NILS ALEXANDERSON 70 ÅR.

 

Nils Alexanderson har länge betraktats som en av vårt lands allra förnämsta jurister, och denna uppskattning är beträffande honom icke blott ett konventionellt bihang till hans yttre ställning utan i ovanlig grad välgrundad. Visserligen predisponera de yttre data i hans liv för detta omdöme, men så gott som varje steg på hans juridiska levnadsbana har innefattat verkligt betydelsefulla insatser i vårt rättsliv.
    Han disputerade 1904 vid Uppsala universitet för juris doktorsgraden och blev på till styrkan av Winroth och Trygger docenti civilrätt och processrätt. Efter praktisk tingstjänstgöring ochprofessorsförordnanden både i Uppsala och vid Stockholms högskola blev han 1908 professor i processrätt vid högskolan, med vilken professur sedermera förenades ämnet internationell privaträtt. Ledamot av riksdagens första kammare blev han 1912 ochplacerades genast i lagutskottet, där han stannade tills hans 1921 lämnade riksdagen. Året därpå blev han ledamot av högsta domstolen; vid uppnådd pensionsålder 1944 avgick han från justitierådsämbetet. Dessa data innefatta icke blott en yttre karriär, om nu detta uttryck kan användas ifråga om Alexanderson, som minst av allt varit karriärist; bakom dem rymmes en respektingivande verksamhet.
    Nils Alexandersons teoretiskt-juridiska utbildning var både grundlig och mångsidig. Vid sin doktorsdisputation ansågs han utrustad med ovanliga betingelser för vetenskapligt arbete, vilket torde vara tillfullo betygat redan av den omständigheten, att två så disparata andar som Winroth och Trygger enade sig i erkännande och förhoppningar. Doktorsavhandlingen handlade om penninganvisning enligt svensk rätt och utmärktes för stortskarpsinne och rörde sig till väsentlig del om teoretiska spörsmål, framkallade av läran om de s. k. abstrakta avtalen. Alexandersons litterära produktion, som dessvärre ej blivit särskilt omfattande, har därefter rört sig på vida mera praktiska områden. Arbeten om tryckfrihetsrätten, föredrag i finansrättsliga och exe-

 

21—457004. Svensk Juristtidning 1945.

322 THORE ENGSTRÖMER.kutivrättsliga ämnen, uppsatser om verkställighet av skiljedom och om skadeståndsproblem samt en i sammelverket Sveriges Riksdag ingående del: »Justitieombudsmannen. Militieombudsmannen. Tryckfrihetskommittén» utgöra de väsentligaste av hanslitterära bidrag. De äro alla präglade av sin författares omfattande juridiska bildning, grundlighet och omdömesgillhet. Dessa egenskaper i förening med personlig intensitet gjorde honom ock till en förträfflig akademisk lärare.
    I riksdagen, där han i första kammaren under nio år representerade Uppsala län, utövade han helt naturligt ett stort inflytande. Detta kom framför allt de lagstiftningsfrågor till godo, som framlades under denna tid. Som bekant hade lagberedningen år 1909 fått i uppdrag att omarbeta giftermålsbalken, och det första resultatet av dess arbete förelåg 1913 i form av förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning. Detta förelades 1915 års riksdag, och den medverkan till genomförandet av dennya ganska radikala lagstiftningen, som kom på Alexandersons lott, är allmänt känd. I behandlingen av de lagförslag på äktenskapsrättens område, som därefter följde till och med 1921 och som snabbt genomfördes, hade han också en stor andel. Somordförande i vattenlagutskottet 1918 bidrog han verksamt tillantagandet av 1918 års genomgripande vattenlag.
    Utanför området för fackfrågorna har Nils Alexanderson ansetts ha intagit en ledande ställning inom sitt parti, det liberalasamlingspartiet, också i allmänna politiska frågor. Om han gjortdetta undandrar sig en utomståendes bedömande. Den, som erinrar sig hans roll under Uppsala-åren vid den politiska opinionsbildningen bland studenterna eller som fått se något av hans glöd när allmänna politiska frågor varit å bane, skulle dock vara förvånad, om han icke skulle ha intagit en sådan ställning i sitt parti. För en större allmänhet har han åtminstone två gånger ådagalagt sitt starka intresse för allmänna politiska frågor, den ena gången under 1914 års inrikespolitiska kris och den andra gången under 1920 års bekanta debatt i första kammaren om Sveriges inträde i Nationernas förbund. I synnerhet hans lidelsefulla inlägg i sistnämnda debatt äro alltjämt, trots föremåletsöden, i livligt minne hos många.
    År 1922 tog Nils Alexanderson sitt inträde i högsta domstolen». och därmed drogs på visst sätt ridån ner för en man, vars offentliga, av kunskapsrikedom, humanitet och stark personlighet

NILS ALEXANDERSON 70 ÅR. 323präglade framträdande under många år tilldragit sig så stort intresse. Han steg in bakom hemlighetens och anonymitetens förhängen. Om hans verksamhet där kunna endast hans kolleger berätta, och de äro bundna av förbudet att uppenbara rättens rådslag. Allmänheten får reda på vad som förekommit genom att läsa Nytt Juridiskt Arkiv och får bilda sig en uppfattning om domarpersonligheterna på grund av dess referat. Då motiveringen avhögsta domstolens domar i regel är knapp, ger ej heller detta material mycket. Någon enstaka gång bifogas som bekant en utförligare redogörelse för något justitieråds mening, och dessa redogörelser mottas av alla jurister med den största glädje. Nils Alexanderson har onekligen oftare än andra spritt denna glädje. Man har däri trott sig finna ett spår av att hans inflytande också i högsta domstolen varit stort. Vad som kunnat sippra ut därifrån har bestyrkt denna även av så många andra omständigheter stödda hypotes. I många högsta domstolens domar, i vilka han deltagit, har man, även när han icke framträtt med ett eget yttrande, kunnat märka, att hans tankar varit avgörande. Det hade också varit förunderligt, om ej de förnämliga egenskaper, som präglat hans tidigare offentliga verksamhet, skulle ha gjort sig gällande också i högsta domstolens hemliga rådslag.
    Å andra sidan har säkerligen det mångåriga arbetet i ett domarkollegium inte gått Nils Alexanderson själv som jurist spårlöst förbi. Inför den stora mängd av konkreta rättsfall, sommöter en domare i högsta instans, är det naturligt, att han drar sig för att städse ta sin tillflykt till dogmatiska schemata vidrättsfallens bedömande. De rika variationerna i detaljerna låta sig icke alltid pressas in under teorins abstrakta begrepp. Hurufast den teoretiska grunden för en jurists utbildning än är lagd,blir det dock förr eller senare uppenbart, att den fordrar ytterligare utbyggnad och icke räcker för lösningen av alla problem, som möta. Praxis får då arbeta med olika former av s. k. nämndemansdomar, ehuru teoretikern därför ej får uppge hoppet att kunna infoga också dessa i sitt tankesystem. Vare sig Alexanderson från början varit starkt bunden av sin förtröstan till doktrinens hjälpmedel eller icke, så har dock hos honom med åren allt tydligare framträtt en benägenhet att söka lösningen av konkrela problem i en praktisk avvägning av de olika intressena mot varandra i anslutning »till livsförhållandenas verkliga krav »framför att ty sig till en alltför abstrakt regel. Hans uttalanden

324 NILS ALEXANDERSON 70 ÅR.inom skadeståndsrätten alltifrån föreläsningarna vid 1926 års nordiska juriststämma till senare föredrag i ämnet bestyrka detta antagande. Och det intressanta i förra numret av denna tidskriftpublicerade brevet av hans hand rörande dolus eventualis sluter sig nära till en sådan utveckling.
    En mycket betydelsefull insats gjorde Nils Alexanderson som ledamot i det lagråd, som 1928 granskade processkommissionensbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt angår betänkandets huvudgrunder. Han hade alltid med styrka och sakkunskap hävdat nödvändigheten av en allmän rättegångsreform och avvisat tanken att genom partiella reformerråda bot för missförhållandena. Inom lagrådet gjorde sig dennahans uppfattning gällande, och det kan icke råda något tvivel om att härigenom vägen för rättegångsreformens realiserande blev jämnad. Med hela sin auktoritet har han därefter alltid stött reformplanerna. Den vikt han tillmätt dem framgår kanske bäst av ett yttrande jag hört av honom och mot vars offentliggörande jag förmodar att han intet har att invända. Hans ord föllo ungefär så, att han hoppades, att reformen skulle hinna genomföras innan någon olycka skedde.
    Trots sin markanta juridiska läggning är Alexanderson som bekant ingalunda någon ensidig jurist. Hans rika intressen omfatta snart sagt allt, som kan vara föremål för mänskligt vetande, och med sin analyserande skärpa angriper han problemen med suverän oräddhet. Ett utomordentligt gott minne hjälper honom att nästan alltid ha nästan allting present. Om Alexandersons allvetenhet gå många mer eller mindre sanna anekdoter i vänkretsen: från den om Ibsens skrifter till den om vråkhonan.
    Med sina rika gåvor kan Nils Alexanderson bland vänner och bekanta vara en stor charmör, om han också ibland icke drar sig för att begagna sarkasm och ironi. Men han är framför allt en öppen, uppriktig och ärlig människa. Både härför och för sitt arbete i det allmännas tjänst hyllas han på sin 70-årsdag den 15 april varmt av alla, som samarbetat med honom, och av alla sina vänner.

Thore Engströmer.