ASTRID VÄRING. I som här inträden . . . Sthm 1944. Wahlström och Widstrand. 297 s. Kr. 11.00.
Astrid Värings bok har väckt ett visst uppseende för sin kritik av sinnessjukvården. Hon skildrar en hygglig men tydligen ganska hetlevrad ung tjänsteman, som spärras in på sinnessjukhus och sedan förgäves söker upprättelse. Enligt Astrid Väring är han fullt normal och uteslutande offer för slentrian och intriger. Trots att hon förmodligen bemödat sig att få händelseförloppet att verka plausibelt, finns det emellertid åtskilliga detaljer, som stämmer läsaren tveksam. Det börjar med att hjälten, Tomas, gifter sig med en sjuksköterska, som senare visar sig vara morfinist. Upptäckten härav gör honom utom sig och han örfilar vid ett tillfälle upp hustrun. Denna lämnar honom, och han flyger i ursinne på en förman, som hustrun tagit sin tillflykt hos. Han tvingas att begära tjänstledighet och begår i förtvivlan ett självmordsförsök. Med nöd och näppe klarar han sig igenom men befinner sig vid uppvaknandet på sinnessjukhus. Och därfår han stanna länge och väl, tills äntligen en behjärtad vän ordnar, så att han blir utskriven.
Intagen blir Tomas tydligen på en vårdattest utfärdad av verksläkaren och under diagnos epileptisk sinnessjukdom. Det hör till historien, att det är samme läkare, som försett hustrun med morfin, en sak som Väring märkvärdigt nog inte gör så stor affär av. Överläkaren, som ser den unge självmordskandidaten på ronden, bryr sig då inte om diagnosen epilepsi utan diagnosticerar vid första ögonkastet »en typisk mano-depression» men rubricerar samtidigt fallet som »fullkomligt obotligt». Så kan det naturligtvis inte ha gått till. Mano-depressiv sinnessjukdom är ju tvärtom en utpräglat godartad sjukdom med ett cykliskt förlopp och goda chanser till åtminstone periodvis full hälsa. Sedan dröjer det länge, innan överläkaren företar någon egentlig undersökning. Underläkarens obligatoriska undersökning, som ju i regel är vida grundligare, uteblir helt. När överläkaren såsmåningom tar sig en titt på fallet, inser han rätt snart, att det är frågan om en frisk människa. Men han drar sig för att skriva ut honom. Det gäller hela läkarkårens anseende. Det skulle vålla »en helvetesstorm av skandal och ovilja hos ämbetsbröderna» etc. Här måste man också ställa sig alldeles oförstående. Vem i all sin dar skulle protestera om den stackars patienten blev utskriven? Det händer ju gång på gång, att specialisten desavuerar kolleger med annan utbildning. Dessutom är det ju numera en sådan överbeläggning på sinnessjukhusen, att varje läkare ständigt är på spaning efter utskrivningsobjekt.