TILL DANMARK OCH NORGE.
I december 1940 beslöto den norska Høyesteretts ledamöter att hellre nedlägga sina ämbeten än att foga sig efter ockupationsmaktens grundlagsstridiga påbud. Det förtäljes, att under den överläggning som föregick detta beslut en av ledamöterna föredrog de odödliga stroferna ur Runebergs dikt Landshövdingen:
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
hans blick,på boken fästad, lyste klar:
»Herr general, här ser ni ett beskärm
för dem, ni hotat har.
Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.
I den, se'n sekler re'n, det stadgat stått,
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen bötar ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.
Om det är brott att kämpa för sitt land,
vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
så utkräv straff av män med svärd i hand,
av barn och kvinnor ej!
Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till.»
Runebergs ord och det beslut av Høyesterett som de bidrogo till att utlösa framställa för oss ett av de omistliga värden, för vilka Norges och Danmarks folk så hjältemodigt kämpat: rättsarvet från fäderna. Skaldens namn och ämnet för hans dikt minna oss också om att detta arv