Utmätning av gravanläggning. Enligt ett i SvJT 1944 Rf s. 47 återgivet, av Göta hov rätt d. 1 april 1943 meddelat utslag har hinder förklarats på grund av pietetsskäl icke föreligga mot utmätning av vissa delar — ramstenar — av en gravöverbyggnad å en på kyrkogård i Linköping belägen grav, däri avliden person var jordad. Då i målet dessutom upplysts, att själva minnesvården å graven redan tidigare blivit för gravplatsinnehavarens gäld utmätt, får väl antagas, att genom hovrättens beslut, som vunnit laga kraft och icke kunnat överklagas, utmätning jämväl av sådan minnesvård blivit i praxis legaliserad.

196 OTTO CRONEBORG.    Detta prejudikat är av så märklig innebörd, att en kommentar till detsamma torde kunna försvara sin plats.
    Först må då framhållas, att mot domstolens lagtolkning icke någon befogad erinran lärer kunna göras, men att desto kraftigare kritik måste riktas mot det tillämpade lagrummet, nämligen § 6 i lagen om rätt till gravplats d. 24 mars 1916, likasom mot den rättsteori, som ligger till grund för hela denna lag.
    Angående den juridiska karaktären av rätten till gravplats och av rätten till gravöverbyggnad äro, som bekant, meningarna delade, beroende därpå, att gravrättens grund och väsen uppfattats på två alldeles skilda sätt. Enligt en teori faller gravrätten i huvudsak helt inom det privaträttsliga området, där offentligträttsliga hänsyn fått föga eller intet inflytande. En annan teori innebär, att gravrättens karaktär är av uteslutande offentligträttslig art, om ock vissa privaträttsliga moment därvid äro att beakta.
    Det är den förra av dessa teorier, som i stort sett ligger till grund för svensk gravrättslagstiftning, vilket uttryckligen — och man kan väl säga på ett synnerligen olyckligt sätt — markerats genom 1916 års lag. Rätten till gravplats har i lagen betecknats som en »nyttjanderätt», visserligen något närmare karakteriserad, men, juridiskt sett, dock fullt jämställd med andra nyttjanderätter till fast egendom — arrenden o. s. v. Rätten till överbyggnad å gravplats är däremot enligt 1916 års lag av annan valör; dess innehavare är — vare sig han tillika är »nyttjanderättshavare» till gravplatsen eller ej — »ägare» till överbyggnaden.
    Ovan berörda offentligträttsliga principiella uppfattning ligger, åtminstone delvis, till grund för hithörande bestämmelser i tysk, franskoch engelsk rätt. Enligt densamma är, så vitt framgår av tysk vetenskaplig litteratur i ämnet,1 gravplatsrätten att anse som en genom koncession från offentlig myndighet åt den enskilde given rätt att disponera över viss gravmark. Men genom koncessionsvillkoren uppdragas för gravplatsinnehavarens befogenheter betydligt snävare gränser än de, som gälla för en ägare.
    I Tyskland finnes fortfarande icke veterligen någon gemensam rikslagstiftning om gravrätt, och de olika rikslandens speciallagar lära mycket divergera. Ganska skiftande åsikter lära också råda i hithörande frågor, särskilt huruvida borgerlig lag eller förvaltningsföreskrifter, ofta givna i speciella kyrkogårdsreglementen o. d., skola vara normerande beträffande rätt till gravöverbyggnad. 1 allmänhet anses emellertid borgerlig lag icke tillämplig i fråga om föremål, vilka äro med gravmarken fast förenade, såsom gravkor, träd och buskar, stundom ävengravvårdar, stängsel o. s. v. Dessa gravföremål anses då, enligt en i kyrkogårdsreglementena vanlig bestämmelse, eller enligt sedvanerätt, hava genom placeringen å graven övergått från privategendom till attstå under viss offentligträttslig inskränkning.2 Där ej annorlunda i för

 

1 Se t. ex. CARLO HESS, Friedhof und Grabstätte im Privatrecht. Diss. Giessen. Gelshausen 1935.

2 Jfr E. FAHLBECK, Förvaltningsrättsliga studier II (uttrycket »offentlig förvaltning genom enskilda») s. 70 samt 124 o. f.

UTMÄTNING AV GRAVANLÄGGNING. 197väg överenskommits, äger gravplatsinnehavaren således icke vidare fritt förfoga över dylika föremål, sedan de anbragts å graven. En gravvård får sålunda i regel icke flyttas från sin plats. Enligt både borgerlig rätt och förvaltningsrättsliga bestämmelser lärer i allmänhet gälla, att panträtt i gravöverbyggnad är på grund av pietetsskäl otillåtlig.
    Våra äldre svenska gravrättsbestämmelser anslöto sig väl i huvudsak till ovannämnda privaträttsliga betraktelsesätt. Men detta skedde likasom trevande och med tvekan samt med inmängande av en god portion offentligträttsliga eller kanske snarare kyrkligt-sakrala pietetssynpunkter.
    Då 1916 års lagstiftare resolut och definitivt lade berörda privaträttsliga betraktelsesätt till grund för lagen om rätt till gravplats, saknades ingalunda kraftigt varnande röster. Särskilt märkas de protester, som framfördes i en till lagutskottets utlåtande i ärendet (nr 10) fogad reservation, däri utskottets ordförande, presidenten f. d. justitierådet Albert Petersson, opponerade sig mot det »krasst privaträttsliga grepp på ämnet», varav lagförslaget var präglat, samt framhöll bl. a., att enligt det föreställningssätt, som låg till grund för äldre lagstiftning (1783 års K. förbud) gravavtalet hade i sig något besläktat med from stiftelse.
    Lagen blev emellertid antagen och utfärdad; och exempel på betänkliga följder av dess principiella inställning ha nu börjat framträda.
    Det föreliggande prejudikatet berör den speciella frågan, vad den s. k. äganderätten till gravöverbyggnad innebär, särskilt för den, som tillika är »nyttjanderättshavare» av gravplatsen. Här blottas en svag punkt i 1916 års lag; den iakttager nämligen tystnad i denna viktiga fråga. I § 6, där den, som har rätt till gravöverbyggnad, uttryckligen betecknas som dess »ägare», givas visserligen bestämmelser för det fall, att »nyttjanderätten» till gravplatsen upphört, vare sig emedan tiden för gravavtalet gått till ända, eller därför, att rätten förverkats på grund av försummat gravunderhåll. Men om gränserna för den rätt, som under den tid gravavtalet gäller skall tillkomma gravöverbyggnadens »ägare» och om gravmarkinnehavarens — d. v. s. i allmänhet vederbörande kyrkoförsamlings — rätt och skyldighet att kontrollera denna »äganderätts» utövning finnes intet uttalat. Med dessa frågor befattade sig år 1916 märkligt nog varken den kungl. propositionen eller kyrkomötet eller riksdagen. I synnerhet efter det nu ifrågavarande domstolsutslaget måste väl alltså antagas, att här är fråga om full äganderätt. All överbyggnad å en belagd grav skulle ju då böra betraktas såsom helt enkelt en handelsvara så god som någon annan. Nästa steg på det sluttande planet kan förmodas bliva, att utmätning av gravöverbyggnad lagligen får ske även om fråga är om andra fordringsägare än gravvårdsleverantörer; och, för det fall att gravöverbyggnaden icke äges av gravplatsens »nyttjanderättshavare», utan t. ex. av vänner till den avlidne, vilka bekostat gravmonumentet (se k. prop. 1916 nr 24, s. 19),skall givetvis, då äganderätten icke är på något sätt i lag begränsad, utmätning av gravvården kunna verkställas även till förmån för dessa personers borgenärer. Ja, vad skulle under samma förutsättning lagligen hindra den, som bevisligen är innehavare av »nyttjanderätten» till

198 UTMÄTNING AV GRAVANLÄGGNING.exempelvis ett på allmän begravningsplats uppfört fristående, gammalt gravkor, att, om han så vill, till förnöjande av sina fordringsägare använda värdet av korets byggnadsmaterial, att således bortföra och sälja allt därav, som kan rubriceras som gravöverbyggnad, samt åt gravmarkinnehavaren, h. e. kyrkoförsamlingen eller kommunalförvaltningen (i Stockholm kyrkogårdsnämnden) överlåta att taga hand om kistorna med de jordades stoft — ty över dessa disponerar han dock icke.
    Men — frågar man sig — om nu ett lagbud skulle utfärdas, enligt vilket gravöverbyggnad förklarades vara en res extra commercium privatorum, varigenom alltså så väl gravplatsinnehavarens rätt att efter behag förfoga över gravöverbyggnaden under den tid rätten till själva graven gäller, som ock borgenärens eventuella anspråk på panträtt i gravöverbyggnaden helt uteslötes, hur går det då med en gravvårdsleverantörs självklara rätt att få betalt för sin fordran? Härå kunde svaras:en leverantör av gravöverbyggnad får, om han försummar att vid leveransen taga kontant betalning, skylla sig själv, då beställaren blir insolvent. Därest en lagstiftning i nämnd riktning kommer till stånd, bleve nämligen utan tvivel kontantlikvid i dylika fall snart allmän praxis.För att å andra sidan trygga gravvårdsbeställares rätt att få den kontant betalta gravvården vederbörligen levererad, kunde tillika stadgas, att köpeskillingen skall, intill dess leveransen skett och vården anbragts på sin plats, sättas i taka händer, exempelvis hos vederbörande kyrkogårdsförvaltning.
    Även på ett annat speciellt spörsmål riktas uppmärksamheten genom det anmärkta rättsfallet, nämligen huruvida icke det offentligträttsliga skyddet för gravöverbyggnad lämpligen borde förbehållas allenast själva minnesvården, d. v. s. den del av överbyggnaden, där den jordades namn är anbragt, men icke ovillkorligen avse sådana adpertinenser som kantstenar, fasta sittplatser, staket o. s. v. Strängt tagetär det ju nämligen blott själva minnesvården, som för känslan är intimt och oupplösligt förbunden med den avlidne och hans minne. Skäl finnas för både det ena och det andra alternativet. Här skall emellertidicke göras något försök att närmare ingå på denna fråga.
    Behovet av en snar och grundlig revision av vår svenska gravrättslagstiftning har i varje fall genom nu ifrågavarande prejudikat visat sig allt mera trängande.

Otto Croneborg.