Undersökning av rättstillämpningen beträffande 8 kap. strafflagen. Med anledning av den såväl i riksdagen som i pressen vid upprepade tillfällen framförda kritiken mot vissa av de under senare år tillkomna bestämmelserna i 8 kap. strafflagen har JO verkställt en undersökning av rättstillämpningen beträffande detta kapitel såvitt angår tiden från och med år 1941. Resultatet av undersökningen har framlagts i en skrivelse till Konungen. Vid undersökningen har JO biträtts av hovrättsassessorn Curt Bergström.
    Undersökningen har givit till resultat, att beträffande annat lagrum i kapitlet än 14 a § rättstillämpningen icke lämnar rum för några erinringar.
    I fråga om denna paragraf har kunnat konstateras att den framförda kritiken, även om densamma i flera avseenden visat sig överdriven, likväl icke varit helt oberättigad. Någon mera betydande invändning mot lagrummets tillämpning har dock icke kunnat göras annat än mot det sätt, på vilket domstolarna, dock knappast Högsta domstolen, stundom tolkat det i lagrummet upptagna rekvisitet verksamhet. Härutinnan synas domstolarna hava visat benägenhet att i strid mot lagstiftarens mening under lagrummet inbegripa jämväl enstaka handlingar, som icke ingå som ett led i en verksamhet. Såsom exempel härå refereras ungefär 20 fall. Av dessa må såsom särskilt belysande omnämnas följande. En utländsk medborgare har dömts till ansvar jämlikt lagrummet såsom gärningsman för det han vid ett besök å en främmande makts legation i Stockholm lämnat vissa upplysningar om vad han själv iakttagit och sedermera av en landsman under vistelse här i riket erfarit angående vissa militära förhållanden i sitt av annan främmande makt ockuperade hemland.
    JO framhåller emellertid, att den vaga brottsbeskrivningen i lagrummet jämte avsaknaden av utförlig och klargörande motivering vid lagstiftningsarbetet ställt domstolarna inför betydande tolkningssvårigheter samt att underinstanserna på grund av den sekretess, varmed ifrågavarande mål äro omgärdade, kunnat hämta ringa eller ingen ledning av Högsta domstolens avgöranden.
    I fråga om straffmätningen vid brott mot 14 a § har iakttagits att de utdömda straffen även vid brott av icke alltför graverande natur i regel varit ganska stränga. Villkorlig dom har tillämpats i mycket begränsad omfattning, ehuru anledning saknas att anse villkorlig dom principiellt utesluten i mål av förevarande art.
    Vad vid utredningen framkommit har icke varit av beskaffenhet att föranleda något ingripande från JO:s sida.
    I JO:s ovannämnda skrivelse, som kommer att intagas i 1945 års ämbetsberättelse, lämnas en ganska utförlig redogörelse för de olika rekvisiten i

950 NOTISER.14 a §. Genom att denna redogörelse bringas till domstolarnas kännedom torde man kunna förvänta att sådana avvikelser från lagstiftarens intentioner, som vid undersökningen påträffats, för framtiden komma att upphöra. I samma riktning torde den av innevarande års lagtima riksdag beslutade begränsningen av allmän åklagares åtalsrätt för brott mot, bland annat, 14 a § komma att verka.

C. B.