Juridisk litteratur i Finland 1942—1943. Allmän juridik. Ett register över Högsta domstolens avgöranden, »Korkeimman oikeuden ratkaisujen hakemisto», omfattande åren 1910—1939, har utgivits av förutv. justitierådet GREGORI AMINOFF (729 s.). Antalet observerade avgöranden är icke mindre än c. 5,500, uppdelade på c. 550 uppslagsord, vilka ordnats i alfabetisk följd. Behovet av ett register av detta slag har varit stort, varför arbetet mottagits med tillfredsställelse.
    Rättshistoria. Den i senaste översikt (SvJT 1942 s. 601) omnämnda polemiken mellan professorerna JAAKKOLA och HEMMER angående karaktären hos Finlands rättsordning vid slutet av 1300-talets förra hälft har fortsatt med inlägg av Jaakkola i Historiallinen Aikakauskirja 1942 s. 81—91 och av Hemmer i FJFT 1943 s. 121—158.
    Civilrätt. »Verkan av ägareförbehåll på rättsförhållandet mellan säljaren och köparen» är rubriken på en av professor ERIK AF HÄLLSTRÖM utgiven monografi (160 s. SvJT 1942 s. 615). Medan framställningarna om ägareförbehållet för det mesta uppehålla sig med problemet om förbehållets verkan mot olika tredjemansgrupper, begränsar förf. sin skrift till rättsförhållandet mellan kontrahenterna medan förbehållet varar. Angående ägareförbehåll i gods, som är avsett att av köparen bearbetas, förbrukas eller säljas vidare, godtar förf. icke den gängse uppfattningen att förbehållet i dylika fall såsom icke allvarligt menat eller av annan orsak vore ogiltigt och anser att förbehållet vore giltigt intill dess köparen gjort bruk av sin rätt att bearbeta o. s. v. godset; gör säljaren förbehållet gällande innan köparen börjat bearbeta godset, upphör köparens rätt att bearbeta det. — Köparen har möjlighet att redan före den bestämda förfallotiden göra sig fri förbehållet och därmed vinna full förfoganderätt över godset. Är prisfordran räntefri, är köparen befogad betala bort den. Löper den med ränta tala starka skäl för att köparen också då skall givas nämnda befogenhet, men förf. vill dock icke gå så långt. Han gör emellertid gällande, att köparen genom att deponera beloppet för säljarens räkning i bank gör sig kvitt förbehållet även om han icke ansåges därmed ha lagligen betalat, ty då pengarna stå till säljarens uteslutande förfogande har avsikten med ägareförbehållet, nämligen att bereda säljaren säkerhet, blivit uppfyllt och förbehållet har förlorat sin verkan. — Också tredjeman, som har intresse därav, får betala bort köparens prisskuld redan före förfallodagen och gör därmed ägareförbehållet kraftlöst. En sådan tredjeman är den, till vilken köparen obehörigt sålt godset och som vill freda sig mot den ursprungliga säljarens (»rätte ägarens») klander, samt vidare köparens konkurs- och utmätningsborgenärer, vilka önska komma åt sakens fulla värde. Varken köparen eller säljaren kan hindra

dessa grupper av tredjemän att genom prisfordrans erläggande eliminera ägareförbehållet. Som stöd för sin uppfattning åberopar förf. bl. a. UL 4: 12 mom. 2 (den svenska UL § 71), där ett liknande förfaringssätt är medgivet beträffande pantsatt sak. — Erlägger köparen alls icke priset på avtalad tid, är säljarens rätt att återtaga godset icke beroende av en inom skälig tid gjord reklamation, ty dels är förbehållet varning nog, dels saknar säljaren möjlighet att spekulera i konjunkturerna. Mottar däremot säljaren försenad betalning, får han göra förbehållet gällande endast om han reklamerat i tid. — Det förhållandet, att säljaren till följd av utebliven betalning vid domstol yrkar att utfå priset eller utverkar åläggande för köparen att betala å priset utfärdad skuldsedel utan att säljaren vid exekution erhåller full betalning, utgör intet hinder för säljaren att därefter göra förbehållet gällande och återtaga saken. — I sista avsnittet av skriften berör förf. en del teoretiska problem i samband med äganderättens övergång från säljaren till köparen. Han ansluter sig till dem som anse att äganderättens befogenheter övergå successivt och underkänner den jämväl i finländsk doktrin företrädda konstruktionen av köparens rätt som en särskild Anwartschaftsrecht.
    Jurisdoktor C. H. EK har författat en licentiatavhandling »Bidrag till läran om utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid rättsenlig farlig verksamhet» (370 s.). — I ett inledande kapitel anger förf. sin uppfattning om rättsvetenskapen i allmänhet, presenterar sin forskningsmetod och uppehåller sig särskilt vid frågan vad som är att uppfatta som rättskälla. Han understryker den nutida jurisprudensens empiriska, realistiska natur och sociala inställning. Till rättskällorna hänför han inte bara lag och sedvanerätt utan ytterligare en tredje grupp, som omfattar allt det material, som av domaren och andra skall beaktas vid fastställandet av en rättsregels, en handlingsnorms innehåll; denna grupp inbegriper sådana faktorer som sakens natur, reella överväganden, livets regel, rättsinstitutets ändamålsenlighet, intresseavvägning, billighet, rättskänsla, doktrin, praxis. — Det är det utomobligatoriska, strikta ansvaret vid farlig verksamhet förf. avser att utreda. Sin undersökning ställer han på bred bas, i det att han vill ange de allmänna förutsättningarna för nämnda ansvar; till följd härav inlåter han sig icke på detaljundersökningar och ger icke specialregler för särkilda situationer. Såsom naturligt är har han närmast haft i tankarna den farliga verksamhet, som är förbunden med industrien och kommunikationerna. — Av förf:s uttalanden må här annoteras, att han avvisar tanken att det gåves en gemensam rättsgrund för skadeståndsskyldigheten i civil- och straffrätten; icke ens för samtliga fall av utomobligatorisk strikt skadeståndsskyldighet ges det en gemensam grund. — På tal om culpateorien finner förf. att skuldbegreppet vore urvattnat och vilade på fiktiv grund. — Den nordiska rättsstridighetsläran godtages icke av förf., som finner den konturlös och oförmögen att ange grunden för skadeståndsplikten. Intresseavvägningen bör icke, säger förf., sammankopplas med frågan om handlingsfiihet och rättsstridighet, utan

bör äga rum vid uppställandet av rättsenliga handlingar mot varandra och särskilt vid prövningen av skadeståndsrätten vid kollision av rättsenliga handlingar. En riktig intresseavvägning bör kännetecknas av ett etiskt drag, den bör vara förnuftig, beakta sakens natur och det sociala ansvaret. Nödiga standarder böra härvidlag utarbetas för olika verksamhetsfält. — Förf. rekommenderar adekvanslärans komplettering med standarder och understandarder. Den farliga verksamheten bör differentieras i erforderligt antal specialkategorier, varigenom möjligheter hålles att vinna kännedom om speciella erfarenheter och plägseder; på det sättet blir det möjligt att uppställa understandarder. — Förf. definierar en handling som farlig när den kan antagas efter sin art gynna skadans inträde. Faromöjligheten bör fixeras enligt det adekvata möjlighetsomdömet, vilket innebär att en person, vars handling prövas vara farlig, är vid icke-culpost skadeorsakande ersättningsskyldig endast för den med hans verksamhet förbundna säregna, typiska faran, som generellt utmärker andra liknande fall. — Som grund för den strikta skadeståndsskyldigheten anger förf. sådana omständigheter som att det är möjligt att statistiskt vinna kunskap om de med en given farlig verksamhet förbundna skadetendenserna; skadorna inträda med en viss regelbundenhet. Det ekonomiska utbytet av verksamheten bör överstiga summan av med företaget förenade utgifter, bland dem ersättningsbeloppen för skada orsakad av adekvata olyckor. I vinsten har företaget en fond, som kan anlitas vid utbetalning av ersättning. Likheten med försäkringspremier är slående, framhåller förf. och han anger en formel för premiens bestämmande. Är företaget icke i stånd att prestera ett belopp, som motsvarar en sådan premie, är dess verksamhet ur samhällets synpunkt att anse som skadlig och därför icke önskvärd utan förbjuden. — I slutet av avhandlingen har förf. samlat en mängd rättsfall angående skadestånd i samband med trafik som försiggår på skenor (järnväg, spårväg) och trafik med motorfordon, vilka rättsfall han utförligt kommenterar. — En bärande tanke hos förf. är att han vill lösa skadeståndsrättens olika problem med tillhjälp av rättsliga standarder och understandarder. Genom denna metod undgår man stela regler och vinner erforderlig elasticitet, säger förf. I denna avhandling nöjer sig förf. med att påvisa nämnda metods förträfflighet i jämförelse med andra hittills praktiserade, men han har icke nu själv utarbetat dessa standarder och understandarder utan anförtror den uppgiften främst åt domaren.
    Speciell privaträtt. I sin skrift »Maa- ja vesioikeudellisia tutkielmia» (257 s.) har professor KYÖSTI HAATAJA sammanfört fem uppsatser, av vilka den första, som är den längsta, gäller den rättsliga naturen av städernas donationsjordar och de övriga ägares av vattenområde rätt till det på området befintliga vattnet, rätten till stora insjöars fjärdar, det inbördes förhållandet mellan byggnads- och flottningsintresset samt rätten att bygga i ett flera byar tillhörigt vattenfall. — Beträffande städernas donationsjord framhåller förf., att städerna tidigare grundlades på områden, som kronan ställde till deras förfo

gande, vare sig så att jorden förut var kronan tillhörig eller att kronan först skaffade sig äganderätten. När kronan upplät jorden till städerna, var det städerna som sådana, som blevo innehavare av jorden, däremot icke städernas invånare. Städerna förvärvade icke någon ovillkorlig rätt till donationsjorden, tvärtom förblev kronan den egentliga ägaren av jorden. Sålunda voro städerna och äro, betonar förf., fortfarande förhindrade att överlåta äganderätten till donationsjord. Någon principiell skillnad härvidlag gör förf. icke mellan de fall, då donationsjorden är belägen innanför den egentliga stadsplanen, och då den befinner sig utanför den. Talrika rättsfall från Finland och Sverige refereras av förf., som ur dem söker stöd för sin uppfattning. Ehuru sålunda överlåtande av äganderätt till tomt på donationsjord vore förbjuden, med mindre privilegiebrevet uttryckligt tillstädjer det, har, såsom förf. antyder, i Finland efter skilsmässan från Sverige den principen slagit igenom i teori och praxis, att viss del av innanför fastställd stadsplan befintlig donationsjord kan överlåtas med full äganderätt. Då det emellertid visat sig önskvärt att också utanför stadsplan belägen donationsjord i särskilda fall kunde med äganderätt överlåtas för ändamål, som tjänade stadens intressen, har detta gjorts möjligt genom en lag 24. 3. 1943 nr 265. Härtill erfordras samtycke av statsrådet. Priset skall överföras till en särskild fond, vars kapital och ränta skall användas till inköp av vederlagsjord till motsvarande värde; vederlagsjorden skall i sin tur antaga naturen av donationsjord.
    Straffrätt. Krigsfiskalen, docenten W. A. PALME har författat en monografi »Om preskription av åtalsrätt» (240 s., SvJT 1942 s. 326). Framställningen är uppdelad i fyra kapitel: Straffets ändamål, Åtalspreskriptionens begrepp och rättsgrund, Den allmänna åtalspreskriptionen och Preskriptionen av målsäganderätt vid målsägandebrott. — Efter att ha kritiserat vedergällningsteorierna framhåller förf. att gällande strafflag i Finland i huvudsak bygger på sådana avskräcknings- och rättvisesynpunkter, som närmast äro utmärkande för generalpreventionsteorierna, medan vår nyare straffrättsliga lagstiftning grundar sig övervägande på specialpreventionen. I överensstämmelse härmed uttalar han att straffet har till ändamål att förebygga brott genom att utöva en brottshämmande inverkan på brottslingen och den stora allmänheten; i sista hand går straffet ut på att upprätthålla rättsordningen.
    — På tal om rättsgrunden för den allmänna åtalspreskriptionen analyserar förf. ett antal härom framställda teorier och fastslår för egen del, att den allmänna åtalspreskriptionen vilar på den synpunkten att straffets special- och generalpreventiva verkan icke kan på ett tillfredsställande sätt förverkligas efter en längre tids förlopp från brottets utförande, detta enär intrycken av brottet förskjutits långt tillbaka i de personers medvetande, på vilka straffet är avsett att utöva sin verkan.
    — Finlands strafflag anger visserligen verkan av den allmänna åtalspreskriptionen med orden »rätt att åtala brott vare förfallen», men förf. påvisar att detta icke är så att förstå, att nämnda verkan skulle inskränka sig blott till ett upphävande av en självständig processuell

rättighet att åtala ett brott; fastmer upphäves den materiella rätten att straffa brottet, d. v. s. själva straffbarheten. — Den korta ett års preskriptionstiden av rätt att åtala målsägandebrott (motsvarar angivelsebrott i svensk terminologi) fullföljer statens intresse av rättssäkerhetens upprätthållande. Finge målsäganden under en längre tid åtala brottet, skulle det försätta både brottslingen och hans närmaste anhöriga i ett olidligt tillstånd av osäkerhet och kunde missbrukas av målsäganden till otillåten påtryckning. Därför får åtalsrätten icke stå målsäganden öppen en längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Verkan av preskription av målsäganderätt är icke att själva straffbarheten upphävdes utan blott att målsäganden icke mera får utöva sin processuella rätt att åtala resp. anmäla brottet till åtal. Denna olikhet i fråga om verkan av den allmänna åtalspreskriptionen och av preskriptionen av målsäganderätten medför åtskilliga praktiska konsekvenser, vilka angivas av förf. — Största delen av arbetet ägnar förf. åt att utreda den praktiska tillämpningen av stadgandena om åtalspreskription. Sålunda uttalar han sig om preskriptionsföreskrifternas tillämplighet på den disciplinära straffprocessrättens område, uppräknar de brott som preskriberas inom de skilda preskriptionstiderna m. m., varjämte han omsorgsfullt observerat domstolspraxis.
    Docenten PALME har utgivit ytterligare ett arbete »Om det fortsatta brottet enligt gällande straff- och straffprocessrätt i Finland» (144 s.). — Utgöra upprepade brottsliga handlingar fortsättning av samma brott, skall straff den skyldiga ådömas såsom för ett brott, men den omständighet, att brottet blivit fortsatt, gälla såsom försvårande, heter det i 7:2 av Finlands strafflag. Medan övriga nordiska länder ur sin lagstiftning utmönstrat det fortsatta brottet, kvarstår denna brottsform i Finland och förekommer ofta i praktiken. — I den omstridda frågan huruvida det fortsatta brottet skall anses bestå av en brottslig handling eller flera sådana, ansluter sig förf. till det senare alternativet. Han framhåller vidare, att det egentligen icke finnes skäl av rent straffrättslig natur som skulle tala för upprätthållande av lagstadganden om det fortsatta brottet, men däremot ges det åtskilliga praktiskt betonade synpunkter som göra det. Som exempel anför han, att denna konstruktion gör det möjligt att i deras helhet avgöra sådana fall, då den första och sista handlingen i en räcka likartade brottsliga handlingar blivit bevisad, men mellanliggande handlingar icke kunnat utredas så att det vore möjligt att belägga dem särskilt för sig med straff. — Beträffande spörsmålet om gränserna för en straffdoms rättskraft i objektivt hänseende vid ett fortsatt brott uttalar förf., att rättskraften sträcker sig blott till de handlingar, som blivit genom domen prövade, men däremot icke till sådana, som antingen icke underställts domstolsprövning eller, även om detta skett, dock icke prövats av domstolen. — Många praktiskt betydelsefulla frågor ha samband med läran om det fortsatta brottet. Förf. behandlar dem alla och ger motiverade anvisningar till deras lösande.
    Processrätt. Universitetsadjunkten, juris doktor TAUNO TIRKKO-

NEN har utgivit en monografi kallad »Välimiesmenettely. Prosessioikeudellinen tutkimus» (Skiljemannaförfarandet. En processrättslig studie.). Arbetet avser dels att tjäna praktiska syften, dels att utgöra en vetenskaplig undersökning av det finska skiljemannainstitutet i dess helhet. Huvuddelen av framställningen är ägnad det på skiljeavtal grundade skiljemannaförfarandet enligt skiljemannalagen av den 4 februari 1928 (FSkmL).
    De i FSkmL ingående stadgandena om föremålet för skiljeavtalet överensstämma till sitt sakliga innehåll med den svenska skiljemannalagens motsvarande stadganden. På grund av bestämmelserna i första satsen av § 25 i FSkmL anser förf. att endast en sådan tvistefråga av privaträttslig beskaffenhet, för vars behandling allmän underrätt vore behörig, kan bliva föremål för ett skiljemannaförfarande. Å andra sidan är det enligt finsk rätt möjligt att sluta ett skiljeavtal angående en fråga om ett faktums existens samt om det närmare innehållet av en erfarenhetssats — varvid dock förutsättes, att denna fråga är av betydelse för fastställandet av existensen av ett rättsförhållande. Ett skiljeavtal kan vidare hava till föremål även sådana tvistefrågor, vilka i avsaknad av aktuellt rättsligt intresse icke kunna bringas inför statsdomstols prövning: varje privaträttslig fråga, varom meningsskiljaktighet uppstått parterna emellan, kan underkastas skiljemannaförfarande. Även praxis har ställt sig på denna ståndpunkt. — Stadgandet i FSkmL därom att »förlikning om tvistens föremål får träffas», tolkas av förf. därhän, att tvister om vårdnaden av barn ej kunna slitas i skiljemannaförfarande, lika litet som yrkanden på grund av spelskuld. Detta utesluter dock icke möjligheten av att i skiljemannaväg klarlägga, huruvida ett visst rättsförhållande skall anses såsom spelskuld eller icke. Dessutom omfattar förf. den också av Dillén och Hjejle företrädda åsikten, att en laga kraft ägande dom ej hindrar ingående av skiljeavtal om den rättskraftigt avgjorda frågan. — Ett skiljeavtal binder regelenligt — om ock icke undantagslöst — kontrahenternas privaträttsliga successorer. Tredje man blir också bunden av ett skiljeavtal när möjligheten att rättsligt disponera över föremålet för skiljeavtalet efter skiljeavtalets ingående övergått på honom. Men om någon har endast en faktisk dispositionsmöjlighet över tredje mans rättigheter, blir följden därav ej i allmänhet den, att tredje man vore bunden av ett skiljeavtal, ingånget av dylik person. Ett skiljeavtal (en skiljeklausul) kan även ingå såsom beståndsdel i en rättshandling (avtal) till förmån för tredje man. I vissa fall binder en sådan klausul tredje man även då han saknat kännedom om klausulens existens (så t. ex. vid försäkringsavtal till förmån för tredje man).
    Som allmän norm uppställer förf. att skiljeavtalen skola tolkas strikt samt att privaträttsliga tolkningsregler skola komma till användning. Förf. ansluter sig dock till den av Dillén omfattade åsikten, att om enligt skiljeklausul »alla tvister i anledning av kontraktet» skola slitas av skiljemän, dessa även äro befogade att in dubio slita tvister angående huvudavtalets giltighet. Detsamma anser förf. även gälla be-

träffande skiljemännens rätt att utlåta sig om huvudavtalets omfattning. — Skiljeavtalet upphör att gälla bl. a. då skiljedom i saken blivit given. Men om skiljedomen senare befinnes vara ogiltig, kan skiljeavtalet under vissa förutsättningar bliva gällande. Ha åter skiljemännen lämnat saken därhän (avskrivit målet) eller på grund av någon brist i processförutsättningarna icke tagit tvistefrågan under prövning, är den normala följden, att även skiljeavtalet upphör att gälla. — Förf. behandlar den i utländsk doktrin debatterade frågan, huruvida skiljemännen äga giva ett bindande utlåtande om sin egen kompetens. Regelenligt äro skiljemännen ej befogade att på ett slutligt bindande sätt utlåta sig om skiljeavtalets giltighet och dess i fortsättningen förpliktande kraft. Dessa frågor kunna nämligen på grund av stadgandet i § 4 mom. 2 av FSkmL underkastas statsdomstols avgörande. Endast i det fall, att skiljemännen konstaterat skiljeavtalets ogiltighet (resp. att avtalet ej mera är i kraft), binder detta utlåtande även den statsdomstol, som senare skulle komma att yttra sig i samma fråga. I detta fall kan således domstolen ej undandraga sig behandlingen av den i skiljeavtalet avsedda tvisten även om domstolen skulle anse ett giltigt skiljeavtal ännu vara gällande. De nu anförda synpunkterna äro bestämmande även beträffande spörsmålet på vem det ankommer att avgöra, huruvida en tvistefråga hemfaller under skiljeavtalet. — Skiljemannaavtalet anser förf. uppvisa både privaträttsliga och processrättsliga drag. Vid behandlingen av skiljemannaavtalets verkningar undersöker förf. bl. a. det i § 18 av FSkmL ingående stadgandet att skiljemännen handla under domaransvar. Härvid ansluter förf. sig till den av NYBERGH (i FJFT 1941 s. 160 och ff.) omfattade åsikten att en frivillig skiljeman icke är underkastad straffansvar för allmänt tjänstebrott, ty stadgandet i fråga avsåge blott att understryka skiljemans plikt att samvetsgrant och opartiskt fullgöra sitt uppdrag. — FSkmL innehåller (i § 14) stadganden om tvångsåtgärder mot skiljeman, som vägrar att fullgöra sitt uppdrag eller fördröjer behandlingen och avgörandet av tvisten. Förf. anser dessa stadganden icke vara till båtnad för rättslivet. Det torde nämligen vara föga opportunt att försöka tvinga en skiljeman att fullgöra sina åligganden. — Som huvudregel gäller, att parterna äro befogade att utse till skiljemän personer, som åtnjuta deras förtroende samt äro i besittning av nödiga specialkunskaper för målets avgörande. Detta system har sina lätt påvisbara vådor i det att skiljemännen ofta bli mer eller mindre partiska, i synnerhet de av parterna utsedda skiljemännen, vartill kommer att skiljemännen icke alltid äro nog kvalificerade för sitt värv. — Skiljemännen äro i allmänhet befogade att ordna själva förfarandet på det sätt de anse vara det mest ändamålsenliga. Parterna äga emellertid rätt att ge skiljemännen bindande direktiv härutinnan. Parternas avtalsfrihet i detta hänseende är dock begränsad såvitt skiljemannalagen innehåller oeftergivbara stadganden (t. ex. § 16 i FSkmL om audiatur-et-altera-pars-regelns upprätthållande) eller såvitt det är fråga om sådana i en vanlig rättegång gällande processuella normer, vilka enligt sakens na-

tur även böra komma till avändning i ett skiljemannaförfarande (t. ex. vissa processförutsättningar). Förfarandet inför skiljemännen giver upphov till åtskilliga specialfrågor. Vid behandlingen av frågorna om parts utevaro, partsuccession, kumulation av mål, ändring av talan o. s. v. framhåller förf. att i sådana specialsituationer man ej utan vidare kan använda vanliga civilprocessuella regler och synpunkter. — Skiljemännen skola enligt § 18 i FSkmL grunda sitt beslut på vad de anse rätt och billighet fordra. Finsk rätt har således omfattat den ståndpunkten, att skiljemännen vid dömandet icke äro bundna av den materiella rättens stadganden. Dock måste skiljemännen tillämpa s. k. absoluta materiellträttsliga normer. — Omröstningsresultatet skall enligt § 18 i FSkmL framställas i överensstämmelse med vad §§ 3 och 4 kap. 23 av RB uttala; ett tvingande påbud, som parterna icke kunna avtalsvis åsidosätta. Dess tillämpning kan emellertid stöta på svårigheter, ty FSkmL har ej föreskrivit att skiljedomen skall förses med domskäl. — Skiljedomens rättskraft är i allmänhet densamma som hos en motsvarande statlig dom. Dock utgör skiljedomen blott ett dispositivt hinder för målets upptagande till prövning vid statsdomstol. En skiljedom verkställes på överexekutors förordnande såsom domstols laga kraft ägande dom, såframt ej sådana omständigheter föreligga, som jämlikt skiljemannalagen göra skiljedom ogill, eller förordnande om inställande av verkställigheten meddelas av högre myndighet eller av domstol, då part där fört talan om skiljedoms upphävande. Dessa i den finska utsökningslagen (kap. 3 § 16 mom. 1) ingående stadganden om skiljedoms verkställighet jämförda med bestämmelserna om skiljedoms ogiltighet i FSkmL utvisa, säger förf., att en skiljedoms verkningar äro s. a. s. mera prekära än en vanlig doms. Stadgandena om skiljedoms ogiltighet i FSkmL vore enligt förf. mindre tillfredsställande: de i lagen reglerade nullitetsfallen, som vid exekution skola beaktas ex officio, vore för talrika. Dessutom gäller beträffande vissa ogiltighetsgrunder — både nullitets- och angripbarhetsfall — att de ge upphov till tolkningssvårigheter. Detta gäller i synnerhet om slutstadgandet i § 23 FSkmL, enligt vilket en skiljedom är angripbar om skiljemännen vid ärendets behandling förfarit felaktigt.
    Förvaltningsrätt. Genom en lag av 22 juli 1918 grundades Högsta förvaltningsdomstolen i Finland. För att celebrera kvartssekelminnet ha domstolens president samt tidigare och nuvarande ledamöter utgivit en festpublikation »Korkein hallinto-oikeus 1918—1943 Högsta förvaltningsdomstolen» (284 s., SvJT 1944 s. 468), upptagande inalles 16 uppsatser av förvaltningsrättsligt innehåll. — I en inledande artikel, som i sammandrag återges också på svenska, skildrar Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) nuvarande president U. J. CASTRÉN domstolens tillkomst och utveckling, uppgifter och arbetsresultat. Han påpekar den principiella vikten av att den högsta administrativa rättskipningen överfördes från senatens ekonomiedepartement (som utgjorde landets regering) till en särskild för ändamålet grundad oavhängig domstol, jämställd med Högsta domstolen. Förutom president består HFD av minst sju

(för närvarande tretton) ledamöter, kallade förvaltningsråd; minst hälften av medlemmarna skola vara behöriga att handhava domarämbete. — Till HFD inkomma de flesta mål och ärenden genom besvär, men därjämte i hemställningsväg samt medels extraordinärt rättsmedel i form av ansökningar om återställande av försutten tid och återbrytande av laga kraft ägande utslag i förvaltningsmål. Intill september 1943 hade HFD avgjort inalles 84,300 mål och ärenden. Under senare hälften av 1930-talet varierade antalet per år avgjorda mål mellan 4,000 och 4,900. Bland besvärsmålen äro de som angå kommunaltaxering och fattigvård de talrikaste, i jämförelse med vilka besvären angående statens inkomst- och förmögenhetsbeskattning bilda en avsevärt mindre grupp. Under krigstiden ha ärendena angående understöd åt värnpliktigas anförvanter och s. k. krigsmånadslöner stigit starkt. De inkommande ärendena avgöras snabbt i HFD, att döma därav att år 1942 mer än hälften av målen avgjordes inom kortare tid än tre månader och mer än trefjärdedelar inom kortare tid än sex månader efter det de inkommit. — HFD utger en årsbok upptagande dels redogörelser över viktigare rättsfall, dels meddelanden beträffande mindre viktiga sådana. Redogörelserna äro mera ingående och förses med rubriker på finska och svenska språken. — Angående publikationen i övrigt och särskilt de i den ingående uppsatserna hänvisas till en recension i denna tidskrift (SvJT 1944 s. 468).
    För att hedra minnet av professorn i förvaltningsrätt TAPIO TARJANNE, som stupade i augusti 1941, har Suomalainen Lakimiesyhdistys i sin skriftserie intagit en volym kallad »Kirjoituksia ja lausuntoja», som innehåller 28 artiklar och utlåtanden av honom. En del av innehållet har varit tidigare publicerad i olika sammanhang, men det mesta är nytt. Artiklarna fördela sig över förvaltningsrättens olika delar. Den längsta av dem ger en systematisk framställning av omsättningsskatten.
    I samband med återerövringen från finländsk sida av de områden, som förlorats genom freden i mars 1940, uppstodo åtskilliga rättsfrågor av offentligt- och delvis privaträttslig natur, såsom om befolkningens medborgarskap, den kommunala och ecklesiastika administrationen ävensom återställandet av den bortflyttade och återvändande befolkningens privaträttsliga rättigheter (såsom i fråga om äganderätt till jord, giltigheten av inteckningar, skogsavverkningsavtal o. s. v.). Hithörande rättsfrågor och lagstiftning analyseras av justitierådet Y. J. HAKULINEN i en upplysande skrift »Palauttamislainsäädäntö» (141 s.).
    Folkrätt. Docenten, juris doktor ERIK CASTRÉN har utgivit en monografi, i vilken han undersöker frågan om staternas skyldighet att mottaga sina medborgare ävensom statslösa personer, »Valtioiden velvollisuus vastaanottaa kansalaisiaan ja kansalaisuudettomia» (134 s.). Framställningen har tidigare, ehuru i förkortad form, offentliggjorts i Zeitschrift für öffentliches Recht und Völkerrecht, 1943, Bd. XI. — Utvandringarna av befolkningsgrupper från en stat till en annan — föranledda av krig och oroligheter och av speciallagar, som även under normala tider utfärdats i ett antal länder, och genom vilka hela folk-

grupper träffats av förlust av medborgarskap — har blivit en allt vanligare företeelse. Också brottslingar och andra personer, som falla samhället till last, söka sig ofta över från en stat till en annan. Då kunna lätt meningsskiljaktigheter uppstå staterna emellan därom var i sista hand en vistelseort bör ordnas för alla dessa personer eller vilken stat det tillkommer att mottaga dem. Någon allmänt godtagen praxis föreligger icke, ej heller finnes det enhetliga överenskommelser, ur vilka en stats plikter i berörda avseende framginge ens något så när fullständigt. — I arbetet behandlas sådana grundfrågor som medborgarskap i allmänhet, s. k. människorättigheter, staternas suveränitet, förlust av medborgarskap ävensom statslöshet. Förf. redogör för de under senaste århundrade tillkomna statsfördragen, som hänföra sig till nämnda frågor, för under första världskriget tillämpad praxis och de stipulationer som inrymts i fredstraktaterna, den behandling som kommit ryska, tyska o. a. flyktingar till del samt Folkförbundets åtgärder till förmån för dem, den italienska och den turkiska lagstiftningen angående medborgarskap, den ståndpunkt som omfattades av den i Haag 1930 avhållna konferensen för kodifikation av internationell rätt, samt slutligen utvecklingen under de senaste åren. — I fråga om denationalisering och denaturalisation konstaterar förf. bl. a., att staten visserligen har obegränsad rätt att fråntaga individen hans medborgarskap eller att återkalla det, men att staten icke förty är förhindrad att medelst dessa åtgärder fritaga sig själv från sina förpliktelser gentemot andra stater att också i fortsättningen taga hand om ifrågavarande person. Efter att ytterligare ha uttalat sig om utvisning, såväl av ett främmande lands medborgare, eget lands medborgare, förutvarande medborgare, statslösa som ock av personer av obestämd nationalitet, kommer förf. in på det egentliga problemet, d. v. s. frågan om mottagningsskyldigheten i de olika fallen. Han fastslår att som huvudregel gäller, att varje stat bör taga hand om sina egna medborgare. Svårigheterna uppstå i själva verket först då det är fråga om statslösa. Av humanitära skäl bevilja staterna i många fall, där ingen direkt skyldighet i sådant avseende föreligger, asyl åt sådana politiska flyktingar, som förlorat sitt medborgarskap. Bland de anknytningspunkter, som ligga till grund för en verklig mottagningsplikt, observeras i främsta rummet det tidigare medborgarskapet, varvid det medborgarskap som bevisligen senast innehafts är utslagsgivande. På saken inverkar därvid icke, på vilken grund och under vilka omständigheter förlusten av medborgarskap skett. Också återkallandet av medborgarskap bör i allmänhet bedömas på samma sätt. Såvida ett tidigare medborgarskap saknas eller om det icke kan utrönas, övergår mottagnings- och försörjningsplikten på den stat, inom vars territorium personen vistas, givetvis under förutsättning att vistelsen icke är blott tillfällig och att en annan stat icke sänt individen i fråga in på vistelsestatens område emot denna sistnämnda stats vilja. Vistelsen tillmätes härvid en större betydelse än födelseorten, vilken ju blott betecknar den första vistelseorten. I vissa fall kan den omständigheten, att ifrågavarande person användes i statens tjänst, i all synnerhet i

dess militärtjänst, ha som påföljd att den mellanfolkliga försörjningsskyldigheten överflyttas från hans tidigare hemstat på den stat, som sålunda utnyttjar honom. Idkar nämnda person däremot ett näringsyrke eller besitter han fastighet i ett visst land, tillmätes denna omständighet icke samma betydelse. Mottagningsplikten omfattar i många — dock icke i alla — fall också personens i fråga maka och avkomlingar. — Till sist anger förf. de på staten ankommande skyldigheterna vid ockupation och cession.
    »Studier i internationell rättsskipning» är namnet på en av minister R. ERICH i Fahlbeckska stiftelsens skriftserie som nr XXXI offentliggjord skrift (83 s., SvJT 1943 s. 623), som återger de föreläsningar förf. höll i Stockholm och Uppsala under hösten 1942. Efter att ha redogjort för överstatliga jurisdiktionsorgan av olika typer, varvid han särskilt uppehåller sig vid den fasta mellanfolkliga domstolens sammansättning, ger förf. en med konkreta fall belyst skildring av rättegångsförfarandet vid nämnda domstol. I arbetets sista avdelning berör förf. individens rättsläge inför rättsliga institutioner av internationell karaktär.

Erik af Hällström.