Oavlönade praktikanter tjänstgöra f. n., enligt vad SvJT inhämtat, till följande antal vid de tre största rådhusrätterna, nämligen 28 (därav 18 börjat efter 1 juli 1943) vid Stockholms, 1 vid Göteborgs och 2 vid Malmö rådhusrätt. Härvid har ej medräknats i militärtjänst inkallade.

 

    Sveriges yngre akademikers centralorganisation (SYACO) konstituerades den 26 november 1943. Till organisationen anslöto sig Föreningen Sveriges yngre museimän, Stats- och kommunalanställda civilekonomers förening, Statsvetenskapliga intresseförbundet, Sveriges extralärareförening, Sveriges yngre juristers förening och Sveriges yngre läkares förening, tillsammans representerande något över 4,600 medlemmar.
    Enligt sina stadgar är SYACO en sammanslutning av fackliga riksorganisationer för olika yrkesutövare med utbildning från universitet eller högskola. Organisationens ändamål är att tillvarataga de representerade gruppernas sociala och ekonomiska intressen genom att förmedla ett inbördes samarbete mellan de anslutna organisationerna samt företräda dessa utåt i gemensamma frågor.
    Till centralorganisationens ordförande valdes advokaten Gudmund Silfverstolpe och till dess vice ordförande doktor Gösta Tunevall.

K. R.

 

    Tingshusinvigning i Östra Göinge domsaga. Efter K. M:ts beslut om förflyttning av Östra Göinge domsagas kansli från Kristianstad till Broby, där tingsstället sedan gammalt är beläget, har tingshuset i Broby undergått en genomgripande om- och tillbyggnad, och en fristående, förnämlig ämbetsbostad för häradshövdingen har av de tingshusbyggnadsskyldige uppförts i närheten av tingshuset. Det nya tingshuset invigdes d. 11 dec. 1943 av justitieministern i närvaro av representanter för hovrätten, länsstyrelsen och

NOTISER. 87domsagans kommuner, häradshövdingarna i länet m. fl. I sitt invigningstal yttrade statsrådet Bergquist följande.
    »Vi svenskar hävda med stolthet, att vårt land är och sedan uråldriga tider varit ett rättssamhälle. I detta begrepp lägga vi in mycket av det, som vi räkna som våra dyrbaraste nationella tillgångar: tryggheten för den enskilde att få leva sitt liv i hägnet av lagen, medvetandet om att ingen —vem det vara må — ostraffat kränker de rättigheter, som tillförsäkrats oss, och känslan av att rättens grundsatser i allt reglera vår sammanlevnad. Det svenska rättssamhället har ett kännetecken, som skiljer det ifrån många andra. Så långt vi veta tillbaka, har det — bortsett från några kortare tidsskeden — varit ett rättssamhälle som byggts på folklig grund, inte endast så att det vilat på förtroende från medborgarnas sida utan i den meningen, att det byggts upp av och genom folket. Rättssamhället har icke timrats upp efter föreskrifter, som påbjudits av en allenahärskande regeringsmakt eller en maktägande klass. Även i tider, då folkstyret legat i djupt förfall, ha de, som innehaft eller tillägnat sig den styrande makten, velat försäkra sig om medborgarnas stöd och gillande vid ordnande av landets inre förhållanden.
    Den dag som i dag är har folkets medverkan vid danande och bevarande av vårt rättssamhälle icke minskats, snarare tvärtom. Det är ur många synpunkter anmärkningsvärt, att så är fallet. Den ständigt stegrade statsverksamheten, lagstiftningens ingripande på allt flera av livets områden och den specialisering, som arbetsfördelningen i det moderna samhället tvingat fram, verka i viss mån i motsatt riktning. I allt detta ligger en fara, en fara för en alltför långt driven byråkratisering, där förtroendemännen ersättas av tjänstemän som väl äro skickliga och samvetsgranna men löpa risk att förlora samhörigheten med dem vilkas intressen de äro satta att tillgodose. Det är ookså en fara för att vi alla bli fackmän i den trånga betydelsen, att vi utomordentligt väl behärska det begränsade område, som vi räkna som vårt, men stå främmande för allt det, som ligger utanför vår egen sfär. Tendenser i den riktningen förmärkas och vi böra i görligaste mån bekämpa dem. Ännu ha de inte vuxit oss över huvudet. Just i uppbyggandet och värnandet av rättssamhället ha vi bättre än på många andra områden alltjämt lyckats bevara den folkliga grunden. Hela vårt lagstiftningsarbete, som ytterst syftar till att skapa förutsättningar för en god sammanlevnad mellan människorna, genomföres i intim samverkan mellan lagtekniskt kunniga fackmän och lekmän, som hava sin verksamhet förlagd till helt andra grenar av samhällslivet. Envar, som deltagit i det grundliga förberedelsearbete som hos oss föregår en lagstiftningsakt, vet vilket värde lekmannens medverkan däri innebär. Hans oförvillade blick, hans sunda omdöme, som ej bindes av hänsyn till formerna, och hans kontakt med levande livet utgör ett värdefullt komplement till juristens kunnighet och genom denna samverkan åstadkommas resultat som kanske eljest inte skulle kunnat uppnås. Jag vill därmed ingalunda säga, att juristen skulle sakna de egenskaper, som utmärka lekmännen, de finnas ofta väl företrädda även hos honom, men hur kringsynt fackmannen än strävar att vara, måste han alltid ge akt på sig själv, så att ej fackkunskaperna bli herrar i stället för tjänare. Lekmannen är honom där en god hjälp, men inte endast en hjälp

88 NOTISER.utan han är även en förmedlare av den allmänna rättsuppfattningen. I utredningar och ii riksdagens utskott och kamrar gör lekmannen sin insats i rättssamhällets ständigt pågående byggnadsarbete och vakar över att rättskänslans krav tillgodoses.
    Ej endast vid lagarnas tillkomst har det folkliga inslaget bevarats. Ej mindre viktigt är, att detta inslag kunnat hållas levande vid lagarnas tilllämpning. En lag kan aldrig skrivas så, att dess tillämpning undantagslöst endast blir ett mekaniskt återgivande av den skrivna lagtexten. Lagstiftaren kan icke — även om han strävar därefter — förutse alla de frågor, som kunna uppkomma i det praktiska livet, och lagarna, som måste uppställas i stela, för normalfallen avsedda regler, måste tillämpas med förnuft och omdöme. Hur goda lagarna än äro, är det därför av största vikt, att rättssamhället skapar förutsättningar för en god lagitillämpning. Detta ha vi då det gäller rättsskipningen strävat efter att tillgodose genom organisationen av våra domstolar. Våra underrätter, som äro hörnstenarna i vår rättsbyggnad, ha — främst då det gäller landsbygden — fått en sådan sammansättning, att den samverkan mellan jurister och lekmän, som är utmärkande för arbetet med lagarnas tillkomst, också får göra sig gällande vid lagarnas tillämpning. Den styrka, som vårt rättsväsende vunnit genom rättsskipningens förankring hos folket, kan knappast överskattas. Genom denna förankring har förtroendet för rättsvården bevarats och stärkts i en omfattning, som är ägnad att glädja oss alla. Bevarandet av denna ordning är något som vi alla måste slå vakt om. Vid arbetet på den stora rättegångsreform, som nu är beslutad och om några år skall föras ut i livet, har det också stått klart för dess tillskyndare, att lekmannainslaget i rättsskipningen icke får försvagas utan tvärtom bör stärkas. Vi kunna därför vara förvissade om att, hur än formerna för rättsvårdens utövande komma att förändras, det folkliga inslaget i våra domstolar ej kommer att försvagas, utan att rättsvårdens anknytning till bygden och folket kommer att bevaras.
    Ett utslag av samhörigheten mellan bygden och dess rättsväsende se vi i den villighet, varmed tingslagens och domsagornas innevånare tillgodose kraven på tidsenliga och tillfredsställande lokaler för rättsskipningens utövande. Överallt i landet möta vi strävanden att skapa värdiga utrymmen för domare och häradsrätter. Den byggnad, som här står färdig att tagas i bruk, utgör ett bevis för att denna domsagas innevånare velat främja sin rättsvård. Trots hårda tider och de många svårigheter, som dessa fört med sig, har det lyckats tingshusstyrelsen att bringa detta byggnadsarbete till fullbordan. Jag vill vid detta tillfälle å det allmännas vägnar uttala ett tack till de tingshusbyggnadsskyldige i domsagan för den offervillighet de härigenom visat och ett tack tiill alla dem som offrat möda och arbete för att genomföra verket. Med den önskan, att i denna byggnad rätt alltid måtte skipas av fria svenska män i svensk lagbunden ordning, förklarar jag Östra Göinge domsagas tingshus invigt.»