KARL GUSTAF WESTMAN †.
Budskapet om Karl Gustaf Westmans död kom icke oväntat. Sedan lång tid hade han kämpat mot ohälsa, och under ett halvt år hade han varit bunden vid sjukbädden. Med sin avgång från statsrådsämbetet och riksdagsmanna skapet hade han redan kommit ur det pressens och offentlighetens rampljus, av vilket han de senaste åren varit skarpt belyst, och ehuru han alltjämt med sitt intellekts ogrumlade klarhet följde dagshändelserna särskilt rörande frågor, som han haft att ombesörja, deltog han icke längre som en handlande person i dessa. Det mått av positiv arbetskraft, som förunnades honom, ägnade han åt att ta fram anteckningar i gamla kulturhistoriska frågor, som legat honom om hjärtat, och bearbeta dem till mindre uppsatser. En av dessa rör problemet om bältespänningens förekomst i Sverige och är betecknande för styrkan i sin upphovsmans djupt liggande intresse för svensk folkminnesforskning.
Om Karl Gustaf Westmans rent politiska gärning är här icke platsen att fälla mera ingående omdömen. Ingen, som nära känt honom, betvivlar, att han i denna verksamhet burits av ett starkt fosterländskt patos, och att särskilt hans ingripanden under de sista åren mot tryckfriheten bestämts av hänsyn till värden, som för honom varit högre. Även om dessa ingripanden skulle ha betingats av ett horoskop för det stora händelseförloppets utveckling, som icke gått i fullbordan, ehuru sannolikt många andra i ledande ställning trott på det, kan det moraliska bedömandet icke påverkas därav.
Under årtiondena kring sekelskiftet hände det i Uppsala då och då, att doktorer, lagerkrönta inom den filosofiska fakultetens humanistiska sektion, skrevo in sig i juridiska fakulteten som enkla studerande för att absolvera juris kandidatexamen och ägna sig åt juristyrket. Dessa blevo inom sin nya fakultet icke alltid mottagna med den uppmärksamhet de väntat, och renodlade jurister roade sig ibland med att formulera mer eller mindre lyckade elakheter om dessa kolleger. Ehuru de icke all-
tid hade de framgångar de beräknat, förekom dock en och annan bland dem, som gjorde sitt nya fack så stor heder som någon humanistiskt obildad jurist. Man behöver blott erinra om t. ex. Wilhelm Sjögren.
Karl Gustaf Westman började också sin akademiska bana som humanist. Han var både historiker och nordist och hörde till både Harald Hjärnes och Adolf Noreens mest begåvade lärjungar. Han blev aldrig juris studerande och avlade aldrig juris kandidatexamen, men när han från sin docentur i historia år 1910 utnämndes till professor i rättshistoria, kom han mycket rikt rustad till detta kall. Med sina djupa och omfattande humanistiska kunskaper inom både historiska och språkvetenskapliga fack förenade han en ovanligt klar, skarp och rörlig intelligens. Han var tillika begåvad med en för en framgångsrik vetenskapsman oumbärlig men dock sällsynt ingrediens, nämligen vetenskaplig fantasi, samtidigt som han i sin forskning och undervisning utmärktes av en solid vederhäftighet. Som lärare utförde han en framstående gärning. De unga juris studerandena fingo av honom inte bara lära sig de för tentamen nödiga kunskaperna; de fingo även tillfälle att läppja på rättsutvecklingens sammanhang med den allmänna samhällsutvecklingen och därmed få del av det, som kallas bildning.
I sina vetenskapliga skrifter, som icke äro många och ej heller omfattande men som alla äro innehållsrika, utvecklade han sin lärdom, sitt skarpsinne och sin fantasirika kombinationsförmåga. Redan i skrifter, vilka han utgav innan han nalkades juridiska fakulteten, sysselsatte han sig med problem, som lågo rättshistorien mycket nära. Vid studiet av dessa skrifter erinras man ofta osökt därom, att Harald Hjärne i sin ungdom mycket sysslat med rättshistoriska frågor. Dennes doktorsavhandling behandlade som bekant den fornsvenska nämnden.
Karl Gustaf Westmans första litterära framträdande inom rättshistorien skedde redan 1902 genom en uppsats om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna, byggd på ett noggrant källstudium och i sin uppränning besläktad med hans senare forskningar såtillvida som han där framförde en hypotes om delaktighetsansvarets härledning ur ättgemenskapen. Efter sin doktorsavhandling om svenska rådets historia till 1306 utgav han några mindre rättshistoriska skrifter av stort intresse, nämligen en om konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången och en ofullbordad om anklagelsenämnden i
Sverige, dess förutsättningar och förhållande till andra slag av nämnd. Hans huvudspecimen för professuren i rättshistoria handlade om den svenska nämnden. Det utkom först ofullbordat som ett första häfte tryckt i manuskript 1909 och sedan 1912 i något utvidgad form men dock alltjämt ofullbordat.
I detta sitt rättshistoriska huvudarbete, kallat »Den svenska nämnden, dess uppkomst och utveckling» tog han upp ett ämne, som före honom först Carl Johan Schlyter och sedan, som nämnts, Harald Hjärne bearbetat. Han lade upp sin undersökning på en mycket bred bas, inledde den med ett skärskådande av inkvisitionsförfarandet inom det frankiska väldet och detta förfarandes vidare utveckling utanföi Norden inom straffprocessen för att därefter övergå till en behandling av nämnden i den nordiska rätten utanför Sverige. Hans behandling av den danska rättshistorien växte ut till en fullkomlig monografi, som på sin tid av fackmän fick stort beröm för den lärdom och det skarpsinne, varom den vittnade. Detta material förde författaren in på helt andra vägar än dem, som tidigare följts. Både Schlyter och Hjärne hade anknutit nämnden till edgärdsmannainstitutet, medan Westman nu leddes att söka åtminstone några av rötterna till den berömda svenska nämnden i den rättsskipningsmakt, som i äldsta tid tillkommit ätten och byalaget. Efter dessa linjer fullföljdes undersökningen av de svenska rättskällorna, men den blev, som nämnts, aldrig fullbordad, och till annat än mer eller mindre starkt underbyggda antaganden kom framställningen i dess hittills utgivna skick helt naturligt icke. Arbetet är emellertid utomordentligt intressant.
Efter detta verk publicerade Karl Gustaf Westman några mindre uppsatser delvis berörande besläktade ämnen samt utredningar rörande kronans regalrätt i nedre Dalälven och om kungsådreinstitutet. Högt skattade föreläsningar om de svenska rättskällornas historia hann han också att till de studerandes nytta och glädje utgiva.
Som politiker har Karl Gustaf Westman medverkat till eller befrämjat åtskilliga nya lagar. Han har lett förberedande utredningar rörande trustlagstiftning och social arrendelagstiftning; han har som justitieminister kontrasignerat åtskilliga viktiga lagar, såsom utlänningslagen av 1937, lagen om understödsföreningar av 1938 och gruvlagen av samma år. På hans föredragning ha vidare särdeles viktiga lagar inom straffrättens område blivit utfärdade, såsom 1937 års lagstiftning om verkställighet av
bötesstraff, om straffsatserna för särskilda brott, om tvångsuppfostran samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, 1938 års lagstiftning rörande sammanträffande av brott, 1939 års lag om villkorlig dom och 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Men framför allt har han fått sitt namn som kontrasignerande justitieminister förenat med 1942 års stora rättegångsreform. Dennas tillkomst befrämjade han bland annat genom det initiativ han tog till överläggningar å riddarhuset under hans ledning med en mängd företrädare för skilda juridiska intressen rörande huvudpunkterna i processlagberedningens då nyligen framlagda förslag till rättegångsbalk. Dessa överläggningar, som voro avsedda att ersätta en allmän och omfattande remiss av förslaget, blevo mycket betydelsefulla för dettas framgång. Justitieministern avslutade överläggningarna med att konstatera den enhällighet, med vilken önskemålet om genomförandet av en stor processrättsreform på grundyalen av processlagberedningens betänkande omfattats.
Som justitieminister hade Karl Gustaf Westman att deltaga i sådana ceremonier som invigning av en ny hovrätt, av nya tingshus m. m. Däri låg i och för sig intet märkvärdigt. Vid några av dessa tillfällen utvecklade emellertid justitieministern en mycket fin talekonst, där hans rika bildning och utsökta stilistiska smak kommo till sin rätt.
Karl Gustaf Westman var en intelligensaristokrat och — huru mycken tid av sin levnad han än ägnade åt politiken—för mycket skeptiker för att vara en verklig handlingsmänniska. Häri ligger nog en del av förklaringen till åtskilligt i hans växlingsrika politiska liv. För vetenskapen, särskilt i det fack som blev hans, hade han sällsynt stora förutsättningar. Ett starkt framträdande drag hos honom var hans utpräglade estetiska sinne; det kom ofta till uttryck, när han skrev och när han höll tal, men även i hans mycket varma intresse och levande, långt ifrån blott teoretiska sinne för konst. I sina yngre år var han känd för sina fyndiga sarkasmer; med åren blev benägenheten för dessa mera dämpad. I förgrunden trädde i stället några av hans förnämligare personliga egenskaper, hans vänfasthet och hans hjälpsamhet. Minnet av Karl Gustaf Westman kommer att leva länge icke minst i Uppsala och bland hans ungdomsvänner.
Thore Engströmer.