IVAR STRAHL och TORGNY LINDBERG. Villkorlig dom och villkorlig frigivning samt det därtill anknutna skyddsarbetet. Författningar med kommentar. Sthm 1944. Norstedt. 304 s. Inb. kr. 11.50.

 

    Det kan vara föremål för tvivel huruvida det allmänt står klart för domstolarna vilken utomordentlig nyhet på straffrättsskipningens område den nya villkorliga domen utgör och vilken viktig roll inom socialvården som genom denna lag anförtrotts dem.
    Varje domare som har att deltaga i handläggningen av brottmål har antagligen inhämtat, att genom 1939 års lag om villkorlig dom, vilken efter många vedermödor trätt i kraft d. 1 jan. 1944, området för den villkorliga domen utvidgats till mycket grövre brottsfall än som tidigare kunnat föranleda VD; att det införts en ny form av VD, villkorligt anstånd med straffs ådömande, vid sidan om villkorligt anstånd med ådömt straffs verkställande; att VD kan ifrågakomma även i iterationsfall; att den nya formen av VD regelmässigt skall vara förbunden med närmare föreskrifter angående den dömdes omhändertagande i olika hänseenden till förebyggande av återfall eller angående särskilda förpliktelser för honom; att övervakningsdomstolen fått sina uppgifter väsentligt utvidgade men kan å en övervakningsnämnd, som den äger utse, överlåta frågor om ändring eller upphävande av meddelade föreskrifter m. m.
    I vad mån dessa insikter lett till någon verklig ändring i praxis under det gångna året vid bedömandet av frågor om VD skulle vara ytterst intressant att få statistiskt belyst. Månne en övergång från den »enkla» VD, anståndet med ådömt straffs verkställande, till den »kvalificerade» VD, anståndet med straffs ådömande, ägt rum i den utsträckning lagen åsyftat? Månne domstolarna allmänt insett, att syftet med den nya lagen varit en radikal brytning med tidigare lagtillämpning, så att den villkorliga domen blir en verklig socialvårdande åtgärd, som målmedvetet eftersträvar den dömdes tillrättaförande, d. v. s. åsyftar att förebygga hans återfall i brott; som sätter individualpreventionen i högsätet utan att uppge allmänpreventionen; som vill skarpt nedskära användningen av de korta frihetsstraffen, vilkas positiva skadlighet i många hänseenden nu gått upp för lagstiftaren, sedan den länge varit erkänd inom kriminalpolitiken?
    Då lagen i sin slutliga utformning medger att föreskrifter undantagsvis förenas även med VD vari straffet fixerats, eller uteslutas vid VD utan utsatt straff, göres i kommentaren företrädesvis skillnad mellan huvudgrupperna »VD med föreskrifter» och »VD utan föreskrifter».
    Ett och annat fall av VD med föreskrifter har väckt uppståndelse

ANM. AV IVAR STRAHL OCH TORGNY LINDBERG: VILLKORLIG DOM. 161bland allmänheten, som verkat desorienterad inför någonting så märkvärdigt som att någon kan bli »dömd till nykterhet», dömd till att ingå i nykterhetsförening, till att bo här eller icke bo där, till att avstå 7kr. i veckan av sin lön till målsägandens förnöjande o. s. v. Desorienteringen kan ha skärpts därigenom att alldeles likartade fall bedömts ytterst olika av olika domstolar. Den ena domstolen har gått på i de gamla formerna och tillämpat anstånd med ådömt straffs verkställande i fall likartade med dem i vilka en annan domstol enligt lagens syfte tillämpat anstånd med straffs ådömande och meddelat föreskrifter angående den tilltalades omhändertagande i ett eller annat hänseende. En domstol kan ha överlåtit åt den utsedde övervakaren att meddelade föreskrifter angående den villkorligt dömdes livsföring, som en annan domstol, följande lagens bud, själv meddelat. En domstol har, efter gamla tankebanor, trott allmänpreventiva hänsyn böra utesluta VD under enahanda förhållanden som dem i vilka en annan domstol, enligt lagens syfte, mera fäst sig vid angelägenheten att förebygga individens återfall och därför, trots brottets grovhet, tillämpat VD men med stränga förhållningsregler i olika avseenden och sträng övervakning.
    Den ojämnhet i rättstillämpningen som sålunda kunnat konstateras är förklarlig under en övergångsperiod innan den nya lagen ännu hunnit smältas av alla tillämpande organ. Ett pålitligt hjälpmedel för dess undanröjande föreligger i lagbyråchefen dr IVAR STRAHLS och sekreteraren i strafflagberedningen aktuarien TORGNY LINDBERGS utomordentligt innehållsrika kommentar till den nya lagen. Strahls stora sakkunskap i ämnet, grundad på hans aktiva medverkan vid lagens tillkomst, har lyckligt förmälts med Lindbergs erfarenheter från organisationen av skyddskonsulentverksamheten och andra sidor av kriminalpolitiskt arbete. Kommentatorerna har haft förmånen att samtidigt kunna utge 1943 års lag om villkorlig frigivning, till vilken de i fråga om sakkunskap och erfarenhet intar samma ställning och vars eftervård är nära befryndad med den vård som skall ägnas den villkorligt dömde i åtskilliga övervakningsfall. Därigenom att domstolens och de rena socialvårdande organens uppgifter i fråga om den villkorligt dömde griper så in i varandra, blir en kommenterande framställning sådansom den nu föreliggande av lika stor vikt för organen av den ena som av den andra kategorien.

 

    Författarna till kommentaren berör med något lätt hand (s. 51) de allmänpreventiva synpunkter som kan tala mot användande av VD. Det omtalas att vissa brott mot strafflagen för krigsmakten liksom brott mot 25 kap. strafflagen tidigare varit undantagna från tillämpningen av VD och att i rättstillämpningen VD av allmänpreventiva skäl ansetts icke kunna ifrågakomma annat än i ytterst sällsynta undantagsfall vid exempelvis rattfylleri. Detsamma har antagits gälla gäldenärsbrott, men här har VD faktiskt använts i ganska stor utsträckning, upplyses det, medan den tämligen sällan förekommit vid brott enligt 25 kap. strafflagen. Kommentaren er-

 

11—457004. Svensk Juristtidning 1945.

162 K. SCHLYTER.inrar om den i förarbetena uttalade meningen, att det icke lämpligen bör beträffande någon enstaka brottsgrupp av allmänpreventiva skäl stadgas att VD ej må meddelas. Men även praxis bör vara försiktig med att uppställa dylika principer. Domstolar som under tidigare lags giltighet må ha tillämpat någon princip att vid vissa typer av misshandelsbrott — t. ex. våld mot polis — ej tillämpa VD, bör taga under förnyat övervägande om icke efter den nya lagen fallen bör bedömas mera individuellt. Den nya VDlagen vill obestridligen bereda de individualpreventiva synpunkterna ökat beaktande. Den omständigheten att lagens tillämpning utsträckts till så grova brott att de kan förskylla straffarbete i ett år eller fängelse i två, visar att brottets grovhet i och för sig icke får åberopas såsom hinder ur allmänpreventiv synpunkt för VD. Och är det fråga om brott som blott skulle förskylla en eller annan månads frihetsstraff, har den nya lagen uppenbarligen avsett att genom skärpning av den villkorliga domen tillhandahålla en så användbar reaktionsform, att densamma även ur allmänpreventiv synpunkt med framgång skall kunna konkurrera med de kortvariga frihetsstraffen. Sedan vedergällningssynpunkten förlorat sitt grepp om den nuvarande juristgenerationen, har emellertid allmänpreventionen i stället blivit det slagord, med vilket motståndarna till ett mera individuellt omhändertagande eller bedömande av brottslingarna brukar plädera för de gamla tidsbestämda frihetsstraffen. Allmänpreventionen har i den nyalagen fått sitt genom bestämmelsen att VD ej må meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff. Det torde emellertid vara enbart vanetänkande att tro, att t. ex. beträffande ungdomliga lagöverträdare en VD med skyddsuppfostran eller med andra frihetsinskränkande bestämmelser i fråga om den dömdes livsföring skulle ur synpunkten av den allmänna laglydnadens främjande vara mindre, värd än ett kortvarigt fängelsestraff. Även beträffande vuxna brottslingar överdrives ofta betydelsen ur allmänpreventiv synpunkt av ett kortvarigt frihetsstraffs undergående. Får fängelsestraffet för rattfylleri bara under något årtionde fylla sin moralbildande funktion att hamra in i det allmänna medvetandet att rattfylleri är ett grovt och fördömligt brott, såsom tidigare hängning av tjuvar under århundraden varit en viktig moralbildande faktor, torde man utan några risker för allmänpreventionen kunna börja tillämpa VD även på en eller annan rattfyllerist, liksom man småningom —efter århundradens tillämpning — kunnat släppa dödsstraffet för stöld.
    Större intresse har författarna ägnat allmänpreventionen vid behandlingen av lagen om villkorlig frigivning (s. 166). Förklaringen är den, att riksdagen här genom en ändring i lagförslaget uttryckligen tog avstånd från ett framhävande av de allmänpreventiva synpunkterna. Det ligger nämligen i sakens natur att en kommentar av denna art i stor utsträckning måste direkt bygga på lagstiftningens förarbeten. Till värdet av lagkommentaren i de gula Norstedtsbandens form hör just, att man i densamma återfinner lagens motiv.
    Nu innehöll propositionen om villkorlig frigivning efter förebild från

ANM. AV IVAR STRAHL OCH TORGNY LINDBERG: VILLKORLIG DOM. 163lagen om VD en bestämmelse, enligt vilken fakultativ villkorlig frigivning icke skulle få äga rum, därest hänsyn till den allmänna laglydnaden påkallade att straffet fortsattes. Riksdagen fann att genom denna bestämmelse den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden på ett sätt som varken vore motiverat av praktiska eller av teoretiska grunder. Brottets svårhet hade redan beaktats av domstolen vid straffmätningen, och det kunde icke vara lämpligt att i administrativ väg göra en ny bedömning därav under verkställigheten av det utmätta straffet, vilket måste komma att verka som en korrigering av domstolens straffmätning.1 Till grund för avgörandet av frågan huruvida fakultativ villkorlig frigivning skulle medgivas borde således huvudsakligen läggas, huruvida det kan antagas att den dömde efter utskrivningen skall förhålla sig väl. Kommentaren fastslår att av vad sålunda förekommit torde framgå att prövningen angående fakultativ villkorlig frigivning alldeles övervägande skall ske från individualpreventiv synpunkt.
    Det behöver inte tilläggas, att individualpreventionen inte får bli lika allenarådande vid tillämpningen av den villkorliga domen, något som ju är ställt utom diskussion genom lagens uttryckliga bestämmelse i saken. Men det kan sägas ha varit en fast tendens inom reformarbetet på kriminalpolitikens område under senare år att lägga huvudvikten på individualpreventionen. Säkert är att den individualpreventiva synpunkten — syftet att förebygga den villkorligt dömdes återfall i brott —ligger bakom den nya VDlagens största nyhet, den i förarbetena s. k. kvalificerade villkorliga domen utan fixerat straff eller, om man föredrar kommentarens gruppering av VDfallen, VD med föreskrifter.
    Betydelsen av att samhällets brottsbekämpande åtgärder alldeles speciellt inriktar sig på de individualpreventiva uppgifterna bestyrkes av kriminalstatistiken. Detta är alltså en fråga som kan empiriskt undersökas. Allmänpreventionen är en filosofisk spekulation. De individualpreventiva åtgärderna står på den praktiska erfarenhetens fasta mark. Erfarenheterna i fråga om brottslig ungdom visar, att när det gäller att avhålla tidigare lagöverträdare från återfall i brott socialvårdande åtgärder är att föredraga framför repressiva. Samhället har också i fråga om ungdomen tidigast kommit till insikt om hur omhändertagandet av brottslingar rationellt bör ordnas. Erfarenheterna från behandlingen av brottslig ungdom brukar sedan i mycket långsamt tempo tillgodogöras även i fråga om äldre brottslingar. Den nya VDlagen, vilken alltjämt har sin största betydelse i fråga om ungdomliga lagöverträdare, är ett exempel härpå.

 

    Domstolarnas socialvårdande uppgifter har genom denna lagreform undergått en mycket omfattande utvidgning. Uppfostringsväsendets,

 

1 Denna sista synpunkt torde ej böra tillmätas alltför stor betydelse. Det kan icke uppställas såsom en allmän princip, att på straffverkställighetens stadium icke får vidtagas någon åtgärd som kan sägas innefatta en kritik av ett domstolsavgörande. Det kan t. ex. vara en uppgift för benådningsmakten att korrigera en omdömeslös straffmätning. Men det medgives att saken är ömtåligare, när korrigeringen sker i skärpande riktning.

164 K. SCHLYTER.ungdomsvårdens, arbetsförmedlingens, läkar- och alkoholistvårdens olika resurser tas i bruk i kriminalvårdens tjänst. Jurister och fångvårdsmän skall inte förvåna sig över att för dem som är verksamma inom dessa arbetsområden det ofta måste förefalla som rena kvacksalveriet, när samhället söker tillrättaföra en person, som är i behov av omhändertagande i någon av dessa vårdformer och vars brott sammanhänger med av saknaden av erforderlig vård, genom att i stället underkasta honom en direkt skadlig fängelsevistelse. För att fullt förstå denna synpunkt på samhällets straffrättsliga ingripande mot vårdbehövande individer behöver man ju bara tänka på de landvinningar förnuftet redan gjort på fängelseväsendets bekostnad i fråga om barn som begått i strafflagen kriminaliserade handlingar. Det ligger inom nu levande människors upplevelse, att dylika barn i allmänpreventionens (eller vedergällningens) namn ansetts böra häktas och inspärras i fängelse istället för att omhändertagas för fostran och vård. Alltjämt råder strid om den åldersgräns intill vilken uppfostringens målsmän skall ha lovatt tillsäga straffrättsskipningens organ ett bort med fingrarna! Tills vidare är det på den villkorliga domens och åtalseftergiftens väg, som socialvården håller på att tränga ut strafflagen beträffande ungdom under 18 år.
    Olika meningar har framkommit om den inverkan den nya lagen om VD kunde tänkas få på ådömandet av tvångsuppfostran. Skyddshemssakkunniga har nyligen uttalat att efter tillkomsten av de nya lagarna om VD och åtalseftergift tvångsuppfostran väsentligen skulle komma att förlora i betydelse såsom reaktionsform mot ungdomsbrottsligheten. Vad VDlagen beträffar sammanhänger detta med bestämmelsen i 8 § andra stycket, att domstolen, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd i avgivet yttrande föreslagits, ägeöverlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Vid kommenteringen av denna bestämmelse erinrar förff. (s. 86) om att den nuvarande skyddshemsorganisationen erbjuder rika möjligheter för omhändertagande av skilda kategorier. »Bortsett från de skolhem som äro avsedda för vanartade barn i skolpliktig ålder och således icke ifrågakomma för straffmyndiga personer, finnas yrkeshem och hemskolor för manliga och kvinnliga normalfall i åldern mellan 15 och 18 år, jordbrukshem för intellektuellt efterblivna över den egentliga skolåldern, skyddshem för själsligt abnorma, avsedda främst för psykopater, samt ungdomshem för personer över 18 år. De statliga yrkeshemmen (Ljungaskog, Forsane, Sundbo, Vemyra och Johannisberg) äro avsedda för 50—60 elever i varje hem och äro inrättade för utbildning i ett flertal yrkesgrenar. Det för manliga elever avsedda skyddshemmet för själsligt abnorma, Lövstahemmet, är en av landets modernaste anstalter, står under ledning av en psykiater och har synnerligen goda vårdmöjligheter.»

    Särskild uppmärksamhet påkallar i detta sammanhang enligt förff. förhållandet mellan tvångsuppfostran och skyddshemsvård, »eftersom

ANM. AV IVAR STRAHL OCH TORGNY LINDBERG: VILLKORLIG DOM. 165i fråga om brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år valet för domstolen ofta kommer att stå mellan att direkt döma till tvångsuppfostran eller att i samband med villkorlig dom åvägabringa den dömdes intagning å skyddshem. Det klientel som för närvarande omhändertages inom dessa båda behandlingsformer är i huvudsak likartat och verkställigheten av de båda reaktionsformerna är i princip anordnad påenahanda sätt... I motsats till skyddshemsklientelet sammanföras detill tvångsuppfostran dömda pojkarna till en enda anstalt, statens uppfostringsanstalt å Bona. För flickor verkställes såväl tvångsuppfostran som skyddshemsvård delvis å avdelningar av samma anstalt, Viebäck. Det torde vara att förvänta att domstolarna i betydande utsträckning komma att begagna sig av möjligheten att i samband med villkorlig dom åvägabringa den dömdes intagning i skyddshem i stället för att döma honom till tvångsuppfostran.»
    Detta uttalande förtjänar att starkt understrykas. Den i de båda vårdformerna tvångsuppfostran och skyddsuppfostran liggande dubbleringen bör snart vara mogen att avskaffas. Efter de genomförda djupgående reformerna av skyddshemsvården, främst den omsorgsfulla differentieringen av klientelet, är det uppenbart att denna vård erbjuder större möjligheter än den för alla till tvångsuppfostran dömda odifferentierade intagningen på Bona-anstalten för de unga manliga lagöverträdarnas tillrättaförande. I fråga om kvinnliga lagöverträdare i åldern 15—18 år synes det om möjligt ännu mera meningslöst att upprätthålla de dubbla behandlingsmöjligheterna. Det synes därför angeläget att domstolarna under samarbete med barnavårdsorganen undersöker möjligheten att få en tilltalad i åldern 15—18 år intagen åskyddshem i samband med en VD, innan de skrider till nödfallsutvägen att döma till tvångsuppfostran. Det bör erinras att det finns plats inom skyddsuppfostrans ram även för de allra sämsta elementen och att numera en förverkad VD eller annat recidiv icke utesluter möjligheten av en ny kvalificerad VD med skyddsuppfostran. För en person mellan 15 och 18 år får själva åldern och blotta möjligheten att få skyddsuppfostran i stället för tvångsuppfostran anses utgöra sådana synnerliga skäl som enligt lagen erfordras för att VD skall få komma till användning vid återfall.
    I kommentaren erinras också (s. 87), att det inbördes förhållandet mellan tvångsuppfostran och skyddshemsvård ytterligare aktualiserats genom ikraftträdandet d. 1 juli 1944 av lagen om eftergift av åtal motvissa underåriga. Det är anledning antaga att landsfogdarna, när de finner ett omhändertagande för skyddsuppfostran vara den rätta reaktionsformen mot en underårig som begått brott, vare sig fråga är om en förstagångsbrottsling eller en recidivist, kommer att ordna denna sak genom samarbete med barnavårdsmyndigheterna — om överhuvud dessa behöver inblandas i saken — och icke drager densamma inför domstol. På detta sätt rationaliseras så småningom proceduren för de unga lagöverträdarnas omhändertagande med resultat att Bona-anstal-

166 K. SCHLYTER.ten avfolkas, så att de få återstående tvångsuppfostringseleverna kan inordnas i skyddshemsorganisationen.1

 

    I den inledande överblicken över huvuddragen av 1939 års reform framhäver förff. (s. 28—30) särskilt fyra grupper av lagbrytande personer, för vilka ett behov av den med särskilda åtgärder förbundna VD ofta föreligger: 1) unga lagöverträdare, 2) tilltalade som är av sådan sinnesbeskaffenhet som i SL 5:6 sägs, s. k. minskat tillräkneliga, 3) alkoholistbrottslingar samt 4) tilltalade vilkas brottslighet sammanhänger med hållningslöshet, oförmåga att föra ett regelbundet och ordnat levnadssätt, motvilja mot stadigt arbete och liknande.
    De ungdomliga lagöverträdarna har i det föregående utförligt omtalats. Beträffande denna grupp får domstolen riklig användning för de möjligheter 8 § erbjuder att meddela föreskrifter om utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och användande av fritid. Kommentaren erinrar att den sistnämnda möjligheten införts i lagen på förslag av första lagutskottet, som ifrågasatte inrättandet av särskilda institutioner, där unga lagöverträdare kunde beordras uppehålla sig vid sådana tillfällen och sådana tider som icke sammanfölle med deras arbetstid och där de kunde erhålla lämplig sysselsättning och undervisning. Det framhålles (s. 73), att några institutioner som direkt motsvarar dylika compulsory attendance centres, såsom de kallades i 1938 års engelska Criminal Justice Bill, f. n. icke finns i vårt land. Någon form av noga reglerad fritidsarrest i förening med sysselsättning och utbildning kan därför ännu icke åvägabringas i samband med VD.2 Förff. framhåller i stället angelägenheten av att genom skyddskonsulenternas förmedling till domstolarnas kännedom bringas de ungdomsgårdar och liknande inrättningar, som har till huvudsyfte att bereda de unga nyttig fritidssysselsättning, liksom också de tillfällen till slöjd och gymnastik som vissa skolor erbjuder på kvällarna med tanke på ungdomens behov av sysselsättning. Det understrykes att föreskrift angående den dömdes användande av fritid, när den icke gäller allenast ingående i en förening eller ett mera allmänt förbud mot olämplig sysselsättning, bör vara begränsad till viss tid och att domstolens be-

 

1 Skulle den mening vara riktig som hävdats av anstaltens direktör och styrelse, att anstalten »mycket väl kan ombyggas, så att den kommer att fylla alla rimliga krav på ett hem för ett ungdomligt klientel, borde efter anstaltens nedläggande som tvångsuppfostringsanstalt densamma kunna inordnas i skyddshemssystemet. Det må emellertid, framför allt med hänsyn till anstaltens dimensioner, vara tillåtet att sätta ett frågetecken för anstaltens lämplighet över huvud för ett ungdomligt klientel, och detta även efter en utrivning av de nuvarande sovboxarna, vilka troligen stammar från en allmänpreventiv tankevärld men i såfall endast är skrämmande prov på allmänpreventionens förirringar.

2 Då en dylik fritidsarrest måste te sig så motbjudande för den som drabbas därav att det är föga troligt att han frivilligt skulle underkasta sig densamma, lärer det bli nödvändigt att, om tanken skall kunna realiseras, möjliggöra åtgärdens genomförande oberoende av den dömdes medgivande. Men därmed har man kommit frihetsstraffet så nära, att fråga är om institutet låter inordna sig under den villkorliga domen. Det engelska uppslagets snabba succé inom nutida tvsk straffrätt (se SvJT 1943 s. 79) är också ägnad att väcka betänksamhet.

ANM. AV IVAR STRAHL OCH TORGNY LINDBERG: VILLKORLIG DOM. 167slut bör noga angiva vilka åligganden den dömde skall ha. Övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av föreskrift varom i 8 § sägs, men domstolen får icke på övervakaren delegera att meddela föreskrifter av nu angiven art (se kommentaren till 10 §, s. 97, och SvJT 1944 s. 342).
    Beträffande de psykiatriska vårdmöjligheterna för de psykiskt abnorma brottslingarna i samband med VD lämnas en värdefull utredning i kommentaren (s. 75—79). Att på denna väg möjlighet erbjudes att minska antalet straffriförklaringar av psykopater och intellektuellt undermåliga har tidigare utvecklats i SvJT (1942 s. 2551943 s. 147). Enligt 5 § skyddskonsulentinstruktionen har konsulenten att tillhandagå domstolen med upplysningar och åtgärder bl. a. i fråga om vårdmöjligheter för villkorligt dömda å sinnessjukhus och inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten. Särskilt ett omhändertagande inom den sistnämnda vårdformen måste i många fallvara en synnerligen ändamålsenlig åtgärd med en villkorligt dömd psykopat eller oligofren.
    I fråga om behandlingen av alkoholistbrottslingar har det framhållits som en olägenhet att domstolen icke i samband med en VD kan, oberoende av den tilltalades egen vilja, meddela bindande föreskrifter om alkoholistvård i st. f. straff. Efter uttalande i denna riktning av första lagutskottet vid lagförslagets behandling har frågan upptagits såväl i 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés betänkande 1939 som i strafflagberedningens betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. 1942. I avbidan på en lagändring efter förebild av möjligheten att i en VD överlämna en ung lagöverträdare till skyddshemsvård utan dennes samtycke öppnar, såsom i kommentaren utvecklas (s. 79—81), redan gällande lagstiftning, om än med någon omgång, möjlighet till samarbete mellan domstolen och alkoholistvårdsorganen för en tilltalads intagande å alkoholistanstalt. Tydligen bör domstolen icke förfara så valhänt att den, utan att hava intagningen ordnad, i en VD föreskriver skyldighet för den dömde att emottaga vård å en sådan anstalt för att sedan vid eventuell underlåtenhet från den dömdes sida att söka inträde förklara anståndet förverkat.
    Vad slutligen angår den sista gruppen av de särskilt omnämnda typfall som lämpar sig för VD, de hållningslösa och arbetsskygga, erbjuder i fråga om ungdom gällande lagstiftning goda möjligheter till omhändertagande inom socialvården. Även i fråga om äldre gäller, såsom förff. framhåller, att de genom omhändertagande under friare former ofta kan antagas låta sig påverkas till arbetsvillighet och skötsamhet. Denna tanke ligger till grund för det förslag till förebyggande och hjälpande åtgärder i fråga om arbetsskygga, som framlagts i lösdriverilagstiftningskommitténs förslag till lag om arbetsfostran (1939) men som av statsfinansiella skäl ännu ej upptagits till slutlig behandling. Blir det system med arbetshem och arbetsanstalter genomfört som ingår i nämnda lagförslag, kommer socialvårdens resurser för omhän-

168 K. SCHLYTER.dertagande av ett klientel som nu i hög grad bidrager till fängelsernas befolkande att ytterligare ökas.
    Det är naturligtvis icke förff :s mening att de särskilt framhållna fyra grupperna skulle på något sätt vara uttömmande i fråga om personer lämpade för VD med föreskrifter. De utgör, kan man säga, de mera kvalificerade fallen. Såsom en femte grupp kandidater till VD bör man därför upptaga helt normalt funtade vuxna lagöverträdare som kan anses påverkbara genom en VD med eller utan föreskrifter och beträffande vilka verkställigheten av det frihetsstraff själva gärningen förskyllt ej påkallas av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
    Beträffande denna sista grupp — helt normala, vuxna — kan det visa sig svårt att ge effektivitet åt den villkorliga domen genom någonlämplig föreskrift enligt 8 §. En möjlighet som icke får glömmas bort är den i sista stycket anvisade: angivande i domen av tid och sätt för fullgörande av den dömde åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Det har ofta uttalats önskemål om att målsägandes intresse skulle tillgodoses genom rätt till införsel i lön för ådömt skadestånd. I samband med en VD har dylik införsel ofta med stor fördel anordnats på det sätt att, efter omsorgsfull utredning av vilket belopp den tilltalade skäligen kan avstå av sin lön för skadestånds gäldande utan att komma på obestånd, med honom överenskommes och i domen införes visst belopp som han skall befullmäktiga övervakaren att hos arbetsgivaren lyfta av veckolönen eller månadslönen för utbetalning till målsäganden.1

 

    I den redogörelse som (s. 26—33) lämnas för huvuddragen av 1939 års reform saknar man en viktig nyhet: möjligheten att på annat sätt än genom anståndets förverkande reagera när den dömde, utan att göra sig skyldig till brott, åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom. S. 30—31 omtalas att det icke ansetts lämpligt att införa någon bestämmelse om exekutiva åtgärder för att direkt framtvinga föreskrifternas efterlevnad samt att överträdelse av meddelad föreskrift kan medföra förverkande av anståndet. Det hade i detta sammanhang förtjänat att omtalas, att den som t. ex. tröttnat på övervakningen icke kan undandraga sig förmynderskapet genom att bryta mot de meddelade föreskrifterna för att sålunda förverka den VD och i stället taga ett kanske helt kortvarigt straff. Förklaring om förverkande av anståndet bör, såsom s. 106 riktigt framhålles, i regel endast ifrågakomma när det finnes utsiktslöst att genom andra åtgärder tillrättaföra den dömde. Till dessa andra åtgärder

 

1 I mål där skadestånd icke utgår kan man icke sällan finna det beklagligt att möjlighet saknas att, under villkorligt anstånd med frihetsstraff, utdöma ett kännbart bötesstraff för att den tilltalade ändå skulle erfara någon allvarlig reaktion från samhällets sida mot hans brott. Lämpat efter den dömdes betalningsförmåga och uttaget efter humana principer, i lämpliga fall genom avbetalningar, vore bötesstraffet ofta en alldeles förträfflig samhällsreaktion, vars stora användbarhet icke synes uppskattad efter förtjänst.

ANM. AV IVAR STRAHL OCH TORGNY LINDBERG: VILLKORLIG DOM. 169hör först och främst skärpta föreskrifter jämlikt 8 §. För de åldersklasser där skyddshemsvård kan ifrågakomma utgör ett överlämnande till sådan vård vanligen en bättre behandling vid trots mot meddelade föreskrifter än den villkorliga domens förverkande (s. 104—105). Har man tidigare med en alkoholist försökt med tillsyn i frihet, kan det visa sig erforderligt att, under medverkan av vederbörande beslutande organ, skärpa föreskrifterna till skyldighet att ingå på alkoholistanstalt. Om han icke gör det frivilligt, kan övervakaren eller skyddskonsulenten genom hänvändelse till nykterhetsnämnden sätta proceduren för tvångsintagning enligt alkoholistlagen i gång. Leder denna till intagning, förfaller därmed anledning att förklara den villkorliga domen förverkad. Uppkommer fråga om förverkande därigenom att den dömde begår nytt brott och tillhör han någon kategori som lämpligen intages på skyddshem, alkoholist- eller psykopatanstalt, kan fallet vara sådant att enligt 3 § ny VD trots recidivet är på sin plats, i det att skyddshemmet, alkoholist- eller psykopatanstalten kan vara att vida föredraga framför fängelset. Intet hinder möter i dessa fall att dröja med den villkorliga domens avkunnande tills garanti vunnits att den tilltalade verkligen blir intagen å ifrågakommande socialvårdsanstalt. När skyddshemmet är den rätta åtgärden, kan redan överåklagaren beträffande åldersklasserna 15—18 år reglera denna påföljd i samband med åtalseftergift.

 

    Av intresse har varit att iakttaga åklagarnas inställning till den nya lagen. Om man vågar generalisera några observerade fall, har de tydligen gjort klart för sig att den nya villkorliga domen är något annat än den gamla och att statens intresse av en rationell reaktion mot brottet även i svårartade fall ofta bäst tillgodoses genom en VD med föreskrifter. De kan i sådana fall lämna värdefulla bidrag till föreskrifternas utformning.
    Samma förståelse har visats från försvarsadvokaternas sida. Här möter man stort intresse för de nya möjligheter lagen erbjuder att hålla deras klienter borta från fängelset. Då försvarsadvokaten icke har någon anledning att försvåra den tilltalades återanpassning i samhället, medverkar han gärna till en uppgörelse med den tilltalade om anståndsvillkoren. Men det blir en naturlig uppgift för honom att tillse att dessa hålles inom måttfulla gränser och den villkorligt dömdes rörelsefrihet icke i onödan beskäres.
    Fångvårdspersonalen är ännu så länge ett oskrivet blad i fråga om den villkorliga frigivningens genomförande, då lagen härom helt nyss trätt i kraft. Men skyddskonsulentorganisationen har redan haft tillfälle att visa sin stora användbarhet. Man frågar sig bara hur länge de nuvarande 13 konsulenterna och 5 assistenterna skall räcka till för de rika uppgifter som möter dem. Det är en institution på tillväxt. Detvar nog klokt att inte låta lagen om villkorlig frigivning träda i kraft samtidigt med VDlagen utan först sedan skyddskonsulenterna under ett helt verksamhetsår hunnit bli varma i kläderna. Skulle justitieministern snart nog nödgas gå till riksdagen med begäran om anslag

170 ANM. AV IVAR STRAHL OCH TORGNY LINDBERG: VILLKORLIG DOM.till fler konsulenter, bör detta enbart hälsas med tillfredsställelse, då det skulle bekräfta socialvårdens landvinningar på straffverkställighetens bekostnad.

 

    Åt skyddsarbetets organisation och den praktiska tillämpningen i övrigt av VD och villkorlig frigivning ägnas den sista tredjedelen av kommentaren. Den rekommenderas även till domstolarnas intresserade studium, då först genom ett tillägnande av skyddsverksamhetens materiella innehåll ett verkligt intresse för VDlagens tillämpning efter dess intentioner lär stå att uppnå.

 

    Endast vissa partier av det rika materialet i Strahls och Lindbergs kommentar och av de kommenterade lagarna har kunnat beröras i det föregående. Någon kritik av den mönstergilla framställningen har icke kunnat ifrågakomma. Anmälaren har väsentligen satt som sin uppgift att söka väcka de i rättsvården deltagande organens, främst domstolarnas, intresse för att genom arbetets studium skaffa sig de upplysningar och anvisningar som behövs för den nya lagstiftningens rätta tillämpning. De socialvårdande uppgifter den nya VDlagen pålagt domstolarna är så avvikande från vad dessa hittills ansett tillkomma dem inom straffrättsskipningen, att det krävs både tankemöda och en god vilja för att lära sig helt behärska de nya ämbetsplikterna.

 

    Sedan ovanstående skrivits1 har anledning uppkommit att beröra en detalj i kommentaren till lagen om villkorlig frigivning. S. 161 under 1 § uttalas den mening att om någon till fullo undergått frihetsstraff för ett brott och därefter för ett före straffverkställighetens början förövat brott dömes enligt 4: 3 SL till gemensamt frihetsstraff för båda brotten, skall han villkorligt frigivas endast om den strafftid för vars avtjänande han återintages i straffanstalt uppgår till minst sex månader; har villkorlig frigivning tidigare skett, gäller emellertid enligt 14 §för vissa fall särskilda regler. Enligt dessa regler skall, om villkorligt frigiven jämlikt 4:3 ådömes förhöjt straff, frågan om ny villkorlig frigivning i princip (med jämkning i visst fall) bedömas med hänsyn till det för brotten gemensamma straffet.
    Enligt en proposition till höstriksdagen (nr 300) med förslag till lag om ändring i lagen om villkorlig frigivning har det visat sig att verkställighetsmyndigheterna vid förordnande om verkställighet av straff som skall sluta efter d. 1 jan. 1945 hyst skilda åsikter om innebörden av den nya lagstiftningen beträffande det nyss anförda första exemplet, i det att vissa myndigheter ansett frågan om villkorlig frigivning även i detta fall böra bedömas med hänsyn till det för brotten gemensamma straffet. I propositionen föreslogs att den i 14 § andra stycket upptagna regeln skulle erhålla giltighet, vare sig den dömde villkorligt frigivits från eller till fullo avtjänat det först ådömda straffet. Sedan riksdagen bifallit propositionen har lagändringen promulgerats d. 1 dec. 1944 (SFS nr 750). Det får antagas att ett meddelande om lagändringen kommer att vidfogas kommentaren.

K. Schlyter.

 

1 Sommaren 1944.