DE MILITÄRA DISCIPLINSTRAFFEN.

 

AV

 

T.F. REVISIONSSEKRETERAREN CARL SVENNEGÅRD.

 

På den militära straffrättens område ha arreststraffen sedan gammalt ersatt bötesstraffen inom den allmänna straffrätten. För ringare brott och förseelser, vilka icke ansetts förtjäna fängelse, har den lindrigare form av frihetsstraff, som arreststraffen anses utgöra, i största omfattning kommit till användning. För de allra lindrigaste förseelserna och felen mot den militära ordningen ha såsom korrektionsmedel begagnats tillrättavisningar, vilka icke ha karaktär av verkliga straff. Bland arreststraffen intar arrest utan bevakning en sådan särställning att detta disciplinstraff kan sägas innebära en övergång till tillrättavisningarna.
    Redan före tillkomsten av 1914 års strafflag för krigsmakten fanns arrest utan bevakning såsom den lindrigaste formen av disciplinstraff. Arrest utan bevakning, som i regel verkställdes i eget rum eller tält, fick då användas endast för officerare och underofficerare (1881 års strafflag för krigsmakten 20 §). För manskap kunde mildare disciplinstraff än vaktarrest icke förekomma. 1901 års krigslagstiftningskommitté föreslog borttagande av denna skillnad. Enligt dess förslag till strafflag för krigsmakten (22 §) skulle den lindrigaste formen av arrest— av kommittén kallad arrest av första graden — kunna tillämpas å krigsmän i allmänhet. Detta arreststraff skulle verkställas under bevakning i låst rum eller i tält; dock gjordes det viktiga undantaget att, om den straffskyldige vore officer eller underofficer och hade eget rum eller tält, straffet finge verkställas utan bevakning i detta rum eller tält. Likställigheten mellan manskap samt officerare och underofficerare var således i själva verket endast skenbar i detta förslag. I verkligheten hade under beteckningen arrest av första graden sammanförts två skilda disciplinstraff, nämligen arrest utan bevakning för vissa officerare och underofficerare samt vaktarrest för manskapet och vissa andra.
    När förslag till ny strafflag för krigsmakten förelades 1908 års riksdag hade denna formella likställighet övergivits till förmån för en mera reell sådan. Propositionen upptog två slag av arrest, nämligen arrest utan bevakning samt vaktarrest, och båda slagen voro tillämpliga å krigsmän i allmänhet (prop. 1908 nr 67, 22 § i förslag till strafflag för krigsmakten). Det föreskrevs att arrest utan bevakning skulle verk-

DE MILITÄRA DISCIPLINSTRAFFEN. 127ställas i eget rum eller tält om den straffskyldige vore officer eller underofficer, samt i kasernrum eller tält om den straffskyldige tillhörde manskapet. Straffet innebar enligt förslaget förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställdes, samt kunde förenas med förbud att mottaga besök. Såsom motivering för förslaget anfördes bland annat, att största möjliga likställighet mellan krigsmän av olika grader jämväl i fråga om straffarterna tydligen vore önskvärd (prop. s. 99, 102). I realiteten kunde 1908 års förslag sägas innebära att en i 1881 års disciplinstadga upptagen form av tillrättavisning, bestående i förbud att vistas utom kasernrum, överflyttats från tillrättavisningarna till disciplinstraffen. 1908 års förslag blev ej antaget av riksdagen.
    Den nu gällande strafflagen för krigsmakten upptager fyra särskilda slag av disciplinstraff, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en och högst femton dagar. Skillnaden mellan arrest utan bevakning samt vaktarrest är ganska markerad. Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält, samt om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Detta arreststraff innebär förbud för den arresterade att utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes; förbud att mottaga besök kan meddelas. Den som undergår arrest utan bevakning skall i vanlig ordning deltaga i tjänstgöringen, om ej vederbörande befälhavare annorlunda förordnar. I regel är den omedelbara effekten av arrest utan bevakning endast det obehag som kan ligga i begränsningen i den bestraffades rörelsefrihet under fritid.
    Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält. Vederbörande befälhavare skall bestämma, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke. Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt fall medgives. Den som undergår vaktarrest må ej begagna öl, vin eller spritdrycker. Ej heller i övrigt må han bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Skärpt arrest verkställes med hårt nattläger och sträng arrest verkställes i mörkt enrum. Sträng arrest kan verkställas även med hårt nattläger. Av det anförda framgår att den vanliga vaktarresten är ett verkligt frihetsstraff som är jämförligt med fängelse. De strängare formerna av arrest äro att anse såsom svårare än fängelse. I 37 § strafflagen för krigsmakten stadgas också att då disciplinstraff skola övergå till fängelse skall varje dags vaktarrest anses svara mot en dags fängelse, varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest mot tre dagars fängelse. I fråga om vaktarrest av längre varaktighet torde det få betraktas som en skärpning därest straffet verkställes utan deltagande i tjänstgöring. Vaktarrest utan tjänstgöring är förenad med mistning av avlöning.
    I den nu gällande krigslagstiftningen har principen om allas likhet inför lagen iakttagits såtillvida, att alla former av disciplinstraff äro

128 CARL SVENNEGÅRD.Tabell 1.

 

Straffets

längd

dagar

Antal dömda

till

Tillämpade lagrum i strafflagen för krigsmakten 1

eller allmänna strafflagen

Summa

arrest

utan

bevakn.

vakt-

arrest

skärpt

arrest

79 § 90 § 91 §

90 o.

91 §§

96 §

91 o.

96 §§

90,

91 o.

96 §§

94 §,

16:11

130 §

90 o.

130 §§

91 o.

130 §§

91,

96 o.

130 §§

100 o.

130 §§

130 §,

14:9

132 §,

25:17

1 16     1   1     1 13             16
2 66 1     3   2       61     1       67
3 30 1         2     1 26   2         31
4 24 5 1 1 1     1     24   1         29
5 11     1   1 1     9   1         13
6 18 6   3     4 2     11   1 1   1 1 24
7 2 1                 2   1         3
8 8 7     2     2 1   5   3   1   1 15
10 6 4     1           7 1 1         10
12 3 3           1 1     3   1         6
14 12                                 1
15 4         2         1       1     4
Summa 184 35 1 4 9 2 11 7 1 2 162 1 11 2 2 1 2 219

tillämpliga å krigsmän av alla grader. Arrest utan bevakning kan åläggas även manskap och icke endast officerare eller underofficerare. Lagen lägger ej heller hinder i vägen för att officerare och underofficerare ådömas skärpt arrest eller sträng arrest.
    Om lagstiftaren år 1914 verkligen syftade till att åstadkomma en faktisk likställighet mellan manskapet samt befälskårerna, synes man numera kunna konstatera att utvecklingen lett till ett helt annat resultat. Sålunda torde det vara välbekant att arrest utan bevakning endast i sällsynta undantagsfall ådömes någon av manskapet, under det att detta disciplinstraff torde vara det vanligaste för officerare. Utvecklingen sedan 1914 torde kunna karakteriseras så, att traditionen från äldre tiders rättskipning visat sig vara starkare än lagstiftarens tillkännagivna avsikter. En god överblick över de disciplinstraff som bruka utmätas åt officerare och underofficerare torde man kunna erhålla genom en granskning av militieombudsmannens ämbetsberättelser. I berättelserna för åren 1916—1944 upptagas 219 officerare och underofficerare som för olika tjänstefel fällts till disciplinstraff. Skärpt arrest eller sträng arrest har i intet fall ålagts. Om dessa 219 personer fördelas på olika arter av arrest samt efter arresttidens längd, erhåller man den uppställning som framgår av Tabell 1. I denna har också redovisats — gemensamt för arrest utan b evakning samt vaktarrest— de lagrum som tillämpats.
    Av denna tabell framgår att mer än 80 procent av de dömda erhållit

 

1 I kolumnen för 130 § ha medtagits 4 fall vari tillämpats 144 § i 1881 års strafflag för krigsmakten; i övrigt avses nu gällande strafflag för krigsmakten.

2 I detta fall saknas uppgift om tillämpat lagrum.

DE MILITÄRA DISCIPLINSTRAFFEN. 129arrest utan bevakning. I inemot tre fjärdedelar av de fall då arrest utan bevakning ådömts är strafftiden 1—4 dagar. De som erhållit arrest utan bevakning i 1—4 dagar utgöra mera än 60 procent av alla till arreststraff fällda. Det är påfallande hur ofta man ansett sig kunna stanna vid arrest utan bevakning i 2 dagar, det näst lägsta av alla arreststraff. På det hela taget torde de utmätta straffen kunna betecknas såsom lindriga. De lagöverträdelser som det här är fråga om utgöras till den vida övervägande delen av rena tjänstefel, d. v. s. fel som bestraffats endast efter 130 § strafflagen för krigsmakten. Dessa utgöra inte fullt tre fjärdedelar av samtliga fall. För övrigt bestå brotten eller förseelserna huvudsakligen av våld eller förolämpning mot underordnad krigsman eller bristande anständigt uppförande eller av en eller flera dylika lagöverträdelser i förening med tjänstefel som bestraffats enligt 130 §.
    För att komma närmare in på frågan, huruvida andra synpunkter göra sig gällande vid bestraffning av manskapet än vid bestraffning av officerare och underofficerare, erfordras det till en början att man söker söndra ut sådana av manskapet begångna förseelser, som kunna anses likartade med de av militieombudsmannen beivrade. Nära till hands ligger att taga fasta på de av manskapet begångna rena tjänstefel som bestraffats endast efter 130 § strafflagen för krigsmakten. Dessa förseelser torde vara i stort sett jämförbara med motsvarande förseelser av officerare och underofficerare. Jämförelsen kan dock i någon mån förryckas dels därav att officerare och underofficerare, med hänsyn till den växande mängd av reglementen och instruktioner som deras tjänst är insnörd i, lättare råka ut för oväsentliga tjänstefel, och dels därav att ringare fel som begås av manskap kanske icke beläggas med disciplinstraff utan endast föranleda tillrättavisning. Betydelsen av dessa synpunkter får dock ej överdrivas. För officerares och underofficerares del är jämförelsematerialet hämtat ur militieombudsmannens ämbetsberättelser och militieombudsmannen beivrar enligt sin instruktion endast de svårare tjänstefelen; han skall jämlikt instruktionens ordalag förnämligast beivra fel som synas honom härröra från egen nytta, vrångvisa eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller kunna föranleda att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål. Såsom av ämbetsberättelserna framgår råder sedan lång tid tillbaka den praxis — numera lagfäst i instruktionen — att det vid ringare fel får bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken. Bland de av militieombudsmannen anhängiggjorda målen ingå således icke några oväsentliga förseelser.
    En direkt jämförelse torde också vara möjlig beträffande fylleri och bristande anständigt uppförande som föranlett bestraffning enligt 96 § strafflagen för krigsmakten. Det förhållandet, att i lindrigare fall beivrande kanske ej alltid följer då manskapet brister i anständigt uppförande, torde uppvägas därav, att man äger ställa väsentligt strängare krav på befälets uppförande. Det kan därför vara motiverat att lik-

 

9—457004. Svensk Juristtidning 1945.

130 CARL SVENNEGÅRD.Tabell 2.

Straffets

längd

i

dagar

Antal dömda, fördelade efter åberopade paragrafer i strafflagen för krigsmakten.1
79 § 96 §

79 o.

96 §§

130 § 79 o. 130 §§

96 o.

130 §§

79, 96 o.

130 §§


Summa
u v s u v s u v s u v s u v s u v s u v s u v s
1 2 1 3
2 3 8 13 1 25
3 5 5 1 11
4 26 28 54
5 2 1 3 3 8 1
6 3 19 24 5 51
7 1 2 3
8 38 3 9 2 2 54
10 7 1 3 1 2 13 1
12   4     2         6  
15   2     3     1     6  
Summa 6 114 2 3 93 1 15 2 234 2

artade förseelser bedömas strängare då de begås av officerare eller underofficerare än då de begås av manskap. Även förseelser mot 79 § strafflagen för krigsmakten, d. v. s. underlåtenhet att efterkomma föreskrifter rörande allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, torde vara direkt jämförbara. Vad däremot angår brotten våld och förolämpning mot underordnad torde det vara riktigast att icke jämföra dem med de brott som bestå däri att underordnad gör sig skyldig till våld eller förolämpning mot överordnad.
    Med ledning av de nu anförda synpunkterna har såsom jämförelsematerial utvalts förseelser av manskapet som bestraffats med disciplinstraff efter 79, 96 eller 130 § strafflagen för krigsmakten eller efter två eller tre av dessa paragrafer. Ur vissa godtyckligt valda fångförteckningar (från I 1—I 12 för 1 kvart. 1940) ha i Tabell 2 upptagits samtliga manskapet påförda straff som ålagts enligt 79, 96 och 130 §§. Med avseende å den brottslighet som sålunda medtagits såsom jämförelsematerial torde man med skäl kunna antaga, att den icke är svårare än den som redovisas i militieombudsmannens ämbetsberättelser.
    Tabellen visar det välkända förhållandet att vaktarrest är det förhärskande disciplinstraffet för manskapet. Skärpt arrest synes användas sparsamt och i intet fall har arrest utan bevakning eller sträng arrest tillämpats. Strafftidens längd har varit 1—4 dagar i omkring 40 procent av fallen samt 5—15 dagar i omkring 60 procent av fallen.
    De gjorda jämförelserna berättiga givetvis icke i och för sig ett påstående, att det mätes med olika mått när straffen utmätas åt manskapet och när de utmätas åt deras befäl. Å andra sidan torde det inte kunna förnekas att de utgöra ett stöd för de påståenden i denna riktning, som ofta göras. Att genomsnittsstraffen äro väsentligt lägre

 

1 u = arrest utan bevakning. v = vaktarrest. s = skärpt arrest.

DE MILITÄRA DISCIPLINSTRAFFEN. 131för officerare och underofficerare än för manskapet torde vara obestridligt, såvitt arreststraffen angår. Officerare och underofficerare ha icke blott den fördelen att arreststraffet oftast är arrest utan bevakning,utan därtill kommer att strafftiden i genomsnitt är kortare. Förklaringen härtill kan möjligen ligga däri att de dömande myndigheterna säga sig, att officerare och underofficerare med hänsyn till karaktär och andra sådana förhållanden låta sig rätta utan undergående av strängare straff än dem som hittills brukat utmätas.
    De särskilda synpunkter som borde göra sig gällande vid utmätande av straff åt officerare och underofficerare diskuterades av 1901 års krigslagstiftningskommitté (Betänkandet, motiven s. 60). Det framhölls att det icke kunde förnekas, att behovet av stränga straff för upprätthållande av disciplinen och ett rätt fullgörande av tjänstens skyldigheter vore mycket mindre i fråga om befälet än beträffande de meniga. Den som tillhörde befälet måste i regel antagas ha av intresse och fallenhet för krigarens kall valt detta till sitt levnadsyrke, för vilket han ock erhållit en särskild uppfostran. Han bure dessutom ansvaret inför överordnade och samhället för sina underlydandes utbildning. Tydligt vore därför att även ett jämförelsevis lindrigare straff i regel, om också ej alltid, kunde antagas å honom utöva en vida kraftigare verkan än åden, som tillhörde det egentliga manskapet, bland vilket funnes många som endast av nödtvång underkastade sig krigstjänsten. Givet vore dock att fall kunde förekomma, då ett strängt straff kunde behöva tilllämpas även å den som tillhörde befälet. Vid valet av straff för dylika fall måste man emellertid taga hänsyn till den ställning en befälhavare såsom förman, ledare och lärare för truppen intoge. Denna ställning fordrade ovillkorligen att befälhavarens auktoritet upprätthölles.
    Kommitténs nu återgivna uttalanden hänförde sig till frågan, huruvida skärpning i arreststraffen borde få förekomma beträffande officerare, en fråga som kommittén besvarade nekande. Då samma argument ofta höras, när det gäller att motivera att arrest utan bevakning så ofta användes vid bestraffning av officerare och underofficerare, torde de icke böra lämnas helt oemotsagda. Den omständigheten att en person har intresse, fallenhet och utbildning för militärtjänsten borde leda till att fel och försummelser sällan förekomma, men kan knappast åberopas såsom ett skäl varför brott och förseelser, när de faktiskt blivit begångna, skulle bedömas särskilt milt. Det motsatta förhållandet, att det värnpliktiga manskapet kanske erhållit en bristfällig utbildning och underkastade sig militärtjänsten såsom en medborgerlig skyldighet, kan ju icke anföras såsom motivering för en strängare bestraffning av dem. Ett i och för sig ringa straff kan utöva en kraftigare verkan å en befälsperson om denne riskerar att det i andra avseenden har menliga påföljder för honom, exempelvis vid befordran. Å andra sidan kan det anföras att vid befordran bör avgörande vikt icke fästas vid straffet utan vid den förseelse som ligger bakom detsamma. Om en allvarlig förseelse föranlett ett alltför ringa straff kan detta medföra, att själva förseelsen icke kommer att läggas den felande till

132 CARL SVENNEGÅRD.last i den utsträckning som bort ske. Att en befälsperson genom att begå brott och ådraga sig bestraffning kan undergräva sin auktoritet är obestridligt. Fråga är emellertid om auktoriteten lider mindre skada därför att brottet leder till ett lindrigare straff än om det begåtts av en menig. Denna synpunkt skulle väl snarare kräva att åtalet helt skulle eftergivas. Med vår tids uppfattning om medborgarens ställning i samhället står det icke väl samman att söka uppehålla de militära chefernas auktoritet genom olikheter vid straffrättskipningen.
    I princip uttalade sig 1901 års krigslagstiftningskommitté icke till förmån för att en officer eller underofficer för en av honom begången förseelse skulle straffas lindrigare än en menig, som gjort sig skyldig till samma förseelse. Tvärtom förklarade kommittén sig hysa den uppfattningen att, särskilt när det gällde fel och försummelser i tjänsten, officeren eller underofficeren snarare borde bedömas strängare än den som tillhörde manskapet (motiven s. 61). Kommittén förordade endast det av steget från likställigheten, att officerare och underofficerare icke borde underkastas skärpning av arreststraff genom hårt nattläger eller mörkt enrum.
    Av det föregående torde framgå att man vid rättskipningen, sådan den faktiskt gestaltat sig, har svårt att spåra någon tendens att bedöma officerares tjänstefel strängare än manskapets. I regel synas officerare och underofficerare i stället bli milt bedömda. Straffarten arrest utan bevakning har i stort sett blivit ett slags privilegium för officerare och underofficerare.
    Den användning som straffet arrest utan bevakning kommit att erhålla gör det berättigat att uppställa frågan, om icke en reform kan och bör genomföras på detta område. Det är anledning att gå tillbaka till själva utgångspunkten och ånyo upptaga till diskussion, om icke bötesstraff i någon form skulle kunna användas inom den militära straffrättskipningen. Då krigslagstiftningskommittén avvisade bötesstraff på det militära området anförde den, att behovet påkallade mera likformigt verkande och mera effektiva straff, vilka utan omgång kunde omedelbart verkställas (motiven s. 49). Sedan dagsbotssystemet införts och böternas summa således anpassas efter den dömdes betalningsförmåga, kan man icke längre påstå att böter icke verka likformigt. I fråga om officerare och underofficerare torde ett rätt avvägt bötesstraff ofta vara både lämpligt och effektivt; i varje fall torde effekten av dagsböter ofta vara större än av två dagars arrest utan bevakning. Det torde därför icke behöva möta betänkligheter att införa bötesstraff för fast anställd personal. Särskilt när fråga är om bestraffande av tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten skulle utdömande av böter stå i god överensstämmelse med 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, där normalstraffet för oförstånd i tjänsten är böter. Hur ett sådant system skulle verka torde ganska väl belysas av sådana rättsfall, där militär och civil personal samtidigt åtalats för likartade förseelser (se exempelvis MO:s ämb. ber. 1937 s. 29, 1940 s. 67, 1941 s. 20 och 1942 s. 14).

DE MILITÄRA DISCIPLINSTRAFFEN. 133Tabell 3. 

Antalet dömda, fördelade på tillämpade lagrum i allmänna strafflagen

ANTAL
DAG-
BÖTER
25:17

11:11
OCH

25:17

14:13
och

25:17

15:10
och 
25:17

15:22 
och
25:17

16:7
och
25:17

16:9
och
25:17
Summa
3 3             3
5 20             20
6 1             1
7 2             2
8 4             4
10 17     1 1     19
12 4             4
15 12             12
20 9           1 10
25 11             11
30 4   1         5
35 2             2
40 1   1       1 3
50     1         1
80   1           1
100           1   1
summa 90 1 3 1 1 1 2 99

 

    Man kan erhålla en jämförelse mellan civila och militära dömande myndigheters behandling av de tjänstefel som bestå i vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten (25 kap. 17 § resp. 130 §) ur justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelser. I Tabell 3 ha upptagits samtliga av justitieombudsmannen under åren 1935—1944 anhängiggjorda åtal som lett till att tjänsteman ådömts dagsböter enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen eller enligt detta lagrum jämte vissa andra lagrum i 11 och 14—16 kap. sammalag. Denna tabell synes ge vid handen att tjänstefel som beivras av justitieombudsmannen i genomsnitt föranleda rätt väsentligt strängare straff än de tjänstefel som beivras av militieombudsmannen.
    Därest det normala straffet för tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten vore dagsböter i stället för disciplinstraff samt dagsböternas antal utmättes efter de normer som tillämpas beträffande tjänstefel enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, torde man kunna erhålla en lämplig och effektiv bestraffning i fråga om officerare och underofficerare. Saken kompliceras emellertid därav att läget är ett annat i fråga om manskapet, i varje fall i fråga om det värnpliktiga manskapet. I synnerhet beträffande de yngsta årsklasserna skulle dagsbotens belopp ofta bli så lågt att straffets effektivitet äventyrades. Att i strafflagen för krigsmakten införa bötesstraff för de värnpliktiga såsom den normala påföljden för ringare brott i allmänhet, torde vara uteslutet. Mot böter såsom straff allenast för officerare och underofficerare kunna principiella invändningar göras av samma slag som dem, vilka riktas mot att befälspersoner så ofta ådömas arrest utan bevakning. Det skulle lätt kunna bli en särskild förmån för befälet att få sona en för-

134 CARL SVENNEGÅRD.seelse med pengar i fall där manskapet ålades frihetsstraff. På det hela taget synes det vara svårt att på ett rättvist sätt infoga dagsböter i de militära straffen. Det kan dock erinras att den särskilda lagen om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga, förutom straffarbete och fängelse, ej har annat straff än dagsböter. Möjligen skulle böter i viss utsträckning kunna användas som reaktion mot ringare brott även i fråga om andra värnpliktiga.
    En form av disciplinstraff som står ganska nära dagsbotsstraffet är förlust av löneförmåner under viss kortare tid. Denna bestraffningsform, som exempelvis användes för befattningshavare inom polisväsendet (17 § polisreglementet), borde kunna begagnas även inom försvarsväsendet och skulle då kunna ersätta de lindrigaste arreststraffen. Med hänsyn till de värnpliktigas avlöningsförhållanden under militärtjänst torde dock vissa svårigheter uppstå även när det gäller att göra detta straff effektivt; det måste nog förebyggas att bestraffningen går ut över de ekonomiska förmåner som den värnpliktiges familj åtnjuter i anledning av hans militärtjänst. I själva verket förekommer det inom försvarsväsendet redan enligt gällande lagstiftning att fel, försummelse och oskicklighet i tjänsten bestraffas i disciplinär ordning med mistning av lön under viss tid. Bestämmelser härom äro nämligen intagna i instruktioner för försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter (se 51 § i instr. den 17/12 1943 nr 886 för försvarets civilförvaltning och motsvarande stadgande i övriga instruktioner).
    Vad särskilt angår den viktiga synpunkten, att disciplinens upprätthållande kräver att disciplinstraff kunna utan omgång verkställas, torde denna synpunkt icke tala mot införande av förlust av löneförmåner såsom disciplinstraff, snarare tvärtom. Det erbjuder ju mindre betänklighet att genast verkställa ett sådant disciplinstraff än att verkställa ett frihetsstraff som ännu ej vunnit laga kraft. Om domen upphäves kunna löneförmånerna utgå i efterskott, medan de väsentligaste verkningarna av ett frihetsberövande icke kunna upphävas.
    Frågan om avskaffande av arrest utan bevakning synes emellertid icke vara direkt avhängig av spörsmålet om man kan finna någon ny strafform att sätta i dess ställe. En enkel metod att åstadkomma den likställighet mellan militärer av olika grader, som torde ha åsyftats vid tillkomsten av gällande lag och som numera är särskilt angelägen, skulle vara att helt borttaga den form av disciplinstraff som heter arrest utan bevakning. Då domstolarna i fråga om manskapet ansett sig, med sällsynta undantagsfall, kunna underlåta att taga denna straffart i bruk, torde den kunna undvaras även beträffande officerare och underofficerare. Såsom lägsta straff för dessa skulle man då erhålla en dags vaktarrest. I synnerhet om detta straff verkställes med tjänstgöring måste det anses så ringa, att behov av ännu mildare straff knappast föreligger. En straffskala som sträcker sig från 1 dags vaktarrest upp till strängaste tillåtna arreststraff, torde rymma tillräckliga möjligheter att belägga varje hithörande förseelse med det disciplinstraff som svarar mot omständigheterna. En annan sak är att det beträffande så-

DE MILITÄRA DISCIPLINSTRAFFEN. 135väl befäl som manskap kan vara önskvärt att begränsa den rikliga förekomsten av frihetsstraff.
    Därest arrest utan bevakning utgår ur disciplinstraffen aktualiseras en annan brist på likställighet i strafflagen för krigsmakten. Enligt 210 § denna lag kan tillrättavisning meddelas för mindre fel mot militär tukt och ordning. I stället för disciplinstraff må, beträffande krigsmän i allmänhet, användas varning samt (ombord å fartyg) vägran av landpermission. I fråga om manskapet må såsom tillrättavisning även användas förrättande av handräckningsarbeten utom vanlig ordning samt s. k. kasernförbud och kompaniförbud, d. v. s. förbud att under viss bestämd tid, högst 15 dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område, respektive utom den åt kompani eller likställt truppförband upplåtna delen av dylikt område. Kasernförbudet och ännu mera kompaniförbudet närma sig i hög grad arrest utan bevakning. Uppenbart är att 15 dagars kompaniförbud i själva verket ären mycket strängare påföljd än 1 eller 2 dagars arrest utan bevakning. Man torde kunna antaga att en av anledningarna till att arrest utan bevakning så sällan tillämpas å manskapet är att söka just däri, att effektivare bestraffning på enklare sätt kan vinnas genom en tillrättavisning. Då tillrättavisningen icke är något verkligt straff kan den ej heller i egentlig mening överklagas. Däremot kan den tillrättavisade,om han anser sig ha lidit orätt, i tjänsteväg göra anmälan därom till vederbörande högre befälhavare. Tillrättavisningar antecknas icke i det militära straffregistret utan föras upp i en särskild anteckningsbok.
    Det synes vara en brist att officerare och underofficerare i allmänhet icke kunna tilldelas annan tillrättavisning än varning. För åtskilliga jämförelsevis obetydliga fel och förseelser nödgas åklagaren, om han anser varning vara en alltför ringa påföljd, anhängiggöra ett disciplinmål eller krigsrättsmål, fastän förseelsen kanske är erkänd eller eljest fullt utredd. I många fall kan detta vara en onödigt vidlyftig och arbetskrävande procedur. En tilltalande förenkling skulle uppnås om bagatellmål i viss utsträckning kunde ersättas av ett tillrättavisningsförfarande. Behovet av vidgade möjligheter att tilldela tillrättavisning ökas om arrest utan bevakning borttages. Skäl torde finnas att bland de tillrättavisningar som må tilldelas officerare och underofficerare upptaga en direkt motsvarighet till kasern- och kompaniförbuden eller, om man så vill uttrycka det, till arrest utan bevakning. Hinder synes icke föreligga att införa möjlighet att såsom tillrättavisning ålägga officer eller underofficer förbud att å fritid vistas utom eget rum eller tält, eventuellt i förening med förbud att mottaga besök. Överträdelse av förbudet bör, i överensstämmelse med vad som nu stadgas i 60 § strafflagen för krigsmakten, kunna beläggas med vaktarrest. Genom den nu antydda ändringen i 210 § skulle ytterligare en ojämnhet i det militära straffsystemet avlägsnas.
    Det torde dock ingalunda vara lämpligt att alla de förseelser, som nu bestraffas med arrest utan bevakning, i framtiden skulle leda endast till en tillrättavisning. Åtskilliga av dessa förseelser äro säkerligen

136 CARL SVENNEGÅRD.av den beskaffenheten att ett verkligt straff såsom vaktarrest är välmotiverat. En mindre del av dessa ringare mål borde emellertid kunna ersättas av det enklare förfarandet med tillrättavisning. Tillräckliga medel att förhindra en icke önskvärd tendens att i alltför stor omfattning ersätta disciplinstraff med tillrättavisningar synes redan med nu gällande lagstiftning stå vederbörande parter till buds. Då talan enligt reglerna i 50 § lagen om krigsdomstolar blivit av åklagare eller enskild målsägande väckt, kan krigsrätten, om den tilltalade ej frikännes, för brottet icke utmäta annat än ett verkligt straff. Domstol kan nämligen icke i stället för straff förordna om tillrättavisning. Åklagare och målsägande som fört ansvarstalan vid krigsrätt äger rätt att, i händelse av missnöje med krigsrättens utslag, anföra besvär vid krigshovrätten. I denna del gälla andra regler om mål icke anhängiggjorts vid krigsrätt utan talan i stället enligt föreskrifterna i 202 § strafflagen för krigsmakten anhängiggjorts hos vederbörande befälhavare såsom disciplinmål. I disciplinmål finnes ej åklagare. Befälhavarens besluti disciplinmål kan icke överklagas av målsägande eller den som eljest genom en anmälan bragt saken till befälhavarens kännedom, utan endast av den dömde. Någon skärpning av det straff som befälhavaren utmätt i ett disciplinmål kan således över huvud icke åvägabringas. Detta gäller dock endast för det fall att befälhavaren ålagt ett verkligt straff. Beslutar befälhavaren att icke vidtaga annan åtgärd än att tilldela den försumlige en tillrättavisning, möter icke hinder att målet i vederbörlig ordning drages inför krigsrätts prövning, varefter krigsrätten äger, om den finner det påkallat, ådöma straff ehuru förseelsen tidigare föranlett tillrättavisning (se härom exempelvis MO:s ämb. ber. 1942 s. 22—23).