»Om man strängt vill hålla sig inom vetenskapsmannens råmärken, bör man otvivelaktigt begränsa sig i princip som Rodhe gör. Juridiken är emellertid icke till alla delar en vetenskap. Den är en förening av vetenskap och fritt bedömande. En domare, som har att fatta avgörande över ett spörsmål, som icke är reglerat i lag eller genom rättspraxis, har att vid sitt avgörande av det enskilda fallet tillämpa grundsatser, som han själv utväljer bland flera möjliga. Stundom har han en så fri ställning, att han kan sägas själv uppställa de grundsatser, enligt vilka han dömer. Det är genom detta fria bedömande som domaren, om han tillhör den sista instansen och om hans mening kommit i majoritet, utstakar linjer för den framtida rättsutvecklingen på det område till vilket det spörsmål hör, i vilket han uttalaren åsikt.
Om nu den, som vetenskapligt behandlar ett område inom juridiken, anger sin uppfattning även på punkter, i vilka lagen icke ger något stadgande och där rättspraxis saknas, tillämpar även han grundsatser, som han själv väljer bland dem som äro möjliga och som han kanske själv uppställer. Redan härigenom är det uteslutet att han kan komma att uppställa några bindande regler för den domare, som i framtiden skall fälla ett avgörande på någon av dessa punkter. Men han gör denna domare en tjänst. Den, som vetenskapligt behandlar ett område inom juridiken, blir ofta därigenom den, som mest behärskar området i fråga. Genom sin diskussion av och sina uttalanden i de spörsmål, som nyss angivits, ställer han sin erfarenhet och kunskap till domarens förfogande på ett område, på vilket han är expert, och detta kan endast vara till godo. Det skulle vara intressant att se, om Rodhe skulle bevara sin snäva hållning även om han skulle behandla ett ämne tillhörande den allmänna obligationsrätten eller annat rättsområde, där lag och prejudikat icke spela en så stor roll som inom jordrätten.
En helt annan sak är att den juridiska författaren bör noga skilja mellan de fall, då han uppträder som vetenskapsman, och de, då han uttalar uppfattningar, som i själva verket äro resultat av hans egna fria bedömande. Gör han icke detta, kan han lätt komma att som gällande rätt beteckna något som varken lagen eller domstolarna sanktionerat. Måhända komma Rodhes uttalanden att leda till att i framtiden i juridiska arbeten gränsen mellan då författaren uppträder som vetenskapsman och då han icke gör det kommer att dragas skarpare än som stundom skett hittills.»
I Rodhes bok om gränsbestämning är enligt Holmbäck det mest värdefulla partiet det, som handlar bl. a. om frågan huruvida ett till skifteslag hörande vattenområde, som vid ett äldre skifte lämnats utan behandling, trots detta skall anses skiftat enligt regeln, att den äger vatten som äger land, eller om det skall anses oskiftat. Högsta domstolen har sedan 1880-talet omfattat den förra meningen; den senare åsikten åter har vunnit understöd bl. a. av lagberedningen. I en enligt Holmbäck väl utförd framställning visar förf., huru på hithörande område under 1800-talet terminologien förändrats, delvis utan att man sedermera märkt det, och huru detta påverkat uppfattningen i sak. Han går därvid igenom skiftningarna i de tankelinjer, som visa sig hos på området verksamma kommittéer och blivit av betydelse för rättsutvecklingens gestaltning. Han berör även, fortsätter prof. Holmbäck, vissa handlingar som — egendomligt nog — hittills spelaten blott underordnad roll i diskussionen på vattenrättens område. Dessa handlingar äro de modeller och andra föreskrifter som givits till ledning för lantmätarna under deras arbete på jorddelningarna och som därför måste anses ligga till grund för de tjänstemäns arbete, vilka verkställt förrättningarna. Resultatet blir ett stöd för motsatsen till den mening, som Högsta domstolen omfattat. Denna sistnämnda mening utgår, enligt Rodhe,