SVENSK RÄTTSPRAXIS. BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1941-1943.1

 

AV

 

PROFESSOR HÅKAN NIAL.

 

AKTIEBOLAG.

 

    Avtal före bolagets registrering. NJA 1942 s. 244. Den som för ett planerat men sedermera icke tillkommet aktiebolag undertecknat ett hyresavtal och på grund därav enligt 22 § andra stycket aktiebolagslagen blivit gentemot hyresvärden ansvarig för hyran har till befrielse från sin ansvarighet invänt, att hyresvärden måste anses ha tagit annan hyresgäst för god i det planerade aktiebolagets ställe. Invändningen ogillades, men av domsmotiveringen (formulerad av underrätten) synes framgå, att svaranden skulle ha blivit fri, om hyresvärden verkligen tagit annan hyresgäst för god i aktiebolagets ställe. Detta är otvivelaktigt riktigt; ansvarigheten enligt 22 § andra stycket är ett ansvar för den förbindelse som enligt avtalet skulle åligga det blivande aktiebolaget.
    Det civilrättsliga stiftaransvaret anknyter enligt 24 § gällande aktiebolagslag till att stiftarna rörande apportegendom och liknande lämnat oriktig uppgift i de handlingar som jämlikt 14 § framlagts på konstituterande stämman. I NJA 1943 s. 55 gällde frågan huruvida stiftare voro ersättningsskyldiga på grund av oriktiga uppgifter i en förteckning över tillgångarna i en tillskjuten rörelse. Denna förteckning hade icke underskrivits av stiftarna men fogats vid stiftelseurkunden, i vilken hänvisades till förteckningen. HD förklarade att stiftarna därigenom hade lämnat oriktiga uppgifter. Med hänsyn till att ansvaret för oriktiga uppgifter åtminstone efter lagens ord är oberoende av uppsåt eller vårdslöshet förefaller domen ge uttryck för en sträng princip, även om den väl icke kan anses innebära ett ovillkorligt ansvar för varje av annan person lämnad uppgift i handling, som framlagts på konstituterande stämma av stiftarna men icke av dem underskrivits eller eljest bekräftats, t. ex. uppgifter i en expertutredning rörande apportegendom. Över huvud är rättsfallet ett belägg för olämpligheten av den reglering stiftaransvaret fått i 1910 års aktiebolagslag. Den nya lagen bygger stiftaransvaret på uppsåt eller vårdslöshet utan begränsning till det fall att oriktiga uppgifter lämnats.
    I målet gjordes från stiftarnas sida även den invändningen att den person, som tillskjutit ifrågavarande apportegendom, i verkligheten äg-

 

1 Redogörelse för rättspraxis inom bolags- och föreningsrätten under tiden 1931-1940 ingår i rättsfallsöversikterna i fråga om obligationsrätten, SvJT 1937 s. 471 och 1942 s. 211.

268 HÅKAN NIAL.de alla aktierna i bolaget samt att på den grund någon skadeståndsrätt enligt 24 § aktiebolagslagen icke kunde uppkomma för bolaget. Denna invändning lämnades utan beaktande av domstolarna; det är också tydligt att bestämmelserna om stiftaransvar avse att skydda även tredje man — bolagets borgenärer och senare aktieägare — på grund varav den omständigheten, att de oriktiga uppgifterna lämnats av den som vid bolagets bildande innehar alla aktierna, icke kan utesluta stiftaransvar; i överensstämmelse härmed står även stadgandet i 24 § andra stycket, att uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande den senares stiftaransvar ej är för bolaget bindande.
    I NJA 1943 s. 677 har fastslagits, att styrelsen i aktiebolag icke har rätt att, där överlåtelse av aktie på person, som begär att bli inregistrerad i aktieboken, skett genom ombud eller representant, fordra företeende av fullmakt eller annan behörighetshandling, med stöd varav överlåtelsen företagits.
    Förbudet i 51 § aktiebolagslagen för aktiebolag att förvärva egna aktier har ansetts icke i och för sig medföra, att avtal i strid mot förbudet skall anses ogillt; NJA 1942 s. 614. Om rättsfallet se närmare NIAL i SvJT 1943 s. 697. Rättfallets utgång har föranlett en ändring av 51 § aktiebolagslagen genom lag d. 30 juni 1944, som trätt i kraft den 7 juli samma år, innehållande bestämmelse att avtal i strid mot förbudet är ogillt. Samma regel upptages i 1944 års aktiebolagslag 69 §, där förbudet även kompletterats med förbud för s. k. indirekt förvärv av egna aktier, d. v. s. dotterbolags förvärv av aktie i moderbolaget.
    Tiden inom vilken talan å styrelsens förvaltning skall väckas är enligt 86 § tredje stycket sex månader från det förvaltningsberättelsen framlades å bolagsstämma. Tiden räknas från det berättelsen framlades på stämma, även om stämman ajourneras för dechargefrågans behandling. Denna princip fastslogs redan genom prejudikatet NJA 1927 s. 470 där ajourneringen berodde på att förvaltningsberättelsen icke på föreskrivet sätt tillhandahållits aktieägarna före stämman. I NJA 1942 s. 260 blev utgången helt naturligt densamma, då ajourneringen berodde på att revisionsberättelsen icke tillstyrelsen överlämnats inom den i 74 § tredje stycket aktiebolagslagen bestämda tiden, minst två veckor före stämman.
    I detta sammanhang kan påpekas, att enligt uttryckligt stadgande inya aktiebolagslagen (128 §) tiden för anställande av talan räknas från det såväl redovisningshandlingarna som revisionsberättelsen framlagts på stämman.
    Verkan av styrelsens underlåtenhet att vidtaga föreskrivna åtgärder för likvidation. Enligt 98 § första stycket aktiebolagslagen skall, om det vid uppgörande av bokslut eller eljest visar sig, att aktiekapitalet till 2/3 eller den mindre del som kan vara bestämd i bolagsordningen gått förlorat, styrelsen ofördröjligen lämna meddelande därom på bolagsstämma. Enligt 98 § fjärde stycket medför underlåtenhet härutinnan att styrelseledamöterna bli primärt

SVENSK RÄTTSPRAXIS. BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1941-1943. 269och solidariskt ansvariga för bolagets uppkommande förbindelser. I NJA 1942 s. 696 gjorde styrelseledamöter förgäves invändning därom, att vid tiden för den ifrågavarande förbindelsens uppkomst bolagetsställning så förbättrats, att skyldighet för styrelsen att lämna meddelande till stämman enligt 98 § första stycket icke längre förelåg. HD:s motivering kan emellertid innebära, att ansvarighet icke skulleha ansetts föreligga, om det styrkts att vid förbindelsens tillkomst bristen i aktiekapitalet varaktigt reducerats till mindre än 2/3. Se härom närmare NIAL i SvJT 1943 s. 703 ff. Den nya lagen (148 §) har fått en formulering som är avsedd att utmärka, att ansvarigheten principiellt blott gäller förbindelser som uppkommit under det att bristen uppgått till den kritiska storleken, 2/3 av aktiekapitalet eller den större del som kan vara bestämd i bolagsordningen.
    Styrelsens ansvar för bolagets förbindelser enligt 98 § fjärde stycket liksom ansvarigheten enligt 101 § kan naturligtvis i samband med eller efter en förbindelses tillkomst eftergivas av borgenären. Dennes kännedom vid tiden för förbindelsens uppkomst om att tvångslikvidationsgrund förelåg kan emellertid icke anses i och för sig innefatta ett avstående från rätten att göra styrelseledamöternas ansvarighet gällande, SvJT 1941 rf s. 1. I detta fall hade förbindelsen sin grund i leverans av varor till bolaget, och hovrätten förklarade att sådana omständigheter icke kunde anses föreligga, att borgenärens kännedom om likvidationspliktens förhandenvaro medförde förlust för borgenären av rätten att göra gällande ansvarigheten enligt 101 § aktiebolagslagen. I motsatt riktning har tidigare dömts i fråga om borgensförbindelse, NJA 1927 s. 154. Det synes också i många fall naturligt, att den som med vetskap om att ett bolags ställning är sådan att likvidationsplikt föreligger ikläder sig borgensförbindelse för bolaget får anses ha avstått från anspråk enligt 98 § fjärde stycket eller 101 §, men trots formuleringen av HD:s dom i 1927 års fall torde någon allmän regel i den riktningen icke kunna uppställas.
    Frågor rörande straffrättsligt ansvar i aktiebolagsförhållanden behandlas ej närmare här. Se NJA 1942 s. 637 (olaga handel eller verksamhet utan arbetstillstånd), NJA 1943 s. 76 (verkställande direktörs och styrelseledamots ansvar för vissa förseelser vid bryggeriaktiebolags försäljning av pilsnerdricka) och SvJT 1943 rf s. 55 (styrelseledamots ansvar för bolagets förseelse mot kristidsförordning).

 

ENKELT BOLAG.
(»Konsortieavtal»)

 

    Ett avtal (»konsortieavtal») mellan aktieägare i ett aktiebolag, som grundlägger förpliktelse för kontrahenterna att i gemensamt intresse verka för ett gemensamt ändamål, utgör enligt den uppfattning jag utvecklat i mitt arbete Aktiebolagsrättsliga studier s. 32 ff ett enkelt bolag (där konsortiet ej såsom en för nya medlemmar principiellt öppen sammanslutning är att räkna såsom ideell förening). Den omständigheten att det ej i egentlig mening föreligger bolagstillgångar i dylika

270 HÅKAN NIAL.konsortier — jämför mitt nyssnämnda arbete s. 38 f — torde icke hindra att ett under 1895 års lag fallande enkelt bolag är förhanden. Detta synes bekräftas av NJA 1942 s. 627. Bolagslagens uppsägningsregler ansågos tillämpliga på ett konsortieavtal mellan två personer, som gick ut på att åstadkomma samarbete i ett planerat företag inom bränslehandeln, för vilket ändamål parterna bl. a. skulle tillsammans bilda ett aktiebolag och driva dess verksamhet efter vissa angivna grunder. Icke heller den omständigheten att avtalsparterna ägde hälften varav aktierna i aktiebolaget och det sålunda icke var fråga om att i gemensamt intresse åstadkomma ett samarbete för att öka parternas inflytande över aktiebolaget i förhållande till andra aktieägare har sålunda ansetts utesluta tillämpningen av reglerna om enkelt bolag. Detta synes riktigt, eftersom det väl kan betraktas som ett gemensamt intresse, ett »bolagsändamål», att reglera parternas samverkan i aktiebolaget och därmed undanröja de för aktiebolaget och därmed parterna såsom aktieägare ödesdigra konsekvenser som kunna uppstå, om de med sin jämbördiga röststyrka i aktiebolaget råka i svårare och bestående oenighet om dettas förvaltning. Härmed är naturligtvis ej sagt att varje konsortieavtal mellan aktieägare är att anse som enkelt bolag. Avtalen ha i praktiken mycket skiftande innehåll och det är ofta vanskligt att bedöma huruvida ett sådant gemensamt ändamål föreligger som utgör ett av bolagsbegreppets viktigaste bestämningar.

 

HANDELSBOLAG.

 

    Ränteberäkning vid likvidation. NJA 1942 s. 45. Ett handelsbolag skulle enligt skriftlig överenskommelse mellan bolagsmännen den 22 dec. 1934 genast upphöra. Skifte skedde omedelbart därefter, men efter process förklarades detta av HD den 29 okt 1937 ogillt, varvid jämväl förordnades att likvidation av bolaget skulle ske genom likvidator. Denne förrättade skifte den 14 nov. 1938. I förevarande mål uppkom bl. a. fråga om den ene bolagsmannens rätt till ränta på det tillgodohavande, som beräknades tillkomma honom den 22 dec. 1934. Då den andre bolagsmannen ensam innehaft bolagstillgångarna, ansågs den förre jämlikt grunderna för 8 och 14 §§ lagen om handelsbolag och enkla bolag principiellt vara berättigad till 5 % ränta på nämnda tillgodohavande. Emellertid hade den andre bolagsmannen av likvidatorn — på den förste bolagsmannens tillskyndan — förmåtts att den 5 april 1938 på kapitalräkning i bank mot 2 % ränta insätta ett mot tillgodohavandet svarande belopp. Till följd därav ansågs den förste bolagsmannen endast berättigad till ränta efter 2 % från sistnämnda dag till likvidationsdagen den 14 nov. 1938.
    I SvJT 1942 rf s. 100 har hovrätten ansett att en bolagsmans talan mot ett av likvidator verkställt bolagsskifte, avseende utfående av större del av bolagets behållning än som tillskiftats honom, skall riktas icke mot likvidatorn utan mot den andre bolagsmannen. Denna ståndpunkt överensstämmer icke med den princip som fastslagits i nya aktiebolagslagen 164 §, enligt vilken aktieägare, som

SVENSK RÄTTSPRAXIS. BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1941-1943. 271förmenar att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper av behållningen, skall anhäniggöra sin talan mot bolaget, vilket ju i processen företrädes av likvidatorerna. Denna talan skall, säger lagberedningen i sina motiv (s. 592) riktas mot bolaget, även om det i själva verket blott är fråga huruvida den klagande eller annan person skall erhålla ett visst belopp; aktieägaren får nämligen anses gentemot bolaget äga anspråk på sin vederbörliga andel i behållningen. Emellertid synes en olikhet i detta avseende mellan handelsbolag och aktiebolag vara fullt motiverad. Bolagets karaktär av ett från delägarna skilt rättssubjekt är ju vida starkare utpräglad hos aktiebolaget än hos handelsbolaget, och det ofta stora antalet aktieägare skulle kunna förorsaka praktiska svårigheter för en klandertalan mot dem personligen. Det är därför ändamålsenligt att vid en klandertalan låta aktiebolagets rättssubjektivitet fortfarande fungera. I handelsbolaget är ju delägarnas antal i regel litet, och det finns knappast saklig grund för att under en klandertalan laborera med bolaget som svarande. Jämför även regeln i boutredningslagen 6 kap. 8 § att klander av arvskifte skall riktas mot övriga dödsbodelägare och alltså icke mot dödsboet såsom sådant.

 

FÖRSÄKRINGSBOLAG.

 

    NJA 1942 s. 411. På grund av bestämmelse i Städernas allmänna brandstodsbolags av K. M:t stadfästa reglemente har person, som förvärvat en hos bolaget försäkrad fastighet, ansetts ha genom förvärvet erhållit delägarrätt i bolaget för egendomen med skyldighet att svara för därefter förfallande avgifter på grund av försäkringen; detta överensstämmer med ett äldre prejudikat NJA 1892 s. 542. Ifrågavarande bestämmelse härstammar från bolagets reglemente av 1886. Som professor HULT framhåller i ett utlåtande i målet torde det numera icke vara möjligt att annorledes än genom civillag uppställa en regel enligt vilken en person som förvärvar en fastighet eo ipso blir ansluten till ett försäkringsbolag och skyldig ansvara för vissa avgifter till detta.

 

EKONOMISKA FÖRENINGAR.

 

    Begreppet ekonomisk förening. Den meningen uttalas icke sällan, att en förening för att kunna registreras såsom ekonomisk enligt 1911 års lag måste ha en verksamhet av »accessorisk» karaktär, d. v. s. en verksamhet som ansluter sig till »föreningsmedlemmarnas ekonomi såsom underhjälpande denna»; SKARSTEDT: Lagen om ekonomiska föreningar, 4 uppl. s. 10, HULT: Civilrättsliga spörsmål s. 46. Denna mening synes även ha gjort sig gällande i praxis icke blott före utan även efter 1911 års lag, se rättsfall hos Skarstedt samt RÅ 1932 s. 308. I RÅ 1941 s. 50 samt Ju nr 9 och 10 synes regeringsrätten ha klart uttalat, att något krav på accessorisk verksamhet icke upprätthålles beträffande föreningar, som avses i 1 § andra stycket föreningslagen, d. v. s. sådana som driva bokföringspliktig näring. Det synes nu över huvud icke finnas grund för att upprätthålla det oklara

272 HÅKAN NIAL.kriteriet accessorisk verksamhet. Har man låtit det falla i fråga om bokföringspliktiga föreningar, kan man icke gärna längre försvara det teoretiska betraktelsesättet, att begreppet förening förutsätter accessorisk verksamhet. På ordalagen i 1 § första stycket — där det, efter en exemplifiering av vissa viktigare slag av verksamhet, talas om »annan ekonomisk verksamhet» — kan man icke heller gärna bygga ett krav på accessorisk verksamhet (i viss mån annorlunda enligt 1895 års lag). Och något sakligt skäl att kräva accessorisk verksamhet för icke bokföringspliktiga föreningar men icke för bokföringspliktiga synes ej stå att uppleta; snarast skulle väl ett dylikt krav kunna tänkas vara önskvärt vid bokföringspliktig verksamhet för att tvinga över de ekonomiskt mest betydelsefulla, i vinstsyfte arbetande företagen till en annan företagsform, närmast aktiebolag.
    Hembygdsförening har icke kunnat registreras; på grund av sitt i stadgarna angivna ändamål (att genom utfärder, föredrag, utställningar och publikationer ägna uppmärksamhet åt bygdens natur och kulturminnen samt att bidraga till deras sakkunniga utforskande och tillvaratagande och i samband därmed och för detta ändamål förvärva och förvalta fastigheter) har den tydligen varit att räkna som ideell förening. RÅ 1942 Ju. 5.
    Föreningsmedlems intagande och avgång. NJA 1942 s. 441. Den styrelsen enligt 10 § föreningslagen tillkommande befogenheten att antaga nya medlemmar i föreningen — vilken befogenhet i förevarande fall också tillerkändes styrelsen genom bestämmelse i stadgarna — bör naturligtvis utövas på ett sätt som överensstämmer med styrelsens skyldighet att inom ramen för föreningens ändamål tillgodose föreningens och föreningsmedlemmarnas intressen. I förevarande rättsfall förelåg frågan om verkan av att styrelsen missbrukat sin rätt i nämnda avseende, i det att den låtit en person teckna ett antal nya andelar samt såsom föreningsmedlemmar godkänt ett antal personer, till vilka tecknaren överlåtit dessa andelar, icke för att tillföra föreningen förstärkning i kapital utan endast i syfte att beröva förutvarande majoritetshavare i föreningen bestämmanderätten angående bl. a. tillsättande av ny styrelse. HD förklarade detta vara ett sådant missbruk av styrelsens befogenhet att rösträtt vid föreningssammanträde för innehav av nämnda andelar icke bort medgivas.
    NJA 1941 s. 277. En elektrisk distributionsförenings stadgar innehöllo föreskrift om att medlem, som sålde eller eljest frånträdde den egendom eller sådan lägenhet, vari elektriska motorer och apparater användes, för vilka andelar i föreningen tecknats, skulle förbinda köparen resp. efterträdaren att övertaga hans rättigheter eller förpliktelser gentemot föreningen. Underläte medlem detta, kunde han uteslutas ur föreningen. Denna föreskrift ansågs icke tillämplig, då en person, som på ett av honom arrenderat område uppfört vissa byggnader och för att erhålla elektrisk kraft till en i dessa byggnader driven rörelse ingått såsom medlem i föreningen, vid arrendets avträdande — i enlighet med bestämmelse i arrendekontraktet att området vid arrendets upphörande skulle lämnas avröjt från alla arrendatorn tillhöriga bygg-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1941-1943. 273nader och anläggningar — sålt byggnaderna till bortförande. Föreningen ansågs sålunda ha saknat fog för sin åtgärd att vägra bifalla medlemmens ansökan om utträde och i stället utesluta honom ur föreningen.
    Andelar i elektrisk distributionsförening avses naturligtvis i regel att åtfölja de fastigheter, i vilka elektrisk ström brukas, och stadgarna bruka innehålla bestämmelse av det innehåll som angivits i föregående rättsfallsreferat. En sådan stadgebestämmelse medför icke att förvärvare av fastighet utan vidare inträder i föreningen för andelarna med därav följande rättigheter och skyldigheter i föreningen (jämför det här ovan under rubriken Försäkringsbolag berörda rättsfallet). Även om uttryckligt avtal icke träffats därom i samband med fastighetens försäljning, kunna omständigheterna utvisa att enligt parternas mening andelarna skulle medfölja vid fastighetsköpet; NJA 1943 s. 89. Giltigheten av en dylik tyst överenskommelse, som ju avser lös egendom, beröres ej av stadgandet i jordabalken 1 kap. 2 §, att villkoren för ett fastighetsköp skola intagas i den skriftliga köpehandlingen.
    »Enmansförening». NJA 1942 s. 473. Liksom 1910 års aktiebolagslag (vars bestämmelse i detta avseende icke upptagits i 1944 års lag) stadgar 1911 års lag om ekonomiska föreningar att ekonomisk förening skall träda i likvidation, då antalet medlemmar nedgått under fem och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader. Eftersättande av stadgandet medför ansvar för uppkommande förbindelser för dem som med vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande av föreningens verksamhet eller handla å dess vägnar; 48 och 50 §§ föreningslagen. Dessa regler äro emellertid icke tillämpliga i de nu för tiden icke sällsynta fall då det finns fem medlemmar, ehuru det realiter är fråga om en enmansförening därför att en av medlemmarna har det egentliga ekonomiska intresset i föreningen och de övriga fungera såsom medlemmar i den förres intresse och stå under hans inflytande. Emellertid kan i dylika fall av reellt-ekonomiske huru ej formellt-juridisk enmansförening den ekonomiska identiteten mellan föreningen och den dominerande föreningsmedlemmen vara att beakta vid tillämpningen av vissa rättsregler, jämför om motsvarande fråga vid aktiebolag rättsfallsöversikten i SvJT 1937 s. 475 och 1942 s. 217. I förevarande mål hade en ekonomisk förening u. p. a., som enligt sina stadgar hade till syfte att genom köp eller byggande av hus anskaffa och för bestämd tid upplåta lämpliga bostäder åt medlemmarna, undertecknat entreprenadkontrakt rörande bygge å en föreningen tillhörig tomt. Föreningen var på ovan angivet sätt ekonomiskt sett en enmansförening, och den dominerande medlemmen, ett aktiebolag, förklarades skyldigt att svara för den skadeståndsskyldighet som åvilade byggherren på grund av att grannfastigheten förorsakats skador genom byggnadsarbetena. Det är tydligt att sådan ansvarighet icke kunde åläggas bolaget enbart på den grund att bolaget ägde samtliga andelar i föreningen utom fyra, som tillhörde bolaget närstående personer. HD angav såsom domskäl, att efter vad omständigheterna utvisade bolaget, vilket i verkligheten rådde över tomten som

 

18—457004. Svensk Juristtidning 1945.

74 HÅKAN NIAL.om bolaget vore ägare till densamma, vore den verklige byggherren. Bland de åsyftade omständigheterna var bolagets dominerande ställning i föreningen endast en; därtill kom att bygget skedde för bolagets räkning i syfte att utvidga de på en angränsande tomt befintliga lokaler, där bolaget drev sin rörelse — alltså ett syfte som var främmande för föreningens verksamhet. Jämför NJA 1935 s. 81. Emellertid torde det vara större anledning i fråga om föreningar än i fråga om aktiebolag att upprätthålla kravet på att associationen verkligen skall ha flera medlemmar, i vilkas intresse associationen verkar, och att sålunda oftare anse en förening än ett aktiebolag, som tjänar en enda persons ekonomiska intressen, blott vara en bulvan för honom med påföljd att han i större eller mindre utsträckning blir ansvarig för uppkommande förbindelser; jämför NJA 1935 s. 81. Föreningen är nämligen enligt lagstiftningens förutsättningar en personsammanlutning och borgenärsskyddsreglerna äro svagt utbildade, under det att ett aktiebolag är en utpräglad kapitalassociation med strängare regler till skydd för borgenärerna. Det bör här observeras, att den nya aktiebolagslagen genom slopande av hittills gällande regel om likvidationsskyldighet för aktiebolag vid aktieägarantalets nedgång under fem erkänt enmansbolaget, men att en motsvarande ändring beträffande föreningar knappast är tänkbar.
    Ställningen som helt dominerande aktieägare eller föreningsmedlem är som sagt icke i och för sig tillräcklig för att grunda ansvarighet för bolagets eller föreningens förbindelser. Å andra sidan är en sådan ställning icke nödvändig för att ett bulvanförhållande skall kunna föreligga av sådant slag att den verklige intressenten blir ansvarig för uppkommande förbindelser, se HD:s motivering i NJA 1930 s. 306.
    NJA 1942 s. 589. Enligt de ursprungliga stadgarna för en kooperativ byggnadsförening skulle medel, motsvarande viss del av medlemmarnas beräknade inkomst av byggnadsarbeten, avsättas till understödsfond för medlemmar, som bleve oförmögna till arbete, samt åt medlemmars efterlevande. Sedan föreningens byggnadsverksamhet upphört och bestämmelserna om understödsfonden uteslutits ur stadgarna, beslöt föreningssammanträde att överföra fondens medel till en annan fond, vars medel tillhörde föreningsmedlemmarna i förhållande till deras arbete (efter likalönsprincipen). Detta beslut klandrades och förklarades av HD ogiltigt, enär det innefattade ett förfogande över de till understödsfonden avsatta medlen utan beaktande av den rätt till dessa som på grund av de ursprungliga stadgarna tillkom föreningsmedlem eller efterlevande till föreningsmedlem.
    Fråga om tolkning av bestämmelse i ekonomisk förenings stadgar förelåg i NJA 1942 s. 360 (bestämmelse i mejeriförenings stadgar att vid fastställande av pris å levererad mjölk hänsyn skall tagas till bl. a. leveransplats).
    Fråga om giltigheten av vissa föreningsbeslut i understödsföreningar se RÅ 1941 S. nr 68 och 1942 S. nr 243.