Ibland äro rättsfallen mer originella än praktiskt vitt famnande. Den 3 april 1860 diskuterades frågan: »Då studerande uppträder såsom kärandepart i brottmål vid Rådstufvu Rätt i Universitetsstaden; men sedan under målets lopp befinnes rättsligen vara svarande part; skall då, på grund av KF den 2 april 1852 ang. Universiteternas domsrätt § 3, saken uppskjutas för inhemtande av Consistorii utlåtande; eller eger Rätten att, utan sådan åtgärd, med sakens behandling förfara?» Den 15 febr. 1861 behandlas frågan: »Kan fästeman, som aflat barn med sin fästeqvinna, presumeras vara fader till andra barn, som hon sedan framföder?», varpå ges följande svar: »Då 12: 3 GB stadgar förbud för fästefolk att före vigseln flytta i hus och bo samman, skulle man genom en dylik presumtion i sjelfva verket presumera, att ett lagbrott blifvit begånget, något som man ansåg icke vara tillåtet, hvadan frågan borde nekande besvaras.» Den 20 nov. 1874 uppställdes följande högviktiga spörsmål: »Äro konstitutionsutskottets ledamöter underkastade rekonventionstalan för anställande av åtal enligt Regeringsformen § 106?» Härom uppstod en livlig överläggning, därvid dels yrkades, att frågan borde besvaras med ja, åtminstone i det fall, att vederbörande kammare medgåve åtal (RF § 110), enär annars konstitutionsutskottets ledamöter skulle åtnjuta ett särskilt privilegium och statsrådets ledamöter vara berövade en i allmänhet åt medborgaren lämnad rättighet, samt utskottet vore vid åtalet den egentliga åtalaren, och Justitieombudsmannen endast dess organ; dels ansågs, att utskottet såsom en politisk korporation icke kunde, även vad de särskilda medlemmarne beträffade, vara för sina beslut i nämnda hänseende ansvarsskyldigt, så mycket mera som i allmänhet ett säkert bevis å, huru ledamot uti utskottet röstat, och om han till beslutet bidragit, måste i anseende till formerna för besluts fattande blifva omöjligt att erhålla; dels ock förmenades, att konstitutionsutskottet vore oansvarigt, men Justitieombudsmannen däremot för sitt åtal ansvarig, en ansvarighet, som han endast kunde undgå genom att icke verkställa utskottets beslut, utan nedlägga sitt ämbete.» Den 7 april 1876 diskuterades ämnet: »Klädesplagg är aflemnat mot kontramärke. Hvem åligger bevisningsskyldigheten i fråga om plaggets beskaffenhet?» Detta fall hämtades ur Naumanns tidskrift 1875. En fotograf Barduck i Stockholm hade besökt Berns' salonger och mot kontramärke avlämnat en ny sjubbskinnspäls. När fotografen skulle gå, fanns kvar bara en sjubbskinnspäls, men den var inte densamma som han lämnat ifrån sig. Han stämde vaktmästaren och yrkade ersättning för pälsen. Rådstuvurätten förklarade, att svaranden ej styrkt, att den päls, som var kvar, var fotografens, och dömde svaranden att betala pälsen. Hovrätten lade bevisbördan på fotografen och ogillade hans talan, men högsta domstolen följde rådstuvurätten. Härom utlåter sig juridiska föreningen sålunda. »Man var i allmänhet ense om, att ingenting i detta mål förefanns, som kunde föranleda till omkastande av den vanliga ordningen för bevisningsskyldigheten. Käranden borde först styrka sitt påstående, innan svaranden kunde anses skyldig att bevisa sina invändningar. Man ansåg sålunda, att den, som mot kontramärke inlämnar ett plagg, också var skyldig att vid uppkommen tvist bevisa dettas beskaffenhet, helst då sådan bevisföring för den, som vid dylika tillfällen emottog plaggen, torde bliva snart sagt omöjlig.»