BIRGER WEDBERG. Karl XII på justitietronen. Rättshistorisk-biografisk studie. Stockholm 1944. Norstedt. 375 s. Häft. kr. 14.00, inb. kr. 19.00.

 

    Birger Wedberg har på många sätt gjort sig förtjänt om den svenska rättshistorien och hans forskningar utgöra en bestående insats. Främst bland hans arbeten står otvivelaktigt det stora verket om Högsta Domstolens historia 1789—1844. Under senare tid har hans intresse mest fängslats av den högsta domsmaktens utövning under det karolinska enväldet. En mycket givande studie över Karl XI som domare vittnade i fjol därom. Föreliggande omfattande volym framlägger resultaten av en genomgång av rådsprotokollen i justitieärenden under de knappa 21/2 år (dec. 1697—april 1700), som Karl XII med sitt råd fungerade som rikets högsta domstol.
    Wedberg framhåller själv att boken delvis har karaktären av urkundspublikation. Förf. har strävat dels efter att ge en levande bild av rådet som högsta rättsvårdande myndighet, dels efter att ge ett bidrag till konungens karakteristik. I båda avseendena har han lyckats mycket bra. Det utförliga återgivandet av konungens och rådsherrarnas yttranden förmedlar en stämning av omedelbarhet, man liksom förs direkt in i den vördnadsvärda församlingen. Å andra sidan kan ej förnekas dels att referaten av målen med denna metod ibland bli ganska tröttande, dels att boken som helhet sedd blir ganska svåröverskådlig. Villigt medges emellertid att det omfattande materialet måste ha erbjudit stora dispositionssvårigheter.

HENRIK MUNKTELL. 373    För svensk historia i allmänhet och för Karl XII-forskningen i synnerhet är det en stor vinning att ha fått den betydelsefulla komplettering till konungens gestalt, som Wedberg givit. »Bilden av Kung Karlden unge hjälte», säger förf., »stående i ensamt majestät, med det bara huvudet, den enkla soldatrocken, ryttarstövlarna och huggvärjan, bör icke få alldeles undanskymma den minst lika verklighetstrogna av konungen vid än yngre år, där han i allongeperuk, broderad sammetsrock, strumpor och lågskor sitter omgiven av rikets excellenser och skipar rätt bland sina undersåtar». Av utomordentligt intresse ur denna synpunkt är bokens andra kapitel, som i första hand ger mera allmänna synpunkter på konungens verksamhet som domare, men där man i övrigt får en i flera avseenden ny och ofta fascinerande bild av konungen, i de följande kapitlen kompletterad av alla de uttalanden, som Wedberg anför. Skarpsinnet och säkerheten i hans yttranden — antingen det är beslut, omdömen eller frågor — gör att man oupphörligt vill glömma bort att det här är en 15—17 års yngling som talar. Man får en tydlig bild såväl av hans arbetsamhet som av hans begåvning, båda beundransvärda. Uppenbarligen ha endast sällan de välbekanta uttryck, som ynglingalynnet ibland tog sig, fått inkräkta på den tid och det intresse, som han ägnade de riksvårdande ärendena.
    Det är ett myller av olika rättshistoriska frågor, som möter i Wedbergs bok. Att här välja bland dem är ej lätt. Ett par frågor skola upptagas ur — för att citera förf. själv — »det överrika materialet».
    Nytt material och ny belysning till de mest skilda problem ges oavbrutet. Av stort intresse är bl. a. — även genom de bidrag, som givas till konungens karakteristik — att se hur den bibliska rätten tillämpades. Här visade konungen en benhård konsekvens. Straffbuden i Moseböckerna voro för honom rättskipningens främsta ledstjärna. Det gör på sitt sätt ett nästan rörande intryck, då det vid ett tillfälle i protokollet heter att bibeln inbars och K. M:t själv läste upp flera verser därur. Konsekvensen av att på detta sätt strängt tillämpa många av bibelns gamla bestämmelser blev naturligtvis en mycket stor hårdhet i rättstillämpningen. Ofta ser man även hur rådsherrarna försökte utöva ett mildrande inflytande men hur konungen driver sin vilja igenom. Inom rådet ansågs det att Karl XII på detta område frångick den praxis, som tillämpats av hans fader. I viss mån synes detta vara riktigt, nämligen så tillvida att Karl XI tog större hänsyn till förmildrande omständigheter än sonen. I stort sett gäller emellertid att Karl XII, vilken som bekant hyste stor vördnad för faderns minne, ville fullfölja hans gärning på rättskipningens område efter samma principer som tidigare.
    Även andra straffrättsliga frågor erbjuda stort intresse. Den dominerande avskräckningsprincipen visar sig naturligtvis ständigt. En i samband därmed stående — åtminstone för anmälaren ny — motivering för dödsstraff förtjänar därvid att antecknas. Ifrågasatt lindring av ådömt dödsstraff kommer ej till stånd med hänsyn till att »där på orten» ingen brottsling på länge vore avrättad. »På en tid, då avskräckning

374 ANM. AV BIRGER WEDBERG: KARL XII PÅ JUSHTIETRONEN.betraktades som straffjustisens kanske främsta syfte, hörde det liksom till god ordning att en bygd icke alltför länge saknade skådespelet av en exekution i galgen.»
    Det omfattande kapitlet om revisionsmål innehåller en mycket värdefull redogörelse för revisionsförfarandets allmänna drag. Förf:s framställning konkretiserar och levandegör »wie es eigentlich gewesen sei» på detta område där litteraturen är så fattig. Ett vimmel av mål refereras: de röra sig om betalningsfrågor, förmånsrätt, testamentsklander, införsel, hemul o. s. v. — de processuella frågorna ej att förglömma.
    Som helhet betraktat är Wedbergs arbete ett betydande bidrag till den rättshistoriska litteraturen och blir säkert en guldgruva för kommande forskare i det slutande 1600-talets rättshistoria.


Henrik Munktell.