HALVAR G. F. SUNDBERG. Folkrätt. Sthm 1944. Norstedt. 304 s. Kr. 24.00.

 

    Föreliggande arbete, för vilket BRIERLYS Law of Nations närmast tjänat som förebild, är främst avsett att tjäna som akademisk lärobok, men därjämte också som handbok för jurister och den folkrättsintresserade lekmannen. Till densamma ansluter sig såväl ett sakregister som en förteckning över rättsfall, till vilka också i texten talrika hänvisningar göras, medan däremot litteraturanvisningar och de för vetenskapliga publikationer betecknande noterna avsiktligt inskränkts till minsta möjliga.
    Trots sitt relativt anspråkslösa omfång lämpar sig arbetet väl för sitt ändamål. Det har lyckats författaren att däri samla allt, som för det närvarande är väsentligt för folkrätten och som ännu kan anses äga betydelse. Härvid har det dock varit nödvändigt att inskränka historiken till att omfatta blott några få sidor, framställningen rörande Folkförbundet innehåller främst blott kritik — men denna institution kommer ju också att undergå en genomgripande omgestaltning — och åt utläggningen av de numera så föråldrade rättsnormerna för krig och neutralitet har blott ett femtiotal sidor kunnat anslås. Det rika beaktandet av rättsfall gör arbetet intressant och livfullt samt väl anpassat efter det praktiska behovet. Verket präglas av en klar och logisk framställning. Författaren håller sig strängt till realiteterna. Indelningen är väl uttänkt.
    Då förf. till en början utreder begreppet folkrätt, framhåller han, på det realistiska sätt som är honom eget, de bristfälligheter och svagheter som vidlåda denna rätt, ävensom skiljaktigheterna mellan den och intern rätt, ja i den grad, att han på sätt och vis kommer att bestrida folkrättens rättsliga karaktär. Förf. anser, att enär det icke finnes någon staterna överordnad förpliktande auktoritet — folkförbundsorganisationen med dess sanktionsbestämmelser infriade nämligen icke de förhoppningar, som i detta avseende fästs vid densamma —, binder folkrätten staterna jämnt såvida och i den utsträckning, de själva vilja. Detta kan tyvärr ofta äga sin riktighet i praktiken, men den allmänna rättsövertygelsen torde dock vara, att statens förbindelser, frånsett vissa undantag, förplikta densamma. För att förmildra sin uppfattning medger förf. dock, att folkrättsliga bestämmelser ha betydelse såtillvida, att ett oavvisligt behov av regleringar av de internationella förhållandena förefinnes. Härmed avses, att staterna i allmänhet i sitt eget intresse respektera sina internationella förbin-

delser, såframt icke livsviktiga intressen erfordra ett åsidosättande av desamma. Sålunda skapas en viss trygghet även i det mellanfolkliga umgänget. Vidare påpekar förf., att även statsrätten saknar stabilitet, eftersom det ligger i varje stats eget skön att vidtaga ändringar med avseende å den. Å andra sidan anser förf., att regler som äro uttryck för s. k. »internationell artighet eller courtoisie» (comitas gentium), i vissa fall böra hänföras till folkrätten, änskönt de enligt gängse uppfattning sakna bindande verkan.
    Enär folkrätten sålunda enligt den av förf. godtagna ståndpunkten är beroende av varje särskild stats vilja, är det följdriktigt, att han som rättsordning definierar den såsom »en nationell reglering av internationella förhållanden». Varje stat har sålunda sin egen folkrätt, och blott i den mån som dessa regleringar äro sig emellan kongruenta kan man indirekt tala om en »internationell folkrätt», vilken dessutom är underkastad ständiga växlingar. I detta hänseende intar Sundberg samma ståndpunkt som hans föregångare Reuterskiöld. Ett krig avser enligt Sundberg att tvinga en annan stat till en reglering av sin folkrätt på sådant sätt som fiendestaten önskar. Men beroende på de rådande styrkeförhållandena kunna också dessa regleringar bli av kort varaktighet.
    Då förf. sedan övergår till att behandla folkrättens källor, anmärker han, att bilaterala statsfördrag motsvara den inomstatliga rättens avtal, och att icke heller multilaterala statsfördrag, som innehålla abstraktaregler, kunna anses innebära mellanfolklig lagstiftning, eftersom de tillkommit på initiativ av staterna själva, antingen av fritt val eller tillföljd av yttre tvångsmedel, men icke skapats av någon överstatligauktoritet. För övrigt kunna skrivna folkrättsliga regler även ingå i den nationella lagstiftningen.
    I slutet av den korta historiska översikten uppräknar förf., vissa forskare på folkrättens område. Bland de äldre rättslärda saknar man dock namnet Wolff. Savigny åter nämnes som representant för den s. k. positivistiska riktningen, trots att han grundade sin egen eller den historiska skolan. Bland finska folkrättsliga arbeten hänvisas blott till Hermanssons föråldrade lärobok, med förbigående av senare utkomna finskspråkiga.
    I det korta (andra) kapitlet om de folkrättsliga subjekten konstateras bl. a., att även privaträttsliga subjekt i vissa fall kunna framställa folkrättsliga anspråk och sålunda i begränsad bemärkelse bliva folkrättsliga subjekt.
    Det tredje kapitlet, som berör stater, behandlar bl. a. suveräniteten, vilken enligt författarens åsikt egentligen hänför sig till statens regering (och icke till staten själv), och vilken utmärker att denna icke har någon högre myndighet över sig. Förf. synes också godkänna den s. k. halvsuveräniteten i sådana fall, då en stat i vissa hänseenden företräder en annan stat. På tal om erkännandet av en stat anmärker förf., att ett erkännande de facto stundom kan vara så omfattande, att det praktiskt taget betyder ett de-jure-erkännande. Med beaktande av er-

farenheterna från det senaste världskriget konstaterar förf., att en stat icke upphör att existera, ehuru dess regering under ett krig fördrives från sitt territorium, förutsatt att den fortfarande erkännes. S. k. territoriella folkrättsliga servitut godkänner förf. under vissa förutsättningar. Tvärt emot vedertagen uppfattning anser förf., att vid statssuccession de förvärvande staterna icke bliva förpliktade att övertaga de skulder som belasta den av dem delade staten.
    I de två följande kapitlen redogöres för enskilda staters eller för staterna gemensamma folkrättsliga organ. Förf. omfattar härvid i tvistefrågan angående utrikesministerns kompetens samma ståndpunkt som den fasta mellanfolkliga domstolen i Haag (i tvistefrågan om Östgrönland år 1933) och anser, att utrikesministern kan giva utfästelser, som äro bindande för hans land. Folkförbundets misslyckande berodde på, så anser förf., att man ville få förbundet att fungera även som en överstatlig auktoritet, trots att det i själva verket blott var att anse som en organisaion för regelbundet återkommande statskongresser.
    Den i kapitel sex inrymda framställningen av statsterritoriet är klar och uttömmande. Förf. anser, att av territorialhögheten följer, att utlänningar, som med statens begivande vistas på dess område, böra komma i åtnjutande av samma rättsskydd som inlänningar. I praktiken förfares dock icke alltid så, och även i princip äro undantag möjliga i den ena och den andra riktningen. I samband med frågan om områdesförvärv behandlas också ett fall av så färskt datum som de baltiska staternas anslutning till Sovjetunionen år 1940. En s. k. tilläggszon utanför statens sjöterritorium erkänner Sundberg blott för det fall, att därom särskilt överenskommits med andra stater, en uppfattning, som torde kunna anses riktig. Kommersiella statsfartyg likställer han enligt för det närvarande rådande uppfattning med enskilda handelsfartyg.
    Då förf. sedan i följande kapitel övergår till att behandla frågan om statsfolket och om utlänningar, hävdar han den åsikt, att ett lands egna medborgare enligt folkrätten ha en obetingad rätt att vistas i hemlandet, varav följer, att de ej kunna utvisas utan att man samtidigt berövar dem deras medborgarskap. I själva verket skyddar dock inte den internationella rätten individerna gentemot deras hemstat. En sak för sig är, att staterna äro skyldiga att, då andra stater så fordra, emottaga sina egna medborgare och, såsom förf. alldeles riktigt presumerar, även sina f. d. medborgare, som blivit apoliter. I fråga om plikten att emottaga utlänningar ställer sig Sundberg däremot på en mycket avböjande ståndpunkt, ehuru den moderna åskådningen i allmänhet hävdar, att gränsspärr ej får äga rum utan giltiga skäl.
    Statens domsrätt samt densammas folkrättsliga begränsningar ägnas i kapitel åtta en synnerligen omfattande och ingående framställning, som illustreras genom talrika exempel. Här rör sig ock författaren på sitt specialområde, och detta kapitel, liksom det näst följande, om statsansvaret, är att betrakta som arbetets värdefullaste och intressantaste del. Må här nämnas, att förf. anser fartyg utgöra en utsträckning eller del av statens territorium i ordets vidsträcktaste bemärkelse, och att de

följaktligen ute i öppen sjö och även under en oskadlig genomfart, »passage inoffensif», i främmande stats territorialvatten utgöra en flytande del av flagglandets territorium (territoire flottant). Här urdrager han sedan ganska vittgående konsekvenser. Sålunda framhåller han, att om ett handelsfartyg till följd av brist på bränsle eller i annat nödläge är tvunget att göra en invikning till främmande hamn, det icke är underkastat strandstatens jurisdiktion. — Tvistefrågan om personers tillhörande den lägre kanslipersonalen vid en beskickning rättsställning har förf. löst sålunda, att den diplomatiska immuniteten omfattar också dem, men icke deras familjer, dock under förutsättning att de icke äro förläggningslandets medborgare.
    Sundberg hävdar, att staten blott svarar för ett uppsåtligt eller culpöst folkrättsvidrigt förfarande. Enär statsöverhuvudet under resa utomlands i allmänhet icke är territorialstatens domsrätt underkastad, äger, enligt Sundberg, hemstaten folkrättsligt stå ansvar även för rättsstridiga handlingar som statsöverhuvudet då begått som privatperson. Vad författarens framställning av rättsvägran (déni de justice) och därav föranlett ansvar vidkommer, förtjänar den ett särskilt beaktande.
    Internationellrättsliga traktater äro föremål för utläggning i verkets tionde kapitel. Härvid varnar förf. bl. a. för att tillmäta konstitutionella bestämmelser rörande avslutandet av traktater folkrättslig betydelse, emedan medkontrahenten därigenom på sätt och vis göres till garant för att statsöverhuvudet handlar författningsenligt, vilken anordning åter är stridande mot non interventionsprincipen. Förf. godtager, att såvida förhållandena ändrat sig så, att läget blir väsentligen ett annat än vid tidpunkten för traktatens ingående, har detta till följd, att traktaten upphör att gälla (clausula rebus sic stantibus).
    Kapitel elva, om folkrättsliga tvister och deras biläggande, är jämförelsevis kortfattat, vilket, såsom ovan redan antytts, är att hänföra bl. a. till den omständigheten, att förf. icke ansett det påkallat att närmare behandla de strävanden Folkförbundet — denna institution som överlevat sig själv — givit prov på i denna riktning. Framställningen bär även i övrigt företrädesvis prägeln av referat. Må här dock nämnas, att förf. med avseende å frågan om skillnaden mellan rättsliga och politiska tvister, vilken givit upphov åt meningsskiljaktigheter, ställer sig på den ståndpunkt, att som utslagsgivande härvid bör betraktas, huru vederbörande stat motiverar sitt krav, men icke själva tvistens karaktär.
    I de två sista korta kapitlen om krig och neutralitet har det ej heller blivit tillfälle, åtminstone icke mera ingående, att framhålla nya synpunkter. Också rättsfallen har förf. här nödgats inskränka till ett minimum, men man hade gärna velat finna där åtmistone några hänvisningar till händelserna i det krig av väldiga mått, som allt ännu rasar några stater emellan. Likaså hade det varit intressant att få erfara, vilken författarens uppfattning är, baserad på erfarenheterna från detta och det förra världskriget, angående det öde, som väntar alla de nu gällande reglerna för krig och neutralitet, ävensom huru han

tänkt sig att denna rättsgren borde ändras eller förfullkomnas. Förf. poängterar särskilt en neutral stats skyldighet att effektivt försvara sin neutralitet emot de krigförandes kränkningar. Ehuruväl han härvidlag icke vill ställa orimliga anspråk, får enligt hans förmenande omöjligheten till försvar icke vara självförvållad, utan bör försvarsberedskapen förberedas redan i fredstid.
    Professor Sundbergs här ovan refererade arbete är att betrakta som ett värdefullt tillskott till den nordiska litteraturen på folkrättens område. Trots att verket är skrivet med särskilt beaktande av svenska förhållanden, kan det väl rekommenderas att tagas i bruk även annorstädes.

Erik Castrén.