Om Lodtrækning i Fortid og Nutid — så lyder titeln på en uppsats av prof. OLUF H. KRABBE i Juristen 1944 s. 157—175. Med lottdragning förstår förf. ett tillvägagående, varvid man med begagnande av vissa märken eller andra föremål överlämnar avgörandet i ett eller annat ärende eller lösningen av en eller annan tvivelaktig eller tvistig fråga åt den rena slumpen. »Det kan foregaa ved at trække Numre eller Sedler, ved Terningekast, ved at slaa Plat og Krone, trække det længste eller korteste Straa, tælle paa Knapperne, og paa mange andre Maader.»

    Den intressanta uppsatsen innehåller en historisk översikt av lottningens förekomst i praktiken, alltifrån det Kronos' tre söner delade världsalltet sig emellan och fram till en universitetstentamen i våra dagar, där det kan hända att studenten får ur högen av frågelappar själv draga ut den eller dem han skall svara på — en metod som »fjærner Mistanke om Nepotisme eller Krakileri fra Professorens Side»— vidare en undersökning av det »Problem», att rättsordningen och det allmänna rättsmedvetandet i vissa fall, men ej i andra, godtaga att en lottdragnings nyckfulla utslag får rättslig betydelse, och slutligen några anmärkningar om olika sätt för lottnings verkställande.
    Historiken visar att lottning använts i alla tider och länder och i en mångfald olikartade situationer: för delning av arv eller krigsbyte; för att avgöra vem av flera dömda skall benådas, vem av flera skeppsbrutna i en överfylld båt skall offras till de övrigas räddning, vem som får göra första draget i schack; o. s. v.
    Lottningens ratio kan stundom vara att den är en nödfallsutväg, det enda möjliga sättet att få svar på en fråga som måste besvaras. Om i en kollegial domstol röstparitet råder mellan olika meningar, kan man bl. a. låta den mening gälla som ordföranden biträder. Men vidt. ex. riksdagsmannaval kan mellan lika rösttal rimligen ej skiljas annorledes än genom lottning. Vid jämförelse med andra metoder att vinna ett avgörande visar sig emellertid också att lottningen äger flera positiva företräden: den är fullständigt objektiv och opartisk, behandlar alla deltagare lika, och dess resultat kan icke på förhand beräknas (det sista — i vissa fall en nackdel — kan bl. a. ha det goda med sig att, till undvikande av lottning, vänlig uppgörelse sker).
    Förf. belyser närmare hurusom på äldre kulturstadier lottningens utfall ansågs icke, såsom enligt nutidens nyktra åskådning, bero av slumpen, utan vara av ödet förutbestämt; lottningen gav ett orakelsvar, en gudsdom. Det må erinras att justitieombudsmannen Landin, visserligen helt ohistoriskt, förmenade den i vår rätt ända till 1841 tillåtna lottningen mellan flera för dråp dödsdömda vara att uppfatta som ett bevisningsmedel, en utväg att upptäcka verkliga banemannen (se anm:s bok Tärningkast om liv och död, rec. av Olaf Haack i NTfS 1936 s. 64).
    Sättet för lottningen har växlat: medan t. ex. lottdragning förr plägade verkställas av »et uskyldigt Barn» — enligt planen för svenska nummerlotteriet skulle det vara en barnliusgosse med förbundna ögon och handske på handen — fungerar kanske nu notarius publicus eller en populär aktris. Då romarne ville genom tärningkast få ett orakelsvar, nyttjade de tre 6-sidiga tärningar. Hos oss har tärningspel i rättsliga ärenden skett med två dylika tärningar, såsom framgår bl. a. därav att i alla kända fall ingen spelare fått färre än 2 eller flera än 12 ögon — så framt icke ena tärningen sprungit itu! (se »Spela på trumman» i SvJT 1943 s. 542). Malla Silfverstolpes kända berättelse om att tre dödsdömda kastat var sin tärning strider mot sanningen. Selma Lagerlöf, som från berättelsen fått idén till tärningspelet i Löwensköldska ringen, har i riktig känsla av Mallas misstag låtit varje

deltagare kasta ett par tärningar. Mot Mallas fras att det vid spelet blev »sexor all på de tre tärningarna» har anm. i sin nyss nämnda bok (s. 38) anmärkt att den innebär en påtaglig contradictio in adjecto. Att denna anmärkning själv knappast blivit lyckligt avfattad har sin förklaring däri, att anm. så levat sig in i brädspelets terminologi att Mallas sexor all på tre tärningar synts honom lika orimligt som om hon skrivit ässen par på tre tärningar.
    I den svenska rättskipningens tjänst har tärningspel använts i ett fall, som är av säregen karaktär och tidigare ej uppmärksammats i litteraturen. Fyra bönder hade begått ett svårt edsöre mot en granne, som av dem misstänktes för tjuvnad men var oskyldig. Dorpats HovR dömde dem att mista livet och steglas. I rådet — där riksmarskalken Stenbock anmärkte att »det är farligen tyranniskt som de honom hanterat, ingen turk eller hedning farer så fram» — gjordes ingen erinran mot själva dödsstraffet, men någon tvekan yppades angående steglingen. Till försvar för hovrättsdomen även härutinnan anfördes att steglingen kunde vara andra till varning, men det genmältes att vid gärningen ingen satt livet till och att om fyra personer nu gå till döden, så lära andra väl taga sig det till varning. »Gr. Stenbock tyckte att upphovsmannen, om den utspanas kunde, borde undergå svårare straff och den plikta efter hovrättsdomen, men där man den intet kunde finna, då kunde de kasta tärning och den det faller på då undergå det straffet och de andra allenast halshuggas. Vilket ock samtel. biföllo» (4/5 1700).

B. W.