Ur Uppsala juridiska förenings 100-åriga historia.1 När juridiska föreningen för 100 år sedan bildades, syntes av de tillgängliga handlingarna att döma någon särskild yttre anledning ej ha varit drivfjädern. Måhända far man dock icke helt vilse, om man förmodar, att ett mera allmänt juridiskt intresse väckts i landet av det pågående genomgripande lagstiftningsarbetet på både civil-, straff- och processrättens område, och att detta medverkat till initiativet. Läget inom det stora reformarbetet var då, att lagkommittén avlämnat sina förslag och den s. k. äldre lagberedningen tillsatts för att granska och genomgå lagkommitténs förslag, och beredningen var 1844 i full sysselsättning därmed. Väsentligen berodde föreningens bildande som i allmänhet inom det mänskliga samhällslivet dock på företagsamheten hos dem som togo steget. Det skedde den 24 maj 1844, då följande personer sammanträdde å universitetet: juris adjunkten CARL AXEL JUEL, fil. magistrarna OTTO HERMAN FORSSELL och FRANS FABIAN HUSS, fil. kand. CARL OTTOMAR TÖRNEBLADH, jur. fil. kandidaterna LARS HERMAN GYLLENHAAL, AXEL ADLERCREUTZ, CARL DANIEL POPPIUS, CLAËS  JULIUS RABE, VICTOR KRUSE, GUSTAF WILHELM WESTBERG, UNO SKOGLAR BERGSTRÖM, PEHR JACOB VON EHRENHEIM och jur. kand. NILS ADOLF FMAN. De sammanträdde för att, som det heter, »öfverlägga om tjenliga

 

1 Föredrag vid högtidssammanträdet den 14 okt. 1944.

302 THORE ENGSTRÖMER.medel och utvägar att bereda dem, som vid härvarande universitet idka Rätts- och Statsvetenskapernas studium, tillfälle till personlig bekantskap, inbördes meddelanden och uppmuntran, till närmare beröring med äldre vetenskapsidkare och praktiska jurister, samt till anskaffande af gemensam tillgång till dessa vetenskapers såväl äldre som nyare in- och utländska litteratur». Deras första beslut gick ut på »att genombildandet af en närmare fortfarande förening emellan dem, som nit älska för dessa vigtiga ändamål, gifva sträfvandet derefter mera kraft och sammanhållning».
    Flera av dessa unga män, som bildade juridiska föreningen, kommosedermera att intaga betydelsefulla ställningar i vårt land. Adlercreutz var medlem i Louis de Geers ministär, ehuru först efter lösningen av representationsreformen, och blev sedan själv justitiestatsminister. Huss och Rabe blevo justitieråd. Ehrenheim var också medlem av de Geers första ministär, var därefter under många år en mycket inflytelserik ledamot av riksdagen och under tio år universitetskansler. Fröman blev justitieombudsman och beklädde detta ämbete i icke mindre än 23 år och gjorde sig känd för stor skicklighet och samvetsgrannhet. Gyllenhaal blev akademiräntmästare vid Upsala universitet.
    I juridiska föreningens historia fängslas intresset även i fortsättningen starkt av det personhistoriska. Det är märkligt huru många av de unga studerande, som under de olika tidsperioderna nedlagt för tjänstfullt arbete för föreningen, sedermera kommit att utföra ett värdefullt arbete i de samhällsställningar de fått. Några av dessa personliga öden kommer jag att beröra. De ha, hoppas jag, åtminstone den betydelsen, att de kunna hos den nu levande studentgenerationen väcka reflexionen: »kanske också jag här i föreningen kan skaffa mig en marskalksstav att bära i ränseln».
    En annan intresseväckande sida av föreningens historia rör de ämnen, som upptagits till behandling å föreningens sammanträden. Å ena sidan en rad ämnen, som äro, så att säga, tidlösa. Det är konkreta juridiska knäckfrågor med ibland endast teoretiskt intresse, ibland också praktiskt, vilka inte höra hemma i någon viss tidsperiod utan städse ha samma aktualitet eller stundom brist på aktualitet. Det är lustigt att se, hurusom vissa av dessa frågor återkomma med ett mellanrum av tio år eller mer och utbilda sig till paradnummer. — Å andra sidan lever föreningen med i de aktuella rättsliga problemen allteftersom de under tidernas lopp växla. Stora politiska frågor, som representationsreformen, grundskatternas avskrivning o. s. v. gå ingalunda föreningen förbi utan framkalla gång på gång diskussioner. Därjämte inta lagstiftningsfrågor från särskilt civil-, straff- och processrättens områden ständigt ett stort rum i föreningens arbete. Det är anmärkningsvärt, huru tidigt i allmänhet ett aktuellt lagstiftningsproblem upptas till debatt i föreningen, och huru friskt och fördomsfritt de debatterande ofta gripa sig an med det.
    Under det att länge i föreningens verksamhet rättsfallen intogo en framstående, ja, dominerande ställning i diskussionerna, ha under de

UR UPPSALA JURIDISKA FÖRENINGS 100-ÅRIGA HISTORIA. 303sista årtiondena dessa trängts tillbaka och programmen mera upptagits av aktuella lagstiftningsfrågor. Orsaken härtill är väl det numera allmänna bruket av seminarieövningar vid universitetsundervisningen, där rättsfall utgöra den vanliga födan.
    Föreningens organisation, som varit den yttre ramen för dess verksamhet, har hela tiden varit föga invecklad. Den första uppsättningen ämbetsmän bestod av en sekreterare och en bibliotekarie; någon ordförande valdes ej, utan förhandlingarna leddes av sekreteraren. Föreningens historia kan under långa tider sägas vara dess sekreterares. Det är vanligen på honom som föreningens livskraft och verksamhetslust berott. En rad av män, som sedan kommit att bekläda framstående poster i samhället, ha under sina studentår verkat som sekreterare i juridiska föreningen. Dess förste sekreterare var FRÖMAN, som var med och bildade föreningen och som sedan blev justitieombudsman. Sedan möta en mängd bekanta namn: KNUT OLIVECRONA, som blev juris professor vid Upsala universitet och slutade som justitieråd, CARL FRITHIOF SVEDELIUS, som likaledes blev justitieråd, ERNST VIKTOR NORDLING, som blev mycket känd professor i civilrätt här vid universitetet, CARL GUSTAF HAMMARSKJÖLD, som blev juris professor här och sedan ecklesiastikminister under åtta år och slutligen justitieråd, samt NILS VON STEYERN, som blev justitieminister och slutligen president i Svea hovrätt. Från en något senare tid möta som sekreterare FRANS HERMAN SCHLYTERN, som slutade som byråchef i poststyrelsen, JOHAN HAGSTRÖMER, som blev juris professor här, PHILIP LEMAN, som blev filosofie doktor och framstående advokat i Göteborg, och VILHELM HUSS, som blev justitieråd; sedan kommo den mycket dugande KARL HERLITZ, som blev chef för försäkringsbolaget Skandia, HUGO BLOMBERG och DAVID DAVIDSON, som blevo juris professorer här, m. fl. Först 1882 utrustades föreningen med ordförande, och den förste blev dåvarande docenten HUGO BLOMBERG. På denna post har därefter setat någon professor eller docent vid fakulteten, men därav har i regel icke mycket ändrats i det förhållandet, att föreningens livskraft varit i hög grad beroende av de ämbetsmän bland de studerande, som valts, främst sekreteraren, men även dem, som haft att sörja för diskussionsämnen, vare sig detta skett som medlem av det s. k. frågeutskottet eller under annan titel.
    Helt naturligt har juridiska föreningens liv pulserat olika starkt under olika perioder. Ett tecken på svaghet är t. ex. den diskussion, som den 14 februari 1895 anordnades över ämnet: »I hvad mon är en ombildning af Föreningens verksamhet önskvärd och möjlig?» Redan uppställandet av ämnet är ett indicium i denna riktning och diskussionen bestyrkte förhållandet. Vice ordföranden började med att förklara, »att en ändring i föreningens verksamhet till det bättre ovedersägligen vore högst önskvärd och att förevarande öfverläggningsämne upptagits i hopp, att ur diskussionen deröfver skulle framgå några utvägar till närmande emot detta mål». För sin del ansåg han »orsakerna till den dåvarande tomheten i föreningens verksamhet ligga, förutom i den rådande lik-

304 THORE ENGSTRÖMER.nöjdheten, uti den okunnighet, som visserligen vore helt naturlig hos de studerande, då ju hvar och en av dem sällan kunde behärska mer än någon del af rättsvetenskapen, samt i en falsk blygsamhet, hvilken, utgången ur fruktan att begå fel, hindrade föreningens ledamöter att vid förekommande diskussion och förhandlingar med intresse och livlighet yttra sin mening; en hänsyn, som så mycket mindre borde något gälla, som just okunnighet och fel vore förutsättningarne för föreningens verksamhet». Så talte vice ordföranden. Därefter utspann sig en livlig diskussion i ämnet, vilken pågick under två sammanträden, och i vilken både studenter och lärare deltogo. Bland andra yttrade sig den då mycket unge professor TRYGGER och sade, att föreningens verksamhet säkerligen kunde lända till en icke obetydlig nytta därigenom, att den gåve tillfälle till klargörande av sådana på föreläsningar uttalade åsikter, som förefölle egendomliga. Berodde dunkelheten eller egendomligheten på anteckningarnas felaktighet, vore saken lätt hjälpt, tillade Trygger, genom upplysning om, vari felaktigheten bestode; berodde den åter därpå, att andra väl motiverade meningar funnes, kunde åsikten närmare belysas genom debatt. — Debatten avslutades med beslut, vari föreningen uttalade som sin önskan att dess diskussioner skulle röra omväxlande frågor av intresse för så många som möjligt, att jämte referenter också skulle utses korreferenter och att styrelsen och frågeutskottet skulle sörja för att dessa önskemål realiserades.
    Vare sig nytt liv i föreningen väckts av dessa tämligen självklara programpunkter eller av professor Tryggers tanke, att på föreningens sammanträden skulle diskuteras de egendomligheter, som de studerande hört på professorernas föreläsningar — nog av tycktes efter några år föreningen åter njuta full vitalitet. Orsaken låg med stor sannolikhet i de krafter, som fått eller tagit ledningen av föreningen, inte den formella ledningen men den reella. Den epok, som kommer närmast härefter, intar i detta hänseende en särställning. Den ledande kraften i föreningen var då icke ordföranden, en professor mycket upptagen av riksdagen, och ej heller sekreteraren, som ofta växlade år från år, utan bibliotekarien, stödd av vice ordföranden. Denna epok är ur personhistorisk synpunkt intressant, och jag skall lite närmare syssla med den, då den hänför sig till min egen studenttid.
    Bibliotekarie var en högt begåvad jurist och en mycket duktig karl, dåvarande docenten i civilrätt TORE ALMÉN, och vice ordförande var dåvarande hovrättsnotarien NILS ALEXANDERSON. Som bibliotekarie residerade Almén i föreningens bibliotek, förlagt till ett rum i Östgötanations nedre våning; nationen hade sina lokaler 1 tr. upp i nationshuset. I ett rum innanför biblioteket bodde Almén, och här styrde han föreningen, skrev han sitt professorsspecimen och tenterade han som t. f. professor. Som sådan utförde han den även i denna fakultet ganska ovanliga bragden att först representera hela ämnet civilrätt och därefter straffrätt. Jag har själv tenterat till juris kandidatexamen för honom i båda dessa ämnen. Intresserad och energisk lärare som han var hade han härigenom möjligheter att sporra stora skaror studerande till verk-

UR UPPSALA JURIDISKA FÖRENINGS 100-ÅRIGA HISTORIA. 305samhet i föreningen, genom att mana dem att referera rättsfall, hålla föredrag och delta i diskussioner å sammanträdena. Almén var en allsidigt kunnig jurist med teoretiska insikter men framför allt en utpräglat praktisk syn på rätten. Jag erinrar mig, att jag under studiet av straffrätt kom på idén att i föreningen referera några rättsfall rörande bestraffningen av konkursförbrytelse och mened i sammanhang därmed. Frågan var, huruvida fortsatt brott förelåg eller straff skulle bestämmas som för reell konkurrens, och hade fått en viss aktualitet genom en för övrigt ganska svag doktorsavhandling om fortsatt brott, som nyss publicerats i Lund, och en mycket skarp kritik av denna, som professor Hagströmer offentliggjort i Tidsskrift for Retsvidenskab. Problemet hade en viss dogmatisk men en mycket ringa praktisk betydelse, och Almén gav också detta tillkänna. Som föremål för tankegymnastik var ämnet emellertid mycket lämpligt; och i protokolletöver sammanträdet stod, att i diskussionen yttrat sig utom föredraganden notarierna ALEXANDERSON, RYDIN, HAGSTRÖMER, LJUNGHOLM, STJERNBERG och docenten ALMÉN, varvid diskussionen mest rörde sig om en del detaljfrågor i de olika rättsfallen, när i visst fall ett fortsatt brott kunde anses föreligga i inskränkt eller vidgad bemärkelse samt om skillnaden mellan och värdet av dessa begrepp samt det sätt, varpå de enligt svensk lag borde bedömas. Detta var 1901, sålunda en rätt idyllisk tid: de stora lagstiftningsfrågor, som kort därefter började aktualiseras och framför teoretiska spekulationer fånga de svenska juristernas intresse, hade ännu icke kommit upp på dagordningen. Men de kommo strax därefter; och en av dem, som först fick arbeta därmed, var Tore Almén. Han blev nämligen aldrig professor, icke därför att han icke var tillräckligt skickad därtill utan därför att ingen professur, som han ville ha, blev tillgänglig. Professuren i civilrätt, som blev ledig efter gamle E. V. Nordling, besattes av en transportsökande från Lund, A. O. WINROTH. Almén kom i stället att ägna sig åt lagstiftningsarbetet och började detta som svensk sekreterare i den skandinaviska kommittén för lagstiftning på obligationsrättens område. Denna kommittés första resultat blev 1905 års lag om köp och byte. Den del, som Almén hade i denna kommittés arbeten, framgår tydligt av hans senare bekanta kommentar till lagen. Han deltog därefter i åtskilliga andra lagstiftningsverk på privaträttens område och blev slutligen justitieråd 1915. Ett av de mer bekanta offren för den epidemi, som under namn av spanska sjukan härjade under slutet av förra världskriget och efter detta, dog Almén redan 1919. Ett av de bestående verken av den märklige mannen är Svensk Juristtidning, som grundades av honom och hade honom som medlem av sin första redaktion samt alltjämt för hans namn å titelbladet.
    Bland de uppgifter föreningen från början upptagit var den första, varmed den sysslade, icke diskussion över referat eller rättsfall i juridiska ämnen, utan anskaffning av juridisk litteratur. På dess andra sammanträde den 5 okt. 1844 meddelades, att föreningen som gåva fått

 

20—457004. Svensk Juristtidning 1945.

306 THORE ENGSTRÖMER.mottaga åtskilligt officiellt tryck av ingen mindre än justitiestatsministern friherre GYLLENHAAL, för övrigt fader till en av föreningens stiftare. Sammanträdet därpå meddelades, att professor DELLDÉN skänkt åtskilliga böcker, och vid de närmast följande sammanträdena ökades ytterligare denna grundval för juridiska föreningens nuvarande rika bibliotek.
    Först den 1 mars 1845 började föreningen debattera juridik. De frågor, som skulle behandlas, hade uppställts av en därtill utsedd kommitté. Den första frågan lydde: »Om någon under äktenskap förskingrat sin arfvejord å landet, men lemnar efter sig endast stadsfastighet, skall då denna ovillkorligen och i alla fall användas såsom vederlag för arfvejorden — eller, med andra ord, skall 2 § i 17 kap. Ärfda balken tolkas såsom generellt gällande, eller endast tillämplig då Testamente gjort är?» Denna fråga, som inte torde kunna besvaras av många nu, tycktes redan då ha varit för besvärlig. Det står i protokollet, att »efter någon diskussion beslöts, att denna frågas afgörande skulle till nästa sammankomst uppskjutas». Nästa sammanträde fortsatte diskussionen, varefter resolverades, att »första frågan uppsköts än vidare i anseende dertill att såväl den ledamot, som framställt densamma och de hvilka förklarat sig sinnade att deröfver afgiva utförligare yttranden, nu icke vore tillstädes». Såvitt man kan finna, blev den därefter begravd i stillhet.
    Bättre tur hade de andra frågorna, alla rörande konstruerade rättsfall. De diskuterades tydligen utförligt, och i protokollet avfattades ett svar å frågan. Den fjärde frågan lydde t. ex.: »Om Konungens befallningshavande förvist ett mål såsom tvistigt till domstol, kan deruti tredskodom dömas?» Denna fråga avgjordes, som det står i protokollet, så att K. B:s förvisningsåtgärd i detta fall ansågs icke böra inverka på domstolens förfarande vid målets behandling. Därjämte framkastades åtskilliga anmärkningar emot det vanliga sättet för tredskodomars beslutande i skuldfordringsmål, att nämligen anse svarandens uteblivande såsom ett tyst medgivande av kravets riktighet. Domaren borde tvärtom, säges det, icke utan klara och goda skäl å kärandesidan avkunna en sådan dom allra minst på blott bevisning av handelsbok vars beskaffenhet svaranden icke varit i tillfälle att granska på sätt 17: 2 RB antyder.
    Till största delen voro överläggningsämnena, som jag redan sagt, länge rättsfall, vilka voro konstruerade, men hänförde sig till gällande lagrum. Först långt fram i tiden hämtades rättsfallen allmänt ur rättsfallssamlingen och utgjorde alltså verkliga fall ur livet. Det ser ut som om denna ordning börjat allmänt användas först på 1880-talet, då Nytt Juridiskt Arkiv redan sedan flera år utgivits. Dessförinnan finner man endast enstaka rättsfall hämtade ur Schmidts arkiv eller Naumanns tidskrift.
    I den klassiska rättsfallsstilen gå flera av de under åren debatterade ämnena, såsom huru skall delaktighet i självmord bestraffas (den 29 okt. 1868), eller följande den 8 april 1878 diskuterade fråga: »Två personer äro tilltalade för att hafva begått hor med hvarandra: a) Kan någondera dömas till ansvar på grund av eget erkännande? b) hvilken verkan har den enes erkännande eller underlåtenhet att aflägga ådömd värjemålsed mot den andre?, c) kan den ene fällas under det den andra frikännes?»

UR UPPSALA JURIDISKA FÖRENINGS 100-ÅRIGA HISTORIA. 307    Ibland äro rättsfallen mer originella än praktiskt vitt famnande. Den 3 april 1860 diskuterades frågan: »Då studerande uppträder såsom kärandepart i brottmål vid Rådstufvu Rätt i Universitetsstaden; men sedan under målets lopp befinnes rättsligen vara svarande part; skall då, på grund av KF den 2 april 1852 ang. Universiteternas domsrätt § 3, saken uppskjutas för inhemtande av Consistorii utlåtande; eller eger Rätten att, utan sådan åtgärd, med sakens behandling förfara?» Den 15 febr. 1861 behandlas frågan: »Kan fästeman, som aflat barn med sin fästeqvinna, presumeras vara fader till andra barn, som hon sedan framföder?», varpå ges följande svar: »Då 12: 3 GB stadgar förbud för fästefolk att före vigseln flytta i hus och bo samman, skulle man genom en dylik presumtion i sjelfva verket presumera, att ett lagbrott blifvit begånget, något som man ansåg icke vara tillåtet, hvadan frågan borde nekande besvaras.» Den 20 nov. 1874 uppställdes följande högviktiga spörsmål: »Äro konstitutionsutskottets ledamöter underkastade rekonventionstalan för anställande av åtal enligt Regeringsformen § 106?» Härom uppstod en livlig överläggning, därvid dels yrkades, att frågan borde besvaras med ja, åtminstone i det fall, att vederbörande kammare medgåve åtal (RF § 110), enär annars konstitutionsutskottets ledamöter skulle åtnjuta ett särskilt privilegium och statsrådets ledamöter vara berövade en i allmänhet åt medborgaren lämnad rättighet, samt utskottet vore vid åtalet den egentliga åtalaren, och Justitieombudsmannen endast dess organ; dels ansågs, att utskottet såsom en politisk korporation icke kunde, även vad de särskilda medlemmarne beträffade, vara för sina beslut i nämnda hänseende ansvarsskyldigt, så mycket mera som i allmänhet ett säkert bevis å, huru ledamot uti utskottet röstat, och om han till beslutet bidragit, måste i anseende till formerna för besluts fattande blifva omöjligt att erhålla; dels ock förmenades, att konstitutionsutskottet vore oansvarigt, men Justitieombudsmannen däremot för sitt åtal ansvarig, en ansvarighet, som han endast kunde undgå genom att icke verkställa utskottets beslut, utan nedlägga sitt ämbete.» Den 7 april 1876 diskuterades ämnet: »Klädesplagg är aflemnat mot kontramärke. Hvem åligger bevisningsskyldigheten i fråga om plaggets beskaffenhet?» Detta fall hämtades ur Naumanns tidskrift 1875. En fotograf Barduck i Stockholm hade besökt Berns' salonger och mot kontramärke avlämnat en ny sjubbskinnspäls. När fotografen skulle gå, fanns kvar bara en sjubbskinnspäls, men den var inte densamma som han lämnat ifrån sig. Han stämde vaktmästaren och yrkade ersättning för pälsen. Rådstuvurätten förklarade, att svaranden ej styrkt, att den päls, som var kvar, var fotografens, och dömde svaranden att betala pälsen. Hovrätten lade bevisbördan på fotografen och ogillade hans talan, men högsta domstolen följde rådstuvurätten. Härom utlåter sig juridiska föreningen sålunda. »Man var i allmänhet ense om, att ingenting i detta mål förefanns, som kunde föranleda till omkastande av den vanliga ordningen för bevisningsskyldigheten. Käranden borde först styrka sitt påstående, innan svaranden kunde anses skyldig att bevisa sina invändningar. Man ansåg sålunda, att den, som mot kontramärke inlämnar ett plagg, också var skyldig att vid uppkommen tvist bevisa dettas beskaffenhet, helst då sådan bevisföring för den, som vid dylika tillfällen emottog plaggen, torde bliva snart sagt omöjlig.»

308 THORE ENGSTRÖMER.    En mycket intressant sida av föreningens överläggningar om rättsfall var att i protokollet mycket länge sammanfattning av de under diskussionen framförda meningarna gjordes och beslut rörande föreningens mening om rättsfallet fattades, varvid även reservationer kunde bli avgivna. Från sammanträdet den 28 okt. 1861 kan sålunda antecknas att om tre diskuterade ämnen omröstning företogs och reservationer anmäldes. Ett av dessa rörde frågan: »Huru skall den straffas, som olofligen tillägnar sig en skuldsedel, som icke är löpande?» Två meningar framfördes, den ena, att det var stöld av det belopp, varå skuldsedeln lyder, den andra, att det var snatteri av pappersvärdet, men fölle under straffbest. i KF 7 sept. 1858 § 23 mom. 5, som stadgar: »Såsom bedrägeri skall anses, och efter 22 § straffas, om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara handlingar, hvarå den sig grundar.» Vid anställd omröstning, heter det, uttalade sig flertalet för den senare meningen. Mot detta föreningens beslut reserverade sig kand. Wahlberg och sekr. Rubenson.
    Om än rättsfall länge voro de oftast förekommande överläggningsämnena, började redan tidigt diskussion upptas om aktuella lagstiftningsfrågor eller andra allmänna spörsmål, anstrukna av juridik. Så småningom ha sådana diskussioner ökat i betydlig grad och ha under senare årtionden varit de avgjort dominerande. Dessa diskussioner ha inletts med ett föredrag, ofta av någon med det föreliggande lagstiftningsarbetet sysselsatt person, och ha varit en ganska trogen och mycket intressant återspegling av de vid varje särskild tidpunkt dagsviktiga frågorna. De ha bildat ett slags register över brännande ämnen.
    Redan den 27 febr. 1847 samtalades, som det hette, över dessa frågor. »Är det i Sverige befintliga förhållandet, att större delen av statsutgifterna bestrides genom jordegendomens beskattning, rättsstridigt? Är det skäligt? Är grundskatternas ojemna fördelning emellan de olika jordnaturerna orättvist?Skulle en skattejemkning i detta hänseende vara gagnelig?» Härpå svarades: »Man syntes öfverensstämma deruti, att om ock det närvarande förhållandet inom fäderneslandet, att statsutgifterna till större delen bestridas av skatt å jord till sin uppkomst vore rättsstridigt, så innebure det dock ingen orättvisa emot de nuvarande ägarne av jord, hvilka med kännedom om de å jorden hvilande skatterna densamma förvärfvat. Man ansåg ock, att skadligheten av ett sådant förhållande vore mera skenbar än verklig, emedan den högt beskattade jorden derigenom alltid stode uti ett jemförelsevis lågt värde, så att arbetaren för en ringa penning, kunde köpa sig en hemmansdel och sålunda blifva oberoende jordegare.» Ståndpunkten var konservativ, lämpad för ämbetsmannasöner utan revoltkänsla. Den segslitna frågan om grundskatterna och deras avskrivning var därefter flera gånger föremål för diskussion i föreningen.
    Den 12 okt. 1860 upptogs likaledes ett skatteproblem: »Är i ett samhälle, i hvars beskattningssystem konsumtionsskatter till väsentlig del ingå, skatt på förbrukning av tobak olämplig?»
    Ett något egendomligt allmänt ämne upptogs den 21 april 1864, då man diskuterade frågan »Kan till kapital i nationalekonomisk mening lämpligen räknas även ett folks andliga utveckling?» Men i hög grad i realiteternas

UR UPPSALA JURIDISKA FÖRENINGS 100-ÅRIGA HISTORIA. 309värld rörde sig däremot ett den 27 mars 1874 behandlat ämne: »Böra inkomstskatter utgöras efter progressiv eller proportionell skala?» Svaret på denna framsynta fråga blev enligt protokollet: »En längre öfverläggning uppstod, och man var temligen ense om en progressiv beskattnings teoretiska företräden, hvaremot några talare på flerfaldiga grunder betviflade deras praktiska utförbarhet.»
    Inom statsrätten rörde man sig, då man den 11 okt. 1845 behandlade frågan: »Är den s. k. opinionsnämnden öfver högsta domstolens ledamöteren juridiskt rättvis och politiskt nyttig institution?»
    På 1860-talct genomfördes som bekant flera betydande lagstiftningsreformer: 1862 års kommunallagar, 1864 års strafflag och 1866 års riksdagsordning. Dessa återspeglas i föreningens förhandlingar. Några lagstiftningspolitiska debatter i ämnena förekommo väl ej, men genast efter lagarnas antagande företogos diskussioner rörande tolkningen av olika delar i de nya lagverken.
    Den 10 febr. 1863 diskuterades: »Kan en studerande nation tillerkännas rätt att deltaga i val av stadsfullmäktige för den stad, i hvilken hon är husägare? »Den 14 april s. å. diskuterades den högviktiga frågan: »Är prins af det kungliga huset valbar till kommunalfullmäktig, stadsfullmäktig eller landstingsman?» I känslan av att detta problem genom denna fråga icke blivit uttömt upptog föreningen den 1 nov. 1866 den kompletterande frågan: »Lägger grundlag något hinder i vägen för prins att blifva riksdagsman?»
    Nya strafflagen togs likaledes genast upp. Den 5 okt. 1865 diskuterades frågan, om lagens stadganden i 3 kap., såvitt de röra delaktighet i straffbart försök, äro tillämpliga endast på anstiftare. Och den 19 okt. s. å. behandlades frågan, om enligt gällande strafflag straff kan ådömas den, som råder eller hjälper annan till självmord, och, om så är, efter vilket lagrum. Den 13 okt. 1864 diskuterades skillnaden mellan uttrycken »öfverdåd» och »okynne» i strafflagen 11: 12.
    Ett mycket omtyckt ämne rörande tolkningen av nya riksdagsordningen var frågan om vem som äger anföra besvär över riksdagsmannaval. Det upptogs redan 1866 och återkom sedan flera gånger. Flera andra specialspörsmål rörande den nya ordningens tillämpning förekommo ock.
    Mot slutet av förra seklet började föreningen mer regelbundet upptaga aktuella lagstiftningsfrågor till behandling.
    Den 18 april 1897 höll notarien A. RYDIN, en äldre jurist, som låg kvar i Upsala för att skriva en straffrältslig doktorsavhandling, ett föredrag om villkorliga straff. En livlig diskussion, som refererats i protokollet, följde, och åtskilligt intressant kan anföras därifrån. Det intressantaste är nog dåvarande professor SJÖGRENS yttrande: han ansåg, enligt protokollet, yrkandet på villkorliga straff vara ett led i den följd av reformsträvanden inom straffrättens område, som på senaste tiden framträtt inom de stora kulturstaterna. Dessa strävanden hänförde sig till förhållandena i de moderna världsstäderna och voro därför praktiskt mindre tillämpliga på våra förhållanden. Från rent teoretisk ståndpunkt vore talaren så mycket bestämdare motståndare till dessa strävanden, som han hyllade vedergällningsteorien. Likheten inför lagen sattes genom de antydda strävandena i fara. Det förtjänar tilläggas, att professor Sjögren, som sedermera blev först justitieråd och sedan ordförande i lag-

310 THORE ENGSTRÖMER.beredningen, hörde till Upsala juridiska fakultets mest framstående medlemmar.
    Den 26 febr. 1904 höll docenten TORE ALMÉN ett föredrag om förslaget till ny lag ang. köp och byte av lös egendom.
    Den 14 mars 1906 höll jur. stud. AXEL AFZELIUS, numera justitieråd, föredrag om lagberedningens förslag till hyreslag, vilket resulterade i 1907 årslag om nyttjanderätt till fast egendom. Förslaget var uppgjort av den lagberedning, vari föredragshållarens far presidenten IVAR AFZELIUS var ordförande.
    En liknande personlig anknytning hade det föredrag, som den 9 febr. 1911 hölls av direktören för försäkringsbolaget Thule SVEN PALME om några önskemål på försäkringslagstiftningens område; sekreterare i föreningen varvid denna tidpunkt föredragshållarens son jur. stud. GUNNAR PALME.
    Den 7 okt. 1913 höll TORE ALMÉN föredrag om förslaget till lag om kommission, agentur och handelsresande och den 27 mars 1914 professorn vid handelshögskolan A. KÖERSNER om förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar.
    Därefter färgades föredragsämnena av det av värdskriget framkallade läget. Den 30 okt. 1914 höll jag föredrag om moratorielagstiftningen. Den 4 mars 1915 talade advokaten HENRIK ALMSTRAND om force-majeure och force majeure-klausulen vid leveransavtal. Den 8 okt. 1915 behandlade advokaten ELIEL LÖFGREN den moderna kontrabandsrätten och det engelska prisrättsförfarandet.
    De aktuella stora lagstiftningsfrågorna upptogos snart igen. Den 24 nov. 1915 talade advokaten GEORG STJERNSTEDT om lagstiftningen om äkta makars egendomsförhållanden. Sedan följde under årens lopp en serie föredrag om äktenskaps-, arvs- och testamentslagstiftningen, om rättegångsreformen o. s. v., frågor, som emellertid icke ännu kunna inrymmas under historien och därför lämnas åsido.
    Borrat ner sig i teoriens djupaste schakt har föreningen någon enstaka gång gjort. Den 13 okt. 1899 höll fil. dr ARVID NORDLINDH ett föredrag om ett försök till juridisk konstruktion av statens uppkomst, och den 12 nov. 1906 höll jur. stud. ÅKE EKSTRAND ett föredrag om »Några fragment ur Ihering: Der Zweck im Recht».
    Å andra sidan ha ämnen av stark ekonomisk karaktär också på senaste tid tagits upp. Den 7 maj 1898 inledde hovrättsnotarien A. KÔERSNER diskussion med ett föredrag om »Ett och annat om de s. k. terminsaffärerna och deras rättsliga giltighet». Den 22 mars 1900 refererade jur. stud. H. THEMPTANDER 1896 års kommittébetänkande angående främjande av den enskilda skogshushållningen. Den 4 mars 1901 var en stor paraddag i föreningen. Hovrättsnotarien, sedermera professor NILS STJERNBERG redogjorde för Carl Lindhagens motion angående lagstiftning för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarna. Denna motion väckte på sin tid stort uppseende och diskuterades livligt. Detta blev också förhållandet här. Lindhagen själv var närvarande och debatten blev en väldig andarnas sammandrabbning. Professorer, landshövdingar, häradshövdingar, notarier, docenter och lantmätare i långa rader deltogo i den.
    På mängden av diskussionsämnen från senare tid skall jag inte gå in.

UR UPPSALA JUR1DISKA FÖRENINGS 100-ÅRIGA HISTORIA. 311De stå nuet för nära. Jag vill dock ej underlåta att beröra en period från mitten av 1930-talet. Vid föreningens sammanträden förekommo en hel del högst intressanta föredrag, vilkas värde i protokollen icke noterades genom någon omröstning bland åhörarna utan genom en noggrann gradering av applådernas styrka: från »starka applåder» följde å föredraget till: föredraget mottogs med »synnerligen starka applåder», kulminerande i en §, som lyder så här: »Sedan applåderna förklingat, framförde hr ordf. föreningen stack till föredragshållaren». Men så hade denne också talat om: Staten och näringslivet. Protokollet från denna om ock ej livaktiga så dock livliga tidfördes av en ung jurist, som nu räknas som en av de unga framtidsmännen i Svea hovrätt.

 

    En verksamhetslinje, på vilken föreningen ganska tidigt slog in, var att anordna praktiska övningar i form av rättegångar inför en av föreningen bildad domstol. Föreningen synes ha börjat därmed redan 1873, då det i protokollet för den 25 april heter: »På förslag av kand. J. WRETMAN uttalade föreningen den önskan, att några praktiska övningar bestående i rättegångars utförande inför föreningen, måtte, såfort sig göra läte, anordnas.» Redan vid följande sammanträde den 5 maj anställdes en praktisk övning, bestående i förande av en tryckfrihetsprocess. Detta uppslag utvecklades vidare under 1870-talet, då föreningen tycks ha upplevat en blomstringsperiod — den sammanträdde var 14 dag. Så småningom uppkommo först beteckningen Malma häradsrätt för ett av föreningen anordnat ting på landet och beteckningen Skråköpings rådstuvurätt för en rådhusrättssession. Malma häradsrätt förekommer långt in på 1900-talet. Om den alltjämt är ett i föreningen levande begrepp, vet jag inte. Måhända har den sjunkit undan, allteftersom i föreningen uppkommit bruket att anordna fingerade rättegångar med tillämpning av den nya rättegångsordningens grunder så som skedde t. ex. så sent som den 9 maj 1944 under docenten SEVE LJUNGMANS ledning. Att kalla en sådan domstolsförhandling Malma häradsrätt vore knappt adekvat. Beteckningen Skråköpings rådstuvurätt har sedan länge dött ut. Ett stort kuriositetsintresse har det att läsa en § i föreningens protokoll den 16 mars 1883. Protokollet är skrivet med HJALMAR HAMMARSKJÖLDS något petiga stil. Den sedermera i svenskt samhälls- och statsliv så bemärkte mannen var då juris studerande och sekreterare i föreningen. I protokollet står: »Företrädde inför Skråköpings Rådstufvurätt, der Polismästaren m. m. friherre Edvard Raab fungerade som ordf., stadsfiskalen A. Roos med yrkande å tjänstens vägnar om ansvar å Grosshandlaren H. E. Hansen för det han genom att sätta sin hund Trofast att vakta ett kollager, dit Enkan Persdotter plägade inkomma, vållat bemälda enkas död; och blef, sedan genom vittnesförhör styrkts hundens folkilskna natur och den tilltalades vetskap derom, utslag afkunnadt, hvarigenom Grosshandlaren Hansen dömdes att böta 300 kronor.»
    En praktisk arbetsgren, som tidigt upptogs av föreningen, var att låta mångfaldiga anteckningar efter föreläsningar vid universitetet och till medlemmar av föreningen sälja dessa, således en affärsrörelse, som

312 UR UPPSALA JURIDISKA FÖRENINGS 100-ÅRIGA HISTORIA.senare utvecklats i hög grad och tidigt varit för föreningen ekonomiskt ganska lönande och kunnat skapa den aktningsvärda förmögenhet föreningen nu besitter.
    I en blygsam utsträckning har föreningen organiserat nöjen. Den 9 mars 1877 sysslar protokollet för första gången med dessa. Det heter då, att föreningen beslöt att anställa en sexa, till vilken skulle inbjudas, utom föreningens hedersledamöter, även landshövdingen Edelstam och cand. Stephensen och vari andra juris stud. finge deltaga på samma villkor som föreningens medlemmar. Cand. Stephensen var en studerande från Köpenhamns universitet som gästade Uppsala. — Längre fram i tiden började å de då införda tryckta kallelserna till föreningens sammanträden ibland tillfogas: »Efter sammanträdets slut gemensam enkel sexa» eller liknande. En särskild betoning fick ett sådant tillägg, när sammanträdet var förlagt till Grindstugan, vilket förekom någon gång i början av seklet. — I större stil arbetade nöjesdetaljen i det fall, 7 april 1905, då till kallelsen var fogat meddelandet, att efter sammanträdet ges spex: »Upsalaluft», som börjar kl. 1/210 e. m. precis medden blygsamma entrén av 1 krona. Spexet spelades på Smålands nation.
    Höjdpunkten i denna genre nåddes när föreningen stod som värd vid 1926 års Nordiska juriststämmas besök i Uppsala den 16—18 sept., och då Upsala gästades av några av de mera framstående professorerna från de nordiska grannländerna samt av mer än ett hundrataljuris studerande från dessa länder förutom av juris studerande från Lund och Stockholm. Programmet innehöll åtskilliga föreläsningar i skilda juridiska ämnen. Bland föreläsarna förekommo professor TULEN HEIMO från Helsingfors, som föreläste om det finska dagabotssystemet, professor FREDRIK STANG från Oslo, som föreläste om Nordisk ret; nordisk fællelovgivning, och landshövding HJALMAR HAMMARSKJÖLD, som föreläste om kodifikationssträvanden på den internationella rättens område. Mötet avslutades med stor middag på Stadshotellet. Men det roligaste i hela programmet var det spex, som mötets andra kväll gav så den gamla klassiska, numera tyvärr rivna Upsala-teatern, det s. k. Chateau Barowiak. Det spex, som gavs, var också klassiskt: »Simson och Delila» och spelades av Upsala-studenter inför en högt kultiverad och ytterligt road nordisk publik. Några grupper danska studenter hade tagit plats i ett par av de storartade av guldornament lysande förstaradslogerna i teatern. Från dessa platser utstrålade de ett humör, som snart smittade hela salongen, och danska Vittigheder, som de svenska värdarna vid det laget i stora drag förstodo, växlades livligt med scenen. I salongen lyste en feststämning, som endast sällan förekommer å en svensk fest.
    När jag nu slutar denna axplockning ur föreningens historia, må det tillåtas mig att anknyta till dessa sist omtalade dagar i denna historia och uttala den förhoppningen, att föreningen snart igen må få studenter från våra nordiska grannländer som sina gäster. Sker det, är detett bevis för att föreningen alltjämt behåller sin livskraft.


Thore Engströmer.