HEMFRIDENS LOKALA UTSTRÄCKNING ENLIGT SVENSK LANDSKAPSRÄTT.
AV
PROFESSOR RAGNAR HEMMER.
Vad de svenska landskapslagarna förstå med hemfrid framgår av deras stadganden angående brott mot hemfrid. Såsom kränkning av hemfrid framstår enligt landskapslagarnas terminologi icke varje rättskränkning, som begås inom hemmets område, utan endast vissa där förövade våldshandlingar å person. Hemfriden i egentlig eller teknisk mening kan därför betecknas såsom det skydd, rättsordningen ger mot dylika våldshandlingar.
Enligt landskapslagarna kan kränkning av hemfrid försiggå på två olika sätt: 1) genom förövande av våldshandling efter ett föregående inträngande i annans hemvist i avsikt att skada där befintlig person, i edsöreslagstiftningen benämnt hemgång (hemsokn); 2) genom våldshandling, förövad av person, som inkommit i annans hemvist utan sådant uppsåt.
Vi skola först granska de stadganden i landskapslagarna, som ge upplysning om hemfridens gestaltning före edsöreslagstiftningens tid.
I ÖgL Eds. 14 säges, att »innan edsöreslagen gavs, kunde icke en enda man göra hemgång». Härav framgår således, att det enligt äldre östgötarätt hörde till detta brotts karaktär, att det begicks av en samlad flock. Då brottet identifieras med hemgång i edsöreslagstiftningens mening, kunna vi antaga att det innebar våldshandling, förövad efter ett föregående inträngande i annans hemvist i avsikt att skada där befintlig person. Vad beträffar frågan om det område, inom vilket vederbörande åtnjöt skydd mot angreppet, tyder ordet »hemgång» på, att detta utgjordes av boningshuset och möjligen även av gårdsplanen. 1 Då edsöreslagstiftningen icke kan antagas ha inskränkt detta område, kan det i ingen händelse ha sträckt sig utanför gårdsplanen. Huru hem-
gång bestraffades enligt östgötarätten före edsöreslagstiftningens tid framgår ej av lagrummet, och vi skola ej heller därom här uttala några förmodanden, då detta för vårt ändamål ej är nödvändigt. 1 I VgL II Add. 7,28 ingår en liknande uppgift om hemgång som i ÖgL. Denna tillåter dock inga slutsatser angående den äldre västgötarättens ståndpunkt i frågan, då edsöresbestämmelserna i tilläggen till VgL II recipierats från ÖgL. 2 Om hemgångföre edsöreslagstiftningens tid ge svealagarna ej några upplysningar. 3
VgL I innehåller ett stadgande om hemgång (hemsokn), vilket dock endast berör en detalj. I Mandr. 9 (i sak lika VgL II Dr. 20) stadgas:4 »Begiver sig man hem till [annan] man, gör hemgång hos honom, dräper [denne] honom till självförsvar (dræpær hanaf sær) vid sin husknut, 5 anklage han den döde och [låte] döma honom ogill å ting.» Att i detta fall förutsättes förutfattat uppsåt att tillfoga skada synes tydligt både av lagens ordalag och beskrivning av tilldragelsen och av att den angripne tillerkännes en sådan endast i kvalificerade undantagsfall medgiven rätt som den till nödvärn. 6 Stadgandet har en sådan formulering att en-
ligt densamma brottet kan tänkas kunna begås av en man, men på grund av dess knapphändiga avfattning är det dock säkrast att ej göra något bestämt uttalande i detta avseende. Man måste utgå ifrån, att det område, inom vilket den angripne har nödvärnsrätt, sammanfaller med det, inom vilket hemgångsbrottet kan begås. Ty saknas nödvärnsrätt, så kan detta endast bero på att ett så kvalificerat brott som hemgång icke mera anses vara för handen. Då det säges att den angripne saklöst till självförsvar vid husknuten kan dräpa angriparen, synes tankegången ha varit den, att den angripne endast får använda sig av gårdsplanen i så måtto, att han kan hindra angriparen att intränga i huset och måhända även att han till självförsvar dräper brottslingen då denne befinner sig på flyende fot omedelbart invid huset. Resultatet skulle sålunda bliva, att det egentligen endast är själva boningshuset, som i detta fall skyddas av hemfriden.1 Denna slutsats står även i konformitet med edsöresbestämmelserna i landskapslagarna, enligt vilka den som begår hemgång saklöst kan dräpas inom hela det av hemfriden skyddade området, d. v. s. i själva huset och på den därtill hörande inhägnade tomten (gårdsplanen). Den tillåtna reaktionen mot angriparen är dock enligt VgL I Mandr. 9 inskränktare än enligt edsöreslagstiftningen, som medger den anfallne rätt att, utan avseende å självförsvar, döda brottslingen även på flyende fot, förutsatt att han ännu befinner sig inom gårdens område (så uttryckl. ÖgL Eds. 1,4). Då det i VgL I Mandr. 9 stadgas att den dräpte angriparen skall dömas »ogill» på tinget, kan straffet för brottet om han blir vid liv ej ha varit lindrigare än fredlöshet eller fullmansbot.
VgL I ger inga bestämmelser om våld å person, förövat i annans hem utan förutfattat uppsåt. Detta tyder närmast på att sådan handling ej bestraffades strängare än om den begåtts under vanliga omständigheter. I betraktande av att vanligt uppsåtligt dråp i lagen i första hand är belagt med fredlöshet, att även för ett fullt sår föreskrives full mansbot eller alternativt fredlöshet samt att den sistnämnda även vid mindre uppsåtlig kroppslesion (blodvite, blånad) utgör en alternativ påföljd, får nämnda förhållande även en naturlig förklaring.2 Att märka är, att VgL I
ej känner till förhöjda mansböter, varmed SveaL bestraffa dråp utan förutfattat uppsåt under kränkning av hemfrid.
Härefter skola vi ägna uppmärksamhet åt GL:s stadgande. Huvudparten av lagen har ju av den senaste forskningen daterats redan till omkr. 1220. 1 Lagen stadgar i kap. 12: »Dräper du en man hemma i hans gård (haima .j. garþi sinum) eller lemlästar honom, böta då tolv marker till alla landets män och tolv till honom och dessutom mansbot. Slår du en man med stång eller yxhammare eller giver honom sår, böta då tre marker till honom och andra tre till folket och dessutom laga böter.» Om jämte husbonden andra våldföras i hemmet, får husbonden ensam böter för hemgång (heimsokn), men alla skola hava »laga böter». Beskrivningen av den brottsliga verksamheten är så allmänt hållen att den kan innefatta hemfridsbrott såväl efter som utan förutfattat uppsåt. På att blott ett sådant av det förra slaget avses kunde möjligen benämningen på boten för kränkning av hemfrid, »heimsokn», tyda. I handskr. B står det dock: »thatak'r han sak fyri heim frid» 2 (= böter för kränkning av hemfrid), och vardera handskriften har kapitelrubriken »Om hemfrid». Enligt lagrummets avfattning kan brottet begås av en person. Tydligt är att hemfriden icke sträcker sig utöver gårdsplanens område. Rent rationellt sett kan det ej vara någon mening med att böter utgå jämväl till folket för kränkning av hemfriden, men icke för det med betydligt strängare straff belagda dråpet. 3 Då offentliga böter åtminstone såsom omedelbar påföljd av ett brott i GL representera ett senare utvecklingsskede, 4 synes det ej osannolikt, att hela bestämmelsen om särskilda böter för kränkning av hemfrid är av senare datum. Även benämningen »laga böter» på de för våldshandlingen föreskrivna i motsats till böterna för kränkning av hemfriden synes antyda en motsättning mellan gammal, på »lag» grundad rätt och ny. 5
De första edsöreslagarna utfärdades såsom bekant av Birger jarl. Enligt K. G. WESTMAN finnas de bevarade i ÖGL Eds. 1— 16. 6 De recipierades sedermera av landskapsrätten, dock med bå-
de avvikelser och tillägg i förhållande till de ursprungliga förebilderna.
Edsöreslagarna meddela stadganden om hemgång (hemsokn), varmed förstås förövande efter förutfattat uppsåt av våldshandling av närmare bestämd beskaffenhet å person i dennes eget eller annans hem. 1 I sina bestämmelser om hemgång såsom edsöresbrott fasthåller landskapsrätten med minutiös noggrannhet vid principen, att hemfriden ej sträcker sig utom den inhägnade gårdstomtens område. Bland edsöresstadgandena i VgL II Orb. 1,14 ges till och med en allmän regel om hemfriden i lokalt avseende av följande lydelse: »Löper maþer a tompt sum giært ær vm. ok hus stanð a. þet ær hemfrifær. ær eig hus a tompt. þa ær eig hemfriþer brutin. ær eig garþer vm. ok komber þo .i. hus in. þæt ær hemfriþer.» Innebörden av detta stadgande är den, att kränkning av hemfrid endast kan begås på ett område, där en person verkligen har sin boning (hus) och som är slutet (hus, omgärdad gårdsplan). Om gårdsplanen ej är omgärdad, gäller hemfriden sålunda endast i boningshuset.
Även VgL II saknar bestämmelser om våld å person, förövat i annans hem utan förutfattat uppsåt. 2 Om vanligt dråp gälla samma regler som enligt VgL I. 3 De fall, i vilka förhöjda dråpsböter utgå, äro ej många. 4,5
Ej heller ÖgL meddelar några särskilda stadganden om våld å person, förövat i annans hem utan förutfattat uppsåt. För att denna lagens tystnad får tagas som intäkt för att sådan handling ej bestraffas strängare än om den begås under vanliga omständigheter kunna även åberopas goda skäl. Sålunda utgör straffet för viljadråp enligt lagens allmänna bestämmelser härom, beroende av omständigheterna, livsstraff, fredlöshet eller full mansbot, d. v. s. 40 mark (ÖgL Dr. 2,1,2, 3, 11, pr, Eds. 29). 6 Förhöjda böter vid dråp på grund av kvalificerande omständigheter före-
komma i jämförelse med SveaL sparsamt, de ingå betecknanden og i lagens edsöresbalk och äro säkert av sent datum (ÖgL Eds. 27, pr, 33, 34) Även för ett fullt sår och lemstympning utgör straffet 40 marks böter (Våd. 6, pr, 7, pr). Lagen föreskriver dessutom, att om en man på en gång tillfogar en annan flere sår än ett, bötas för dem alla ej mera än för ett fullt sår, d. v. s. 40 mark (Våd. 13,1). Detta är ett uttryck för principen att böterna för misshandel ej böra överstiga mansbotens belopp. 2
Riktigheten av mitt antagande att våldshandling å person, förövad utan förutfattat uppsåt i annans hem, ej enligt ÖgL är föremål för särskild bestraffning synes även vinna bekräftelse av Eds. 33, pr, där det stadgas: »Nu blir en kvinna dräpt vid hemgång; då skall därför bötas så mycket som förut är sagt om hemgång, och hon blir gill till åttio marker.» Innebörden härav är den, att gärningsmannen bestraffas för edsöresbrott och dessutom skall erlägga 80 mark i dråpsböter för kvinnan.3 Då detta stadgande ej hade varit påkallat om förhöjda böter för kvinna även skulle utgå vid vanligt dråp, synes det riktigast att antaga, att det endast gäller dråp vid hemgång. I så fall utgick tydligen för dråp å kvinna utan förutfattat uppsåt i hennes eller annans hem, d. v. s. då edsöret ej var brutet, endast vanlig bot eller 40 mark.4
I motsats till GötaL meddela alla de bevarade SveaL bestämmelser om våld, förövat i annans hem utan förutfattat uppsåt.
DL:s stadgande står enligt min uppfattning på en äldre ståndpunkt än de övriga SveaL:s. Denna lag har ju även av forskningen ansetts böra utgöra utgångspunkten för en framställning av rättsutvecklingen i svearätten.1 DL stadgar i Manh. 3,1, att om bonden blir dräpt inne i sitt eget hus, utan att edsöresbrott sker, skall han ligga i 80 marks eller dubbla dråpsböter till treskiftes mellan konungen, målsäganden och alle män. Blir han dräpt ute på gården, »hittis œi biti cella bœni», skall han ligga i »spårgäld», enkla dråpsböter. Om tolkningen av detta lagrum ha olika meningar uttalats. HOLMBÄCK och WESSÉN ha i DL s. 40f12 redogjort för tidigare uttalade åsikter och även givit egna bidrag till spörsmålets lösning.
Först har man försökt tolka uttrycket »hittis æi biti ælla bæni» utgående från att det verkligen hör till sammanhanget. SCHLYTER anser, att biti är ett »troligen genom skrivfel tillkommet ord» och bäni pl. av fsv. bän »svårt sår»; »meningen af dessa ord är utan tvifvel den, att intet spår finnes däraf, att den döde blifvit dräpen ine i sitt hus, och kroppen därifrån dragen ut på gården».Han hänvisar analogivis till VgL I Mandr. 14,2 = II Dr. 30.2 Enligt Schlyters mening skulle således för dråp å bonden på gårdsplanen erläggas enkla dråpsböter eller 40 mark. Jag anser mig ej kompetent att uttala mig om Schlyters tolkning i filologiskt avseende, men hans jämförelse med nämnda lagrum i VgL är ej träffande. Detta gäller det fall att någon blivit dräpt ute på marken. Om jordägarna ej kunna framskaffa banemannen, skola de böta för dråpet (VgL I Mandr. 14, pr, 1, II Dr 28, 29). Det förutsättes nu att liket av den dräpte blivit buret till annans mark för att påbörda denne ansvaret och föreskrives, att om man kan se »blod och spår av dråp åt det håll, där dråpet begicks», skall den böta som den marken äger. Genom en sådan åtgärd har ju ägare till den mark, på vilken liket anträffats, goda utsikter att åvälva ägare av annan mark ansvaret för dråpet. Däremot kan gärningsmannen överhuvud ej ha något intresse av att företaga en dylik förflyttning, ty hans ansvar är detsamma oberoende av på vems mark liket anträffas. DL:s stadgande däre-
mot handlar om dråp inne i ett boningshus. I flertalet fall hade gärningsmannen väl ej haft någon möjlighet att obemärkt flytta liket från detta till gårdsplanen. Och om en sådan möjlighet förelegat, hade han väl nästan lika gärna kunnat lämna liket liggande i huset. För övrigt hade dråparen genom en dylik förflyttning icke kunnat undgå bötesansvar, utan endast reducera detta till halva beloppet.
Enligt en annan mening skulle i uttrycket »hittis æi biti ælla bæni» orden »biti ælla bæni» avse upphovet till skada, »banemannen», vare sig person, djur eller livlöst föremål. Detta förefaller mig sannolikt, men härigenom blir det dock ej möjligt att tillfredsställande förklara uttrycket i det sammanhang, där det förekommer. Det vore ett egendomligt förhållande, att en bestämmelse om dråp på gårdsplanen endast skulle ges för det fall att upphovet till skadan ej anträffas. Först borde dock i varje fall meddelas en bestämmelse för det motsatta fallet, och härefter kunde man möjligen tänka sig en kompletterande bestämmelse för det fall att »banemannen» ej anträffas, vilken då även borde innehålla en föreskrift om vem som i så fall skall bära ansvaret för dråpet, men någon sådan finnes ej heller. Det synes mig därför som om ifrågavarande uttryck på grund av något misstag inkommit i texten.1 Detta antagande skulle leda till att DL för dråp på gården stadgar endast enkel bot. Härför tala, såsom i det följande skall påvisas, även starka rättshistoriska skäl.
Ännu ett förslag till tolkning av DL Manh. 3,1 har framställts. HOLMBÄCK och WESSÉN uttala (a.a.l.c.) följande: »Handskriftens text förefaller emellertid av flera skäl vara fördärvad. Enligt UL M 12:1 och VmL M 11:1 sträckte sig hemfriden även till gårdsplatsen och en vid omkrets därutanför. Det förefaller osannolikt, att det har varit annorlunda i Dalarne. Möjligt är därför, att något har fallit ut efter den första satsen Warpir dräpin i garþi wti.» Vore detta antagande riktigt, skulle en mycket betydande lucka föreligga i lagtexten. Man måste nämligen i så fall utgå från att den innehållit icke bara en bestämmelse om förhöjda böter för dråp på gården och inom en viss omkrets därutanför, utan även en bestämmelse om att för dråp,
begånget ännu längre bort, skall erläggas endast enkla böter, »spårgäld», vilket sistnämnda uttryck även måste inpassas i sammanhanget. Ett antagande att en så betydande lucka skulle föreligga i texten kunde dock försvaras endast under förutsättning av att synnerligen starka sannolikhetsskäl skulle tala för dess riktighet, men sådana föreligga ej; tvärtom. Mellan förevarande stadgande och motsvarande i UL och VmL föreligger dock den icke oväsentliga olikheten, att straffbestämmelserna i de senare äro strängare. UL stadgar för dråp såväl i boningshuset som på gården 140 marks böter och VmL i förstnämnda fall tredubbla dråpsböter eller 120 mark, för dråp på gårdsplanen dubbla böter eller 80 mark. Med denna strängare bedömning av brottet ter det sig i varje fall naturligare att dessa lagar utsträcka hemfriden till gårdsplanen och ytterligare till en viss omkrets utanför denna än att DL skulle göra det. Och då nu VmL, med vilken DL i första hand bör jämföras, för dråp i boningshuset stadgar 120 marks böter och för dråp på gården 80 mark, förefaller det naturligt att enligt DL, som för dråp i huset stadgar endast 80 mark, böterna för dråp på gården skulle utgöra 40 mark. Såsom ett argument mot antagandet att hemfriden enligt DL skulle ha sträckt sig utanför gårdsplanen kan ännu ex analogia anföras, att dråp och misshandel i bråd skillnad utanför kyrkogården påtagligen bestraffades med vanliga böter.1
Resultatet av förestående utredning skulle således bli följande. Enligt DL bötas för dråp å bonden i dennes eget hus 80 mark, men om gärningen begås på gårdsplanen med all sannolikhet endast 40 mark. Det får betraktas som någorlunda säkert att förhöjda böter ej utgå för dråp utanför gårdsplanen.2 Slutligen börhär som viktigt annoteras, att DL Manh. 3,1, såsom uttryckligen framgår av dess ordalydelse, avfattats med beaktande av edsöresrättens bestämmelser om kränkning av hemfrid.
DL saknar bestämmelser om förhöjda böter för misshandel i annans hem utan förutfattat uppsåt.3
Härefter synes det lämpligast att redogöra för SdmL:s stadganden i ämnet, vilka enligt min mening ge uttryck åt både äldre och yngre principer. Manh. 26, som bär överskriften »Om dubbel bot för dråp», stadgar i § 8: »Om någon blir dräpt hemma, vare sig han är fri eller ofri, ligge han i dubbel bot.» Och i början av följande flock, som handlar »Om tredubbel bot för dråp», ingår ett annat stadgande om kränkning av hemfrid, som har följande lydelse: »Blir en man dräpt i sin egen stuga, flyter där samman lin och hjärna (d. v. s. blir lakanet bestänkt med den dräptes hjärna), ligge han i tredubbel bot, hundratjugo marker. Blir en man dräpt i sin säng, ligge han i tredubbel bot. Kvinna skall gäldas med samma bot. Aldrig skall heller kvinna gäldas med tredubbel bot annat än i detta fall. Blir en man dräpt i andra hus på sin gård eller på själva gården eller också nära gården, att man kan skjuta dit med ett spjut, han skall gäldas med hundratjugo marker.»1 Innebörden av den föreskrivna metoden för fastställandet av hemfridens utsträckning utanför gårdsplanen är den, att friden skall gälla så långt som en mans kraft når.2
Jag kan ej finna annat än att mellan dessa båda lagrum råder en motsägelse. Det förra stadgar nämligen dubbla böter om någon blir dräpt »hemma», alltså under alla omständigheter, medan det senare däremot för dråp i hemfrid föreskriver tredubbel bot, icke bara i tvenne tydligen såsom kvalificerade nämnda fall av dråp i boningshuset,3 utan även för vanligt dråp på gården (och självfallet således även i boningshuset), och ännu därtill om detta sker så nära gården, att man kan skjuta dit medett spjut. Ett sammanhang mellan Manh. 26,8 och början av Manh. 27, pr kunde möjligen åstadkommas om man tänker sig att lagen på sistnämnda ställe velat införa strängare straff för två kvalifi-
cerade fall, ehuru Manh. 26,8 enligt sin formella avfattning även inbegriper sådana. På så sätt skulle den något egendomliga omständigheten att Manh. 27, pr i fråga om dråp inne i boningshuset endast omnämner två kvalificerade fall få en förklaring. Men i övrigt föreligger under alla omständigheter en uppenbar motsägelse mellan de båda lagrummen. Då nu straffrätten vid tiden för svealagarnas avfattning otvivelaktigt befann sig i utveckling mot större stränghet, kan det väl ej råda något tvivel om att Manh. 26,8 återger en äldre ståndpunkt, varför även talar dess överensstämmelse med DL i fråga om storleken av böterna vid dråp i boningshuset. Det vore därför oriktigt att i analogi med Manh. 27, pr tolka Manh. 26,8 så, att hemfriden även enligt sistnämnda lagrum skulle sträcka sig lika långt som enligt det förra, utan Manh. 26,8 bör förstås enligt ordalydelsen. Och denna vidhandenger, att hemfriden ej sträckte sig utanför det område, som »hemmet» enligt rådande uppfattning omfattade, således i varje fall bostaden, men med all sannolikhet även den inhägnade gårdsplanen.1 Att SdmL Manh. 27, pr utomför tvenne kvalificerade fall av dråp i bostaden föreskriver tredubbel bot även för vanligt uppsåtligt dråp på gården och inom en viss omkrets utom densamma är ju anmärkningsvärt. Jag vill dock ej ingå på frågan om tillgången vid detta lagrumsredigering, då enligt min uppfattning härom endast lösa förmodanden kunna uttalas. Så mycket synes mig, såsom nämnt, i varje fall säkert att det återger ett yngre rättsskick än Manh. 26,8. Att fastslå detta är för vårt ändamål huvudsaken.2
Utom av en jämförelse mellan SdmL Manh. 26,8 och 27, pr synes av ännu en omständighet framgå, att bestämmelsen i det senare lagrummet om hemfridens utsträckning utöver gårdens område är av sent datum. I Manh. 27,2 stadgas nämligen utom
för uppsåtligt dråp i kyrka och på kyrkogård tredubbel bot även för dråp så nära kyrkogården, att man kan nå dit medett spjut. Nu saknas emellertid i den äldre landskapsrätten bestämmelser, enligt vilka våldshandling förövad i bråd skillnad utanför kyrkogården kunde utgöra kränkning av kyrkofrid.1 Nämnda bestämmelse i Manh. 27,2 kan således ej vara gammal. Då det är sannolikt att de parallella bestämmelserna om hemfridens utsträckning utöver gården resp. kyrkogården samtidigt införts i den sörmländska lagstiftningen, är det sålunda även sannolikt att ej heller den förra är gammal.2
Då i Manh. 26,8 förutsättes att någon blivit dräpt »hemma», så visar detta att stadgandet ej avser dråp å person, som uppehåller sig i annans hem. I Manh. 27, pr talas även om att en man blir dräpt »i sin egen stuga», »i sin säng». Nämnda regel framgår även indirekt av stadgandena, att man skall ligga i dubbel bot om man blir dräpt hos sin syster eller dotter, »ty de kunde ej värja honom med vapen » (Manh. 26,1)3 och att detsamma gäller om män hava ölgille tillsamman och någon av dem blir dräpt (Manh. 26,4)
I början av SdmL Manh. 12, som bär rubriken »Om sår i hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid», stadgas, att om någon sårar en annan med fullt sår »i hans eget hem, vid kyrkan eller på tinget, komma de samman som vänner och skiljas som ovänner», bötas härför 40 mark, och dessutom skall gärningsmannen prestera gottgörelse för lyte. Blir någon slagen »under denna frid» med blodvite, utgöra böterna 6 mark. Böterna skiftas så, att målsäganden får hälften och hälften konungen och häradet. »Då sår skall bötas med fyrtio marker, då har man ej rätt att åtala för flera sår än ett» stadgar lagen i Manh. 12,3, vilken bestämmelse tydligen är dikterad av principen att såraböterna ej böra
överstiga den enkla mansbotens belopp.1 Uttrycket »i hans eget hem» måste enligt ordalydelsen förstås så, att det avser bostaden och med all sannolikhet även gårdsplanen.2 Hemfriden kan således i detta fall ej sträcka sig till ett spjutkasts omkrets från gården. Att här i samma stadgande meddelas bestämmelser om misshandel under kränkning av hem-, kyrko- och tingsfrid och att vi möta den från annat sammanhang kända frasen »komma de samman som vänner och skiljas som ovänner» beror nog ej på en tillfällighet. Lagrummet anger genom sin avfattning att det innehåller ett av edsöreslagstiftningen föranlett komplementstadgande angående bestraffning av misshandel i hem-, kyrko och tingsfrid för det fall att gärningen begås utan förutfattat uppsåt. Att här kan konstateras ett samband med edsöreslagstiftningen är av största intresse. Också denna omständighet talar för att uttrycket »i hans eget hem» bör tolkas i konformitet med edsöreslagstiftningen, d. v. s. att med detsamma avses boningshuset och gårdsplanen.
Även VmL visar en utveckling i skärpande riktning i fråga om bestraffning av dråp i hemfrid. »Blir en man dräpt hemma, i sitt eget hus», skall han gäldas med 120 mark, sker det »på gården, eller så nära gården, att man kan nå dit med spjut och udd», bötas 80 mark, men »ligger han längre bort» utgår endast enkel mansbot (Manh. 11,1).3 Jämföra vi detta stadgande med DL:s, sådant detta med all sannolikhet bör förstås, finna vi att boten så för dråp i stugan som för dråp på gården höjts med 40 mark, att dessutom en utvidgning av området för hemfriden företagits på samma sätt som enligt SdmL Manh. 27, pr samt att även för dråp på det utanför gårdsplanen liggande området skall erläggas lika höga böter som för dråp på gården. Skärpningen har sannolikt skett efter förebild av UL Manh. 12,1, 4men VmL har ej gått lika långt. »Denna frid», säger lagen vidare, sannolikt även efter samma förebild, »äger bonden och hans hustru och deras barn och alla de som där äga bo samman.» Men för icke-bodelägare, »gäster och legohjon», stadgas endast enkel
bot. I sistnämnda fall har VmL avvisat UL:s ståndpunkt, enligt vilken dubbel bot utgår, och fasthållit vid den gamla principen i svearätten, att för dråp å främmande person i annans hem bötas endast enkel mansbot.1
VmL har ej något stadigande om förhöjda böter för misshandel utan föregående uppsåt i annans hem. För ett fullt sår föreskriver lagen visserligen ett så pass högt bötesbelopp som 20 mark och uttalar vidare, att om flera sådana tillfogas samma person, endast ett är åtalbart (Manh. 21,1).2 Men då detta belopp endast utgör halv mansbot, kan man ej giva den i sistnämnda stadgande uttalade grundsatsen, att böterna ej böra överstiga 20 mark, en utvidgad tolkning och antaga att lagen på den grund ansett en bestämmelse om straff för tillfogande av fullt sår i annans hem obehövlig. Tvärtom bör man presumera, att VmL i likhet med UL och SdmL hade föreskrivit 40 marksböter för en sådan handling, om den betraktat densamma som kvalificerad.3
I UL Manh. 12,1 stadgas, att »blir en man dräpt i sitt hem», skall han gäldas med 140 mark. »Var en man har hus och hem», uttalar lagen vidare på samma ställe, »där må han alltid hava frid sextio famnar från sitt hus. Blir någon dräpt inom den gräns, som nu är sagt», är han gill till 140 mark. Men »är det längre därifrån», ligger han i enkel mansbot eller 40 mark. UL föreskriver således ett enhetligt bötesstraff för dråp inom det av hemfriden skyddade området. Vad dettas utsträckning utanför boningshuset beträffar, fäster man sig vid att området enligt lagens ordalydelse anges såsom en viss omkrets, räknat från huset, enligt SdmL och VmL däremot såsom omfattande gården och en viss omkrets utanför denna. Det förra beräkningssättet skulle för olika fall leda till en större »matematisk rättvisa». Sannolikt har väl lagens mening dock varit att omkretsen 60 famnar skall räknas från tomtgränsen i analogi med vad som föreskrives om beräknandet av fridskretsen i parallellstadgandet om kyrkofriden i UL Manh. 12,2 (60 famnar från kyrkogården) och i det andra i Manh. 12,1 nämnda fallet.
Där förutsättes att en persons »hus och hem» befinner sig i en by. »Blir en man dräpt inom de fyra råmärkena till bytomterna, som alla byamännen äga», säger lagen, »en av dem som där hava hus och hem, eller inom sextio famnar från ett av råmärkena, han skall gäldas med hundrafyrtio marker.» Detta innebär i förhållande till förstnämnda fall en betydande utvidgning av området för hemfriden. Då icke mera gränsen för gårdstomten utan den gemensamma gränsen för bytomterna användes vid fastställandet av fridens utsträckning, kunde man härmed större skäl tala om en byfrid. Det torde vara rätt klart att detta stadgande, som saknar motsvarighet i andra lagar och innebär ett steg i straffskärpande riktning, är av sent datum. Detta kan man även sluta till av att stadgandet förutsätter att byn ligger i solskifte (jfr Byalags. 1).
Uppenbart är att regeln om skydd inom omkretsen för ett spjutkast, som förekommer i SdmL och VmL, grundar sig på ett primitivare beräkningssätt än det om skydd inom 60 famnar. HOLMBÄCK och WESSÉN, SdmL s. 197 193, antaga, att det sistnämnda med säkerhet utgör en senare omskrivning av det förra. Angående 140-marksbotens fördelning meddelas omständliga föreskrifter i Manh. 14, vilka visa, att denna, trots att även folklandet tillerkännes en del av densamma, icke kan vara av gammalt datum.1 Mycket intressant är att 140-marksboten i Manh. 12,9 ställes i motsats till böter efter »landskapets lag». Även detta vittnar om dess sena ursprung samt om statsmaktens inflytande vid tillkomsten av de stadganden i UL, som föreskriva 140-marksbot.
»Denna frid äger bonden och hans hustru och deras barn och alla de som där äga bo samman» stadgar lagen i fortsättningen av Manh. 12,1, »men deras gäster, legohjon och hemmahjon (=trälar), de skola ligga i dubbel bot.»2 Sistnämnda bestämmelse, vilken avvisats av VmL,3 återger uppenbart yngre rätt. Såsom vi sett likställer ett stadgande i SdmL Manh. 26,8, som för dråp i hemfrid stadgar dubbel bot, till och med träl med fri.4
Även för det fall att en man blir dräpt i kyrka eller på kyrkogård eller inom sextio famnar från kyrkogården föreskriver UL
140 marks böter (Manh. 12,2).1 Av detta stadgande kan analogivis dragas samma slutsats om åldern av ovan anförda hemfridsbestämmelser som av motsvarande stadgande i SdmL för dess del.2
UL meddelar dessutom några specialbestämmelser angående dråp i hemfrid, vilka delvis ge uttryck åt avvikande, äldre grundsatser och därför synas härstamma från andra källor än de allmänna bestämmelserna.3
I UL Manh. 29, pr stadgas, att »blir en man sårad med fullt sår i sin hemfrid eller vid kyrkan eller i kyrkofrid eller på tinget, där män komma samman som vänner och skiljas som ovänner, då är boten därför fyrtio marker, och alltid skall gäldas full lytesbot, allt efter brottets art.»4 Vidare föreskrives, att »alltid då sår skall bötas med fyrtio marker, skall blodvite
bötas med sex marker.» Tillfogas samma person i detta fall flera sår, är endast ett åtalbart (Manh. 29,4).1 Medan parallellstadgandet i SdmL Manh. 12, pr talar om att någon sårar en annan »i hans eget hem», använder UL uttrycket »i sin hemfrid», av vilket hemfridens lokala utsträckning ej framgår. Men då det får betraktas som någorlunda säkert, att SdmL från sistnämnda lag upptagit detta stadgande, och uttrycket »i hans eget hem» i SdmL i så fall kan betraktas som en samtida tolkning av uttrycket »i sin hemfrid» i UL, antar jag att hemfriden i detta fall enligt UL omfattade stugan och antagligen även gårdsplanen.2 I fråga om stadgandet kan enahanda samband med edsöreslagstiftningen konstateras som beträffande SdmL Manh. 12, pr. 3 Detta talar för att uttrycket »i sin hemfrid» bör tolkas i konformitet med edsöreslagstiftningens bestämmelser om hemgång eller med andra ord anses omfatta stugan och gårdsplanen, som ovan redan på annan grund antagits. En antydan om lagrummets sena tillkomst ger även den processuella bestämmelsen, att misshandeln skall styrkas med sex åsynavittnen.
DL:s, SmdL:s, VmL:s och UL:s ovan relaterade stadganden om dråp i hemfrid ha av den tidigare forskningen mera eller mindre deciderat ansetts vara ålderdomliga och i varje fall härstamma redan från tiden före edsöreslagstiftningen.4 Såsom av den föregående framställningen synes har jag kommit till resultatet, att de ej återge något gammalt rättsskick. En närmare precisering av min uppfattning om tidpunkten för dessa stadgandens tillkomst skall dock göras först i samband med en sammanfattande överblick över framställningen i denna uppsats.
HL:s stadgande om kränkning av hemfrid utan förutfattat uppsåt, vilket ingår i Manh. 6,2, står bland SveaL:s i en klass för sig, både med hänsyn till fridens lokala utsträckning och
stadgandets struktur i övrigt. För ändamålet med denna uppsats anser jag det icke vara nödigt att här i alla detaljer referera det vidlyftiga stadgandet, i all synnerhet som det av olika författare ur olika synpunkter blivit mycket ingående behandlat.1 Lagen förklarar först, att »så långt sträcker sig hemgången (hemsokn), som ytterst gå horn och hovar», d. v. s. »så långt når hemfriden, som gårdens betesmarker för nötkreatur och hästar längst bort sträcka sig».2 För kränkning av hemfriden utgår en bot, vars storlek är beroende av på vilken plats inom det av hemfriden skyddade området våldet begås och platsens närmare beskaffenhet. Boten stegras successivt i riktning från utmarkerna till bostadshusets inre. Särskild bot föreskrives för våld påföljande platser: utmarker — mellanhage — utäng — inhägnad äng, åker, hölada, instängd plats i åker eller äng — sädeslada på åker — ladugård — gårdsplatsen — förstugan — mellan tröskeln och härden — vid härden — mellan härden och gavelbänken — på gavelbänken — mellan gavelbänken och kvinnobänken — på kvinnobänken — i sängen. 3 Anmärkningsvärd är den straffrättsliga betydelse, som i flera av dessa fall tillmätes den omständigheten, att våldet förövas på ett slutet område. Ehuru hemfriden omfattar alla gårdens ägor, är det rättsliga skyddet för densamma dock inom vidsträckta delar av området rättsvagt. Om våldshandlingen begås på gårdens utmarker (första kategorin), stiger fridsboten sammanlagt till endast 21/16 mark, sker det på ett ställe tillhörande den fjärde kategorin, utgöra böterna 3 mark, på gårdsplanen ännu ej mera än 8 mark, i förstugan 12 mark, och först vid våld inne i stugan försiggår en stark stegring av fridsboten, så att denna vid våld å en person, som ligger i sin säng, utgör 144 mark, enligt en annan tolkning till och med dubbla beloppet eller 288 mark.4 Fridsboten erlägges vid viljadråp (jfr Manh. 6, Rubr. o. pr) och
sannolikt även vid tillfogande av fullt sår,1 och den utgår, såvitt av lagen framgår, för bonden, hans hustru och barn (Ä 2,1 i slutet) samt till halva beloppet för gäst (Manh. 6, pr).2 Dessutom måste man ta för givet att vanliga böter för själva våldshandlingen skola erläggas.3
HOLMBÄCK och WESSÉN4 ha i Manh. 6,2 funnit »ett ålderdomligt rättsskick». LIZZIE CARLSSON har ansett stadgandet representera det äldsta stadiet inom den svenska medeltidsrätten (uppdelning av allt vad som hör till gården i ett flertal olika sektioner) och till och med i vissa partier av detsamma (de som gälla våld i bostaden) velat finna rester av ett kulturskick, som engång varit samgermanskt.5 Dessa åsikter kan jag ej dela. Vad först stadgandets avfattning beträffar, bör framhållas, att redan WILDA har gjort den iakttagelsen, att »je alterthümlicher ein Recht ist, um so einfacher sind die darin vorkommenden Bussätze», och han opponerar sig bestämt mot uppfattningen att de framför allt vid misshandelsbrotten förekommande böteskatalogerna vore representativa för germansk rättsuppfattning; han anser dem vara utarbetade i en senare tid av lagkunniga män.6 I fråga om straffrättslig detaljrikedom är HL Manh. 6,2 för svensk rätt enastående. Till sin allmänna struktur påminner det mest om
straffrättsliga stadganden i den tyska medeltidsrätten, inom vilken Lizzie Carlsson1 även funnit en schweizisk parallell till detsamma från medeltidens slut (1468). En annan omständighet, som talar mot att detta stadgande skulle ha en hög ålder, är de delvis ovanligt höga bötesbeloppen (vid våld inne i huset), vilka i allmänhet antyda ett senare rättsskede, då statsmakten redan i betydande grad hade börjat ingripa på straffrättens område. I samma riktning pekar även en detalj i fråga om bötesbestämmelserna. Då hemfridsbrottet begås inom de närmare periferin liggande trakterna av gårdens område (de tre första kategorierna av platser) tillkommer målsäganden ett betydligt lägre bötesbelopp än konungen och rättssamfundet vardera. Detta är nog raka motsatsen till gammal bonderätt och tyder i sin mån på statsmaktens inflytande vid lagrummets redigering. Såsom tidigare nämnts är enligt Manh. 6,2 endast friden inne i boningshuset utrustad med ett högre straffrättsligt skydd, i jämförelse varmed skyddet för hemfriden på gården är ringa och det för de längre bort belägna regionerna alldeles minimalt. Enligt min mening kunna vi häri se en reminiscens av en äldreuppfattning om en mera begränsad utsträckning av hemfriden, känd från äldre svensk landskapsrätt (VgL, DL). Detta behöver naturligtvis ej innebära att HL:s bestämmelser om våld i boningshuset i den avfattning de kommit till eftervärlden äro av någon hög ålder. Tvärtom tyda, såsom nämnt, de minutiöst detaljerade bötesbestämmelserna och de höga bötesbeloppen på motsatsen.
De slutsatser jag kommit till beträffande HL Manh. 6,2 vinna ytterligare stöd vid en jämförelse med ett par andra lagrum.
I Kk. 21,2 ingå mycket vidlyftiga bestämmelser angående kränkning av kyrkofrid. Först uttalas, att »så snart en bonde far från sin gård och på sin rätta kyrkoväg, viljande fara till kyrkan, då är han i full kyrkofrid; så ock då han är på väg hem». Brytes friden medan han befinner sig på sin gård, skall härför bötas 6 mark till envar av målsäganden, konungen och rättssamfundet, sker det mellan gården och kyrkogården, äro böterna förklarligt nog hälften mindre. Blir bonden sårad i kyrkogårdsledet, bötas 9 mark till biskopen och lika mycket till konungen, sker det på kyrkogården ännu ej mera än 18 mark. Men om våldshandlingen förövas i kyrkodörren utgöra böterna 40
mark, och härefter stiga de ytterligare starkt enligt en noggrant graderad skala och uppgå ända till 300 mark om gärningen förövas vid altaret och den våldförde bär framför sig kalk och kors. Märkligt är att konungen ensam uppbär fridsboten då gärningen begås på kyrkogården och i kyrkan (biskopen tillkommer i detta fall endast 6 mark för oskärande av invigt område). Dessutom utgå vanliga böter för våldshandlingen (Kk. 21,4).1 Att böterna för kränkning av friden på kyrkogården och i kyrkan, vilka sistnämnda äro ovanligt höga, enbart tillkomma konungen, visar att lagrummet ej kan ha tillkommit på annat sätt än genom konungamaktens aktiva medverkan om ej direkt på dess initiativ. Vad forskningen hittills ej observerat är att, såsom klart framgår vid beaktande av de ovan citerade inledningsorden till stadgandet, detta helt enkelt är avsett att utgöra en pendang till edsöreslagstiftningens stadgande om kränkning av kyrkofrid, nämligen för det fall att våldshandlingen begås utan förutfattat uppsåt (jfr Kg. 4). Detta är även ägnat att förklara den vid första påseendet förvånande omständigheten, att konungamakten ansett sig kunna tillskansa sig böterna för kränkning av kyrkofriden. Motivet härför har tydligen varit att kyrkofriden står under konungamaktens beskydd, vilken grundsats ju hade vunnit erkännande genom edsöreslagstiftningen.
HL Kk. 21,2 och Manh. 6,2 förete visserligen sinsemellan så stora olikheter, att det är uppenbart, att de tillkommit oberoende av varandra.2 Men de ha å andra sidan sådana likheter, att en jämförelse mellan dem är ägnad att bidraga till en rätt uppfattning av Manh. 6,2. I Kk. 21,2 ingå bestämmelser rörande ett hemfriden närliggande område, vilka i varje fall måste ha tillkommit först efter edsöreslagstiftningen och genom konungamaktens aktiva medverkan. Märkligt är nu först och främst att ett sådant lagrum föreskriver en bötesgradering, som till sin allmänna karaktär i mycket påminner om den i Manh. 6,2. Och när nu konungamakten aktivt ingripit för att reglera kyrkofriden, så ligger det ju nära till hands att så även varit förhållandet beträffande hemfriden, vilken liksom kyrkofriden stod under dess beskydd. Detta vore ytterligare ägnat att underbygga uppfattningen, att de i Manh. 6,2 föreskrivna höga bötesbeloppen utgöra
vittnesbörd om konungamaktens inflytande vid lagrummets avfattning eller med andra ord om dess sena härkomst.1 Liksom enligt Manh. 6,2 friden i boningshuset är det enligt Kk. 21,2 endast friden i kyrkan, som är utrustad med ett högre straffrättsligt skydd.
En viss likhet med bötesbestämmelserna i Manh. 6,2 förete även de som ingå i Kg. 10, som handlar om den frid konungsaren (en konungens ämbetsman) åtnjöt i Hälsingland. Såsom de höga bötesbeloppen visa, är detta stadgande åtminstone i sin nuvarande avfattning av sent datum.2
Jag skall nu ge en sammanfattande överblick över den föregående framställningen och i samband härmed ytterligare söka belysa en del tidigare behandlade viktigare spörsmål.
Av de svenska landskapens rätt ha åtminstone väst- och östgötarätten redan före edsöreslagstiftningens tid känt till hemgångsbrottet, men sannolikt även svearätten. Enligt VgL synes det av hemfriden i detta fall hägnade området egentligen endast ha utgjorts av själva boningshuset. Då denna uppfattning ännu i fråga om okvalificerad kränkning av hemfrid med all sannolikhet framträder i DL och i reminiscens i HL, är det ej osannolikt att VgL:s regel om hemfridens begränsning till boningshuset vid hemgång är uttryck för en ursprunglig allmän uppfattning i svensk rätt. Under inga omständigheter har hemfriden i nämnda fall före edsöreslagstiftningens tid sträckt sig utanför gårdsplanen.
Edsöreslagstiftningen, som meddelar skärpta straffbestämmelser om hemgång, utsträcker hemfriden till den inhägnade gårdstomten.
VgL I och ÖgL sakna straffbestämmelser angående våldshandling å person, förövad utan förutfattat uppsåt i annans hem. Det ligger i sakens natur att en sådan handling måste ha be-
dömts mildare än hemgång. Dessa lagar stadga redan för vanligt viljadråp och fullt sår urbota straff eller mansbot, och deras straffsystem grundar sig på principen att denna bot, varigenom en person s. a. s. friköper sitt liv, bör utgöra bötesmaximum. Detta är en naturlig förklaring till att ett brott sådant som våld å person, förövat utan förutfattat uppsåt i annans hem, ej är föremål för särskild bestraffning. Att ej heller VgL II känner till detta brott får i stort sett sin förklaring av enahanda omständigheter.
GL stadgar vid våld å person, förövat i annans hem, särskilda böter för våldet och särskilda böter till husbonden och folket för kränkning av hemfriden. Denna sträcker sig ej utanför gårdsplanen. Jag har sökt påvisa att böterna för kränkning av hemfriden sannolikt äro av senare ursprung, vilket skulle innebära att det i GL beskrivna brottet tidigare ej bestraffats strängare än våldshandling förövad under vanliga omständigheter.
Alla SveaL ha stadganden om kränkning av hemfrid utan förutfattat uppsåt. I det följande ägnas först uppmärksamhet åt DL:s, SdmL:s, VmL:s och UL:s stadganden.
Enligt dessa lagar utgör mansboten 40 mark. DL meddelar flera bestämmelser om dubbel mansbot för kvalificerade fall av dråp. I de övriga lagarna ha dessas antal betydligt ökats. De innehålla skilda flockar, i vilka för kvalificerade fall av dråp stadgas dubbel eller tredubbel mansbot, vilken sistnämnda i UL motsvaras av beloppet 140 mark. Jämföra vi nu denna företeelse med VgL:s och ÖgL:s bötessystem, vilka som nämnt grunda sig på principen att mansboten utgör maximum, kan det ej råda något tvivel om att bestämmelserna om dubbel och tredubbelbot för dråp i SveaL härstamma först från tiden efter edsöreslagstiftningen.1 Om 140-marksbotens sena härkomst vittnar även att den ställes i motsats till böter efter »landskapets lag».2
Vad nu SveaL:s ovan relaterade stadganden om dråp i hemfrid beträffar, belägger DL dråp på gården med all sannolikhet endast med enkel mansbot, 40 mark, men föreskriver för dråp i boningshuset dubbel bot. VmL har höjt vartdera bötesbeloppet med 40 mark, utsträckt området för hemfriden till omkretsen
av ett spjutkast utanför gårdsplanen och bestraffar dråp på sistnämnda område lika strängt som dråp på gårdsplanen. Enligt SdmL Manh. 26,8 bötas för det fall att någon blir dräpt »hemma», alltså i boningshuset och med all sannolikhet även på gårdsplanen, dubbel mansbot, medan åter SdmL Manh. 27, pr utsträckt området för hemfriden utöver gårdsplanen på samma sätt som VmL och belägger dråp inom hela det av hemfriden hägnade området med tredubbel bot, 120 mark. Vi skönja här inom nämnda rättsområden en utveckling från mildare till strängare bestraffning. UL intar en liknande ståndpunkt som sistnämnda stadgande i SdmL; dråpsboten utgör 140 mark. Det är dock sannolikt att ej heller den uppländska rätten direkt kommit till den stränga ståndpunkt den intar i UL. SdmL Manh. 27, pr och UL ha gått längst i straffskärpande riktning. Närmast dem står VmL, och sedan följa SdmL Manh. 26,8 och DL. Såsom även framgår utgör det kvalificerade straffet för dråp i hemfrid i jämförelse med vanligt dråp en fördubbling eller tredubbling av mansboten, resp. 140 mark. Enligt vad som nyss sades om tiden för dessa bötesbelopps införande i svearätten måste stadgandena om dråp i hemfrid utan förutfattat uppsåt i sin i lagarna ingående gestalt ha tillkommit först efter edsöreslagstiftningens tid. Vad misshandel i hemfrid beträffar, har jag påvisat att SdmL:s ochUL:s ovan relaterade staganden härom uppenbart äro inspirerade av edsöreslagstiftningen. DL och VmL sakna betecknande nog bestämmelser i ämnet.
Men mycket starka sannolikhetsskäl kunna ännu därtill åberopas för att våld, förövat utan förutfattat uppsåt i annans hem, i SveaL blivit kriminaliserat såsom ett skilt brott först efter edsöreslagstiftningens tid. Härför talar redan en jämförelse med VgL och ÖgL, som sakna bestämmelser om sådant brott. Då ännu DL, såsom sannolikt är, bestraffar dråp på gårdsplanen med enkel mansbot, men samma brott i VmL bestraffas med dubbel bot, så kan man väl knappast tänka sig någon annan möjlighet än att här försiggått en direkt förhöjning från 40 till 80 mark. Även i ett par närbesläktade fall synes kriminaliseringen av gärningen såsom fridsbrott ha skett först efter edsöreslagstiftningens tillkomst på samma sätt. Vid dråp efter förutfattat uppsåt i vår- eller höstfrid stadgar ÖgL och vid dråp i bråd skillnad på kyrkogård DL förutom vanlig mansbot, 40 mark, en bot på samma belopp, vilken betraktas såsom straff för siälva frids-
brottet (ÖgL Eds. 27, pr jfr m. Våd. 13, pr; DL Eds. 7, pr). 40-marksbotens utbredning i landskapsrätten daterar sig åtminstone i de flesta fall först från tiden efter edsöreslagstiftningen,1 och den intar en central plats inom denna. Då nu nämnda stadganden både genom sin placering och sitt innehåll visa sig utgöra direkta komplement till edsöreslagstiftningen, är det sannolikt att kriminaliseringen av gärningen såsom fridsbrott skett efter edsöreslagstiftningens tid omedelbart på så sätt, att till dråpsboten fogats ett belopp om 40 mark. Och då SdmL:s och UL:s i Manh. ingående bestämmelser om misshandel i hemfrid likaså utgöra ett av edsöreslagstiftningen föranlett komplement för det fall att gärningen begås utan förutfattat uppsåt och dessa för tillfogande av ett fullt sår föreskriva en förhöjning av såraboten till 40 mark, är det på samma sätt sannolikt att kriminaliseringen av sådan misshandel såsom fridsbrott skett efter edsöreslagstiftningens tillkomst genom en omedelbar förhöjning av såraboten till nämnda belopp.2 Riktigheten av detta antagande underbygges ytterligare då man beaktar att ännu DL och VmL sakna stadganden i ämnet.
Det tydliga samband, som man icke allenast i fråga om SveaL:s stadganden om okvalificerad kränkning av hemfrid utan även beträffande motsvarande stadganden om kränkning av kyrko och tingsfrid kan spåra med edsöreslagstiftningen, har, såsom redan antytts, en lätt påvisbar orsak. Till dessa brotts karaktär hör enligt edsöreslagstiftningen i regeln att våldet begås efter förutfattat uppsåt (gäller obetingat om kränkning av hemfrid). Då nu edsöreslagstiftningen införde strängare straff för detta fall, låg det ju nära till hands att sådant även skulle stadgas för samma handling, förövad utan förutfattat uppsåt. Det är mot bakgrunden av detta förhållande jag vill se SveaL:s stadganden om okvalificerad kränkning av hemfrid.
Kriminalisering av dråp, förövat utan förutfattat uppsåt i annans hem, som ett skilt brott har enligt min uppfattning, såsom av det ovan anförda framgår, först skett genom en fördubbling av den enkla mansboten (DL, SdmL Manh. 26,8). En föreskrift om utsträckning av området för hemfriden utanför gården förekommer endast i sådana stadganden, som för dråp i boningshuset föreskriva tredubbel bot (VmL) eller ett enhetligt straff om
samma belopp, resp. 140 mark för dråp inom hela det av hemfriden skyddade området (SdmL Manh. 27, pr, UL). Nämnda företeelse tillhör enligt min uppfattning därför svearättens yngsta skede. Vid misshandel är området för hemfriden enligt SdmL och sannolikt även enligt UL begränsat till boningshuset och gårdsplanen.
Då området för hemfriden utsträckes utanför gårdsplanen, innebär detta att begreppet hemfrid i dess egentliga bemärkelse delvis uppgives. Att åtgärden utgör ett led i en på avskräckningsprincipen baserad skärpning av straffrätten är säkert. Såsom nämnt torde lagarnas mening vara den, att fridskretsen skall sträcka sig så långt utanför gården som en mans kraft når. Man kunde häri se ett symboliskt uttryck för tanken att detta område s. a. s. utgör hans makt- eller intressesfär. Detta är dock ej att fatta på så sätt, att ifrågavarande stadganden skulle utgå från förutsättningen att bonden är ägare till det utanför hans gårdsplan belägna området.1 Hade detta varit fallet, vore fridskretsens begränsning på nämnda sätt ej förklarlig. Sannolikt har väl tanken därför varit den, att en person i viss utsträckning bör åtnjuta ett högre rättsskydd då han är på väg till eller från sitt hem.2
Av UL:s och SdmL:s ovan relaterade stadganden om kränkning av hem- och kyrkofrid framgår att dessa båda företeelser äro underkastade samma rättsliga reglering och således betraktas som likartade. Det är ej osannolikt att man först kommit på tanken att utvidga området för kyrkofriden och sedan s. a. s. ex analogia beslutat tillämpa den antagna regeln på hemfriden. Med detta antagande bleve företeelsen lättare att förklara. Då edsöreslagstiftningen stadgade edsöresstraff för den, som efter förutfattat uppsåt förövade våld mot person, som befann sig på väg till eller från kyrkan, är det ju möjligt att man ansåg konsekvensen kräva att förhöjt straffrättsligt skydd även i viss omfattning borde beredas honom då gärningen begicks utan förutfattat uppsåt.3 BÅÅTH har under åberopande av ett stadgande i dekretalrätten om ett fridlyst område av 30 steg från kyrkan (40 steg från större kyrkor) anfört UL:s bestämmelse i Manh. 12,2 om skydd inom en omkrets av 60 famnar från kyr-
kogården såsom ett bevis för att den världsliga makten här fullt ut sanktionerat den kanoniska rättens regler om asylrätten.1 Det är möjligt att ett inflytande från detta håll gjort sig gällande, ehuru UL:s bestämmelse säkert ej ens i främsta rummet avsåg att bereda ökat straffrättsligt skydd åt flyktande brottslingar.
Min uppfattning att HL:s stadgande i Manh. 6,2 om okvalificerad kränkning av hemfrid är av sen härkomst har jag redan tidigare ingående motiverat. Att detta brott, såsom jag sökt påvisa, är okänt för VgL och ÖgL och även varit det för de övriga SveaL före edsöreslagstiftningens tid utgör ytterligare ett vägande argument för riktigheten av denna uppfattning. Av HL:s stadgande framgår klart att hemfridens utsträckande över gårdens alla ägor grundar sig på äganderätten. Uteslutet är dock ej att det oaktat förebilder av kyrkofridens utsträckning utanför kyrkogården spelat in vid lagrummets redigering. Att nämnda företeelse i varje fall är av sent datum vidhandenger även en jämförelse med de övriga lagarnas bestämmelser om hemfridens lokala utsträckning. Av allt det anförda torde vara klart, att jag anser reglerna i HL Manh. 6,2 härstamma först från tiden efter edsöreslagstiftningen.
Såsom nämnt är vid dråp utan förutfattat uppsåt hemfriden enligt DL med all sannolikhet inskränkt till boningshuset, och en reminiscens av samma uppfattning ha vi funnit i HL. I VgL gäller regeln vid hemgång, och det är därför ej osannolikt att den är den ursprungliga om hemfridens lokala utsträckning.2 Huruvida även andra landskapslagar än DL då dråp, förövat utan förutfattat uppsåt i annans hem, först kriminaliserades som ett skilt brott omfattat regeln, är ej möjligt att på grund av källmaterialet avgöra. Man kan dock antaga, att bestämmelsen i edsöresrätten om hemfridens utsträckning jämväl till gårdsplanen i viss mån utövat ett hämmande inflytande mot intagandet av en sådan position.
Slutligen bör påpekas, att då enligt edsöreslagstiftningen kränkning av hemfrid utgjorde edsöresbrott endast om våldet förövades efter förutfattat uppsåt inom gårdens område, ovannämnda stadganden i SveaL, som utsträcka hemfriden utanför gårdens område, självfallet även voro tillämpliga då våldshandlingen förövades där efter förutfattat uppsåt.