VELI VERKKO. Alkohollagstiftningens inverkan på brottsligheten i Finland. En statistisk undersökning. Helsingfors 1944. Söderström & C:o. 161 s. Fmk 69.00.

 

    Den av dr Verkko — som är chef för statistiska centralbyråns i Finland rättsstatistiska avdelning samt docent i kriminologi och statistik vid universitetet i Helsingfors — här framlagda undersökningen avser åren 1919—1938. Perioden i fråga är beträffande förhållandet mellan rusdrycksreglering och brottslighet av särskild betydelse därför att den omfattar dels hela den tid (1/6 1919—4/4 1932) varunder totalförbud gällde, dels ock en ganska avsevärd tidrymd efter detta förbuds hävande. För-

fattaren har belyst sitt ämne från många olika synpunkter, men huvudvikten har lagts vid jämförelsen mellan de båda nyss angivna delperioderna.
    Övergången från totalförbud till mindre rigorösa bestämmelser medförde helt naturligt i första hand en betydande minskning i antalet brott mot själva spritlagstiftningen. År 1920 sakfälldes av de allmänna underrätterna för brott mot förbudslagen 315 personer på 100,000 av landets invånare; antalet steg nära nog oavbrutet från år till år och var år 1930 drygt 212 gånger så stort eller 808. År 1931, det sista hela år för vilket förbudslagen gällde, sjönk siffran så långt som till 685; såsom orsaker härtill anges dels minskad spritsmuggling på grund av effektivare kustbevakning, dels ekonomisk kris och arbetslöshet med åtföljande minskade möjligheter till inköp av spritdrycker. Förbudslagen efterträddes av en lag om alkoholdrycker enligt vilken tillverkning av, handel med och användning av dylika drycker tillätos med vissa inskränkningar. Antalet för brott mot denna lag sakfällda, som år 1933 var 553 på 100,000 av folkmängden, sjönk därefter ända ned till 125 år 1938. Även denna sista siffra ter sig dock mycket hög vid jämförelse med förhållandena i Sverige, där för 30-årsperioden 1913—4942 maximiantalet personer som under ett år dömts för brott mot spritförfattningarna, inklusive bestämmelserna om pilsnerdricka, är cirka 100 (år 1925) på 100,000 av folkmängden, och det däremot svarande minimum är ungefär 13 (år 1918).
    Av en tabell med uppgifter om tullbeslagen av alkoholhaltiga ämnen under tiden 1/6 1919—1938 inhämtas, att den beslagtagna kvantiteten utgjorde 436,512 liter i genomsnitt per år, varav 426,324 liter sprit och resten, 10,188 liter, andra alkoholdrycker. Kulmen nåddes år 1930, då mer än 1 miljon liter beslagtogos. Från och med 1924, det första hela år då en skärpt lagstiftning mot spritsmuggling gällt i Sverige, till och med år 1938 beslagtogos hos oss i genomsnitt cirka 67,450 liter smuggelsprit per år. Vid jämförelse mellan denna siffra och de nyss anförda finska bör hållas i minnet, att Finlands befolkning var föga mer än hälften så stor som Sveriges.
    Förenämnda brott mot alkohollagstiftningen utgöras av sådana gärningar som lönnbränning, spritsmuggling, langning m. m., medan däremot fylleriförseelserna icke räknas dit. Under förbudslagens tid voro fyllerisiffrorna oerhört höga. År 1930 dömdes sålunda för fylleri 80,474 personer, motsvarande 2,207 på 100,000 av folkmängden och 60 % av hela antalet för brott av något slag dömda personer. Efter förbudslagens upphävande sjönko talen; år 1938 sakfälldes för fylleri 30,896 personer, d. v. s. 803 på 100,000 av folkmängden samt 38 % av samtliga för brott sakfällda. Till nedgången har väsentligen bidragit, att lagstiftningen om fylleribrotten i början av 1930-talet modifierats i mildrande riktning. Att av ändringarna i antalet för fylleri sakfällda sluta sig till ändringar i nykterhetstillståndet är av denna och även andra anledningar icke möjligt. Förf. har emellertid funnit, att alkoholläget sedan år 1934 undergått en förändring till det bättre vilken kan be-

tecknas såsom rent av revolutionerande och vid sidan av vilken följderna av husbehovsbränningens avskaffande på 1860-talet te sig såsom obetydliga. Förbättringen, som sammanhänger med den minskade spritsmugglingen och den ökade användningen av lagligen tillhandahållen, mindre hälsofarlig spirituosa, har haft djupgående verkan på brottsligheten över huvud i Finland. — En jämförelse mellan fylleriförseelserna i Sverige och dess grannländer under åren 1927—1932 finnes intagen i den av Kungl. Socialstyrelsen utgivna publikationen Sociala meddelanden för år 1934 s. 117. Enligt de där lämnade uppgifterna skulle, om sammanlagda antalet fylleriförseelser i Finland under observationsperioden sättes = 100, motsvarande tal för Norge och Sverige bliva 37 resp. 31.
    Särskilt klart framträda alkohollagstiftningens verkningar i avseende å uppsåtliga brott mot liv, vartill här räknats mord, viljadråp, misshandel och överfall eller slagsmål med dödlig påföljd men ej barnamord, samt i avseende å övriga uppsåtliga misshandelsbrott. Den stora frekvensen av brott mot liv har, säger förf., betraktats som en skamfläck för Finlands folk. Trots att förhållandena härutinnan i någon mån förbättrats under senare år, lämna de fortfarande mycket övrigt att önska. Åren 1929 och 1930 dödades i Finland genom brott av här ifrågavarande slag 359 resp. 339 personer, d. v. s. 9.94 resp. 9.33 på 100,000 inv., medan motsvarande tal för Sverige äro 39 resp. 34 eller 0.64 resp. 0.55 på 100,000 inv. Efter förbudslagens upphävande inträdde i Finland vad förf. betecknar som en otroligt snabb minskning i antalet dödsfall genom brott mot liv (år 1938: 160 eller 4.17 på 100,000 inv.; i Sverige samma år: 28 eller 0.44 på 100,000 inv.). Väl att märka är, att denna minskning icke gör sig gällande, om man ser enbart till antalet mord, d. v. s. till dödande med berått mod; den hänför sig allenast till sådana brott mot liv som begåtts i hastigt mod, och det är alldeles påtagligt att ett orsakssammanhang består mellan frekvensen av sådana brott, å ena sidan, samt rusdrycksregleringen, å andra sidan. Att den sistnämnda inverkar jämväl på frekvensen av övriga uppsåtliga misshandelsbrott utom möjligen de allra lindrigaste har också visats.
    Undersökningen omfattar även andra brottskategorier beträffande vilka man a priori kan antaga, att alkoholen spelar en mera avsevärd roll. I fråga om våldtäkt kommer förf. till den slutsatsen att alkoholförtäring mindre ofta är orsak till sådant brott än till brott mot liv och annan misshandel i hastigt mod. Å andra sidan äro vid brottets begående våldtäktsbrottslingar oftare spritpåverkade än mördare. Fridsbrotten (hemfridsbrott, fönsterinslagning m. m.) ha, säger förf., uppenbarligen i de flesta fall orsakats av alkoholförtäring. Vidare förefinnes ett utpräglat kausalsammanhang mellan sådan förtäring och brotten våld mot tjänsteman, ofog å allmän plats samt rån. Djurplågeri återigen synes mestadels utövas utan att gärningsmannen står under inflytande av starka drycker. Att rattfylleribrotten lika väl som andra fylleribrott måste röna inverkan av rusdrycksregleringen är

självklart. Då likväl antalet sakfällda rattfyllerister avsevärt ökades efter alkoholförbudets hävande, måste detta ha berott på en ökning i motortrafikens intensitet. Tjuvnadsbrotten slutligen stå i fråga om alkoholbruk i skarpt motsatsförhållande till sådana brott mot liv och andra misshandelsbrott, som begås utan ekonomiska motiv; detta framgår av det relativt stora antalet fall av tjuvnad där brottet begåtts utan föregången alkoholförtäring. Liknande iakttagelser ha gjorts i Sverige; se Kungl. Fångvårdsstyrelsens berättelser om fångvården åren 1938—1940 samt 1942.
    I slutorden till undersökningen framhåller förf., att de gynnsamma verkningarna av totalförbudets upphävande icke blott visat sig i avseende å brottsligheten och övriga med alkoholbruket sammanhängande sociala missförhållanden utan även framträtt i ökad aktning för lagen och höjd samhällsmoral.
    Dr Verkkos här anmälda, med skarpsinne och vetenskaplig noggrannhet genomförda undersökning är så mångsidig och ur metodologisk synpunkt lärorik att den förtjänar att uppmärksammas vid utredningar angående rusdrycksregleringen även i de fall då fråga icke är om totalförbud.

Sverker Groth.