Asylrätten för flyktingars förmögenhet. Docent STIG JÄGERSKIÖLD har i januarihäftet framfört en kritik av min artikel »Asylrätt förflyktingars förmögenhet» (SvJT 1944 s. 609 ff.), som ger antedning till en kort replik.
    Först några detaljer, som närmast röra Jägerskiölds skrivsätt. Jägerskiöld upplyser (s. 89 not 1), att IVAR AGGE redan tidigare använt termen asylrätt för flyktingars förmögenhet i utlåtanden i det norska fartygsmålet, NJA 1942 s. 65. Av hänvisningen till NJA skulle man kunna tro, att Agges utlåtanden återgivits i referatet eller på annat sätt publicerats i tryck. Så är emellertid icke förhållandet. Upplysningen är ocksåför mig en nyhet. Jägerskiöld anmärker sedan (s. 89), att jag försummat att beröra behandlingen av hugenotterna, den franska revolutionen och Napoleonskrigen och att jag därför använt ett för kort historiskt perspektiv. Denna anmärkning är dock icke befogad. Jägerskiöld erkänner också, att först på SAVIGNYS tid den tanke slog igenom, som sedan blivit grundläggande för den internationella privaträtten, nämligen att utländsk rätt i princip likställes med inhemsk rätt. Det kan då icke heller vara någon anledning att gå längre tillbaka i tiden än till Savigny. Ännu ett uttalande av Jägerskiöld föranleder en erinran. S. 92 not 1 citeras ett avsnitt ur min uppsats: »Ur asylrättslig synpunkt finnes det ingen anledning att skydda medborgare i en främmande stat mot tvångsåtgärder från landets egen lagliga regering.» Därefter förklaras, att motsatsen ofta är förhållandet. Jägerskiöld gör emellertid icke klart förläsaren av hans inlägg, att mitt uttalande endast åsyftar åtgärder under krig, vilka icke ha karaktären av politisk förföljelse. Vi ha t. ex. ingen anledning att skydda rättrogna tyska medborgare mot rekvisitioner för tyska krigsmaktens räkning. En annan sak är, huruvida en sådan rekvisition bör kunna tvångsvis genomföras här i riket.

ASYLRÄTTEN FÖR FLYKTINGARS FÖRMÖGENHET. 391    Rörande huvudfrågan kan skillnaden mellan Jägerskiölds och min uppfattning i korthet angivas sålunda: Jägerskiöld menar, att offentligrättsliga lagar (straff-, skatte-, konfiskations- och expropriationsförfattningar samt politisk lagstiftning) icke kunna erhålla verkan utanför lagstiftarens eget territorium. Grunden härför skulle ligga i den folkrättsliga principen om innebörden av och gränserna för staternas suveränitet. Beträffande konfiskationslagar tillkommer ytterligare det skälet, att de strida mot ordre public. Asylrättsprincipen skulle därför vara överflödig. Enligt min åsikt är tesen om offentligrättsliga lagars territoriella begränsning alltför generell. Jag delar här NIALS uppfattning (Internationell förmögenhetsrätt s. 112 f.), att det är »svårt att inse, varför de till grund för hela den internationella privaträtten liggande strävandena att låta privaträttsliga rättsverkningar bestämmas av den lagstiftning, under vilken ifrågavarande rättsförhållande naturligast hör, skola helt och hållet sträcka vapen blott av den anledningen, att den utländska lagen befinnes fullfölja ett mer eller mindre utpräglat offentligt syfte. »Gentemot ordre-public-grundsatsen kan åter invändas, att domstolarna äro ovilliga att uttala ett moraliskt ogillande av ett annat lands lagstiftning, med vilket det egna landets undersåtar underhålla fredliga förbindelser.
    Genom en analogi med den personliga asylrätten skulle man finna en princip för en serie fall, som avsåge tillämpning av offentligrättsliga lagar. Asylrättsprincipen skulle icke heller vara lika utmanande som ordre public-grundsatsen. Som jag närmare utvecklat, ger dock asylrättsprincipen endast en huvudregel, från vilken man får göra vissa undantag. När det gäller verkan av åtgärder under krig har man att bland annat taga hänsyn till folkrättsliga grundsatser om krigsherrens makt.
    Jägerskiöld påpekar fullt riktigt, att asylrättsprincipen innehåller ett visst mått av skönsmässig prövning, som skulle kunna innebära ett försvagande av flyktingarnas ställning i förmögenhetsrättsligt hänseende. Detta är enligt min mening en fördel, ty Sverige har ingen anledning att skydda krigsförbrytares förmögenhet genom att i sådana fall utan modifikationer tillämpa samma grundsatser som vi använt, då tyska och österrikiska judar varit utsatta för förföljelse. Sverige bör icke bli ende på, dit krigsförbrytare kunna rädda undan sina tillgångar. Jag har därmed icke sagt, att vi böra avskriva humanitetssynpunkten. Den personliga asylrätten är dock den viktigaste. Reglerna om den personliga och den förmögenhetsrättsliga asylrätten behöva icke nödvändigt följa parallella linjer. Man kan därför (jämför min uppsats s. 621 f.) tänka sig att i vissa fall skydda den politiska flyktingens person, trots att man utlämnar hans förmögenhet.

Folke Schmidt.