Den voterande Supreme Court. Innevarande vecka ha de nio domarna i Supreme Court iklätt sig sina svarta sidenkappor och tågat in genom de karmosinröda entréerna bakom mahognyskranket. Domstolens 154:e arbetsår har börjat.— — —
    Vid sin återkomst från semestern ställdes domarna inför den längsta föredragningslista de haft sedan 1941. Balanserade voro 513 mål, varav 322 voro färdiga för sessionssalen, där domarna argumentera och debattera, instämma och anmäla avvikande mening samt slutligen mödosamt bestämma sig för avgörandena.
    Fastän åtta av de nio domarna i Supreme Court ha en enda man att tacka för sin ställning (av 264 domare i lägre federala domstolar har Roosevelt utnämnt 162 eller 61 %) har Supreme Courts nuvarande uppsättning varit den mest oeniga i Förenta staternas historia — och därför har den också haft ganska ringa prestige.
    Professor C. Herman Pritchett vid University of Chicago har räknat ut att under sessionsåret 1943-44 åtmistone en domare voterat i 58 % av målen — ett nytt rekord. Föregående toppsiffra, 44 %, uppnåddes under 1942 - 43; under domstolens historia intill 1937 har votum mestadels ej förekommit i mer än 20 % av målen.
    Meningsskiljaktigheterna uppkommo med en viss regelbundenhet. Ledamöterna Black och Douglas gingo samman 15 gånger. Till dem slöto sig ofta nog Murphy och Rutledge så att dessa fyra bildade ett block, vanligen ideologiskt åt vänster. Högerblocket hade Roberts och Frankfurter till ledare. Till dessa slöto sig ofta ordföranden Stone samt Reed. Jackson blev så »swing man» — som Hughes, när han var ordförande, brukade vara i den gamla uppsättningen — och gick oftare åt höger än åt vänster.
    Men denna uppdelning var inte orubblig. Under 1943-44 nådde domstolen enighet i de flesta större sakerna. — — — Meningsskiljaktigheterna uppkommo i smärre frågor.— — — I allmänhet ville Black och hans meningsfränder stödja kongressen såsom representerande folkets nya vilja; medan Frankfurters parti ville hålla fast vid gällande lag och det grå förflutna. Inte sedan maj 1936 har Supreme Court förkastat en lag från kongressen.
    Domstolen har varit samlad men sammanhållningen har alltså icke varit god. Ledamöterna ha varit så oeniga att två av dem (Roberts och Frankfurter) uttalat den varningen att om de nuvarande tendenserna fortsätta såkommer rättshandhavandet att falla i vanrykte. (Time 15/1944)

B. L.

 

    Utbyggnad av den tyska arvegårdsrätten. Den 29 oktober 1933 utfärdades i Tyskland ny lagstiftning om arvegårdar eller arvejord (Reichserbhofgesetz). Lagstiftningen kompletterades sedermera den 19 oktober samma år genom en förordning om lagens införande ävensom beträffande upprättande

FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 299av »Anerbenbehörden» och förfarandet vid dylika myndigheter.1 Genom en den 1 oktober 1943 utfärdad förordning ha numera meddelats vissa bestämmelser om utbyggnad av arvegårdsrätten. En kortfattad redogörelse för de viktigaste av dessa bestämmelser lämnas här som komplettering till de tidigare redogörelserna för arvegårdslagstiftningens innehåll.
    Det må erinras, att enligt ifrågavarande lagstiftning såsom arvegård, Erbhof, anses en lantbruks- och skogsfastighet som uppgår minst till familjejordbrukets storlek (d. v. s. är lämplig för en familjs arbetskraft utan stadgigvarande lejd hjälp) och omfattar högst 125 hektar. Som ytterligare förutsättning härför gäller vidare, att fastigheten tillhör en person lämplig till bonde,»bauernfähig». Endast ägaren till arvegård får benämnas bonde. Blott den kan vara bonde, som är tysk medborgare och av tysk eller därmed stambefryndad härstamning. Utesluten är sålunda den som bland sina manliga förfäder eller bland andra förfäder i första eller andra led ha personer av judisk eller färgad stam. Likaså medför ett framtida äktenskap med dylik person att vederbörandes efterkommande blir obehörig att besitta gården i egenskap av bonde. Bonden besitter arvegård endast med begränsad rätt, Anerbenrecht eller arvegårdsrätt. Arvegården övergår sålunda odelad på en huvudarvinge, och arvegårdsrätten kan icke disponeras genom testamente. Den är vidare principiellt oförytterlig och kan ej intecknas.
    Genom 1943 års förordning ha bl. a. särskilda regler meddelats om arvs och nyttjanderätt till arvegårdar för personer, som gifta in sig i bondefamiljer. Beteckningen bonde har sålunda utvidgats att gälla även »bauernfähig» ingift man eller kvinna. Genom äktenskapet övertager mannen förvaltningen av och nyttjanderätten till den arvegård, som äges eller nyttjas av hustrun. Mannens rätt härutinnan kan dock uteslutas, upphävas eller begränsas genomäktenskapsförord eller genom beslut av arvsdomstolen. »Bauernfähig» make till avliden innehavare av arvegård skall, såvitt ej annorlunda med hustruns godkännande är bestämt i äktenskapsförord eller i testamente, förvalta och nyttja arvegården, till dess arvtagare, som är avkomling efter arvlåtaren, uppnått 25 års ålder. Ingår änka, som är nyttjaderättshavare till arvegård, nytt äktenskap, skall förvaltningen av och nyttjanderätten till gården övergå å den nye mannen. Skulle hustrun avlida före honom, får han behålla förvaltningen, till dess den laga arvingen fyllt 25 år. Frågor rörande förvaltning och nyttjanderätt, underhåll, försörjning av släktingar samt uppfostran av barn kunna närmare regleras genom särskilda, efter arvegårdens och släktens speciella förhållanden anpassade överenskommelser (»Zwischenwirtschaftsverträge»), vilka skola godkännas av arvsdomstolen. Under vissa förutsättningar äger arvsdomstolen på ansökan själv företaga reglering på sistnämnda område.
    I den nya förordningen finnas vidare intagna bestämmelser rörande »Ehegattenerbhöfe». Ägare av arvegård skall sålunda med sin make kunna överenskomma om egendoms gemenskap med verkan jämväl för gården eller på annat sätt tillerkänna maken nyttjanderätt. Äkta makar skola även kunna förvärva en arvegård gemensamt. Dylika överenskommelser måste emellertid godkännas av arvsdomstolen. Godkännande må endast ske, om ett viktigt

 

1 Se SvJT 1933 s. 384 och 586 samt 1934 s. 71.

300 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.skäl därför anses föreligga (t. ex. om arvegårdar av dylikt slag tidigare brukat förekomma i trakten). Som grundval för arvsbestämmelserna rörande »Ehegattenhöfe» har stadgats, att gården som regel skall anses härröra från den som i boet medfört den ekonomiskt större andelen. Om andelarna äro lika stora, skall gården anses härröra från mannen. Vid den ene makens frånfälle ärves gården av den andre. Upplöses äktenskapet, skall »Ehegattenerbhof» tillfalla den make, från vilken gården härrör. Har denne make emellertid väsentlig skuld till skilsmässan och har han gjort sig skyldig till ärelöst eller icke bondemässigt uppträdande, kan gården överlämnas till den andre maken.
    I bergen belägna bondgårdar (»Bergbauernhöfe») äro med den nya förordningens ikraftträdande, även om arealen överstiger 125 hektar, att anse såsom arvegårdar, förutsatt att villkoren enligt arvegårdslagen i övrigt äro uppfyllda. Även en vanlig arvegård kan numera i vissa fall tillåtas omfatta mer än 125 hektar. Detta gäller bl. a., då en om tyska folkets bästa särskilt förtjänt tysk själv eller genom sin efterlevande skall hedras; i synnerhet om han inlagt stora förtjänster om den nationalsocialistiska staten eller genom sina dåd och insatser särskilt utmärkt sig i kampen för det tyska folkets framtid.

P. O. P.