Finsk lag om hittegods. Finsk rätts allmänna stadganden om hittegods återfinnas i 9 § förordningen den 19 december 1889 om införande av strafflagen. Enligt lagrummet skall »hvar som finner eller hittar något, sådant genast tillkännagifva och inom fjorton dagar låta därom lysa i närmaste kyrka å landet, eller i stadens kyrkor, eller i tidning, om sådan i staden utgifves. Kommer den, som har mist, och visar, att det tillhör honom; tage sitt åter, och gifve skälig hittelön. Kommer han ej inom ett år, sedan lyst är; behålle fyndet den, som hittade». I stället för lysning skall efter ikraftträdandet av lagen den 2 februari 1925 om offentliga kungörelser anslag om fyndet göras å vederbörande kommuns anslagstavla. Kungörelseskyldigheten är icke beroende av egendomens värde och art eller av huruvida upphittaren är myndighet eller enskild person. För brott mot bestämmelserna om

kungörande stadgas i 29 kap. 2 § 1 mom. strafflagen straff även för det fall, att upphittaren icke haft för avsikt alt förtiga sitt fynd.
    Då stadgandena äro bristfälliga och icke motsvara det praktiska livets behov, har resultatet blivit, att de i allmänhet icke efterlevas. En praxis har uppstått, som icke i alla avseenden står i överensstämmelse med gällande lag. På grund härav har fråga uppstått om revidering av bestämmelserna om hittegods. Redan år 1937 uttalades vid ett av Finlands landshövdingar hållet möte en förhoppning, att de föråldrade föreskrifterna om kungörelse av fynd måtte ändras så, att de motsvarade nutida förhållanden.
    Nu har den 19 november 1943 utfärdats en lag om hittegods. Denna har trätt i kraft den 1 januari 1944.
    Enligt de nya bestämmelserna skall såsom hittills äganderätten till hittegods i regel övergå till upphittaren, därest rätter ägare icke kommer inom utsatt tid — i allmänhet ett år men i vissa fall tre månader. Emellertid ha fynd i affärer och ämbetsverk fått en särställning. Då dessa fynd i allmänhet icke ha karaktären av egentligt upphittande utan mera av ett tillvaratagande av kvarglömda effekter, erhåller tillvaratagaren icke någon rätt till hittegodset. Detta tillfaller staten eller ifrågakommande hittegodsbyrå.
    För att giva ägaren större möjlighet att återfå sin förlorade egendom och för att skapa garantier för en tillfredsställande förvaring har man strävat att i större utsträckning än hittills överföra vården av hittegods till polismyndigheterna eller särskilda hittegodsbyråer. I affärsrörelser, inrättningar och ämbetsverk funna eller tillvaratagna föremål skola alltid överlämnas till myndigheterna eller hittegodsbyråerna. Enskild upphittare har alltid rätt att överlämna hittegods till polismyndighet. Därest dess värde överstiger 500 mark, föreligger skyldighet att göra detta. Då godset har högre värde än 100 mark skall, om det ej överlämnas till polismyndigheten, denna eller godsets ägare underrättas om fyndet.
    Särskilda bestämmelser om kungörande ha icke intagits i den nya lagen. Syftet med ett kungörelseförfarande har ansetts komma att nås redan därigenom, att fyndet anmäles hos polismyndighet; och ifråga om mindre fynd har upphittaren icke ansetts kunna förpliktas till särskilda med kostnader förenade meddelanden.
    Hittegodsbyråerna, beträffande vilka tidigare icke funnits några specialbestämmelser, ha genom den nya lagen blivit föremål för särskild reglering. Hittegodsbyråer kunna numera grundas i samband med inrättningar, ämbetsverk och affärer. För upprättande av hittegodsbyrå skall, därest byrån ej tillhör staten, tillstånd lämnas av vederbörande länsstyrelse.

B. Eng.