BENNY LEVIN. Lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens den 29 maj 1931 enligt ändrad lydelse genom lag den 22 maj 1942 jämte andra konkurrensstadganden, utländsk och internationell konkurrensrätt, med förklarande anmärkningar, alfabetiskt sakregister och 3 färgtavlor. Lund 1944. Gleerup. 144 s. Inb. kr. 9.50.

 

    Vi ha här i Sverige icke tidigare haft någon samlad framställning av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Det är ju ett vittnesbörd om den nordiska samhörigheten att, när en kommentar över 1931 års lag nu kommit, den presenteras oss av en dansk författare, vilken på detta lovvärda sätt begagnat sitt ofrivilliga uppehåll här i landet till att utfylla en lucka i vår litteratur. Med den svenska rätten på området har författaren gjort sig bekant redan i samband med sitt skriftställarskap i Danmark, där han utgivit en kommentar till den danska lagen (1929), som utökats till en Haandbog i Konkurrence-Lovgivningen (1943), och han har sedermera utvidgat sitt vetande bland annat genom arbete vid Skånes handelskammare.
    Författaren har icke inskränkt sig till en kommentar över den egentliga lagen mot illojal konkurrens utan även därmed sammanställt praktiskt taget alla de talrika bestämmelser på angränsande områden, med vilka konkurrenslagstiftningen är intimt förbunden. Särskilt komma härvid i betraktande vissa bestämmelser i avtalslagen och strafflagen samt lagstiftningen om namn, firma, varumärke och oriktig ursprungsbeteckning. Det är av stort värde att få alla dessa stadganden sammanförda och den egentliga konkurrenslagstiftningen belyst genomförarbeten och rättsfall.
    Arbetet inledes med en Historik, där frågan om införande i vår rätt av den s. k. generalklausulen främst tilldrager sig intresset. Internationellt sett var det, såsom författaren angiver s. 17 (andra uppgifter ges märkvärdigt nog s. 129 f.), först genom 1911 års konferens i Washington som Pariskonventionen försågs med stadgandet i artikel 10 bis: »Unionsländerna äro pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra något unionsland, ett verksamt skydd mot illojal konkurrens»; ej förrän vid revisionen i Haag tillades: »Varje konkurrenshandling som strider mot god

526 GÖSTA EBERSTEIN.affärssed utgör en handling av illojal konkurrens». Ett vägande inlägg till förmån för generalklausulens legaliserande i vårt land, vilket varit förtjänt av ett omnämnande, är KNUT DAHLBERG, Om illojal konkurrens och dess bekämpande (i Hyllningsskrift till Bertil Almgren på sextioårsdagen den 26 december 1938).
    Såsom naturligt är har författaren satt som sin uppgift att så långt möjligt endast vara refererande. En svensk känner sig kunna vara mera frispråkig, när han reagerar kritiskt i fråga om vissa uttalanden i förarbeten och rättsfall, där den yttre auktoriteten icke synes honom svara mot uttalandets inre värde. När sålunda i en kunglig proposition från 1931 — anförd hos förf. s. 31 — göres gällande, att registreringsmyndigheten icke skulle äga rätt att vägra registrering av ett vilseledande märke eller firmanamn, kan detta uttalande enligt min mening icke godtagas. När 1887 års firmalag i 10 § första st. bl. a. föreskriver, att i firma ej må »angivas företag, som icke står i förbindelse med innehavarens rörelse», måste detta stadgande liksom andra i 9 och 10 §§ givna bestämmelser betraktas allenast såsom enskilda uttryck för den för firmarätten i dess helhet grundläggande principen om sanning i firma, en princip från vilken avsteg får göras endast då detta är uttryckligen medgivet, såsom i vissa regler angående överlåtelse av firma. Ett erkännande härav kan sägas möta i praxis i RÅ 1931 s. 68, då Signe Sofia Lindström, som anmälde sig idka handelsrörelse, vägrades att för denna registrera firman »Stockholms Pantbod, Försäljningslokal, S. Lindström», enär i firman angåves företag, som icke stode i förbindelse med den anmälda verksamheten, handelsrörelse, varvid i rättsfallets rubrik antecknades, att »firman på ett vilseledande sätt angåve affärens beskaffenhet». En annan sak är, att frågan, huruvida en firma är vilseledande, i stor utsträckning undandrager sig registreringsmyndighetens bedömande.
    Ett avgörande i praxis angående illojal reklam, vilket icke torde giva uttryck för rådande rättsuppfattning, är NJA 1935 s. 593, som av förf. refereras s. 32 f. En optiker hade på ingångsdörren till sin butik låtit anslå: »Vetenskaplig undersökning av Edra ögon utföres kostnadsfritt av specialister.» Optikern frikändes, men en ledamot av HD, PEHR VON SETH ansåg, att anslagen i fråga måste anses ägnade att ingiva allmänheten den oriktiga föreställningen att de personer, som verkställde undersökningarna, ägde en på verkligt vetenskaplig utbildning grundad kunskap om ögat och dess funktioner och att detta förfarande måste anses stå i uppenbar strid mot god affärssed. Näringslivet har kraftigt reagerat mot HD-majoritetens avgörande (se särskilt 22dra svenska handelskammarmötet i Göteborg den 1 september 1937, Stockholm 1937, s. 13 ff.) och detta har t. o. m. karakteriserats såsom en legalisering av viss illojal konkurrens, vilken avskräckte från att genom en generalklausul giva domstolarna en utvidgad prövningsrätt inom detta område. Det är att hoppas, att domstolarna i framtiden skola vid tolkningen av konkurrenslagen 1 § slå in på den väg, som anvisades av den skiljaktige ledamoten. Det torde kunna sägas att när vid sådan reklam,

ANM. AV BENNY LEVIN: LAG MOT ILLOJAL KONKURRENS. 527som avses i nämnda paragraf, en oriktig uppgift är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud, presumtionen måste anses vara för att förfarandet står i uppenbar strid mot god affärssed. Däremot är det icke likgiltigt för 1 §:ns tillämplighet, »huruvida konkurrenten utövar sin verksamhet oegennyttigt eller syftar till ekonomisk vinst» (förf. s. 24), utan åtgärden måste vara företagen »i utövning av näringsverksamhet», och skall alltså huvudsakligen åsyfta ekonomisk vinst.
    I fråga om presentsystemet eller »obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån» har i arbetet insmugit sig ett förrädiskt tryckfel, i det att i övergången från s. 62 till s. 63 den erforderliga negationen bortfallit, vilket till en början vållar läsaren en del huvudbry. Beträffande den vanskliga tolkningen av uttrycket »utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet» (2 §) tror jag förf. träffat det rätta, när han (s. 67) anser ett sådant utnyttjande vara för handen, så snart den förespeglade förmånen uteblivit, även om kunden icke drabbats av någon direkt förlust. Utanför paragrafens tillämplighetsområde faller därigenom blott sådana fall, som t. ex. då en strumpaffär i Stockholm öppnade ny butikslokal och utan att höja sina priser annonserade, att man bjöd hela det strumpköpande Stockholm »på invigningskaffe med bakelse eller äkta danskt wienerbröd». De lege lata är ett sådant förfarande oangripligt, även om man de lege ferenda kan ha delade meningar om dess lämplighet, därest det skulle mera allmänt börja praktiseras.
    Att insätta den 1942 i konkurrenslagen nyinförda 9 § om illojal användning av här i riket inarbetat kännetecken i dess relation till namnfirma- och varumärkesrätten är icke någon lätt uppgift. Även förarbetenas uttalanden på denna punkt måste göras till föremål för ytterligare bearbetning. Så bland annat då det här (förf. s. 113) säges, att den rätt, som enligt varumärkeslagen vinnes genom registrering av varumärke, icke lider intrång genom obehörig användning av kännetecknet. Man tänke t. ex. på det fall, att en varumärkesinnehavare underlåter att använda märket, vilket efter registreringen inarbetas av annan. Den omständigheten, att en beteckning anger varans beskaffenhet eller enligt det faktiska språkbruket användes för att beteckna rörelse eller verksamhet av visst slag (förf. s. 106 f.), synes icke heller stå i vägen för förvärvande av rätt därtill enligt 9 §, utan blott förvinnande av varumärkes- resp. firmarätt. Såsom kännetecken enligt 9 § (förf. s. 104) kan däremot knappast komma i fråga det emblem, som förekommer å den s. k. chalmersringen och utmärker avgångsexamen från högre avdelningen vid Chalmers tekniska institut, ty då emblemet i fråga anbringas å en ring, är dess huvudsakliga ändamål icke att befrämja avsättning av ringarna » i utövning av näringsverksamhet») utan att giva ett testimonium över den avlagda examen. De rättsfall förf. anför s. 110 ff. hänföra sig till tiden före 9 §ns tillkomst och utgöra därigenom icke något vittnesbörd om inarbetade kännetecken i mera egentlig mening.

528 ANM. AV BENNY LEVIN: LAG MOT ILLOJAL KONKURRENS.Den viktiga frågan, när förväxlingsbar likhet mellan två kännetecken skall anses föreligga, belyser författaren på ett förtjänstfullt sättbåde i texten (s. 108 ff.) och genom de i slutet av boken införda trefärgplanscherna. Förf. nämner (s. 110)) bland annat att orden »Wella» och »Stella» (för permanentondulerings- och hårtorkningsapparater etc..) icke ansetts förväxlingsbara. Vanskligheten att i dylika fall prestera ett objektivt bedömande illustreras ganska väl genom omröstningarna i de olika instanserna. Förvillande likhet mellan märkena antogs föreligga i rådhusrätten av 2 domare, i hovrätten av 3 och i högsta domstolen av 2, medan 1 domare i rådhusrätten, 1 i hovrätten och 3 i högsta domstolen förfäktade den motsatta meningen.
    Såsom totalomdöme om det recenserade arbetet kan jag instämma i professor ÅKE MALMSTRÖMS uttalande i det förord, som inleder boken: För den intresserade juristen eller affärsmannen synes mig kommentaren genom sitt återgivande av det material, som är av betydelse, väl ägnad att ge en orientering på detta viktiga område. Författaren har genom sin nyttiga bok gjort sig förtjänt av sitt tillfälliga adoptivlands erkänsla.

Gösta Eberstein.