Ändringar i lag-stiftningen om fri rättegång. Genom lag d. 12 maj 1944 (nr 212), vilken trätt i kraft d. 1 juli 1944, har lagen om fri rättegång i åtskilliga hänseenden reviderats. I anslutning härtill har även i tillämpningsförordningen, genom kungörelse förstnämnda dag (nr 214), flera ändringar vidtagits. Denna revision grundar sig i allt väsentligt på ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande i ämnet (SOU 1942: 50, se SvJT 1943 s. 53).
    Sakkunnigutredningen har föranletts av dels de krav på begränsning av statsverkets kostnader för den fria rättegången, som vid flera tillfällen framförts av riksdagens revisorer, och dels av vissa framställningar från riksdagen m. fl. om utvidgning av de förmåner som innefattas i den fria rättegången. Beträffande kraven på sparsamhet ha de sakkunniga hävdat, att den fria rättegången i stort sett icke erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämde med dess ändamål, nämligen att bereda de mindre bemedlade samma möjligheter att få sin talan prövad vid domstol som stode bättre lottade medborgare till buds. Det stöd, som det allmänna genom den fria rättegången lämnade, vore i princip en art av socialhjälp. Enligt de sakkunnigas mening vore det icke möjligt att utan åsidosättande av

obemedlade parters berättigade intressen nedbringa statsverkets utgifter för den fria rättegången i någon nämnvärd mån. Till denna uppfattning har såväl Kungl. Maj:t som riksdagen anslutit sig.
    De nya bestämmelserna innebära i huvudsak följande.
    Liksom tidigare har man ansett sig icke böra upptaga bestämmelser om en förprövning av det berättigade i sökandens talan. En viss förprövning har emellertid varit stadgad. Enligt lagen i dess förutvarande lydelse skulle nämligen fri rättegång vägras, om det måste anses vara »av synnerligen ringa betydelse» för sökanden att hans talan prövades. I den nya lagen (1 § 2 st.) har en utvidgning av denna möjlighet att vägra fri rättegång skett i det att ordet »synnerligen» uteslutits. Syftet med bestämmelsen är främst att förhindra ett processande på statens bekostnad som skulle kunna betecknas såsom meningslöst eller nära nog anstötligt. Såsom exempel på fall, då fri rättegång på grund av talans ringa betydelse bör vägras, har i förarbetena till det nu ändrade stadgandet nämnts bl. a., att sökanden vill föra process om krav mot någon som saknar utmätningsbara tillgångar eller att den tilltänkta rättegången framstår som ett utslag av trakasseringslusta. Enligt de sakkunnigas mening bör talan i anledning av sådan ärekränkning, som ej synes kunna bedömas enligt strängare lagrum än 16 kap. 11 § strafflagen, i många fall med stöd av den nya bestämmelsen kunna uteslutas från fri rättegång, samt ej sällan även målsägandetalan i anledning av misshandel varå ringa skada följt. Att processföremålets värde är ringa innebär givetvis icke utan vidare att fri rättegång kan vägras. Hänsyn måste i varje särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning. Riksdagen har framhållit, att för en obemedlad part även en ringa fordran kan vara av stor betydelse, samt i anslutning härtill uttalat, att den utvidgade möjligheten till förprövning måste tillämpas med stor varsamhet.
    I tillämpningsförordningen ha upptagits vissa bestämmelser (§ 3 a), vilka bereda möjlighet att införskaffa ytterligare material — utöver stämningsansökningen — för bedömande av sakens betydelse för sökanden. Denne bör sålunda, när omständigheterna därtill föranleda, anmodas att muntligen eller skriftligen lämna närmare upplysningar om sin sak. Motparten bör beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan antagas främja frivillig uppgörelse eller eljest särskilda skäl motivera en sådan åtgärd.
    För att vinna en tillförlitligare utredning om sökandens ekonomiska förhållanden har formuläret till den skriftliga uppgift, som skall åtfölja ansökan om fri rättegång, ändrats så att mera fullständiga uppgifter än hittills måste lämnas.
    Beträffande de förmåner, som omfattas av den fria rättegången, ha vissa utvidgningar ägt rum. Frihet från avgift för protokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, skall även efter det rätten skilt sig från målet åtnjutas under förutsättning att begäran framställes innan tiden för bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända (3 § 1 st.). Den lösen, som vid stadsdomstol skall på-

föras statsverket för utskrift av protokollet, bör härvid betraktas som en kostnad, som belastar underrättsprocessen. Är målet anhängigt i högre instans, äger part, som där åtnjuter fri rättegång, även efter utgången av nämnda tid avgiftsfritt erhålla utskrift av underrättsprotokollet. I detta fall bör eventuell kostnad för lösen anses hänföra sig till den fria rättegången i hovrätten.
    I anslutning härtill må beröras ett i propositionen behandlat spörsmål, som sammanhänger dels med möjligheten för part att efter det utslag meddelats begära protokoll och dels med rätten för biträden, sakkunniga och vittnen att överklaga domstolens beslut angående beloppet av dem tillerkänd ersättning. De sakkunniga hade uttalat, att det vore oriktigt att, då hovrätt i anledning av förd talan höjde beloppet av utdömd biträdesersättning, en jämlikt 8 § 2 st. i lagen ersättningsskyldig motpart ej förpliktades ersätta statsverket även ökningen. En förutsättning för att så skulle kunna ske vore enligt de sakkunnigas mening på grund av innehållet i 27 kap. 5 § RB att parten i fråga hördes över besvären. Departementschefen har i anledning av detta uttalande framhållit, att frågan om åläggande av betalningsskyldighet enligt 8 § 2 st. hör till själva domen i målet och att denna icke kan ändras med anledning av besvär som biträde, vittne eller annan kan anföra över beslut om beloppet av den ersättning av allmänna medel som tillerkänts honom. För att säkerställa att vederbörande part blir ersättningsskyldig även för de ökade belopp, som högre rätt kan komma att utdöma, bör i stället enligt departementschefen iakttagas, att domen formuleras så att den omfattar allt vad som enligt lagen skall gäldas av allmänna medel. Om detta beaktades komme även att inbegripas statsverkets kostnad för protokoll som med anledning av fri rättegång i underrätt utskrivits för part efter det utslag meddelats. Av detta uttalande får anses följa, att enligt departementschefens mening betalningsåläggandet bör avse skyldighet för part att återgälda de kostnader som statsverket fått eller kan komma att få vidkännas i anledning av den fria rättegången vid underrätten. Kunna de särskilda utgiftsposterna redan före utslagets meddelande betraktas som definitiva — biträde och vittnen ha erhållit yrkad ersättning, part har begärt protokoll — bör givetvis betalningsskyldigheten kunna fixeras till visst belopp.
    Vad angår övriga förmåner, som automatiskt ingå i den fria rättegången, har bestämmelsen om ersättning åt vittnen omredigerats. Enligt förut gällande lydelse skulle av allmänna medel bestridas kostnaden för inkallelse av och ersättning till vittnen endast om rätten prövat deras hörande erforderligt för målets utredning. Då en sådan förprövning i allmänhet icke ägt rum i praktiken och till sitt värde ansetts tvivelaktig, har stadgandet ändrats därhän (3 § 1 st.), att kostnad för vittnen skall gäldas av statsverket, såvitt ej vittnenas hörande påkallats utan skäl. Härav följer att part med fri rättegång kan bliva skyldig att själv ersätta de vittnen som han inkallat. Icke minst av hänsyn till vittnena torde stor varsamhet böra iakttagas vid stadgandets tilllämpning.

    Vad i lagen förut stadgats om ersättning av allmänna medel för blodprovskostnad i mål om faderskap till barn utom äktenskap har utvidgats till att avse även sådan utgift i mål om äktenskaplig börd, vari käranden har fri rättegång (3 § 3 st.).
    I den nya lagen har upptagits bestämmelser om ersättning av allmänna medel för parts personliga inställelse (4 § 1 o. 2 st.). Ett gammalt önskemål har därigenom blivit uppfyllt. Ersättning skall kunna utgå ej blott, såsom tidigare stadgats, åt tilltalad vid muntligt förhör i hovrätt, utan även i underrätt samt jämväl till andra parter än tilltalad som åtnjuter fri rättegång. Ersättning skall utgå efter behovsprövning i varje särskilt fall. Förmånen följer sålunda icke automatiskt av den fria rättegången. Beträffande underrätt gäller att part, som enligt lag är skyldig att komma personligen tillstädes eller av rätten ålagts eller av rättens ordförande anmodats att iakttaga personlig inställelse, kan av rätten tillerkännas ersättning för resekostnaden, om han finnes icke själv kunna svara för denna. Ersättningen skall utgå enligt lägsta reseklass i resereglementet. Är avståndet till sammanträdesorten mindre än fem mil, får emellertid gottgörelse lämnas endast om synnerliga skäl föreligga.
    Om parten måste antagas sakna medel för resan, äger rätten eller, då rätten ej sitter, dess ordförande besluta om förskott av allmänna medel. Enligt särskilt stadgande i tillämpnings förordningen (§ 9) åligger det ordföranden att tillse, att förskottet i form av kontant belopp eller resebiljett översändes till parten. Till nedbringande av kostnaderna bör tur- och returbiljett inköpas där så kan ske. Genom cirkulär d. 20 juni 1944 har järnvägsstyrelsen efter samråd med svenska järnvägsföreningen medgivit, att stationerna få utlämna färdbiljett för antingen enkel resa eller fram- och återresa från annan än egen station, då framställning därom göres från domstol.
    Om synnerliga skäl föreligga, kan utöver resekostnaden traktamentsersättning tillerkännas parten. Den utgår med högst åtta kr. för varje dag som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen. Såväl departementschefen som riksdagen har framhållit, att största återhållsamhet måste iakttagas beträffande utdömande av traktamentsersättning. Enligt propositionen torde synnerliga skäl kunna föreligga, om parten nödgas använda två eller flera dagar för resan och vistelsen vid domstolen och icke har möjlighet att bestrida kostnaden t. ex. för nattlogi.
    Beträffande ersättning för personlig inställelse i hovrätt gälla i huvudsak samma bestämmelser som för underrättsprocessen (10 § 2 st.). I fråga om tilltalad, som åtnjuter fri rättegång, kan liksom tidigare gottgörelse lämnas, även om den tilltalade icke varit skyldig att komma personligen vid muntligt förhör. Vad angår annan part är ersättningsrätten bunden vid villkoret att hovrätten ålagt parten personlig inställelse. Bestämmelserna äro tillämpliga även i det fall att hovrätten utsatt det muntliga förhöret att äga rum vid underrätt. Även i Högsta domstolen kan ersättning för personlig inställelse utgå. Härom gälla samma bestämmelser som för hovrätt (11 §).

    Enligt den nya lagstiftningen (4 § 3 st.) kan part, som har fri rättegång, erhålla ersättning för särskilda utgifter av skiftande natur, vilka varit nödvändiga för rättegången, t. ex. för mantalsbevis, för läkarintyg, för intyg om barns utvecklingsgrad vid födelsen samt för kommissionärsutgifter. Ersättning skall utgå med skäligt belopp och endast under förutsättning att parten icke själv kan svara för utgifterna. Domstolen skall sålunda bl. a. pröva huruvida utgiften varit nödvändig samt skäligheten av det belopp parten utgivit.
    I fråga om rättegångsbiträden i fri rättegång ha flera ändringar genomförts. Sålunda har i 5 § befattningshavare vid rättshjälpsanstalt uttryckligen nämnts såsom lämpade för biträdesuppdrag. Enligt propositionen ligger det i sakens natur att det, när sökanden ej förut vänt sig till rättsbildat biträde, ofta är lämpligt att råda sökanden att hänvända sig till rättshjälpsanstalt när sådan finnes att tillgå. De sakkunnigas program för samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna, vilket i remissyttrandena i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har ansetts böra upptagas till övervägande i samband med den aktuella frågan om en allmän utbyggnad av anstaltsväsendet.
    Enligt förut gällande regler har biträde åt part med fri rättegång i hovrätt kunnat tillerkännas ersättning endast om hovrätten i allo eller i huvudsakliga delar bifallit partens ändringssökande. Möjligheten att giva ersättning åt biträde i hovrätt har i den nya lagen väsentligt utvidgats (10 § 3 st.). Gottgörelse skall kunna utgå oberoende av om biträdet anlitas av käranden eller svaranden. Såsom förutsättning har uppställts, att käranden ägt grundad anledning att fullfölja talan och därvid haft behov av biträde eller att svaranden med hänsyn till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål. Möjlighet har även öppnats att för visst fall förordna biträde åt part i hovrätt (10 § 4 st.). Om hovrätt utsatt muntligt förhör i mål, vari part har fri rättegång, kan hovrätten sålunda förordna lämplig person att biträda honom vid utförande av hans talan i hovrätten, om parten är i behov av biträde. Enligt uttalanden i propositionen torde dylikt förordnande i regel böra gälla utförandet av partens talan i hovrätten över huvud taget och sålunda icke i normalfallet inskränkas till att avse endast det muntliga förhöret. Stadgandet gäller även biträde vid förhör som enligt hovrättens beslut skall äga rum vid underrätt. I fråga om ersättningen till biträdet bliva givetvis de allmänna bestämmelserna om gottgörelse åt förordnat biträde tillämpliga.
    Bestämmelserna om ersättning åt rättegångsbiträden ha utbyggts (14 §). För att vinna större säkerhet vid ersättningens fastställande har stadgats, att biträde bör vid begäran om ersättning lämna redogörelse för det arbete och de utgifter som uppdraget medfört. Arvode och gottgörelse för utgifter skola fastställas var för sig. Arvodet skall bestämmas till belopp som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt omständigheterna i övrigt kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Vid bestämmande av ersättning bör liksom förut hänsyn tagas till inställelse vid rät-

ten å samma rättegångsdag i annat mål. Riksdagen har i anslutning till denna paragraf uttalat, att biträdesersättning bör bestämmas till samma belopp, oavsett om en part har fri rättegång eller ej. Eljest kunde enligt riksdagens mening följden bliva att mera kvalificerade biträden undandraga sig att bistå parter med fri rättegång och att sådana mål därför bliva ställda i en sämre klass än övriga.
    De sakkunniga ha framhållit, att i vissa fall tvekan kan uppstå huruvida en ersättningspost skall hänföras under arvode eller gottgörelse för utgifter. I anslutning härtill uttalas, att det synes naturligt att låta arvodet täcka ej blott arbetet med målets förberedande (bestyr med stämning, uppsättande av skrifter, anskaffande av bevisning o. d.) samt talans utförande inför rätta utan även den rena tidsspillan som ofta är förbunden med inställelsen inför domstolen. Gottgörelsen för utgifter åter borde omfatta — utom annat — de kostnader som biträdet kunde ha haft för resa och uppehälle i samband med inställelse vid rätten. Av lätt insedda skäl borde det emellertid icke komma i fråga att domstolen efterhörde biträdets faktiska utgifter för t. ex. måltider och logi å rättens sammanträdesort — därutinnan borde man kunna räkna med avrundade traktamentsbelopp, vid vilkas fixerande resereglementet måhända kunde giva ledning. Nödiga utgifter för telegram, särskilt avgiftsbelagda telefonsamtal o. d. borde tagas i betraktande vid bestämmande av ersättning för utgifter. I sitt yttrande över betänkandet framhöll advokatsamfundet, att av lagtexten borde klart framgå, att icke arvodet utan allenast ersättningen för resekostnader, vivre och tidsspillan träffades av bestämmelsen om hänsynstagande till biträdets inställelse å samma rättegångs dag i annat mål. I anledning härav framhöll departementschefen i propositionen, att det syntes honom ligga i sakens natur, att arvodet i vad det avsåge biträdets sakliga insats i målet bestämdes utan hänsyn till andra mål, och att något förtydligande av lagtexten till följd härav icke erfordrades.
    Under förarbetena till den nya lagstiftningen har beaktats det förhållandet att, då två makar i olika ekonomisk ställning göra gemensam ansökan om boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad och den ena erhållit fri rättegång, den andra i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas alla utgifter, även när han är i stånd att bära dem. Rätten har vid behandlingen av skillnadsmålet icke haft möjlighet att ålägga medsökanden att helt eller delvis återgälda statsverket dess kostnader. Med hänsyn till dylika fall har i lagen upptagits en bestämmelse (8 § 3 st.) att, om makar efter gemensam ansökan vinna boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad och den ena maken har fri rättegång, rätten skall ålägga den andra maken att ersätta statsverket hälften av kostnaderna för den fria rättegången, där det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt. Regeln om ersättningsskyldighet har sålunda icke gjorts undantagslös. Om även den make, som icke har fri rättegång, är medellös, bör enligt uttalande i propositionen åläggande om betalningsskyldighet icke meddelas. Även i vissa andra fall kan det framstå såsom obilligt att utkräva ersättning.

    Möjligheterna att av part, som åtnjutit fri rättegång, söka åter vad som utgivits av allmänna medel ha utvidgats till att avse även det fall att ersättningsskyldighet ålagts motparten (13 § 1 st.). Såsom förutsättning gäller givetvis — utöver betalningsförmåga — att kostnaden bevisligen icke kunnat uttagas av motparten. Talan får ej anhängiggöras senare än fem år efter rättegångens avslutande. I 14 § tillämpningsförordningen ha upptagits vissa bestämmelser med syfte att kronans ombudsman skall erhålla kännedom om de fall då återkravsrätt enligt 13 § i lagen kan komma att föreligga.
    Beträffande den närmare motiveringen till den nya lagstiftningen hänvisas till betänkandet, propositionen (nr 12) och första lagutskottets utlåtande (nr 9) i ämnet.

G. Danielson.