Processreformen och den offentliga rättshjälpen. De offentliga rättshjälpsanstalterna i riket äro veterligen ej flera än tio, alla i södra delen av landet. En utbyggnad av organisationen föreslogs av presidenten Elliot i ett av honom i egenskap av tillkallad utredningsman den 20 mars 1940 avgivet betänkande (SOU 1940: 11). Enligt hans förslag skulle som regel offentligrättshjälpsanstalt vara inrättad för varje landstingsområde och för varje stad som icke deltager i landsting. Till kostnaderna skulle utgå bidrag av statsmedel. (Se SvJT 1940 s. 659.) Statsmakterna ha vid flera tillfällen uttalat sig välvilligt om förslaget men finansiella skäl ha hittills ansetts utgöra hinder för dess genomförande.
    Frågan om rättshjälpen har i hög grad aktualiserats genom att tidpunkten för rättegångsreformens ikraftträdande ryckt närmare. Även om nya RB avvisat den för oss främmande tanken på advokattvång är det tydligt att processens nya anordning ställer helt andra krav på att parterna skola kunna erhålla sakkunnigt biträde i rättegången än vår gamla process. Detta gäller inte bara de högre instanserna utan även underrätterna. Och det lär väl knappt behöva sägas att det inte är ett intresse blott för parterna med detta bistånd; även domstolarnas möjligheter att genomföra huvudförhandlingarna i vederbörlig och avsedd ordning äro i åtskilliga hänseenden i hög grad beroende av insatser från parternas sida, vilka de ofta ej kunna göra utan juridiskt bistånd. Förberedelsearbetet jämlikt cirkuläret 712/1944 lärer komma att bestyrka riktigheten av det sagda. Och redan nu torde man kunna våga påstå, att om parterna ej erhålla möjlighet att då så erfordras få rättshjälp, kommer nya RB att i viktiga delar bli blott en halv mesyr.
    Naturligtvis saknas inte förutsättningarna för denna rättshjälp överallt i landet. I de södra delarna får det väl anses vara någorlunda tillfredsställande men i de norra är det så mycket sämre. Där är »advokattätheten» fortfarande mycket ringa — och där, varest behovet alltså är störst, finnas inga offentliga rättshjälpsanstalter. Hovrätten för Övre Norrland har vid två tillfällen ansett sig böra peka på hur otillfredsställande förhållandena i nu berörda hänseenden äro inom dess domkrets, först i yttrande över 1942 års förslag till ändrad lagstiftning om fri rättegång och senast förliden höst i en framställning till justitieministern. Hovrätten tänker främst på sina finskspråkiga domsagor och säger, att det för dessa landsdelars del inte är möjligt att utan föregående utbyggnad av rättshjälpsorganisationen låta nya RB träda i tillämpning, om man vill vänta sig lyckliga verkningar av en sådan åtgärd. Flera liknande röster ha hörts från Norrland. Men det är väl ganska uppenbart, att biträdesfrågan ej blir tillfredsställande ordnad i övre Norrland genom rättshjälpsanstalter i residensstäderna, till vilka parterna ha åtskilliga tiotal mil. Och hur skola ordentliga huvudförhandlingar kunna hållas, om parternas första sammanträffande med sina advokater äger

314 NOTISER.rum på tingsstället kvällen före tinget? Men om part och advokat bo trettio mil från varandra, är det svårt att förebrå dem för försummelse i talans förberedande.

B. L.