Från dagens diskussion. »Häradsnämnden är i fara» är häradshövding ALVAR MONTELIUS' suggestiva titel på en liten intresseväckande stridsskrift mot nya rättegångsbalken (Norstedt 1944, 45 s. Kr. 1.50).
I kap. II omtalas »vad häradsnämnden icke är». Innehållsförteckningen angiver: 1. Ingen romantisk kvarleva. 2. Ingen blott upplysningscentral. 3. Det utmärkande för häradsnämnden är icke att lekmän deltaga i rättsskipningen utan det speciella sätt på vilket detta deltagande är ordnat. 4. Häradsnämnden har ingen utländsk förebild. 5. Den är icke lik en jury. 6. Den åstadkommer ingen s. k. meddomstol.
En uppfattning om nämnden, som i varje detalj överensstämmer med författarens, framfördes i riksdagen 1942 av en östgötariksdagsman, som med avvisande av tanken att nämnden skulle ha till uppgift att vara meddomare (»nämndemännen kunna i regel inte tänkas besitta samma erfarenhet och överblick som juristdomaren») förklarade nämndens centrala funktion bestå däri, att »nämnden förankrar rätten i det lokala rättsmedvetandet, samtidigt som domstolen tillföres värdefull orts- och personkännedom.»
Att dessa yttringar av nämndens funktion intar en framskjuten plats på dess kreditsida bestrides av ingen. Men att, såsom författaren och motionären yrkat, klart formulera dem i rättegångsbalken hade varit ungefär som att försöka slita tvisten mellan straffrättsskolorna genom att i strafflagen införa en paragraf om straffets ändamål. Riksdagen svarade också lite kärvt, att såväl enligt gamla som nya RB nämndens funktion är att deltaga i dömandet.
När författaren ur nya RB skall tolka fram häradsnämndens huvuduppgift, dess centrala funktion, förbiser han en mycket viktig kunskapskälla: de nya stadgandena om nämnd i rådhusrätt. Om den av nya RB införda lekmannamedverkan i stadsdomstol har förf. blott det förbluffande uttalandet, att den både till sin motivering och till sin verkan innebär, icke ett utsträckande till stadsdomstolen av den gamla förnämliga nämndinstitutionen utan ett förflackande av den sistnämnda, ett avsevärt steg på vägen att få den mer och mer lik juryförebilden. Samma föreställning om en strävan att efterbilda den utländska juryn framkommer på flera andra ställen i boken. Såvitt jag vet har alla utrednings- och lagstiftninginstanser enhälligt uttalat sig mot jurytanken. Förf. finner dock »fortfarande en stark tendens att de facto lämpa nämnden efter juryförebilden» och söker ett stöd för denna uppfattning i att processkommissionen visat likgiltighet i fråga om deltagande nämndemans hemort och justitieministern 1931 ansett nämndens medverkan särskilt betydelsefull i fråga om bevisprövningen. »Även nedskärningen av nämndens gamla tolvtal till det från vår tryckfrihetsförord-
ning välbekanta niotalet» utgör enligt förf. ett steg på vägen att få nämnden mer och mer lik juryförebilden.
Förf. upptar som sagt inte frågan om den centrala funktionen förrådhusrättens nämnd. Att här tala om en »ortsrepresentativ huvuduppgift» vore uppenbart en orimlighet. Ingen har, skulle jag tro, ifrågasatt att nämndemän skulle väljas efter kvarter i städerna. Att stadsnämnden kan komma att »förankra rätten i det lokala rättsmedvetandet» genom det ökade förtroende en bred allmänhet kan komma att få fören rättsskipning i vilken även män och kvinnor av folket får deltaga, är däremot icke uteslutet. Men statsmakterna har verkligen inte kostat på sig nämnd i brottmål i städerna bara för att skapa förtroende för rådhusrätternas domar i befintligt skick, utan därför att man ansett att den form av socialvård som straffrättsskipningen utgör skulle bli bättre genom ett medinflytande på dess utövning från andra samhällsgrupper än ämbetsmannajuristens. Det är alltså verkligen meningen— trots den egenartade kollektiva omröstningen — att nämndens ledamöter skall vara meddomare, såvida man inte vill använda »meddomare» som teknisk term för röstning per capita.
»Undergrävande krafter hava länge verkat på häradsnämnden» är en med fetstil framhävd huvudtes i boken. Krafter som länge verkat för reformer i syfte att stärka nämndens ställning lyckades under medverkan av en intresserad departementschef få till stånd den av förf. själv omtalade lagstiftningen av 1932 om häradsnämnds tjänstgöring, vilken framför allt ville stärka nämndens betydelse genom lagfästande av principen »samma mål, samma nämnd». Man har även insett att nämndens betydelse stärktes genom att den befriades från att på papperet deltaga i sådant varpå den ej kunde utöva något inflytande: inskrivningsväsendet har flyttats från rätten till domaren. För nämnden intresserade krafter har också lyckats — mot flertalet stadsdomares ivriga motstånd — få den införd i rådhusrätterna. Förf. ger icke någon anvisning på hur detta borde ha skett för att undgå den förflackning han tillvitar nya RB:s lösning av problemet.
I bokens inledningsord yttrar förf.:
»Det sätt på vilket häradsnämndens s. k. vänner mångenstädes länge velat och fortfarande vilja låta nämnden funktionera, icke de ord av uppskattning man ägnat och ägnar den, visar vad man menar om den.»
Förf. ägnar själv varma ord av uppskattning åt nämndens uppgift att tillföra domstolen kännedom om sin hemtrakts rättsuppfattning och att hos hemtraktens befolkning upprätthålla kännedomen om rätt och lagskipning och befästa den på en djupgående tradition grundade känslan av samhörighet med domstolen och domaren samt förtroende för dem. I denna formulering är tanken hämtad från Svea hovrätts välskrivna utlåtande. Men när det gäller nämndemännens funktion i domstolen polemiserar förf. skarpt mot tanken att beteckna dem som domare.
Det är att hoppas, säger han, att kraven på ökad rösträtt för nämnden
nu för någon avsevärd tid tystnat. Beträffande lekmannainflytandet å bevisvärderingen har det rått överdrivna föreställningar. Även i avseende å rättstillämpningen kvarstår en benägenhet att tilldela nämnden en uppgift som den knappast förmår väl uppbära. Just i fråga om utmätandet av straff är det ej sällan äventyrligt att lämna avgörandet åt lekmännen. Avgörandet angående straffbar vårdslöshet kräver juristens vana och insikt. Detsamma gäller straffmätning vid mera allvarliga frihetsstraff. Lekmännen saknar härom tillräcklig erfarenhet.
Inte ett ord om den villkorliga domen eller alla de behandlingsmöjligheter inom socialvårdens ram som domstolen numera ofta har att välja emellan och beträffande vilka en lekman med erfarenhet t. ex. i fråga om ungdomsvård kan ha vida bättre omdöme än juristdomaren. Nämndens »s. k.» vänner inom riksdagen (bland dem många nämndemän) har just ansett viktigt att den får medverka — både på land och i stad — vid straffmätningen i fråga om mera allvarliga frihetsstraff i stället för att överlämna dessa i medborgarnas välfärd djupt ingripande avgöranden åt ämbetsjuristerna ensamma. Detsamma gäller prövningen av bevisningen huruvida tilltalad gjort sig skyldig till brott av dylik art, en funktion som historiskt just varit nämndens första och främsta uppgift.
Skillnaden mellan nämndens enligt förf:s mening verkliga vänner och vad förf. kallar nämndens »s. k. vänner» (de »undergrävande krafterna») synes när allt kommer omkring vara den, att medan de förra starkt framhäver nämndens uppgift att representera sina hemorter i rätten, att tillföra rätten orts- och personkännedom, att »förankra rätten i det lokala rättsmedvetandet» och att i hemorten skaffa förtroende åt juristdomaren, de senare, under erkännande av värdet i de nämnda synpunkterna, dessutom söker garantier för att nämnden beredes inflytande på målens avgörande, i det de anser lekmannaelementet vara en värdefull beståndsdel i domstolen vid sidan om den av juristdomaren representerade lagkunskapen. Det förefaller nästan som om det just skulle vara de verkliga vännerna som excellerar i uppskattande ord (III kap. har till rubrik »Häradsnämnden är oersättlig»), medan de s. k. vännerna vill att nämnden skall ha något att säga till om.
Författarens uttalande att »häradsnämnden går mot sin undergång» — därför att lagstiftaren inte har precis samma syn på dess huvuduppgift som förf. utan velat öka nämndens inflytande på rättens avgöranden såsom juristordförandens meddomare — är ett så måttlöst överord att det förtar en del av det sympatiska intryck hans varma intresse för den gamla svenska nämnden eljest är ägnat att väcka. Han åberopar någonstans att den nya RB tillkommit i demokratiens tidevarv, men saknar tydligen all förståelse för det demokratiska kravet att folket genom andra än fackutbildade tjänstemän skall få deltaga såsom medbestämmande i den viktiga samhällsfunktion rättsskipningen utgör.
»Då Sveriges konung fordomtima ville genomföra en lag i sitt vidsträckta rike, brukade han kalla till sig de herrar som hade makten, var över sin
landsända, förelägga dem lagen och fråga om de ginge i god för dess genomförande. Blev svaret jakande — men knappast eljest — kunde konungen utfärda lagen med gott hopp om att den skulle vinna giltighet», säger förf.
Nya RB med dess ökade lekmannainflytande har blivit lag mot många mäktiga underrättsjuristers protester. Sveriges domarkår har emellertid ett alltför rotfäst anseende för lojalitet mot gällande lag för att man från dess sida skulle behöva befara något saboterande av den nya nämnden.
Stadsnämnden hade premiär på Medborgarhuset i Stockholm d. 25 nov. 1944. Föreningen Sveriges Stadsdomare hade haft den goda idén att ägna sitt årsmöte åt uppförandet av en pjäs, utgörande huvudförhandling i ett brottmål inför rådhusrätt med nämnd enligt nya RB. Till den goda regin hörde också att framförandet efterföljdes av sakkunnig kritik (se SvJT förra häftet s. 104), även om icke alla de som sett pjäsen var närvarande vid kritiken. Föreningar som följer det goda föredömet bör nog söka ordna någon timmes sakkunnig diskussion i omedelbar följd efter handläggningen, gärna i närvaro av någon av dem som »lagen gjorde». Om stadsdomarföreningens planläggning av målet se nedan s. 219 f.
Det rådde allmän belåtenhet med de agerandes — framför allt tilltalades och vittnens — utförande av sina roller. Att de tre framstående ledamöter av Sveriges advokatsamfund som ställt sig till förfogande som försvarsadvokater skulle med bravur skilja sig från sin uppgift var ju inte mer än man kunde vänta. Om saken nu tas upp i en recension, så beror det på det allmänna intresset av att den uppfattningen icke sprider sig bland stadsdomarna att umgängelsen med nämnden skall gå till så som i pjäsen.
Redan rättens placering på scenen påminte mera om en utländsk jurydomstol än om en svensk underrätt med nämnd. Domaren skall sitta i nämndens mitt och inte på en tribun, från vilken han håller tal till nämnden. Ingen svensk häradshövding håller efter en rättsförhandling en sådan vetenskaplig föreläsning för nämnden om stöldbegreppet m. m. som ordföranden här gjorde. Han säger helt enkelt: Ja, de här inbrotten blev ju erkända till sist, så där behöver vi bara resonera om straffet, men vad säger ni om Cederberg (hälaren och ev. anstiftaren)? Och så låter han nämndemännen komma till orda själva, fritt och otvunget. Sin egen mening låter han så småningom komma fram samtalsvis. Antagligen var förebilden i pjäsen en engelsk summing up. Men det är ju den stora skillnaden, att i England skiljs härefter domare och jury åt, medan den svenske ordföranden hela tiden stannar kvar bland sina meddomare. Om någon skulle invända att i 29 kap. 1 § andra stycket nya RB stadgas att i mål vari nämnd deltager ordföranden skall säga sin mening först och därefter inhämta nämndens, erinras att denna bestämmelse avser det i paragrafens första stycke avsedda fallet att vid överläggning till dom yppas skiljaktiga meningar (jfr GÄRDE, SvJT 1945 s. 105).
I fråga om 16-åringen hölls också överläggningen på ett alldeles för teoretiskt plan. Ett par nämndemäns obenägenhet mot att över huvud döma till ansvar kunde lämpligen ha föranlett till en omedelbar erinran om domstolens rätt enligt SL 5: 2 till straffnedsättning hur långt som helst. Sedan man stannat för att han skulle anses skyldig till åtalade brotten, sköts nämnden helt åt sidan i fråga om påföljden, i det ordföranden förklarade att nu gällde det bara att besluta hur många månaders fängelse han skulle ha, låt vara villkorligt. Möjligheten till kvalificerad villkorlig dom omnämndes icke. Det område på vilket nämnden kunde haft sin viktigaste uppgift att fylla blev sålunda helt eliminerat. Att nämnden, som rymde flera specialister på villkorlig dom, inte själv höll sig framme får tillskrivas jäktet att bli färdiga med utslaget vid den långt framskridna tiden.
En annan principiellt viktig punkt på vilken en erinran mot spelet bör göras gäller protokollföringen. Gärde har påpekat vad lagen menar med stenografisk upptagning. Stenografen skulle naturligtvis ha upptagit vad vittnena själva sade, och inte ha skrivit efter ordf:s diktamen. I detta mål borde stenografen ha upptagit även partsförhöret. Assessorn-protokollföraren synes ej ha riktigt fattat sin uppgift. Lagens mening med att tillhandahålla rådhusrätten en så kvalificerad protokollförare är att ordföranden skall mera ostört kunna ägna sig åt sin viktiga uppgift att leda förhandlingen. Protokollföraren bör därför även utan erinran från ordföranden vara ständigt verksam, göra noggranna anteckningar om allt relevant som sägs av parter och vittnen, särskilt när verba formalia är av vikt, för att vid den efterföljande överläggningen kunna lämna pålitliga upplysningar härom, därest olika meningar skulle göra sig gällande om vad som sagts.
Det skulle vara av mycket stort intresse, om det väl genomarbetademålet — ordföranden förtjänar en varm eloge för all nedlagd omsorg —kunde av de förträffliga aktörerna bringas under hovrätts prövning genom en muntlig hovrättsförhandling, t. ex. vid möte i hovrättsdomarföreningen. Härigenom skulle stadsdomarföreningens ytterst förtjänstfulla initiativ och redan nedlagda arbete ytterligare tillgodogöras.
K. J. S.