DEN JURIDISKA VETENSKAPENS STÄLLNING OCH DE JURIDISKA STUDIERNAS ANORDNING I SVERIGE.

 

AV

 

PROFESSOR GUNNAR MYRDAL.

 

Grundfelet med våra juridiska fakulteter betraktade såsom institutioner för forskning och högre vetenskaplig undervisning är, att de äro alldeles otillräckligt utrustade med personal. De akademiska lärarna äro mycket för fåtaliga. De sakna därtill praktiskt taget helt vetenskapligt utbildade assistenter för forskningens och undervisningens rationella bedrivande, ja de sakna till och med sekreterarhjälp. Professorernas tid överlastas med lägre akademisk undervisning, som rentav blivit deras huvuduppgift. De äro så få i förhållande till det växande antalet studerande för juris kandidatexamen, att redan förrättandet av tentamina tar en stor del av deras arbetstid.
    För att under dessa svåra villkor söka hålla standard på denna undervisning och på juris kandidatexamen nödgas de huvudsakligen inrikta det vetenskapliga arbete, de kunna finna tid till, på författandet av handböcker och annat kursmaterial. De göra förvisso därigenom en mycket värdefull och även utanför fakulteterna högt skattad insats. Men den fria vetenskapliga forskningen vid fakulteterna inskränkes därvid i alltför hög grad till de arbeten, som författas vid specimineringen till de alltför fåtaliga professurerna.
    Det finnes en circulus vitiosus i hela detta system. På grund av de juridiska professorernas bindning till ett övermått av lägre akademisk undervisning och den brist på rymd och liv, som forskningen lider av, utövar den akademiska banan icke tillräcklig lockelse för de vetenskapligt lagda unga juristerna — jag tror nämligen icke, att det blott ären fråga om avlöningsförhållandena och karriärriskerna. Tillströmningen till högre juridiska studier och i sista hand ej blott volymen av vetenskapligt arbete vid fakulteterna utan även konkurrensen om lediga professorsämbeten minskas. Detta måste i sin mån sänka den genomsnittliga standarden av akademiska lärare vid de juridiska fakulteterna. Själva frånvaron av trängsel på banan är vidare ägnad att undandölja själva grundfelet, att de akademiska platserna äro för få.
    Om verkningarna för undervisningen av detta sakernas tillstånd skall strax några ord sägas. Verkningarna för den juridiska forskningens

358 GUNNAR MYRDAL.ställning äro ödesdigra. Denna har i Sverige icke i tillräcklig grad kunnat hålla uppe den livgivande kontakten med forskningen på det juridiska området utomlands,1 ej heller med arbetet inom de angränsande samhälleliga kausalvetenskaperna. Den juridiska forskningen tenderar därför att bli provinsiell och fackblind. De alltför fåtaliga och av lägre undervisning nedtyngda forskarna ha helt enkelt ingen annan utväg att söka rädda sin vetenskap än att inrikta sina krafter på »centraltjuridiska» problem inom det nationella rättsområdet. En rik och experimentalistisk forskning söker känning i alla riktningar. Men den kräver många forskare och en till deras förfogande ställd ändamålsenlig apparat för forskning.
    Komparativ rätt måste således nästan helt försummas i Sverige. Alltför få svenska jurister ha t. ex. varit i tillfälle att få någon närmare kännedom om engelsk och amerikansk rätt och rättsvetenskap. I visst samband därmed står även fattigdomen på forskning inom internationell rätt. Vi ha ännu icke en enda lärostol i detta vetenskapskomplex, trots att Sverige tidigare på detta område både vetenskapligt och praktiskt gjort stora insatser och trots att de internationella frågorna nu kunna väntas få oerhört stegrad vikt. I dag inför krigsslutet måste vi vara beredda att skicka experter till de stundande internationella förhandlingarna och till de nya internationella organisationerna, men vi ha helt enkelt inga unga jurister att skicka med den vetenskapliga utbildningen, att de i de internationella frågorna kunna tala som jurister till jurister.
    Även på det trångt nationella området har den juridiska forskningen icke kunnat expandera i takt med samhällets behov. Vi befinna oss i en utveckling där oavbrutet de publika rättsrelationerna utvidgas på de privatas bekostnad, men den juridiska forskningen inom socialrätt, finansrätt och offentlig rätt över huvud taget är obetydligoch i själva verket alldeles otillräcklig. I det nödläge, som de bristande forskningsresurserna skapat, måste vår juridiska forskning i rent självförsvar söka koncentrera sig på de gamla ämnena och framförallt på civilrätten, d. v. s. den svenska eller i varje fall nordiska civilrätten. För den vetenskapligt inriktade juristen te sig de gamla ämnena teoretiskt förnämligare. Men huvudskälet därtill kan näppeligen vara något annat än det, att endast i dessa ämnen redan finnes ett sedan länge utarbetat fast begreppssystem. Detta förhållande är emellertid väsentligen självt ingenting annat än en följd av att krafterna icke räckt till för en tillräcklig odling av de nya disciplinerna. Det är den ekonomiska liberalismens juridik som drives i en stat, vilken för länge sedan börjat helt byta karaktär. Icke minst för bevarandet av det väsentliga värde, som i det liberala samhället så högt utvecklades, nämligen rättsstatens idé, är den bristande vetenskapliga genomarbetningen av de områden, där rätten nu hastigt utbygges, farlig.

 

1 Den viktiga reservationen bör göras, att de svenska juristerna dock hållit den ordiska kontakterna levande.

DEN JURIDISKA VETENSKAPENS STÄLLNING. 359    Av samma grundorsak — de otillräckliga forskningsresurserna — drives forskningen inom dessa s. k. centrala ämnen ofta efter rätt traditionalistiska metoder. I varje fall är den bristande känningen med de nya rönen inom de sociala kausalvetenskaperna lika påtaglig som med den utländska juridiken. För ett med sociologiska metoderarbetande, på statistiskt material grundat teoretiskt och empiriskt studium av rättsrelationerna såsom samhällsfenomen finnes knappast något utrymme alls inom den svenska juridiska forskningen. Särskilt i sina undersökningar de lege ferenda, men i själva verket i all juridisk forskning, måste juristen visserligen resonera om »intressen» (för att inte nämna dem som tala om »samhällsnyttan»!) och dra vetenskapliga slutsatser från sin föreställning om dessa »intressen». Men han synes sällan utnyttja andra källor för sin kunskap om intressena än prejudikat, spekulation och sunt förnuft, trots att hela vetenskaper byggts upp för att teoretiskt och empiriskt konstatera och analysera intressena och deras spel i samhället.1
    Det är sant, att i vår traditionellt grundliga och förnämliga beredning av ny eller ändrad lagstiftning rikare kontakt tages med politiskt praktiska företeelser och i någon mån även med de sociala kausalvetenskapernas resultat. En stor del av vår friskaste juridiska forskning försiggår på detta vis utanför de juridiska fakulteterna.2 Men denna direkt ändamålsstyrda juridiska forskning vid lagstiftningens beredning och vad som därtill äger rum i de högre domstolarnas arbete med rättsfallen, kan dock icke ersätta den fria och systematiska grundforskning, som det är universitetens uppgift att hägna.
    Den juridiska undervisningens allmänna villkor ha inledningsvis berörts. Det torde utan överdrift kunna sägas, att i allmänhet de juridiska professorerna med föredömligt nit lägga ner ett otroligt arbete på den undervisning av studerande för juris kandidatexamen, som blivit deras huvuduppgift. Men så få som de äro i förhållande till studentantalet, och så nästan helt utan assistens som de av gammal tradition lämnats att arbeta — undervisningsamanuenser saknas i regel

 

1 Det förbises icke, att mången jurist inför detta påpekande värjer sig med att säga, att, om han lämnade spekulationen och prejudikaten och gåve sig inpå teoretiskt utvecklade samhällsvetenskapliga tankebanor, detta icke längre vore »juridik». Men i verkligheten finns naturligtvis ingen motsvarighet till gränsermellan vetenskaper. Vad vi stå inför, är problem att lösa, och de konkreta samhällsproblemen äro i regel komplicerade. Uppgiften är att använda de ändamålsenligaste metoderna för att lösa problemen. Vetenskapsindelningen har ingen annan realitet, än att vissa slags vetenskapliga metoder av historiska orsaker och av praktiska skäl hållas ihop, så länge det icke hämmar forskningen, som ju gäller problemen. Det är en och en halv generation sedan någon intresserade sig för att »definiera» nationalekonomin, och ännu längre sedan slutsatser drogos urkemins begrepp. De vetenskapliga framstegen gå oavbrutet genom fixerandet av gränsproblem och sammanförandet av forskningsmetoder. »No man's land» är jaktmarken för den upptäckande forskaren.

2 Det skulle stärka de juridiska fakulteterna såsom forsknings- och undervisningsinstitutioner, om möjligheter skapades för ett utnyttjande i undervisningen av i lagstiftningsarbetet verksamma jurister.

360 GUNNAR MYRDAL.i den juridiska undervisningen — kan undervisningen icke bli av högsta värde. Kunskaperna meddelas således alltjämt i alltför hög grad genom muntlig föreläsning inför stora åhörarskaror. Därjämte spelar pluggläsning av duplicerade föreläsningskompendier eller tryckta kursböcker en alltför stor roll. Då undervisningsmetoderna vid de juridiska fakulteterna i dessa hänseenden så nära ansluta sig till de medeltida, beror det givetvis även på bristen på en stor, rik och aktuell vetenskaplig juridisk litteratur, vilket emellertid i sin tur, som ovan antytts, beror på den alltför fåtaliga utrustningen med vetenskapliga arbetare på området.
    För praktiska övningar och diskussioner i seminarieform finns alltför litet utrymme. I den icke ringa mån sådana moderna undervisningsformer på senare tid försökts — och intresserade professorer ha varit mycket angelägna att däri göra sitt allra bästa — äro grupperna oftast för stora ur pedagogisk synpunkt. Även den mest ambitiösa professor, som är beredd att nästan helt uppgå i sina undervisningsplikter, har svårt att bjuda studenterna mycken personlig kontakt utom den de få vid tentamina. På detta vis tillbringa studenterna för att avlägga juris kandidatexamen i genomsnitt någonting omkring fem år av sin oersättliga ungdomstid, och de förvärva därefter, om de lyckas, en examen som måste utbyggas med praktisk utbildning för att bli i högre grad värdefull.

 

    Varje mera grundlig reform i syfte att höja den juridiska forskningen och undervisningen vid våra juridiska fakulteter kräver som första förutsättning en kraftig utvidgning av den akademiska lärarkåren och en förbättring av övriga forskningsresurser. Detta problem synes parallellt med motsvarande problem inom den samhällsvetenskapliga forskningen och undervisningen — ehuru det för juristernas del framstår än mer trängande — och jag tillåter mig hänvisa till min uppsats »Samhällsvetenskapernas utbyggnad vid universiteten och de fria högskolorna» i Ekonomisk tidskrift årgång 1944, häfte 4.
    Vid en dylik stor reform skulle jag för min del vilja tänka mig, att den grundläggande juris kandidatexamen förkortades till 5 eller 6 terminer. Undervisningen till denna examen skulle läggas i viss mån mera skolmässigt än den nuvarande, varvid emellertid det större lärarantalet skulle tillåta mindre undervisningsgrupper, mera av personliga kontakter mellan lärare och elever och större självverksamhet från elevernas sida.
    Efter denna examen skulle studenterna släppas ut till den praktiskautbildningen. De, som önskade meritera sig för domarämbeten och andra höga tjänster eller ville gå den vetenskapliga banan och som genom goda vitsord i examen och från den praktiska utbildningen visade sig vara lämpade för högre studier, skulle efter ett visst antal år i praktiken kunna återvända till fakulteten för licentiatstudier. Dessa studier skulle, tack vare den större mogenhet studenterna då nått,

DEN JURIDISKA VETENSKAPENS STÄLLNING. 361kunna läggas rent vetenskapligt, varvid den reguljära undervisningsformen bleve licentiatseminarier och personliga konferenser med lärarna.
    I en sådan ordning kunde måhända juris kandidatexamen behållas enhetlig. Skola vi behålla en juris kandidatexamen, som i praktiken tar fem studieår, bli vi däremot med all säkerhet snart tvungna att som en rationaliseringsåtgärd spalta studierna i en förvaltningsrättslig och en domstolsjuridisk linje.

 

    Dessa reformlinjer äro tänkta på något längre sikt. Härefter skall mot denna bakgrund ett mycket mindre reformprojekt framläggas, som borde kunna övervägas för mera omedelbart genomförande. Det skulle innebära ett litet steg i den riktning, som ovan angivits.
    Utgångspunkten för resonemanget kan lämpligen tagas i det av alla observerade och beklagade förhållandet, att det studentmaterial, som matas in i den juridiska studiegången, delvis är intellektuellt för svagt. Juridiska studier dra till sig en liten elit av verkligt studiebegåvade ungdomar och en större skara av hyggligt utrustade. Men dessutom få de juridiska fakulteterna liksom universitetens och de fria högskolornas övriga fakulteter en alltför stor bottensats av för akademiska studier otjänliga studenter. Genom olika metoder söka fakulteterna på ett tidigt stadium få dessa studenter att ge upp de juridiska studierna men ha hittills haft ringa framgång.
    Det råder föga tvivel om att situationen förvärrats, allt eftersom specialhögskolorna byggt upp sina betygsspärrar. Det finns dessvärre anledning att antaga, att betygsspärrarna ha en i viss mening kumulativ effekt att föra särskilt studiebegåvad ungdom till specialhögskolorna i stället för till fakulteterna vid universitet och fria högskolor. Genom den svårighet, specialhögskolorna uppresa för inträde, få de och den levnadsbana, de förbereda till, lätt ett extra högre värde i studenternas ögon, på samma sätt som diamanter och ädla metaller delvis ha sitt särskilda värde just på grund av sitt höga pris.
    I längden kunna fakulteterna icke låta sig bruka som avstjälpningsplats för sekunda studenter. Att själva svara med betygsspärrar stämmer illa med universitetstraditionerna och bjuder oss alla emot. En tänkbar anordning vore då inrättandet vid universiteten och högskolorna av ett års förberedande undervisning, varunder en sållning av studentmaterialet kunde äga rum. Problemet gäller allmänt tillträdet till universitet och fria högskolor. Vid de juridiska fakulteterna är anordningen emellertid i viss mån lättare att genomföra på grund av de juridiska studiernas sedan gammalt väl integrerade karaktär.
    Undervisningen under detta första provår borde läggas mera personlig och klassvis. Därigenom möjliggjordes en intensivare kontakt med studenterna. Denna undervisningsform är i den lägre akademiska undervisningen överlägsen redan av pedagogiska skäl och tillämpas som bekant vid flera specialhögskolor. I detta fall skulle den inten-

362 GUNNAR MYRDAL.sivare kontakten med studenterna dessutom möjliggöra den åsyftade gallringen.
    Ett kvalificerat betygsresultat skulle krävas för tillåtelse till fortsatta juridiska studier. Undervisningen skulle emellertid vara så lagd, att även de studenter, som icke nådde detta resultat, skulle ha nytta av den genomgångna kursen (som lägre befattningshavare vid länsstyrelserna och i kommunalförvaltningen, vissa slag av socialarbetare, banktjänstemän, poliser etc.). Den borde därför avslutas med en examen, måhända en återupptagen kansliexamen.
    Det förberedande året borde naturligtvis användas så, att studietiden för juris kandidatexamen icke förlängdes. Målet borde tvärtom vara att möjliggöra en viss förkortning av studietiden. Detta borde ickevara orimligt. Det är allmänt bekant, att vid juridiska studier det första året ofta icke användes alltför effektivt av de juridiska studenterna. Under den nya ordningen borde ett betydligt bättre utnyttjande av studenternas dyrbara tid kunna ernås. Vidare skulle ju effekten vara ett skärpt begåvnings- och fliturval för den senare och längre delen av studietiden fram emot juris kandidatexamen. Inrättandet av ett dylikt förberedande år, som gåve möjlighet till personlig prövning av kandidaterna, skulle dessutom så grundväsentligt förändra förutsättningarna för intagning i fakulteten, att en hel del formella betygskrav, framförallt kravet på betyg i latin, borde kunna slopas. Även detta skulle bidra till att förkorta den effektiva studietiden. En fördel på ett annat plan vore, att vi på ett helt annat sätt kunde med trygghet stå beredda att överväga intagning av icke-studenter på lindrigare villkor, än de nu tillämpade.
    Frågan om vad som skulle ingå i detta års studier måste naturligtvis noga prövas. Det förefaller rimligt att tänka sig en utvidgad propedeutisk kurs såsom stomme i undervisningen. Vidare borde nationalekonomin helt avklaras under detta första år. Då därjämte statsrätten, den juridiska encyklopedien och rättshistorien med romersk rätt knappast kunna helt rymmas inom året, borde det övervägas, om det vore fördelaktigare att ta med hela statsrätten eller i stället blott vissa delar av de tre ämnena. En annan tänkbar möjlighet — som skulle göra studieåret värdefullare för de studenter, som valde eller tvingades att därmed avsluta sina studier — vore att i stället ha en kompletterande propedeutisk kurs i de offentligrättsliga ämnena, inklusive förvaltningsrätt. Vidare borde undervisning ges i bokföring och även i maskinskrivning och stenografi, till dess dessa ämnen, som naturligt är, bli reguljära skolämnen. Det bör tilläggas, att ett på detta vis anordnat förberedande år för de juridiska studierna samtidigt bleve en ypperlig förberedelse för samhällsvetenskapliga studier. Måhända kunde förberedelseåret anordnas till gemensamt bruk för de båda studieriktningarna.
    Förutsättningen för en mera personlig undervisning under ett dylikt förberedande år vore givetvis anställandet av ett antal ytterligare lä-

DEN JURIDISKA VETENSKAPENS STÄLLNING. 363rare. Detta är ett allmänt önskemål. Icke minst i detta hänseende vore reformen ett steg i rätt riktning.

 

    Det må synas vara ett djärvt företag av någon, som sedan länge ej ens i ringa mån kan betrakta sig såsom fackman inom juridiken, att på detta vis våga lägga en kritisk synpunkt på den juridiska vetenskapens bedrivande i Sverige och även drista sig att ställa praktiska förslag om önskvärda reformer i fråga om studiernas anordning vid våra tre juridiska fakulteter. Till någon ursäkt vill författaren anföra, dels att han själv för ett kvarts sekel sedan gick studiegången framtill juris kandidatexamen och i visst juridiskt ämne t. o. m. något längre, varifrån han alltjämt bevarar livliga intryck, dels att han därefter, till större del av tiden såsom ledamot av juridisk fakultet, med stort intresse följt de diskussioner, som anknutit till frågorna om konserverandet och i någon mån reformerandet av de juridiska studiernas anordning, dels slutligen att han allmänt ägnat reflexion åt de högskoleorganisatoriska problemen och även utomlands i många år sökt informera sig om hur man där på olika håll löst motsvarande problem. Därunder ha vissa tankar mognat fram, som han velat avbörda sig. I förbigående må påpekas, att själva den omständighet, att just de juridiska studierna faktiskt anordnats så oerhört olika i länder som Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna, i och för sig ger grund för den presumtionen, att den mycket stora konservatism, varmed svenska juris professorer hålla fast vid även relativt oväsentliga detaljer i vår hävd vunna studieordning, icke kan vara rationellt grundad i sakens natur.
    Överhuvud taget bildar akademikernas konservatism — och ingalunda enbart inom de juridiska fakulteterna — ett fascinerande och svårlöst socialpsykologiskt problem, till vilket jag någon gång gärna skulle vilja återkomma med en mera grundlig studie. I vetenskapen liksom konsten premieras ju det radikala klarseendet, det självständiga nytänkandet, originaliteten. Det är konventionernas slöjor vi evigt söka riva undan. Vi bli tränade till radikalism, men i allmänhet bli vi egenartat specialradikala. Utanför det, som är vårt vetenskapliga arbetes aktuella problematik, bli vi ofta vaneblindare än lekmännen. Under inträngande studium blir för oss varje social institution relativiserad. Men den institution, vari vi själva leva och som vi genom vår verksamhet bilda, blir i våra ögon absolutifierad. Akademikerna, var på sitt område, skriva recept på hur hela världen skall reformeras, men »akademierna reformera sig aldrig själva.»
    I detta speciella fall är vår konservatism desto egendomligare, eftersom den går så direkt emot våra käraste intressen. Grundfelet med våra juridiska fakulteter liksom med hela den vetenskapliga odlingen i landet är ju, att vi erhålla alldeles för litet medel för befattningar, assistens och utrustning i övrigt — alldeles för litet ur synpunkten av vad som vore rationellt med hänsyn till den nationella kulturens intresse.