det »kollektiv» vartill den skadade egendomen hör skall, på försäkringsrättslig basis, vidkännas skadekonsekvenserna, kunde anses »stötande mot rättskänslan» eller eljest ur rent rättslig synpunkt anmärkningsvärd. Att märka är särskilt, att de skador varom nu är tal ju uppkommit genom sådana åtgärder av vår krigsmakt, vilka »direkt hänföra sig till en viss konkret neutralitetskränkning». Skadorna ha förty en speciell anknytning till av fienden förorsakad skada, vars ersättande av kollektiven och icke av staten även förf. tyckes finna fullt i sin ordning.
Förf. frågar slutligen, hur det ställer sig rent juridiskt med Kronans ersättningsskyldighet för skador, som ostridigt orsakats av den egna krigsmakten under krig i Sverige. Ja, att det utan vidare skulle anses åvila staten ett så omfattande, oöverskådligt och konturlöst ansvar som detta, är förmodligen uteslutet. I alla händelser torde man icke i den skadeståndsrättsliga rättsutveckling, som hittills förevarit, ha något nämnvärt stöd för en dylik äventyrlig regel.
Hjalmar Karlgren.