TILL DANMARK OCH NORGE.

 

I december 1940 beslöto den norska Høyesteretts ledamöter att hellre nedlägga sina ämbeten än att foga sig efter ockupationsmaktens grundlagsstridiga påbud. Det förtäljes, att under den överläggning som föregick detta beslut en av ledamöterna föredrog de odödliga stroferna ur Runebergs dikt Landshövdingen:


Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
hans blick,på boken fästad, lyste klar:
»Herr general, här ser ni ett beskärm
för dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.

I den, se'n sekler re'n, det stadgat stått,
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen bötar ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
så utkräv straff av män med svärd i hand,
av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till.»
 

    Runebergs ord och det beslut av Høyesterett som de bidrogo till att utlösa framställa för oss ett av de omistliga värden, för vilka Norges och Danmarks folk så hjältemodigt kämpat: rättsarvet från fäderna. Skaldens namn och ämnet för hans dikt minna oss också om att detta arv

422 BIRGER EKEBERG.och viljan att värna det äro för de nordiska folken gemensamma. Det rättspatos, åt vilket Runeberg givit ett så gripande uttryck, har i den hårda prövningens stund väglett domare och andra rättens tjänare även i hans eget land; under ofärdsåren kring sekelskiftet voro de redo till samma offer som deras norska kolleger nu bringat.
    I Norges ödestimma stod i första stridslinjen Høyesterett fylkad kring sin av alla Nordens jurister vördade hövding Paal Berg, som under de följande tunga åren blev hemmafrontens ledare. I andra stridslinjen mötte kyrkans män med Eivind Berggrav i spetsen. Samma tveklösa moraliska mod härskade i deras led och kampen besjälades av känslan att den gällde livets högsta värden. Ju starkare motståndet blev, dess hårdare blev kampen. Den vidgades till att gälla det andliga livets alla områden, till en allmän kulturkamp. Nu trädde lärarna fram i främsta ledet, lika oböjliga, lika främmande för tanken på dagtingan. De fingo bära de tyngsta bördor och bringa de största offer.
    I Danmark löpte utvecklingen länge åtminstone till det yttre i lugnare fåror, men då det danska folket omsider ställdes inför det avgörande provet, reste det sig som en man och tillvann sig en världs beundran för sin ståndaktighet och sin kampvilja. Med otrolig snabbhet utvecklade den danska frihetsrörelsen samma på en gång fasta och smidiga organisation, samma osvikliga slagkraft som den norska.
    Norges och Danmarks vapenlösa frihetskamp skall för alla tider framstå såsom oförlikneliga bragder. Med varmaste sympati och ständigt stigande beundran ha vi från dag till dag följt händelsernas utveckling. Men först nu, sedan slöjorna på allvar börjat lyftas, fatta vi i hela dess vidd storheten i vad som skett. Vi hänföras av de sagolika exemplen på den enskilde frihetskämpens mod och offervilja, vi beundra ledningens målmedvetenhet och klokhet och den obrottsliga sammanhållningen. Men mest av allt prisa vi den samhällsanda, den rika och underbara kraft-

TILL DANMARK OCH NORGE. 423källa, ur vilken alla dessa bragder spirat upp som en offergärd åt fosterlandet och åt mänskligheten.
    Då stora händelser äga rum och historiska avgöranden träffas, framträder alltid en benägenhet att överräcka segerkransen åt ett fåtal utvalda. Förvisso kunna även i detta fall namn nämnas som framför andra förtjäna att göras till föremål för vår beundran. Men i sällsynt hög grad gäller här att de lysande personliga insatserna äro otaliga, att även män och kvinnor i blygsam ställning —ungdomen icke att förglömma — gjort sig förtjänta av den högsta berömmelse. Att så förhåller sig har sin förklaring i de danska och norska samhällenas hela struktur. Det fäderneärvda rätts- och rättfärdighetspatos, som en gång inspirerade Runeberg, är här i Norden hela folkets gemensamma arvedel; det är ett av de grundläggande dragen i folkkaraktären och har därför också varit en av de bärande krafterna i våra danska och norska bröders frihetskamp. De gångna åren ha bekräftat, att de härtagna nordiska folkens rättsordning är ett bålverk, som ej ens det starkaste och mest brutala våld kan bryta ned och smula sönder. Vi veta ej vad vi skola mest beundra, beredvilligheten att i kampen för lagbunden frihet offra allt eller den värdighet och självbehärskning, varmed de båda folken nu, redan under de första dagarnas segeryra, bereda sig att i förhållande till sina förtryckare av i går följa den rättens och rättfärdighetens väg, som dessa lämnat så långt bakom sig. Detta är, för att citera ett redan bevingat ord av Köpenhamns borgmästare, icke disciplin, det är kultur, rättskultur i ädlaste form. Här möta oss de verkliga herrefolken, de som äro herrar över hämndbegäret, förstörelselustan, förtryckarandan. Vae victis är ej deras fältrop. Det är till herrefolk av denna art och resning, som en sargad mänsklighets framtidshopp står.
    Den 17 maj 1945.

Birger Ekeberg.