A. V. LUNDSTEDT. Grundlinjer i skadeståndsrätten. Senare delen: Strikt ansvar. Bd 1: Förberedande undersökningar, huvudsakligen avseende fransk och anglo-amerikansk skadeståndsrätt samt metod för en konstruktiv rättsvetenskap. Uppsala 1944. Almqvist & Wiksell. XV + 625 s. Kr. 20.00. — Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. IV.

 

    Prof. LUNDSTEDT har fortsatt utgivandet av den serie föreläsningaröver valda delar av obligationsrätten, vilken han började med den år 1920 utgivna skriften »Principinledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar.» (Se SvJT 1920 s. 219 och 275.) Den senaste skriften i serien är en diger volym, liksom den närmast föregående behandlande skadeståndsrättens principer. Medan det föregående arbetet avsåg culparegeln (se SvJT 1935 s. 575), ägnas det nu utgivna åt det s. k. strikta ansvaret. Därmed menar förf. ansvar oberoende av den ansvariges egen culpa, sålunda icke blott ansvar som alls icke förutsätter någon culpa utan också ansvar för annans culpa. Arbetet är avsett att vara en inledning till en blivande framställning av strikt ansvar enligt svensk rätt.
    Den genomgående tanken i arbetet är, att lagstiftning, rättstillämpning och rättsvetenskap äro behärskade av en rättsideologi som hindrar en klar insikt i realiteterna (s. 30 f.). De rättsideologiska föreställningarna leda, menar prof. Lundstedt, ofelbart till att låta rättsreaktionen, här skadeståndstvånget, motiveras av personens i den »materiella rätten» grundade krav på rättvisa när ett »ingrepp» i hans, likaledes i den »materiella rätten» grundade, »rättighet» har skett. Föreligger »skuld» å »inkräktarens» sida, då är därmed »rättvisan» i skadeståndsanspråket klar (detta dock lämpat efter eventuell »skuld» å den skadelidandes egen sida). När åter »skulds-faktum icke finnes att tillgå, men det likväl icke är uppenbart för sunda förnuftet att skadeståndsfrågan är ur spelet, blir man nödsakad att i förhållandet mellan parterna finna andra omständigheter, med hänsyn till vilka deras ömsesidiga intressen vägas mot varandra: den skadades intresse av gottgörelse och motpartens intresse att vara fri från bördan att lämna sådan. Allt efter som det förra eller senare intresset väger tyngst i vågskålen, anses ansvaret grundat eller icke grundat i den »materiella rättens» krav på rättvisa. Denna rättvisemetod har sin betingelse i samma rättsideologi, vare sig fråga är om området för den s. k. skuldregeln eller området där utanför, det strikta ansvaret.

IVAR STRAHL. 365    Prof. Lundstedt, som i sitt närmast föregående arbete i serien behandlat skuldregeln med hänsyn bl. a. till dess utformning i tysk rätt och rättsvetenskap, söker i förevarande arbete påvisa rättsideologiskt inflytande på reglerna för strikt ansvar i Frankrike och de anglosachsiska länderna. Att fransk rätt valts till föremål för framställningen beror på att den franska doktrinen och rättstillämpningen angående strikt ansvar tilldragit sig beundran och uppmärksamhet snart sagt överallt. Även den anglosachsiska rätten på området har prof. Lundstedt ansett vara av betydande intresse i sammanhanget. En kritik från enahanda utgångspunkt skulle emellertid enligt prof. Lundstedt kunna riktas mot jurisprudensens inställning till det strikta ansvaret i andra länder, varför behandlingen av fransk och anglosachsisk rättnärmast har karaktären av exemplifiering.
    I art. 1382 i code civil stadgas, att varje mänsklig handling varigenom någon tillskyndas skada skall medföra skadeståndsskyldighet för den genom vars skuld handlingen tillkommit. I art. 1384 stadgas därefter bl. a., att man är ansvarig icke blott för den skada man orsakar genom sin egen handling utan även för skada som orsakas genom handling av personer för vilka man bör svara eller av saker somman har i sin vård, handling av senare slaget kallad fait des choses. Bestämmelsen om ansvar för skada av ting uppfattades länge såsom förutsättande dolus eller culpa, varför stadgandet icke tillmättes någon självständig betydelse utöver ansvaret enligt art. 1382. I slutet av 1800-talet, då liksom i vårt land på grund av kommunikationsväsendets och industriens utveckling skuldansvaret befanns praktiskt otillräckligt, började man emellertid i art. 1384 inlägga en vidaregående innebörd, och sedan dess har i rättspraxis och teori en förskjutning ägt rum som medfört att fransk rätt för närvarande känner ett mycket omfattande strikt ansvar för faits des choses. Prof. Lundstedt dryftar nu de teorier, med vilka man sökt motivera denna av praktiska behovföranledda utveckling, och söker visa, dels att de bottna i en rättsideologi av det slag som nyss berörts och låta sig leda av rättvisemetoden, dels att de, emedan de undanskymt de reella sammanhangen, medfört i vissa avseenden mindre tillfredsställande resultat. Att de franska domstolarna trots teoriernas ofullkomlighet arbetat fram en praxis, som enligt prof. Lundstedt dock möjligen i det stora hela är ganska tillfredsställande och i vissa avsenden kanske överlägsen andra länders, beror enligt honom på att de icke kunnat undgå trycket från samhällslivets behov.
    På liknande sätt behandlar prof. Lundstedt anglo-sachsisk skadeståndsrätt. Den ingående framställningen av denna, liksom av den franska skadeståndsrätten, är utan tvivel av stort värde. Prof. Lundstedt har synbarligen gjort sig mycken möda att grundligt sätta sig in i såväl den franska som den allt annat än lättillgängliga anglosachsiska rätten, och hans arbete innebär redan därigenom en betydelsefull vinning för svensk rättsvetenskap. Det är i stort sett samma

366 IVAR STRAHL.problem som tränga sig fram i alla kulturländer på skadeståndsrättens område, och detta erbjuder därför ett givande fält för jämförande rättsforskning.
    Den genomgående tanken i prof. Lundstedts verk är emellertid som sagt att jurisprudensen är behärskad av en de reella sammanhangen skymmande rättsideologi. Det är därför anledning att närmare ingå på denna punkt. Anmälaren har fäst sig vid ett resonemang, som prof.Lundstedt för med utgångspunkt från regeln i JB 1:1 att köparen genom perfekt laga köp gör ett laga fång, d. v. s. förvärv av äganderätt till det köpta, och den motsvarande regel som anses gälla beträffande lös egendom (s. 527 ff.). Enligt prof. Lundstedt kan denna regel icke tagas efter orden, ty dessa innefatta att genom köpet överföres en rättslig makt över saken, vilken makt köparen sedan har att i fall av behov åberopa sig på till föranstaltande av rättsliga tvångsåtgärder mot tjuven, förskingraren m. fl. Men om man abstraherar från köparens möjligheter att vid behov föranstalta om dessa tvångsåtgärder eller, kortare uttryckt, från de lagregler såsom upprätthållen rätt varigenom han har dessa möjligheter, så skulle någon slags makt för köparen över saken såsom en följd av köpet icke kunna upptäckas. Det är visserligen sant, att köpet såsom ett faktum utgör en betingelse för att köparen kommit i denna mer eller mindre trygga position till saken som underhållit föreställningen om äganderätt till saken, men positionen själv är endast en rent naturlig konsekvens av de allmänna lagreglernas uppehållande, vilket dels leder till att i det stora hela alla andra känna sig föranledda att så att säga rymma fältet till förmån för köparen och dels innefatta att köparen stundom — när sagda effekt icke vunnits — tvångsvis kan utfå saken eller skadestånd, det senare vare sig i stället för saken eller på den grund att den skadats. Köparens faktiska möjligheter att utnyttja saken utgöra således endast konsekvenser av de nämnda vindikations- och reaktionsreglernas uppehållande.
    Den lagregel, varigenom just köparen kommit i denna fördelaktiga ställning till saken, innefattar, fortsätter prof. Lundstedt, icke något materiellträttsligt, d. v. s. objektivt giltigt, böra av innebörd att reaktions- och vindikationsreglerna beträffande saken efter köpet äro att använda till förmån för köparen, under det att de före köpet voro att använda till förmån för säljaren. Det kan lika litet vid denna lagregel som vid någon annan vara fråga om uppkomsten av något objektivt böra, eftersom ett sådant böra ligger helt utom vår erfarenhet. Lagregeln verkar helt enkelt genom sin fakticitet såsom lagregel. Därmed avser prof. Lundstedt endast det förhållandet, att regeln med sitt för tanken realiserbara innehåll ingår som en faktor i rättsmekanismen. Detta är något helt annat än att fråga vore om en materiellträttslig, alltså normativ, princip. Det innefattar nämligen endast, att det perfekta köpslutet utgör ett s. k. rättsfaktum, som bland andra domaren beaktar när han tillämpar en mängd andra lagregler, exempelvis de förut berörda reaktions- och vindikationsreglerna, d. v. s.

ANM. AV V. LUNDSTEDT: GRUNDLINJER I SKADESTÅNDSRÄTTEN. 367nämnda faktum tillhör den faktiska grund som är bestämmande förde ifrågavarande lagreglernas tillämplighet i ett visst fall.
    Att köpslutet har denna betydelse såsom rättsfaktum beror som sagt, fortsätter prof. Lundstedt, på den ifrågavarande lagafångregelns tillhörighet till gällande rätt, d. v. s. till rättsmekanismen. Uppfattningen om regeln såsom tillhörande gällande rätt ingår i varje jurists och således i varje domares medvetande. Detta verkar psykologiskt på domaren, så att han bedömer frågan om tillämpningen av samtliga förut berörda reaktions- och vindikationsregler beträffande saken med utgångspunkt från att det är köparen och icke säljaren om vars mer eller mindre trygga position till saken det rör sig, d. v. s. att det blott är köparen och alltså icke säljaren som kan vara rätt kärande i fråga om reglernas tillämpning såvitt den köpta saken är i fråga. Denna verkan på domaren har intet med objektivt böra att skaffa utan sammanhänger med det subjektivt böra alstrande tryck varunder han är verksam och som står i visst samband med den risk han löper att bli straffad för ämbetsbrott om han skulle åsidosätta det i rättegången ostridiga eller utredda köpslutet som rättsfaktum.
    Till det anförda vill anmälaren foga, att enligt hans uppfattning prof. Lundstedt har rätt i att det genom köpslutet icke uppstår någon annan makt för köparen över det köpta än den som följer av reaktions- och vindikationsreglernas uppehållande. Att kalla denna makt för rättighet är dock från juridisk synpunkt icke träffande, ty köparen är otvivelaktigt ägare även om dessa regler av någon anledning i det särskilda fallet icke skulle uppehållas. Det är redan i och med köpslutet (möjligen jämte tradition) klart att köparen har äganderätt till saken, men detta innefattar allenast, att en förutsättning är uppfylld för att de nämnda reaktions- och vindikationsreglerna skola vara att tillämpa. Äganderätten liksom övriga rättigheter är blott en förutsättning för rättsreglers tillämplighet; att någon säges ha äganderätt till en sak är blott ett sätt att beteckna att något av vissa fakta, i förevarande fall ett köpslut, har inträffat. Att reglerna vid given anledning också tillämpas beror, såsom prof. Lundstedt anfört, på psykologiska faktorer. Detta hindrar emellertid icke, att enligt de handlingsmönster (för att använda en av prof. OLIVECRONA lancerad term) som anses vara gällande rätt reaktion och vindikation skola inträda då förutsättningarna därför äro för handen. Något objektivt böra i annan mening än att vissa handlingsmönster uppställts innefattar visserligen icke gällande rätt, men handlingsmönstren finnas där oberoende av om i det särskilda fallet psykologiska faktorer förmå domare och andra att handla enligt dem. Det är för anmälaren omöjligt att inse, att en sådan uppfattning skulle kunna med rätta sägas vara metafysisk, d. v. s. innesluta att något i sinnevärlden obefintligt antages existera; icke heller synes ideologi vara en träffande benämning. Det skall emellertid gärna medgivas, att man icke sällan, dock mera förrän nu och mera i främmande rättsvetenskap än i nordisk, påträffar uttalanden som synas ge vid handen att åt rättigheterna och den

368 IVAR STRAHL.objektiva rätten tillerkännes existens. Det skall också medgivas, att prof. Lundstedt gjort mycket för att skingra missuppfattningar i detta avseende.
    Dessa erinringar drabba dock knappast det som enligt anmälarens mening är det väsentliga i prof. Lundstedts kritik av jurisprudensens inställning till det strikta ansvaret och även till skuldansvaret på skadeståndsrättens område, nämligen hans kritik av jurisprudensens bundenhet vid tanken att genom skadeståndet bör skipas rättvisa i det särskilda fallet mellan skadegörare och skadelidande. Han påvisar, dels att ett vägande från rättvisans synpunkt av dessa bådas intressen mot varandra gör lösningen beroende av värdeomdömen, dels att en sådan metod, om den tillämpas konsekvent, icke tillåter att behörig hänsyntages till samhällslivets behov. Det förra synes anmälaren vara mindre betänkligt, ty ytterst måste det alltid bero på värdeomdömen, huru man vill organisera samhällslivet. Men den andra anmärkningen mot rättvisemetoden synes desto mera betydelsefull.
    Sätter man såsom enda mål för skadeståndsrätten att den skall giva eller icke giva skadestånd allt efter som det vid vägning av de enskilda mot varandra stående parternas intressen förefaller rättvist eller icke att så sker, har man gjort det nära nog omöjligt att skapa en skadeståndsrätt, efter vilken lösningen av de olika fallen framgår av fasta, på förhand givna regler. Vilken som helst omständighet torde nämligen strängt taget kunna öva inflytande på prövningen, huruvida det är rättvist att skadestånd utgår i ett givet fall. Såsom prof. Lundstedt framhåller borde väl, om man vill göra allvar av rättvisemetoden, hänsyn bl. a. tagas till skadegörarens och den skadelidandes ekonomiska förhållanden, något som f. ö. enligt gällande svensk rätt för vissa fall är möjligt. Men att driva hänsynstagandet till omständigheterna i det särskilda fallet till sin spets skulle vara att övergiva den för västerländsk rättskultur grundläggande tanken, att varje fall skall bedömas efter allmänna regler, och att hamna i något som betänkligt skulleerinra om kadirättvisan.1
    Det är såvitt anmälaren förstår av vikt, att det utbildas fasta regler för skadeståndsansvaret och att dessa utformas på sådant sätt att de tillgodose samhällslivets behov. Att därvid bortse från rättviseföreställningarna hos medborgarna vore visserligen icke lyckligt. Var och en som deltagit i lagstiftning torde veta, att man mången gång får välja en lösning utan annat skäl än: så vill folk ha det. Men utan prövning bör man icke böja sig för känslomässiga reaktioner. Framför allt bör man se till att det för samhällets ekonomiska liv så betydelsefulla skadeståndsinstitutet blir utformat på ett för samhällslivet ändamålsenligt sätt. Härför kräves, att man tager hänsyn till skadepreventionens krav och till medborgarnas krav på trygghet mot att få sin ekonomi försämrad, vare sig genom att skada tillfogas deras person eller egendom eller genom att de ådraga sig tyngande skadeståndsbörda. Skade-

 

1 Jfr uttalande av OVERGAARD hos ANDENÆS, Fortid og framtid i erstatningsretten, Oslo 1943, se SvJT 1944 s. 936.

ANM. AV V. LUNDSTEDT: GRUNDLINJER I SKADESTÅNDSRÄTTEN. 369ståndsrätten bör därvid ses i samband med försäkringsväsendet, inklusive socialförsäkringen, och målet bör vara en rationell samordning av dessa institut. Skadeståndsrätten bör med ett ord sagt målmedvetet inpassas som ett i samspel med andra verkande led i samhällslivets organisation för att bereda medborgarna behovstillfredsställelse. Från denna socialpolitiska synpunkt kunna avsevärda förändringar i den gällande skadeståndsrätten befinnas påkallade. Det kan ifrågasättas, omdet från denna synpunkt är motiverat att låta en skadelidandes möjligheter att erhålla skadestånd vara i så hög grad som enligt gällande rätt beroende av den dock honom ganska ovidkommande omständigheten huru skadan orsakats, om genom framförande av motorfordon, genom framförande av vanlig cykel, genom olycksfall i arbete, genom försummelse av tågpersonal, genom tågolycka för vilken ingen anses bära skulden, genom att hästar skena etc.1
    Prof. Lundstedts arbete är tankeväckande. Med skärpa kritiserar han fransk och anglosachsisk rätt och rättsvetenskap och påvisar, huruman, fången i rättvisemetoden, icke lyckats nå fram till en sådan uppfattning av skadeståndsproblemen att institutets samhällsekonomiska betydelse medvetet ställes i förgrunden vid behandlingen av problemen. Hur är det hos oss? Har rättspraxis lyckats skapa en tillfredsställande skadeståndsrätt? Säkerligen icke. Bland mängden av publicerade rättsfall är det svårt att urskilja klara linjer. Avgörandena träffas till synes mången gång från fall till fall. Man drives att misströsta om domstolarnas förmåga att med nuvarande lagbestämmelser skapa en rationell skadeståndsrätt. Det kan ifrågasättas, om det längre är försvarligt att dröja med att beträda lagstiftningsvägen. Det material, som samlats under de senaste decenniernas rättstillämpning och forskning, samt den utveckling försäkringsväsendet undergått synas vara tillräckliga för att en sådan lagstiftningsuppgift, om än mycket svår, icke skall te sig olöslig.

 

Ivar Strahl.