»Lagröta». »Lagröta» är ett suggestivt uttryck, framkallande bilden av en allvarlig samhällssjukdom. Termen synes först hava lancerats av advokaten Georg Branting i hans skrift »Lagröta eller det svenska rättssamhällets förfall». Han har emellertid fått åtskilliga meningsfränder, som uppehållit sig vid samma eller andra symptom på den nedärvda rättsordningens upplösning. Från de praktiskt verksamma juristernas håll må nämnas Sigurd Ahlmark, Ivar Glimstedt och Olof Linder; rättsvetenskapen har varit företrädd av Eek, Herlitz och undertecknad.
    I Georg Brantings skrift är det företrädesvis vissa tendenser i rättsutvecklingen, som framdragas: vagheten i de nyare strafflagarnas brottsbeskrivningar, vilka giva ett vidsträckt spelrum åt subjektiva värderingar; utvidgningen av de administrativa myndigheternas befogenhet att avgöra frågor om medborgares rätt och frihet; åsidosättandet av de i RF § 16 intagna principerna om den medborgerliga friheten; samt inskränkandet av medborgarnas yttrande- och tryckfrihet. Från andra håll har gjorts liknande eller kompletterande påpekanden och framhållits den sjunkande respekt för medborgares egendom och ekonomiska välfärd, som präglar åtskilliga senare produkter av den civila och ekonomiska lagstiftningen.
    Söker man sammanfatta de olika symptom, som ansetts utgöra uttryck för »lagröta», synas de sammanhållas därav, att de alla innebära ett övergivande av de grundsatser, som utgjort de västerländska demokratiernas gemensamma arv och erhållit sin klassiska utformning i den franska revolutionens bekanta rättighetsförklaring. Dessa grundsatser hava icke uppfattats såsom föråldrade: de upptagas med större eller mindre variationer i de grundlagar, som sett dagen fram till mellan krigstiden. För vår rätts vidkommande återfinnas de som känt framförallt i RF § 16. Den genomgående tanken i dem alla är, att gränser för myndigheternas maktutövning tarvas till skydd för medborgarnas frihet och egendom, gränser, vilka antingen skapa ett för statens ingripande skyddat medborgerligt frihetsområde eller uppställa vissa regler eller legala presumtioner, som binda myndigheternas handlingsfrihet.
    Till dessa grundsatser hör legalitetsprincipen: »Vad helst som icke äri lag förbjudet må icke förhindras, ej heller må någon tvingas göra vadlag icke påbjuder.» I följd härav måste myndigheten vid angrepp å medborgarnas frihet eller egendom äga stöd av uttrycklig lag (eller författning). Härmed låter sig icke väl förena mer eller mindre vaga brottsbeskrivningar eller uppfattningen, »att gränsen mellan det straffbara och icke straffbara ... i statens intresse måste bliva svävande».1

 

1 O. THULIN i GHT 7/3 1944.

388 HALVAR G. F. SUNDBERG.Regeln nulla poena sine lege har dessutom klart åsidosatts genom den utformning, som husbondeansvaret erhållit i olika kristidsförfattningar. Rättighetsförklaringen hävdar vidare opinionsfrihetens princip: »Ej må någon ofredas för sin mening. Fritt utbyte av tankar och meningar är en av människornas dyrbaraste rättigheter; varje medborgare äger på grund därav fritt yttra sig i tal, skrift eller tryck dock under ansvarför missbruk av denna frihet i fall som lag stadgar». Det är lätt att konstatera, att vår tryckfrihetslagstiftning och vissa regeringsingripanden mot pressen icke stått i samklang därmed. Icke heller synes vår utlänningspolitik hava obrottsligt respekterat opinionsfrihetens princip. Stadgandet i lagen om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor möjliggör meddelandet av dylikt förbud, så snart åtal blir väckt för ransoneringsförseelse, å vilken förbudet grundas; stadgandet strider uppenbart mot rättighetsförklaringens princip, att envar skall anses icke skyldig, intill dess han förklarats saker till brott. Ytterligare hävdar rättighetsförklaringen en egalitetsprincip, enligt vilken alla medborgare skola äga tillträde till ämbeten och anställningar» utan annan åtskillnad än som beror av deras olika förtjänst och skicklighet». Härmed harmonierar uppenbarligen icke, att sökandes politiska åsikter läggas till grund för befordran eller anses diskvalificerande. Rättighetsförklaringen proklamerar den enskilda egendomens okränkbarhet och oantastlighet: »ingen må frånhändas vad honom tillhör, så framt det icke kräves av ett i laga ordning prövat och fastställt samt nödvändigt allmänt behov och sker under villkor av full och i förväg given gottgörelse». På denna uppfattning bygger 1917 års expropriationslag och 1932 års lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov, varemot senare rekvisitions- och förfogandelagstiftning slopat den fulla gottgörelsens princip och ersatt den med det obestämdare »skälig ersättning». I pressen ventilerade projekt om fiskaliskt motiverade förmögenhetskonfiskationer, tvångslån och liknande åtgärder stå även i påtaglig kontrast till rättighetsförklaringens angivna grundsats. Slutligen må nämnas, att rättighetsförklaringen begränsar den medborgerliga skattskyldigheten »till underhåll av den offentliga väpnade styrkan och till bestridande av förvaltningens kostnader»; en beskattning i förmögenhetsutjämnande eller valutapolitiskt syfte faller utom denna ram.
    Beteckningen »lagröta» torde emellertid kunna utsträckas till den sjunkande respekt för själva lagstiftningsuppgiften, som synes komma till uttryck i den bristande omsorg, varmed åtskilliga författningar numera utarbetas. Därom vittna ej allenast en ej sällan otillfredsställande redaktionell utformning, som gör författningen oklar och svårtolkad, och den omständigheten, att själva tekniken är bristfällig, så att olika författningars terminologi och begrepp ej samstämma eller konnektera— sådant kan dock bero på subjektiva brister hos författningsskrivaren. Utan det betänkligaste symptomet är, att författningar stundom synas mindre vara resultatet av ett omsorgsfullt genomtänkande av det föreliggande problemet än av individuella hugskott: en lagstiftningsakt

»LAGRÖTA». 389framstår ej sällan mera som ett experiment — ett medel att pröva sig fram till en för det avsedda ändamålet lämplig reglering — än som ett efter moget övervägande skett tillgripande av statens straffande makt. Intet är vanligare än att nya regleringar finnas böra förses med olika osäkerhetsskapande reservutgångar för »särskilda fall», »synnerliga skäl», o. s. v. De ideliga författningsändringarna bära dessutom ett ojävigt vittnesbörd om att åtskilliga lagstiftningsakter vid sin tillkomst varit förhastade och otillräckligt förberedda.
    Givetvis kan man mot det sagda invända, att denna »lagröta» dock varit en följd av de senaste årens »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» och att härigenom ett nödläge varit för handen, där eljest gällande krav på rättsgrundsatsernas upprätthållande måst vika. Ett visst berättigande kan uppenbarligen icke frånkännas ett dylikt resonemang, även om 1809 års RF, själv tillkommen under rikets högsta nöd, otvivelaktigt icke räknat med någon statlig nödrätt. Men invändningens beviskraft är icke desto mindre begränsad. De tendenser, som sammanfattats under beteckningen »lagröta», äro ingalunda jämnåriga med kristiden. De gjorde sig gällande redan under föregående kristid och hava därefter aldrig kunnat helt övervinnas. Det kan — för att taga exempel från ett mindre väsentligt område — erinras om det s. k. Brattsystemet, vars upphovsman själv karakteriserade regleringen såsom en tiondel lag och nio tiondelar tillämpning; här har sålunda administrativa lämplighetssynpunkter fått ersätta den objektiva regleringen. Det kan vidare erinras om taxeringsväsendet, där subjektiva värderingar och en allmän brutalisering sedan länge gjort sig gällande och hart när årligen tilltagit. »Lagröta» är därför en äldre företeelse än kristiden.
    Bakom denna företeelse ligger i själva verket den ständiga konflikten mellan å ena sidan medborgarens krav på rättssäkerhet och å den andra statens krav på statsverksamhetens effektivitet (Se SvJT 1935, s. 321 ff). Om myndigheterna i sitt arbete för förvaltningsändamålets vinnande bindas av regler till skydd för medborgerlig rätt och frihet, motverkas effektiviteten. Om å andra sidan myndigheterna givas fria händer vid valet av medel för ändamålets vinnande, undergrävas medborgarnas rätt och frihet. Ju mer kraven på staten och statsverksamheten stegras, dess större är faran, att hänsynen till de enskilda undanträngas. Det är detta, som förklarar, att taxeringsväsendet kommit att utgöra så att säga inkörsporten för »lagrötans» fenomen. Det är också en illusion att föreställa sig, att en dylik rättsupplösning kan isoleras till vissa områden av statsverksamheten; infektionen måste sprida sig, om den ej övervinnes.
    Under mellankrigstiden hava som bekant i Europa framträtt statssystem — i det kommunistiska Ryssland, i det fascistiska Italien och i det nationalsocialistiska Tyskland — vilka, ehuru i olika former, präglas av att medborgarnas rättigheter och friheter anses underordnade förvaltningens behov enligt regeln: »Gemeinnutz geht vor Eigennutz». Det är påtagligt, att den företeelse, som betecknats såsom »lagröta»,

390 »LAGRÖTA».står i samband med denna även hos oss framträngande och av kristiderna gynnade uppfattning om förhållandet mellan stat och individ. I konstaterandet härav ligger icke någon moralisk värdering av det ena eller andra statssystemet, allenast ett framhållande av att skilda samhällsåskådningar här bryta sig. Däremot synes den moraliska aspekten kunna läggas på alla försök att genomdriva åtgärder, oförenliga med vår RF, utan föregående ändring av grundlagen. Eller såsom rättighetsförklaringen uttryckte sakförhållandet: »Toute société dans laquellela garantie des droits n'est pas assurée, ni la séparation des pouvoirsdéterminée, n'a point de constitution.»
    Den reaktion, som på skilda håll kunnat iakttagas mot »lagrötans» symptom, synes emellertid visa, att rättighetsförklaringens och RF:s principer om medborgares rättigheter och friheter med därav följande begränsning av statens och myndigheternas befogenheter fortfarande äro levande i svensk rättsuppfattning. Problemet torde bliva att finna en lösning, som låter förena folkmajoritetens krav på statsingripanden och statsregleringar med den nedärvda rättskulturens krav på medborgerlig rätt och frihet.

Halvar G. F. Sundberg.