Civilrättsprofessuren i Lund och professuren i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm. Dåvarande docenterna i civilrätt vid Uppsala universitet Knut Rodhe och vid Lunds universitet Folke Schmidt hade båda sökt den för några år sedan inrättade men ej besatta nya professuren i civilrätt med internationell privaträtt vid Lunds universitet (se SvJT 1940 s. 398). I förliden höst avgivna sakkunnigutlåtanden förklarade de sakkunniga båda sökandena kompetenta.
    Prof. Holmbäck dryftar i sitt utlåtande bl. a. en begränsning som Rodhe ålagt sig vid författandet av sina båda böcker, nämligen doktorsavhandlingen »Om fastighetsindelningen och dess betydelse» (1941, se SvJT 1942 s. 526) samt »Gränsbestämning och äganderättstvist» (1944). Rodhe har ansett det vara av mindre vikt att i varje särskilt fall undersöka, vilken lösning av föreliggande problem som skulle vara i överensstämmelse med lag enligt de principer för lagtolkning som han själv till äventyrs såsom domare vore böjd att acceptera. Han vill alltså icke göra några uttalanden i de fall, då lag eller prejudikat icke ge någon ledning, utan det gäller att i praxis staka ut en ny linje. Han begränsar sin framställning till att analysera, systematisera och från historiska och andra synpunkter kritisera de regler, som faktiskt vunnit erkännande i lag och lagtillämpning, samt till att konstatera på vilka punkter man lämnas i ovisshet. Om han skulle gå längre än han gör, skulle han, enligt vad han gör gällande, gå utanför vetenskapsmannens råmärken. Han skulle uttala sig i spörsmål av icke vetenskaplig natur och därmed skada sin auktoritet i vetenskapliga frågor. Prof. Holmbäck anför nu om detta:

214 NOTISER.    »Om man strängt vill hålla sig inom vetenskapsmannens råmärken, bör man otvivelaktigt begränsa sig i princip som Rodhe gör. Juridiken är emellertid icke till alla delar en vetenskap. Den är en förening av vetenskap och fritt bedömande. En domare, som har att fatta avgörande över ett spörsmål, som icke är reglerat i lag eller genom rättspraxis, har att vid sitt avgörande av det enskilda fallet tillämpa grundsatser, som han själv utväljer bland flera möjliga. Stundom har han en så fri ställning, att han kan sägas själv uppställa de grundsatser, enligt vilka han dömer. Det är genom detta fria bedömande som domaren, om han tillhör den sista instansen och om hans mening kommit i majoritet, utstakar linjer för den framtida rättsutvecklingen på det område till vilket det spörsmål hör, i vilket han uttalaren åsikt.
    Om nu den, som vetenskapligt behandlar ett område inom juridiken, anger sin uppfattning även på punkter, i vilka lagen icke ger något stadgande och där rättspraxis saknas, tillämpar även han grundsatser, som han själv väljer bland dem som äro möjliga och som han kanske själv uppställer. Redan härigenom är det uteslutet att han kan komma att uppställa några bindande regler för den domare, som i framtiden skall fälla ett avgörande på någon av dessa punkter. Men han gör denna domare en tjänst. Den, som vetenskapligt behandlar ett område inom juridiken, blir ofta därigenom den, som mest behärskar området i fråga. Genom sin diskussion av och sina uttalanden i de spörsmål, som nyss angivits, ställer han sin erfarenhet och kunskap till domarens förfogande på ett område, på vilket han är expert, och detta kan endast vara till godo. Det skulle vara intressant att se, om Rodhe skulle bevara sin snäva hållning även om han skulle behandla ett ämne tillhörande den allmänna obligationsrätten eller annat rättsområde, där lag och prejudikat icke spela en så stor roll som inom jordrätten.
    En helt annan sak är att den juridiska författaren bör noga skilja mellan de fall, då han uppträder som vetenskapsman, och de, då han uttalar uppfattningar, som i själva verket äro resultat av hans egna fria bedömande. Gör han icke detta, kan han lätt komma att som gällande rätt beteckna något som varken lagen eller domstolarna sanktionerat. Måhända komma Rodhes uttalanden att leda till att i framtiden i juridiska arbeten gränsen mellan då författaren uppträder som vetenskapsman och då han icke gör det kommer att dragas skarpare än som stundom skett hittills.»

 

    I Rodhes bok om gränsbestämning är enligt Holmbäck det mest värdefulla partiet det, som handlar bl. a. om frågan huruvida ett till skifteslag hörande vattenområde, som vid ett äldre skifte lämnats utan behandling, trots detta skall anses skiftat enligt regeln, att den äger vatten som äger land, eller om det skall anses oskiftat. Högsta domstolen har sedan 1880-talet omfattat den förra meningen; den senare åsikten åter har vunnit understöd bl. a. av lagberedningen. I en enligt Holmbäck väl utförd framställning visar förf., huru på hithörande område under 1800-talet terminologien förändrats, delvis utan att man sedermera märkt det, och huru detta påverkat uppfattningen i sak. Han går därvid igenom skiftningarna i de tankelinjer, som visa sig hos på området verksamma kommittéer och blivit av betydelse för rättsutvecklingens gestaltning. Han berör även, fortsätter prof. Holmbäck, vissa handlingar som — egendomligt nog — hittills spelaten blott underordnad roll i diskussionen på vattenrättens område. Dessa handlingar äro de modeller och andra föreskrifter som givits till ledning för lantmätarna under deras arbete på jorddelningarna och som därför måste anses ligga till grund för de tjänstemäns arbete, vilka verkställt förrättningarna. Resultatet blir ett stöd för motsatsen till den mening, som Högsta domstolen omfattat. Denna sistnämnda mening utgår, enligt Rodhe,

NOTISER. 215delvis från felaktiga förutsättningar. Rodhes forskningar säga enligt prof. Holmbäck dock icke sista ordet. Bl. a. böra modellerna undergå en noggrann analys i vad gäller deras ställning till vattenområden inom by vidskifte av byn. Men Rodhes arbete innebär, säger prof. Holmbäck, utan fråga en betydande vinst för problemets lösning från historisk synpunkt. Detta gäller helt oavsett om hans uppfattning kan slå igenom i praxis — när den högsta instansen så länge och så konsekvent som här hävdat en uppfattning, kan det göras gällande, att det skapat en sedvanerätt som bör gälla framför de historiskt riktiga synpunkterna, bl. a. emedan rättslivet inriktat sig efter uppfattningen i fråga.
    Prof. Holmbäck yttrar sig även lovordande om doc. Schmidts författarskap. Han finner, att detta visar en klart uppåtgående kurva. Om Schmidts bok »Föreläsningar i sjörätt» (1944) säger Holmbäck, att ehuru boken icke utger sig för att vara annat än en framställning till de studerandes bruk, innehåller den dock på särskilda punkter nya iakttagelser. Arbetet ger enligt Holmbäck ett gott intryck av förf:s förmåga att för undervisningsändamål på ett klart och redigt sätt lägga fram ett givet stoff.
    Vid jämförelse mellan Rodhe och Schmidt fäster sig prof. Holmbäck vid att den förre behandlat i huvudsak allenast den del av fastighetsrätten som faller inom den speciella privaträttens område men där uppnått mycket goda resultat, medan Schmidt behandlat flera ämnesområden. Vilkendera av de sökande som än finge professuren, skulle denna enligt den sakkunniges mening bliva tillfredsställande besatt. För sin del ansåge han det stå mest i överensstämmelse med det moderna vetenskapliga livets förutsättningar — med dess stränga specialisering — att tillerkänna företrädet åt den större insatsen endast på ett område, särskilt när detta är så stort och svårt som det Rodhe behandlat. Han ger därför företräde åt denne.
    Prof. Hult behandlar ingående bl. a. Rodhes bok om gränsbestämning. Arbetet bekräftar enligt denne sakkunnige, att Rodhe är en synnerligen energisk och noggrann forskare med ett moget omdöme, vilken till alla delar behärskar det område han ägnat sina undersökningar. Av utlåtandet måhär anföras:

 

    »Med stöd huvudsakligen av en historisk utredning rörande bruket av termerna 'fiske' och 'fiskevatten' i lagstiftning och rättspraxis under 1800-talet samt av innehållet i de formulär till ägobeskrivning och hävdeförteckning m. m., som i anslutning till 1827 års skiftesstadga utfärdades genom cirkulär år 1829, kommer nu förf. här till det resultatet, att det är uppenbart, att skiftesstadgan 1827 samt tidigare skiftesförfattningar velat utsäga, att vattenområdet i regel icke skulle ingå i skifte. Förf. finner därför, att den rakt motsatta presumtionsregel HD följt sedan 1880-talet är historiskt oriktig. Vilken konklusion förf. vill draga av denna ståndpunkt är icke fullt tydligt. Å ena sidan säger han, att det är klart, att HD mycket väl kan tillämpa en oriktig regel ävensom att det kan vara i hög grad berättigat att av hänsyn till rättssäkerheten vidhålla en en gång accepterad regel, även om den påvisas vara historiskt oriktig. Å andra sidan framhåller emellertid förf., att även den av HD följda regeln blott är en presumtionsregel och att utgångspunkten för denna är, att man i första hand skall låta vara avgörande, vad som kan utrönas angående förrättningsmännens verkliga avsikt, något som måste föranleda, att en konsekvent tillämpning av HD:s presumtionsregel kommer att stöta på stora svårigheter. Häri synes ligga en låt vara svag antydan om att HD, även om den också i framti-

216 NOTISER.den vill fasthålla sin presumtionsregel, måste taga hänsyn till resultatet av förf:s utredning. I själva verket är väl också, om HD finner utredningen övertygande, annat icke möjligt. Det är därför en märklig och betydelsefull åsikt förf. här framlägger, vilken med hänsyn till nu antydda konsekvenser måste bliva föremål för en allvarlig prövning. Här kan någon sådan icke företagas. Några erinringar, vartill förf:s framställning synts giva anledning, må dock göras.
    Förf. utgår från de lagbud i skiftesstadgan och tidigare skiftesförfattningar, enligt vilka 'fiske' eller 'fiskevatten' i regel borde bibehållas oskiftat, och söker visa, att man med dessa termer avsett vattenområdet, i det man enligt dåtida betraktelsesätt icke gjort någon skillnad mellan äganderätten till vattenområdet och rätten att fiska i vattnet. Till stöd för denna mening anför han bl. a., att en undersökning av rättspraxis från omkring 1850 ger klara bevis för att det vid denna tid icke gjordes någon skillnad mellan 'fiskevatten' och motsvarande vattenområde. Även när det gällde andra anspråk än rätten att fiske, ansåg HD vid flera tillfällen, att det avgörande var, vem som ägde fiskevattnet. HD härledde sålunda olika i äganderätten ingående befogenheter ur rätten till fiskevatten. Domstolen använde därvid, framhåller förf., 'fiskevatten' och även 'fiske' som synonyma med 'vattenområde'. Ytterligare vore det påfallande, påpekar förf., att det alltid tala som huruvida fisket eller fiskevattnet åtföljer stranden, icke huruvida det följer rätten till vattenområdet.
    Enligt min mening kan det ifrågasättas, huruvida förf. anfört tillräckliga skäl för sin åsikt. Till en början kan anmärkas att påståendet rörande HD:s bruk av 'fiske', 'fiskevatten' och 'vattenområde' såsom synonymer är obestyrkt. Förf. hänvisar visserligen till en dom, i vilken man talar om 'fiske' och 'fiskevatten' utan åtskillnad, men detta kan ju icke bestyrka det avgörande påståendet, att dessa ord skulle anses liktydiga med vattenområde. Vidare och framför allt synes man emellertid kunna ifrågasätta, huruvida man av de förhållanden rörande HD:s praxis, vilka förf. framdragit, kan draga så bestämda slutsatser som förf. gör gällande. De anförda domarna kunna lika väl, synes det mig, förklaras utifrån det närliggande antagandet, att själva vattnet resp. landgrunden därunder för dåtidens lagstiftare icke framstod såsom ett tjänligt objekt för äganderätt eller i varje fall som impediment. Den enda nytta man i regel kunde hava av vattnet var rätten att fiska i detta. Vid denna rätt och den allena fäste man därför vid ett skifte uppmärksamheten. Den framstod därvid som en särskild 'tillhörighet' till fastigheten. Sannolikt först så småningom aktualiserades frågan om vattnetsutnyttjande även för andra ändamål resp. frågan om rätt till landvinning. Härvid togo, som förf. visat, domstolarna sin tillflykt till de regler, som gällde angående 'fisket'. Men utgör verkligen detta något bevis för att man tolkade skifteslagstiftningen så, som förf. gör gällande? Så vitt jag förstår, behöver det endast betyda att man i en situation, då skifteslagstiftningen syntes sakna direkt tillämpliga bestämmelser, tog fasta på reglerna om rätten till fisket såsom lämpade att analogisera. Men så snart det sålunda finnes en dylik alternativ förklaring till domstolarnas ifrågavarande praxis, synes förf:s slutledning förlora sin beviskraft. En full bevisning kräver, att förf. kan utmönstra nämnda alternativ. Detta torde emellertid icke vara lättgjort.
    Till stöd för sin åsikt har förf. ytterligare åberopat DAHLBERGS tolkning av 1766 och 1852 års fiskeristadgor. Denna tolkning har blivit bestridd av UNDÉN i en uppsats i Festskrift tillägnad Thore Engströmer. Utan att hava tillfälle att här komma närmare in på denna stridsfråga vill jag därom endast uttala, att den polemik förf. riktat mot Undén (s. 108 not 40) icke synes mig slagkraftig.»

 

    Prof. Hult ägnar även doc. Schmidts arbeten en ingående granskning. I vad denna avser Schmidts bok »Faran och försäkringsfallet» (1943) må här hänvisas till en av prof. Hult författad recension av nämnda arbete (se SvJT 1944 s. 893).

NOTISER. 217    Prof. Hult yttrar sig även om doc. Schmidts uppsats i SvJT 1940 s. 405 »Om försäkring av tredje mans intresse» och anför:

 

    »Uppsatsen utgör ett inlägg i debatten om innebörden av stadgandet i 54 § FAL. I samband härmed tar förf. upp till diskussion även det med 54 § FAL nära sammanhängande stadgandet i 36 § samma lag. Framställningen har i stora delar formen av en kritik, riktad mot den uppfattning jag tidigare uttalat i de diskuterade frågorna. Förf. söker sålunda till en början visa, att trots inledningsorden i 54 § även en försäkring, som avser annat intresse än det i 36 § angivna, kan anses gälla till förmån för tredje man i enlighet med stadgandet i 54 §. Mycket av vad förf. här anför är av intresse och innefattar intressanta påpekanden men har icke övertygat mig om att min åsikt är oriktig. Vidare undersöker förf. frågan, vilka intressenter som i egenskap av tredje man kunna åberopa stadgandet i 54 §. Här godtager förf. till en del den åsikt jag utvecklat i denna fråga men söker visa, att den dock delvis är oriktig. Den kritik förf. härvid framför beror emellertid i en väsentlig punkt på en missuppfattning av vad jag yttrat. Enligt förf. skulle jag hava åsikten, att den, som äger enbart en fordringsrätt, icke kunde anses hava sådant intresse, som är avsett i 54 §. Som klart framgår av exempelvis min framställning i SvJT 1933 s. 531 in fine, har jag emellertid icke en dylik åsikt. I sak är jag således på denna punkt ense med förf., och hans ifrågavarande kritik är därför förfelad. Däremot kan jag icke för den skull ansluta mig till förf:s åsikt, att man som intressent bör erkänna varje tredje man, som med en ägare, panthavare eller annan sakrättshavare står i ett sådant avtalsförhållande rörande det försäkrade godset, att avtalet avser att nu eller framdeles giva tredje mannen äganderätt, panträtt eller annan begränsad sakrätt till godset. För denna åsikt har förf. enligt min mening icke presterat någon tillräcklig bevisning. Att jag sålunda icke kan känna mig övertygad om riktigheten av förf:s i uppsatsen utvecklade åsikter hindrar mig emellertid icke från att erkänna, att jag funnit dessa i hög grad intresseväckande och att de givit mig flera anledningar att underkasta mina egna åsikter en förnyad prövning.»

 

    Prof. Hult ingår även på doc. Schmidts artikel i SvJT 1944 s. 609 om asylrätt för flyktingars förmögenhet, vilken återger en föreläsning över självvalt ämne, och yttrar därom:

 

    »Föreläsaren, som här gjort ett mycket lyckligt ämnesval, behandlade den synnerligen aktuella frågan om verkan av främmande stats konfiskations och rekvisitionslagstiftning. Denna fråga har varit föremål för mycken diskussion inom doktrinen och har även givit anledning till åtskilliga domstolsavgöranden såväl i vårt land som i främmande länder. Att bestämma innebörden av rättspraxis erbjuder stundom stora svårigheter. Icke minst gäller detta beträffande svensk praxis. Huruvida föreläsaren alltid fullt riktigt tolkade de domar han refererade förefaller något ovisst. Föga grundad föreföll bl. a. hans förmodan, att bakom HD:s avgöranden i vissa mål angående verkan av den tyska s. k. kommissariska förvaltningen av judiska och vissa andra företag skulle kunna ligga en tillämpning av regeln om sakrättsliga tvisters avgörande efter lex rei sitae. I samband härmed må anmärkas, att förf. syntes alltför tvärsäkert avvisa de teorier, som taga sin utgångspunkt i regeln, att ett land i allmänhet icke genom sina domstolar eller andra myndigheter lämnar bistånd vid genomförandet av främmande lands lagar av offentligrättslig natur. Föreläsaren lämnade emellertid ett beaktansvärt bidrag till debatten om de i föreläsningen behandlade spörsmålen genom att även för ifrågavarande område tillämpa grundsatsen om asylrätt åt politiska flyktingar från främmande land. Detta innebär ett helt nytt uppslag, vilket utvecklades på ett intresseväckande sätt. Föreläsningen var över huvud väl genomtänkt och visade, att förf. besitter den för professuren erforderliga kompetensen i internationell privaträtt.»

218 NOTISER.    Efter ampla lovord åt båda de sökande stannar prof. Hult vid att giva företräde åt doc. Schmidt med hänsyn till att hans genom tryckta skrifter dokumenterade kompetens vore betydligt mera allsidig och omspände långt vidsträcktare områden inom civilrätten än doc. Rodhes.
    Den tredje sakkunnige, prof. Karlgren, yttrar sig liksom de övriga synnerligen erkännsamt om doc. Rodhes båda fastighetsrättsliga arbeten. Om det tidigare av dessa, doktorsavhandlingen angående fastighetsindelningen, säger han, att han knappast känner till någon nordisk civilrättslig doktorsavhandling från de senaste decennierna som i värde överträffar denna och mycket få som kunna anses jämbördiga därmed.
    Om doc. Schmidt uttalar prof. Karlgren, att det redan i doktorsavhandlingen »Om ägareförbehåll och avbetalningsköp» (1938, se SvJT 1939 s. 670) träder en till mötes ett för Schmidts hela produktion karakteristiskt drag: hans stora intresse för rättsreglernas praktiska tillämpning, för de sociala realiteter som rättsreglerna hänföra sig till. Denna förtjänst hos en juridisk författare kan enligt den sakkunniges mening icke skattas högt nog. Schmidt framträder som en, i verkligt god mening, »modern» rättsvetenskapsman. Uppsatsen om försäkring av tredje mans intresse i SvJT 1940 s. 405 innebär enligt prof. Karlgrens åsikt en verkligt framstående prestation, ett av de bästa försäkringsrättsliga bidrag som publicerats under senare år. Den lösning, som förordas i uppsatsen, är enligt den sakkunniges mening rent förvånansvärt träffsäker, enkel och praktiskt tilltalande. Ett grundläggande arbete har visserligen redan utförts av prof. HULT, men förf. går i djuplodande och skarpsinniga utläggningar vidare och ställer sig även i viss opposition mot denne; möjligen gör han dock icke i alla avseenden Hults ståndpunkt full rättvisa. Även Schmidts försäkringsrättsliga bok är enligt prof. Karlgrens åsikt betydande. På några punkter ger den sakkunnige dock en avvikande mening tillkänna och anför i detta hänseende bl. a.:

 

    »Förf. hävdar, och betecknar det s. 17 t. o. m. som en huvudtanke i sin bok, att reglerna om försäkringstagarens eller försäkringshavarens 'biförpliktelser' böra betraktas på samma sätt som vanliga obligationsrättsliga regler om uppfyllelse av kontrakt, under det man eljest i doktrinen i allmänhet anser, att fråga endast är om förutsättningar för försäkringsbolagets ansvarighet och att ordet 'förpliktelse' därför bör sättas inom citationstecken. Reglerna om biförpliktelser skulle med andra ord angiva, här liksom inom obligationsrätten i övrigt, hur en kontrahent, den förpliktade, bör bete sig i olika situationer. Det vore förty, om jag nu förstått förf. rätt, fullt konsekvent, att försäkringstagaren (försäkringshavaren) av rättsordningen behandlas så mycket mildare än man med utgångspunkt från förutsättningslärans gängse grundsatser skulle vänta sig; dessa senare vore inom försäkringsrätten snarast ägnade att leda vilse. — För egen del ställer jag mig rätt tvivlande till denna grundtanke. Dess riktighet är i alla händelser icke med vad i arbetet anförts tillräckligt bevisad. På sin höjd har man här att göra med en arbetshypotes, vilken icke som sådan borde få fresta till några sakliga slutsatser. Däremot har jag blivit övertygad av förf:s påvisande s. 156 f. av att tillämpningen av eljest gällande förutsättningsregler i förevarande fall kan vara umbärlig av den orsaken, att försäkringsbolaget har möjlighet att statistiskt beräkna även sådana faktorer som vederbörande parts åsidosättande av sina biförpliktelser. Och i motsats till USSING, som gått mycket illa åt förf. för hans berörda tes (Ugeskrift for Retsvæsen B 1944 s. 139 ff.), är jag också villig att medgiva, att den härskan-

NOTISER. 219de förutsättningsläran, med dess inriktning på vanliga obligationsrättsliga avtalstyper, icke just är ägnad att giva anvisning på de praktiska hänsyn, som passa för försäkringsrätten. Men därav följer ju ingalunda, att man istället skall gå över till att direkt eller analogt tillämpa reglerna om påföljderna av bristande uppfyllelse av kontrakt.
    Även kapitlen om fareökning innehålla flera utläggningar, som icke ha verklig beviskraft. Vid utredningen om de olika kriterierna för fareökning vid skadeförsäkring kommer t. ex. förf. s. 66 ff. in på stadgandet i 45 § försäkringsavtalslagen, att det skall bortses från en fareökning, som är av sådan beskaffenhet att 'försäkringsgivaren måste anses hava tagit den i beräkning'. Innebörden av denna bestämmelse, eller i allt fall dess självständiga betydelse, reduceras i arbetet därhän, att fareökningen icke spelar någon roll om försäkringsgivaren kunnat eller bort kunna förutse, att fareökningen skall beröra just det försäkrade objektet. Den närmast till hands liggande tolkningen är väl dock den, att lagstiftaren till förekommande av att utrymmet för fareökningsreglerna bleve orimligt vidsträckt helt enkelt gjort en allmän reservation av innehåll, att lika väl som eljest otaliga förutsättningar hos en avtalsslutande kontrahent betraktas som irrelevanta, lika väl måste vid försäkring en massa fareökningar med utgångspunkt från förutsättningslägets beskaffenhet lämnas utan beaktande. Under alla omständigheter borde denna tolkningsmöjlighet ha diskuterats.— — — Icke heller kan jag finna, när det gäller fareökning vid olycksfalls- och sjukförsäkring, att förf. förebragt en riktigt övertygande bevisföring för sin i strid mot lagtexten stående utläggning av 121 § försäkringsavtalslagen (s. 98 ff.), helst som enligt förf:s eget medgivande de praktiska resultaten även med hans tolkning av lagen ofta bli högst otillfredsställande. Här synes framställningen för övrigt — det är dock nästan det enda stället i boken — vara otillräckligt genomarbetad; jag har haft vissa svårigheter att följa förf:s tankegång.»

 

    Vid jämförelse mellan de båda sökandena anför prof. Karlgren, att han visserligen har den uppfattningen att det är av vikt att icke överdriva värdet av mångsidighet hos en juridisk forskare. Särskilt torde under inga förhållanden något krav böra uppställas på att en sökande till en professur skall ha »täckt» alla möjliga viktigare grenar av ämnet. Men när ensidigheten sträcker sig så långt som hos Rodhe, kan man — såvitt icke kompetensfrågan utan frågan om företrädet framför en annan mångsidigare vetenskapsman diskuteras — omöjligen underlåta att tillmäta den utslagsgivande betydelse. Prof. Karlgren ger därför företräde åt doc. Schmidt.

 

    Innan ärendet om tillsättandet av professuren i Lund hunnit avgöras, har Handelshögskolan i Stockholm efter utlåtande av de tre nämnda sakkunniga kallat doc. Rodhe, som sedan 1942 på förordnande innehaft professuren i rättsvetenskap vid högskolan, till ordinarie innehavare av professuren (se SvJT 1944 s. 957). Rodhe har därefter återkallat sin ansökan om professuren i Lund. Schmidt utnämndes d. 17 nov. 1944 till innehavare av denna (se föregående häfte s. 110).

I. S.