BROTTSLIGHET OCH FOLKLYNNE. BELYSTA MED STATISTISKT MATERIAL FRÅN SVERIGE—FINLAND.

 

AV

 

DOCENTEN VELI VERKKO.

 

I en år 1933 i tidskriften »Lakimies» publicerad idérik artikel »Rikollisuuskysy myksemme ja suuri yleisö» (Vårt brottslighetsproblem och den stora allmänheten) fäster justitierådet, jur. dr PAAVO KEKOMÄKI uppmärksamheten vid de ljusa och mörka sidorna hos det finska folklynnet och framhåller därvid bl. a.: »Den finska 'sisun' är en av de positiva egenskaperna hos vårt folk, den onda 'sisun' åter en negativ parallell företeelse till den. Sisu betyder kraft, 'ond sisu' svaghet — — —»
    »Den onda sisun, vår benägenhet att lätt brusa upp, eller för att använda ett mer vetenskapligt uttryckssätt, disproportionen mellan irritation och reaktion －－－är en av de viktigaste kriminogena karaktärsegenskaperna. »
    Enligt dr Kekomäkis åsikt »bör den uppfattningen hos den stora allmänheten vederläggas, att den onda sisun, som utgör grunden till brottsligheten mot liv och misshandelsbrottsligheten hos oss, blott vore en produkt av nuet, eller att brotten mot liv och misshandelsbrotten vore något utmärkande enbart för vår tid.»
    Dr Kekomäkis åsikt är utan tvivel riktig. Men å andra sidan bör det märkas, att frekvensen av ifrågavarande brott under innevarande århundrade blivit långt större än förr. På grund av bristen på bevismaterial kunde man inte tidigare säga någonting säkert om våldsbrottsligheten under gångna århundraden. Detta hinder har dock oväntat fallit bort. Man har nämligen påträffat en tidigare okänd sifferserie, som sträcker sig till mitten av 1700 talet och som utvisar antalet anmälda brott mot liv i vårt land. Denna sifferserie ingår i den år 1749 påbörjade befolkningsstati-

stikens uppgifter över dödsorsakerna. Dessa uppgifter fördela sig mellan två olika grupper: sjukdomar och våldsam död. Till den sistnämnda gruppen höra de fall, där döden orsakats av brott. Specifikationerna äro »barnamord» och »mördade». Varje dödsfall hänför sig till ett konstaterat, fullbordat brott mot liv. Denna serie av brottstal är med avseende på sin ålder enastående i hela världen. För Sveriges del har den ända fram till år 1870 publicerats av P. A. Siljeström (Statistisk tidskrift, utgifven af Kungl. Statistiska Centralbyrån. Årg. 1875, s. 145 o. följ.), men de tal som gälla Finland har ingen hittills befattat sig med.
    Finlands officiella statistik över dödade, med specifikationen barnamord och övriga brott mot liv, börjar först från och med år 1878, och med gemensamma tal för båda dessa brottsgrupper år 1865.
    Ett i kriminologiskt avseende värdefullt och intressant statistiskt material har sålunda för Finlands vidkommande blivit obeaktat. Såvitt det gäller tiden fram till år 1808 förvaras materialet i fråga på Sveriges statistiska centralbyrå, för tiden från 1808 på statistiska centralbyrån i Finland.
    Här förelåg en viktig forskningsuppgift att fullfölja. Under åren 1936 och 1938 var jag i tillfälle att vid Sveriges statistiska centralbyrå anteckna talen för dödade personer i Finland. Vid statistiska centralbyrån i Finland har jag antecknat motsvarande material för åren 1808—1877.
    På basen av det sålunda erhållna materialet har jag utarbetaten detaljerad undersökning över brottet såsom dödsorsak under åren 1749—1877 och fortsatt denna framställning på basen av den officiella statistiken ända fram till år 1940. I föreliggande artikel skall jag inskränka mig till uppgifterna från den svenska tiden. Enär den ena av de dödsorsaker, som utvisa brott, barnamordet, till sin subjektiva sida väsentligt avviker från de övriga brotten mot liv, och de tal som hänföra sig till detta brott icke kunna betraktas som någon exponent för folklynnet, kommer jag att utelämna dem i framställningen här nedan.
    Vilket värde bör man tillmäta dödsorsaksstatistikens uppgifter om brott mot liv, frånsett barnamorden? Man måste konstatera att statistiken över de våldsamma dödsorsakerna, till vilka brotten mot liv hänföras, grundar sig på ett mycket tillförlitligare material än statistiken över sjukdomarna som dödsorsak. Men det finnes inga garantier för att de alltid bli bekanta för den myn-

dighet, som har att utarbeta statistiken, d. v. s. för prästerskapet. Undantag utgöra dock uppgifterna om offren för brott mot liv, ty i 1734 års lag, i missgärningsbalkens 28 kap. 6 §, ingick följande stadgande:
    »Ther tvifvelachtigt är, om then döde af sot, eller annars handavärk döden fått; låte Domaren, eller Konungens Befalningshafvande, then dödas kropp syna, innan then begrafven varder.»
    Detta lagrum var ett verksamt stöd, då det gällde att utreda orsakerna till misstänkliga dödsfall.
    Må vi efter detta fästa uppmärksamheten vid benämningen »Mördade» i fråga om brotten mot liv. Vad innebär den?
    Studerar man noggrant bestämmelserna om de olika brotten i missgärningsbalken av 1734 års lag, så kan man inte komma till någon annan slutsats, än att benämningen hänför sig till alla konstaterade fullbordade brott mot liv som omnämnas i 21 kap. 1—4 och 6—9 §§ av den nuvarande finska strafflagen och med ytterst få undantag i 14 kap. 1 och 3—8 §§ av den svenska.
    Men även om uppgifterna om offren för brotten mot liv utgöra det mest tillförlitliga materialet inom dödsorsaksstatistiken, är det skäl att påpeka, att månget brott mot liv, speciellt mord, det överlagda brottet, ofta förblev ouppdagat under 1700-talet och t. o. m. ännu på 1800-talet. Och själva uppdagandet kunde oftare än nu fördröjas långt utöver anmälningsåret, så att brottet inte kunde tagas upp i årsuppgifterna. Förhållandena voro primitiva, bebyggelsen gles och metoderna att konstatera brotten mot liv mycket bristfälliga.
    Det är dock onödigt att överdriva betydelsen av dessa faktorer i allmänhet och speciellt i fråga om här föreliggande artikel. Här gäller det i första hand att konstatera, hur stor frekvensen av brotten mot liv i den ena riksdelen, Finland, var jämfört med den andra riksdelen, Sverige. Det är uppenbart, att de uppgifter som fås från olika delar av samma riksenhet relativt väl kunna jämföras med varandra. På detta sätt får man en värdefull belysning av vårt kriminalitetsproblem redan från avlägsna tider, från tider, då man annorstädes i världen ännu var alldeles obekant med statistiska uppgifter av detta slag.
    I det följande meddelas talen för brotten mot liv för det första under frihetstiden, för det andra under den gustavianska tiden och för det tredje under förmyndarstyrelsen och Gustav IV Adolfstid.

BROTTEN MOT LIV UNDER FRIHETSTIDEN.

 

    Såsom ovan nämnts ha uppgifter samlats från och med år 1749, men först från och med 1754 är materialet för Finlands vidkommande fullständigt, så när som på ett litet undantag.
    Talen för brott mot liv under tidsskedet 1754—1773 ¹ framgå av följande sammanställning.

år	Män	Kvin- nor	Sum- Ma	År	Män	Kvin- nor	Sum- ma	År	män	Kvin- NOR	Sum- Ma
1754	6	2	8	1761	9	1	10	1768	5	5	10
1755	4	-	4	1762	6	1	7	1769	9	4	13
1756	11	-	11	1763	3	3	6	17702	8	2	10
1757	7	2	9	1764	9	11	20	1771	3	1	4
1758	2	1	3	1765	5	5	10	1772	12	4	16
1759	6	-	6	1766	5	3	8	1773	6	3	9
1760	9	3	12	1767	4	2	6

 

    Då man beräknar medeltalet för brotten mot liv, m. a. o. antalet offer för dem under åren 1754—1773 per 100,000 personerav respektive befolkningstal, kommer man till nedan nämnda relativtal:

 

Män	Kvinnor	Dödade Inalles
2.59	0.93	1.75

 

    Mot hundra manliga offer svara således under tjugoårsperioden 1754—1773 36 kvinnliga.
    Under åren 1754—1773 fördelade sig brotten mot liv, i de fyra län, som Finland vid denna tid var indelat i, på följande sätt:

Län	Absoluta tal	I medeltal per 100.000 Inv
Åbo och Björneborgs	31	1.05
Nylands och Tavastehus	33	1.35
Kymmengårds och Savolax	68	2.70
österbottens	50	2.37

 

    Enligt dessa proportionstal, som bland statistiska data övervåldsbrottens territoriella fördelning höra till de äldsta i världen, är landet i fråga om våldsbrottslighetens utbredning fördelat i två

 

¹ Det sistnämnda året hör egentligen icke till frihetstiden, men har på grund av materialets likartade beskaffenhet hänförts till denna period.

² För år 1770 saknas uppgifter från Nylands och Tavastehus län för den del av länet som hörde till Borgå stift.

områden, som skarpt skilja sig från varandra. I de två förstnämnda länen är brottsfrekvensen mindre, medan åter de två sistnämnda visa stora, till och med nästan dubbelt så stora brottstal som de. Det är förståeligt att brottstalen för det dåvarande gränslänet, Kymmenegårds och Savolax län, äro så mycket större än för de övriga länen, då man tar i betraktande, att Stora ofreden och Lilla ofreden inte lågo så långt tillbaka i tiden vid den tidpunkt det här är fråga om. Uppmärksamhet väcka däremot de stora talen för våldsbrottsligheten i Österbottens län. Kan man i dem se ett förebud till den stora våldsbrottsligheten i Vasa län, som från freden i Fredrikshamn år 1809 ända fram till adertonhundratalets slut var den största i landet?
    Efter att ha framlagt brottstalen för Finland under frihetstiden, bör man för att få jämförelsematerial fästa uppmärksamheten jämväl vid motsvarande tal för den andra riksdelen, det egentliga Sverige. Här möter man en besvikelse. För det första framgår offrens kön inte av uppgifterna för Sverige. För det andra äro de också i annat avseende bristfälligare än talen för Finland. Fullständiga äro uppgifterna blott för åren 1754—1763. Uppräknade årsvis äro dessa tal: 23, 15, 20, 16, 9, 12, 14, 17, 15 och 16.
    Om medeltalet för antalet brott mot liv i vardera riksdelen under tioårsperioden 1754—1763 beräknas per 100,000 personer av respektive länders befolkning, erhålles följande relationstal:

 

Finland Sverige 1.60 0.83

 

    På hundra dödsoffer i Sverige kom det således 193 i Finland.
    De nu framlagda jämförelsetalen för frihetstiden äro utan gensägelse i sitt slag de äldsta i världen. De innehålla så att sägaen guldklimp av historiskt och statistiskt vetande.
    Enligt dem var antalet brott mot liv, frånsett barnamord, under frihetstiden i Finland nästan dubbelt så stort som i Sverige.¹
    Efter att hava konstaterat detta viktiga faktum övergå vi till följande tidsperiod.

 

¹ Det är att märka, att relationstalen i ingen händelse giva en alltför förmånlig bild av tillståndet i Finland. Tvärtom torde man kunna antaga, att talen för brotten mot liv beträffande Finland äro minimital. De dåtida förhållandena i Finland voro på grund av krigen och genom inverkan av andra missförhållanden efterblivna i jämförelse med förhållandena i Sverige. Därför ligger den möjlighetenlätt till hands, att upptäcktsprocenten för brotten mot liv har varit mindre i Finland än i Sverige.

BROTTEN MOT LIV UNDER DEN GUSTAVIANSKA TIDEN.
    I följande sammanställning framläggas talen för brott mot liv i Finland under åren 1774—1792.

År	Män	Kvin- nor	Sum- ma	År	Män	kvin- nor	Sum-Ma	År	Män	Kvin- nor	Sum-Ma
1774	7	2	9	1781	4	3	7	1788	11	3	14
1775	7	3	10	1782	3	1	4	1789	4	2	6
1776	7	2	9	1783	15	2	17	1790	10	-	10
1777	4	1	5	1784	11	1	12	1791	10	-	10
1778	9	2	11	1785	6	3	9	1792	13	-	13
1779	2	2	4	1786	10	1	11
1780	11	1	12	1787	10	4	14

 

    Medeltalet av offren för brotten mot liv var under åren 1774—1792 beräknat per 100 000 personer av respektive befolkningstal:

 

män	Kvinnor	Dödade Inalles
2.47	0.56	1.49

    

Jämfört med perioden 1754—1773 hade antalet dödsoffer något minskats, totalantalet med 17.4 %, talet för männen med 4.6 % och för kvinnorna med hela 39.8 %. Minskningen i fråga om talet för kvinnorna var nära 10 gånger så stor som i fråga om talet för männen. Detta är orsaken till att mot 100 manliga offer för brott mot liv i Finland svarade under den gustavianska tiden blott 23 kvinnliga, medan motsvarande relativtal under frihetstiden var 36.
    För den gustavianska tiden finnas inga uppgifter om hur brotten mot liv fördelade sig mellan de olika länen; däremot föreligga motsvarande data för de olika stiften. Också hithörande uppgifter ge en antydan om att läget i de östra delarna av landet var något sämre än längre västerut. Sålunda var det relativa antalet våldsbrott i Borgå stift något större än i Åbo stift (antalet offer för våldsbrott i det förstnämnda stiftet var nämligen vid denna tid 84 eller 1.60 på 100 000 invånare, i det sistnämnda stiftet åter 105 eller 1.40 på 100 000 invånare).
    Om brotten mot liv i Sverige föreligga fullständiga uppgifter för tidsperioden 1775—1792. Under dessa år voro talen respektive 10, 8, 15, 10, 10, 22, 17, 17, 13, 14, 13, 13, 15, 15, 13, 15, 13 och 21.

    Beräknar man medeltalet för antalet brott mot liv i vardera riksdelen under åren 1775—1792 per 100,000 personer av respektive länders befolkningstal, så kommer man till följande relativtal:

 

Finland Sverige 1.49 0.66

 

    En jämförelse med relativtalen för frihetstiden ger vid handen, att talet för Finland minskats med 6.9 % och talet för Sverige med 20.5 %. Talet för Sverige har således minskats i tre gånger så snabb takt som det för Finland. Här ligger orsaken till att svalget mellan de svenska och finska talen förstorats. På hundra under frihetstiden i Sverige begångna brott mot liv kom det som sagt 193 i Finland; för den gustavianska tiden var motsvarande relativtal 226.
    Av dessa mycket gamla tal, som ge historia i statistisk form, framgår, att brotten mot liv i vårt land under Gustav III:s tid voro mer än dubbelt så talrika som i Sverige.

 

BROTTEN MOT LIV UNDER DET SVENSKA VÄLDETS SISTA TID.

 

    Denna tid omfattar åren 1793—1809 eller förmyndarregeringens och Gustav IV Adolfs regeringstid. Kriget 1808—1809 hade till följd, att uppgifterna för år 1807, som borde ha insamlats under loppet av år 1808, saknas.
    Talen för brotten mot liv i Finland ses av sammanställningen här nedan.

år	män	Kvin- nor	sum- ma	år	Män	kvin- nor	Sum- ma	år	män	Kvin- nor	Sum-Ma
1793	15	4	21	1799	20	1	21	1805	13	2	15
1794	15	1	16	1800	17	1	18	1806	9	2	11
1795	15	2	17	1801	20	-	20	1807	.	.	.
1796	11	2	13	1802	15	1	16	1808	97	19	116
1797	18	-	18	1803	26	2	28	1809	28	4	32
1798	16	3	19	1804	15	2	17

    Beräkna vi medeltalet för antalet brott mot liv under åren 1793—1806 per 100,000 personer av folkmängden i landet, få vi som resultat följande relativtal:

 

män	kvinnor	dödade inalles
5.49	0.39	2.13

    Totalantalet brott mot liv har, i motsats till vad fallet var under den gustavianska tiden, betydligt ökats. Ökningen utgör 42.9 %. Antalet manliga offer har stigit mer än dubbelt, med 122.3 %. Ännu märkligare är att antalet kvinnliga offer fortfarande har sjunkit; minskningen utgör nu 30.4 %. Denna förändring har lett till att det under svenska väldets sista period på 100 manliga offer kom blott 7 kvinnliga, medan motsvarande relativtal under frihetstiden var 36 och under den gustavianska tiden 23.
    År 1808 möter man ett tal, som i sin mån är ägnat att fullständiga bilden av det finska kriget. Antalet offer för brott motliv 116¹ och relativtalet 22.99 är tio gånger så stort som medeltalet för åren 1793—1806; i dessa tal ingå också de av fienden dödade civilpersonerna, uppskattade till omkr. 100. År 1809 var antalet dödsoffer nästan normalt.
    Från slutet av den svenska tiden, från fjortonårsperioden 1793—1806 ha vi åter uppgifter om våldsbrottens fördelning mellan länen. Möjligheterna att göra iakttagelser äro nu bättre än under frihetstiden, emedan antalet län år 1775 ökades till sex. De två största länen, nämligen Kymmenegårds och Savolax län samt Österbottens län delades då i tu. Av det förstnämnda länet bildades Kymmenegårds län och Kuopio län, av det sistnämnda åter Vasa län och Uleåborgs län. Uppgifterna om våldsbrottsligheten i de olika länen ges här nedan både i absoluta och i relativa tal.

län	absoluta tal	i medeltal per 100.000 inv.
Åbo och björneborgs	65	2.39
nylands och tavastehus	63	2.55
Kymmene- gårds	43	2.71
kuopio	19	1.03
vasa	42	2.24
uleåborgs	17	1.43
Hela landet	249	2.13

 

    Emedan antalet våldsbrott i hela landet vid denna tid var större än under frihetstiden, ha ju också proportionstalen för de olika länen ökats i motsvarande grad. Liksom under frihetstiden kunna länen under slutet av den svenska tiden indelas i två olika områden, där våldsbrottslighetens frekvens är i hög grad olika. Nu är det emellertid fråga om andra län än under frihetstiden. I de

 

¹ Största delen av dem, 64, i Vasa län. I Åbo och Björneborgs län var antalet dödsoffer 24.

nya länen, framför allt i Uleåborgs län och Kuopio län, är våldsbrottsligheten låg, medan åter talen för de övriga äro nästan dubbelt så höga som för Uleåborgs län och mer än dubbelt så höga som för Kuopio län. Anmärkningsvärt är, att dessa två län härefter under mer än hundra år oavbrutet ha hört till de lugnaste i landet.¹ Störst äro talen för gränslänet Kymmenegårds län. Relationstalen för detta län skilja sig emellertid inte längre så starkt från motsvarande tal för de övriga länen som fallet var under frihetstiden. Verkningarna från de förflutna tiderna hålla nämligen på att avklinga.
    Antalet brott mot liv var under åren 1793—1809 i Sverige: 16,10, 11, 9, 16, 8, 12, 21, 16, 15, 16, 20, 14, 18, 17, 30 och 26.
    Beräknar man medeltalet för antalet brott mot liv i vardera riksdelen under åren 1793—1806 per 100,000 personer av befolkningen i respektive länder, så får man följande relativtal:

 

Finland Sverige 2.13 0.61

 

    Här ovan har det konstaterats, att talen för brotten mot liv i Finland ha ökats i betydande grad under det svenska väldets slutperiod. Tillväxtprocenten i förhållande till den gustavianska tiden utgjorde 42.9 %. Motsvarande tal för Sverige utvisar däremot en liten minskning på 7.6 %. Sålunda har klyftan mellan brottstalen för Finland ock Sverige hastigt vidgats, så att det på 100 dödade personer i Sverige kom 349 i Finland. Under det svenska väldets slutperiod var således antalet brott mot liv, frånsett barnamorden, i Finland 3 1/2 gånger så stort som i Sverige.

 

    Min framställning av dessa statistiska uppgifter, som sträcka sig långt in i det förgångna, är härmed avslutad. I det följande kommer jag att dra några slutsatser på basen av dem.
    Den omständigheten, att antalet brott mot liv under frihetstiden relativt sett var nästan dubbelt så stort i Finland som i Sverige, är inte ägnad att förvåna, då man betraktar den mot bakgrunden av våra historiska förhållanden.

 

¹ VELI VERKKO, Väkivaltarikollisuuden riippuvaisuus kansanluonteesta ja muistaet nillisistä tekijöistä. Tilastollis-kriminologinen tutkimus. (Våldsbrottslighetens beroende av folkkaraktär och andra etniska faktorer. En statistisk-kriminologisk undersökning.) Helsinki 1936, s. 48, tabell VI.

    Vi ha därjämte sett att brottsligheten mot liv i vårt land under de 55 år av det svenska väldets tid, som våra uppgifter hänföra sig till, icke har förblivit oförändrad, statisk, utan undergått kraftiga växlingar.
    Av vilken art har denna brottslighet varit? Har den varit överlagd, så att antalet mord har varit övervägande, eller ha de oöverlagda handlingarna, som ofta framprovocerats av alkoholförtäring, utgjort flertalet?
    Den omständigheten, att brottsligheten mot liv hos oss under det svenska väldets tid starkt utvecklats i riktning mot oöverlagd brottslighet, framgår enligt min åsikt av den kraftiga ökningen i antalet manliga dödsoffer.¹ Ty de brott mot liv som begås oöverlagt rikta sig i allmänhet icke mot kvinnor. Offrenför dråp och misshandel eller slagsmål med dödlig utgång utgjorde således under det svenska väldets tid en ständigt växande majoritet inom brottsligheten mot liv. Där nämnda brottsarter utgöra flertalet, kan man alltid förutsätta, att alkoholens inverkan på brottsligheten är av avgörande slag. ²
    Den stora frekvensen av dessa brott hos oss är beroende av finnarnas naturliga böjelse, disposition, för oöverlagda våldsbrott, dråp och misshandel. Denna disposition står i samband med en dålig alkoholtolerans, »dåligt ölsinne». Detta är kanske den viktigaste uttrycksformen för finnarnas onda sisu. Denna disposition framträder tydligt av, att den svensktalande befolkningens i Finland andel i morden, de överlagda brotten, är något så när lika stor som den finsktalande befolkningens, medan åter i fråga om dråp och misshandel med dödlig påföljd relativtalen

 

¹ I mitt arbete »Biologisluontoisten tekijäin vaikutuksesta henki- ja pahoinpitelyrikollisuuteen. Tilastollis-kriminologinen tutkimus. (De biologiska faktorernas inverkan på brotten mot liv och misshandelsbrotten. En statistisk-kriminologisk undersökning, Helsingfors, 1933) har jag med avseende på brotten motliv konstaterat vissa lagbundenheter i frekvensen och dess växlingar hos männens och kvinnornas brottslighet. Därjämte har jag konstaterat en motsvarande regelbundenhet i frekvensförhållandena och deras växlingar hos de manliga och kvinnliga offren för brotten mot liv. Lagarna gälla såväl statiska som dynamiska företeelser. Den här konstaterade företeelsen är i full överensstämmelse med en av mig framlagd dynamisk lag, som lyder: Då brottslighet mot liv ökas, hänför sig ökningen i främsta rummet till antalet manliga dödsoffer. Verkko, a. a. s.65. Se också min artikel i Nordisk Tidsskrift för Strafferet 1937 »Om könet som kriminalitetsfaktor vid våldsbrott.

² VERKKO, Väkivaltarikollisuuden riippuvaisuus kansanluonteesta ja muista etnillisistä tekijöistä, s. 19, not 2, samt s. 214 o. f.

för den finsktalande befolkningen äro betydligt större än för den svensktalande. ¹
    Hurudan var brottsligheten mot liv i Sverige vid denna tid, var den i lika hög grad bestämd av de oöverlagda handlingarna som motsvarande brottslighet i Finland? Vi kunna icke på rak arm draga några slutsatser om arten av talen för brottsligheten mot liv i Sverige, enär några uppgifter om offrens kön inte ingå i dem. Men den omständigheten att brottsligheten mot liv i Finland under observationstiden tilltog i så hög grad, att den var 3 1/2 gånger så stor som i Sverige, ger oss — på grund av de på föregående sida (not 1) omnämnda lagbundenheten — rätt att anta, att kvinnornas andel i brottsligheten mot liv relativt taget varit betydligt större i Sverige än hos oss. Att kvinnorna oftare göra sig skyldiga till mord, d. v. s. till överlagda brott, än till brott mot liv av oöverlagd art, ² är ett tecken på, att de oöverlagda, under alkoholens inflytande begångna handlingarnas andel i brotten mot liv varit mindre i Sverige än hos oss under den svenska tiden. Det svenska folkets alkoholtolerans har redan då varit bättre än det finska folkets.
    Finnarnas onda sisu bör väl betraktas som en biprodukt av den värdefulla positiva nationalegenskapen, den finska sisun, kanske som en medaljens frånsida.
    Det faktum, att den till den onda sisun hörande naturliga böjelsen, dispositionen för oöverlagda våldsbrott, är ytterst känslig för miljöpåverkningar, bör å andra sidan betraktas som en förmildrande omständighet. Ett försämrat alkoholläge har till följden oerhört kraftig tillväxt inom området för de grova våldsbrotten. Detta framgår av de tal över offren för våldsbrottsligheten med undantag för barnamord, som ingå i dödsoffersstatistiken för innevarande århundrade. Under världskrigets första år 1914—16, då det var svårt att komma över alkohol i landet, var det årliga medeltalet sådana offer, räknat per 100,000 invånare, 3.37. Under förbudslagstiden, åren 1920—1932, då alkoholläget var svårast, steg motsvarande tal till 8.42 eller med 135.9 %. Då läget förbättras, såsom fallet har varit under den nuvarande alkohollagstiftningens tid, gör sig detta märkbart i att antalet våldsbrott minskas snabbt. Efter förbudslagstiden, under åren 1933—1940 var motsvarande

 

¹ VERKKO, O. a. a., s. 39 o. f.

² Jfr VELI VERKKO, Om alkohollagstiftningens inverkan på brottsligheten i Finland. En statistisk undersökning. Helsingfors 1944, s. 55, tabell 33.

relationstal 4.69. Antalet förlorade människoliv under den nuvarande alkohollagstiftningens tid hade sålunda minskats med 44.3 %. För jämförelses skull kan man nämna, att motsvarande genomsnittliga tal för våldsbrott, med undantag för barnamord, i Sverige under världskrigets första år 1914—16 var 0.72, under åren 1920—32 0.52 och under åren 1933—40 0.46.¹ Detta betyder, att under världskriget var antalet offer för våldsbrott relativt taget nästan fem gånger så stort i Finland som i Sverige, under förbudslagstiden över 16 gånger så stort och under den nuvarande alkohollagstiftningens tid över 10 gånger så stort.

 

¹ För att ytterligare belysa frågan må här ett par absoluta tal för Finland och Sverige meddelas. Antalet personer, som förlorat livet genom brott mot liv, med undantag för barnamord, var år 1939 i Finland 359 och i Sverige 39, år 1940 respektive 137 och 30. 

31—457004. Svensk Juristtidning 1945.